Vad är tid?

[Algotezza]

Ja, det handlar väl om det Kant kallar tinget--sig ("världen där ute")som vi inte kan veta något annat om än att det måste finnas som orsak till det vi upplever, tinget-för-mig (förmedlad via våra sinnen och deras rapporter till medvetandet)..

Om det jag upplever i någon mening är "egentligen" är en illusion, spelar ingen roll när jag har t.ex. huvudvärk för den försvinner inte för det. Och om allt jag ser är en illusion sitter tiggarna på gatan ändå och människor dödas i Syrien.

Vi kan spekulera om att allt "egentligen" är en illusion men vi kan inte leva efter det antagandet, ha det som grund för något slags medmänsklig moral. Men det kan för en själv vara en effektiv ursäkt att skita i andra för allt är "egentligen" är en illusion.

För övrigt är det väl inget märkligt med att hjärnan skapar vår upplevelse av ljud,ljus, färger etc. när man väl fått klart för sig vad som fysiskt-materiellt sett är grunden för det vi kallar ljud, ljus, färger och att världen-i-sig kan ha andra egenskaper än vad vi tilldelar den i