Du är speciell

[förbryllad]

Det pågår en strid om ordet "speciell". Det är kontroversiellt att uttala sig "speciellt" och visa att man tror på sig själv. DU är speciell, det är ett faktum. Kan du komma på någon som är lika med dig? Vetenskapen står i strid med fakta, som vanligt om jag får tillägga.

[Sceptisk]

Håller med, med den moderna vetenskapen så drivs det av många en kampanj mot just det att vi skulle vara speciella. Kampanjen går ut på att påvisa vår härstamning från djuren, att vi delar stora likheter med apors dna, att vi är gjorda av materia och egentligen inte är mer speciella än något annat. Det är givetvis viktigt att sprida information om nya vetenskapliga rön, men på det sätt som det många gånger sker är inom ramen för kulturkritik och baksidan av att dra ner människan till djurstadiet eller kemisk/tekniska definitioner är att det trivialiserar vår självbild och bild av varandra.

Mycket på grund av att Sverige varit ett land med starkt kommunistiska värderingar, materialism och värdenihilism, och att Sverige även är ett land i framkant vad gäller forskning, vetenskap och ateism, tillsammans med jantelagen och jämlikhetsivrande så finns det få länder som är så värdenihilistiska som just Sverige vad gäller synen på människan, människans natur och relationer. I Sverige ska man inte "tro att man är något", vi är alla "vanliga" och ingen är värd något mer än någon annan - vi har ett strängt objektivt samhälle som rent av förnekar personliga perspektiv och subjektivitet. Sverige är socialt kyligt, objektivt, materialistiskt, rent av nihilistiskt - men förvisso effektivt och disciplinerat. Men med all denna objektiva effektivitet och ihärdiga "vanlighet" så händer något som aldrig diskuteras, och det är att desto mer objektivt man ser på tillvaron, desto mer opersonligt, distansierat, ytligt och känslolöst blir allting. Vanlighet betyder ju vanligt förekommande, alltså inget speciellt alls, inget att fästa någon uppmärksamhet vid, och det är så vi lever: Sköt dig själv, strunta i andra, skapa ingen uppmärksamhet, håll dig på din plats, var tyst och uttryckslös.

Det finns stora brister i att bara ta fram perspektiv på tillvaron som är rent objektiva och handlar om journalistisk granskning av makt och diskriminering. Det finns en torftighet i Svensk kultur som i få andra länder. Torftigheten yttrar sig t ex hos filmer att man gör filmer som är i stort sett helt i avsaknad av handling, istället så är det diverse kalle-anka karaktärer som får fritt spelrum att jönsa omkring i en timme. Jag kan kanske komma på en eller två Svenska filmer där karaktären går igenom något som utvecklar denne men i övrigt är det antingen nattsvarta deckare eller soliga Åbergfilmer som går ut på igenkänningshumor med ytliga karaktärer som aldrig går igenom något som utvecklar dem. Gemensamt är dock att karaktärer som råkar utvecklas ändå aldrig reser sig till något mer än normalnivå. Ingen karaktär når någonsin över normen "vanlighet".

Svensk film griper aldrig efter svåra ämnen, det är nog bara Ingmar Bergman som gjort riktiga kvalitetsfilmer, men han avskyddes av den Svenska publiken som ansåg han var för tung och svår. Detta för att hans karaktärer har verkliga problem, han tar upp existentiella frågor som angår oss alla. Men sådana ämnen har Svensk publik länge skyggat inför. Troligtvis på grund av den förhärskande ideologin om att allt ska vara objektivt och vanligt. Någon som är annorlunda, "speciell", är skrämmande för en publik som tror att alla människor är "vanliga" och allt i livet går att förstå objektivt.

Men jag tror att snarare än att göra våra liv verkligare så gör all objektivitet och vanlighet visserligen att vi blir effektiva som ett maskineri, men vi har glömt att vi offrar något av vår integritet på köpet. Vi tar oss sällan tid med varandra, vi ger inte varandra utrymme att berätta om oss själva, vi har "inte tid" med sånt. Vi föredrar istället fåordighet och effektivitet. Utlänningar som kommer hit hamnar i depressioner för de känner sig inte accepterade, de tror att Svenskarna inte tycker om dem där vi (Svenskar) sitter och ignorerar personen bredvid, struntar i att hålla upp dörren, aldrig tar initiativ till något socialt umgänge, etc.

Den doktrin som följer av rent vetenskapliga synsätt, objektivitet, vanlighet, jämlikhet, etc är att ingen stor konst skapas, inga filosofer skapas, inga filmer med något större innehåll produceras, samhället blir ett kulturellt vacuum där existentiella frågor behandlas som något att vara rädd för. Så jag tror att paradoxen i det ensidigt vetenskapliga samhället är att desto mer objektivitet vi strävar efter, desto mindre verkligt blir allt det som har med våra liv att göra. Vi lever som i en skuggvärld, ett socialt och andligt ingenmansland.

[dokido]

det är inte vetenskapens fel
om vi verkligen trodde på vetenskapen skulle verkligheten var tusen gånger mer mystisk än vi upplever den
vems fel det är det vet jag inte
kanske vi inte orkar se mystiken

[Sceptisk]

Vad är "det" som skulle vara någons fel? Jag har aldrig hävdat att det är vetenskapens fel. Men vi har ett samhälle som bygger på vetenskap och objektivitet och om detta är samhällets enda doktrin så kommer folk rätta sig efter det. All effektivitet gör att systemet bibehålls och får legitimitet, men det hindrar oss samtidigt från att utvecklas.

[förbryllad]

Ni har rätt att det kanske inte är vetenskapen allena som har skapat antipatin mot Individen. Det är väl kommunismen i största allmänhet. Synd att vi lever under kommunism!

[dokido]

ah ha ha

[Zokrates]

Schsch! säg inget till sceptisk.

[förbryllad]

Min specialite är att få andra att känna sig speciella.

[Sceptisk]

Ämnet för min kritik är egentligen något som även kommunister borde vara intresserade av. För att förtydliga min ståndpunkt litet, det är inte så att jag förnekar objektivitet eller vetenskap, men objektivitet kan också innebära minsta möjliga grad av personlig involvering. Objektivitet innebär att man betraktar det man studerar som ett föremål utan subjektivitet. Om man betraktar sin omgivning som helt i avsaknad av subjektivitet så objektifierar man den, vilket betyder att man håller den på avstånd och betraktar den med likgiltig och kylig logik. Men vi är samtidigt beroende av omgivningen för att förstå oss själva, varför alltså att förneka subjektivitet hos andra kan leda till förnekande av subjektivitet hos en själv.

Jag skyller inte uteslutande på vetenskapen, men jag skyller på den typ av vetenskap som gör oss och våra relationer till ett föremål för vetenskap. För genom att vetenskapen försöker att förklara oss så gör man också människor till objekt. När alltså vetenskapen gör människor och våra relationer till ett ämne för vetenskaplig analys så objektifierar man och detta gör objektifiering synonymt med dehumanisering. Objektifiering är en avståndstagande inställning och blir därför det minst realistiska uttrycket man kan ägna sig åt. Siffror är ett bra exempel på objektifiering, en siffra innehåller endast en objektiv mätning och är så objektivt som något kan bli och när något är så pass objektivt så saknar det också känsla av verklighet och mening.

Några ord om konst för att påvisa skillnaden. Konst är något unikt för oss människor för att uttrycka oss själva på ett sätt som ger innehåll till våra liv och det går även utöver det rent objektiva. Jag anser dock inte att man kan definiera konst, konst är helt och hållet subjektiv men det är också detta som också den meningsfull och verklig. Vetenskapens skepsis till subjektivitet är meningsfull när man studerar bakterier, kemiska reaktioner och matematik men när man försöker att applivera den på människan så blir den dehumaniserande och förringar människan. Det som gör våra liv verkliga och meningsfulla är att de är fulla av subjektivitet och konst ger utrymme för detta. Så konst behöver inte definieras, däremot kan man se vad som är god konst genom att studera den metod som konstnären använder sig av.

Det jag betraktar som god konst är när konstnären skapar utrymme för saker och ting för att låta dem tala för sig själva. I konsten finns den totala friheten för människan att vara sig själv. Konst är vårt speciella uttryckssätt för att förklara och förstå varandra, världen och oss själva. Musik, visuell konst, film, teater, poesi, osv. Men det är inte för att vi kan skapa saker som gör oss till människor, utan det är genom konsten som vi kan bli människor för konstens metod är att låta saker vara fria att utforska och uttrycka sin subjektivitet.

[Zokrates]

Rent subjektivt så kan man ju inte heller ha fasta värdeskalor för någonting som rör individer.
Men någonstans dras det alltid en gräns, oavsett hur objektiva människor försöker vara,
allt är faktiskt oerhört subjektivt, från ditt val av partner, jobb, etc. En del vill ju lösa det
med att ersätta domare med maskiner, soldater med drönare, etc. En sådan verklighet vill
faktiskt ingen ha.

[förbryllad]

Jag håller med, Sceptisk.

Sokrates, allt har ju sin gräns, och jag pläderar faksikt inte för något drönarkirg här. Jag menar att människor har rätt till sin individualitet rätt och slätt. Det är konstigt hur du alltid lyckas relatera allt till drönarkrig, räcker det inte med din häst och bössa?

[dokido]

om vi till 90 procent fattar beslut enligt system i är det inte en objektiv verklighet vi lever i då?
vad är eg subjektivt o objektivt?
var går gränsen?

[förbryllad]

om vi till 90 procent fattar beslut enligt system i är det inte en objektiv verklighet vi lever i då?
vad är eg subjektivt o objektivt?
var går gränsen?

Subjektivt är det som tillhör min domän. Objektivt är det som tillhör Allah.

[dokido]

så det finns ingen gräns?

[förbryllad]

så det finns ingen gräns?

Nä det finns nog ingen gräns. Det finns vissa moraliska "spärrar" dock som jag inte tror bör benämnas som "gränser", utan snarare som en sort befrielse. Jag känner mig så pass säker att jag inte behöver oroa mig för att jag medvetet ska ha illa någon annan person; jag kan vara fri och moralisk. Det finns ju gränser, och nu motsäger jag mig helt öppet, för ens individuella handlande men i princip så är man fri. Jag kan nog inte lösa den paradoxen!

Den gyllene regeln är ett exempel.

Det finns vissa moraliska gränser alltså.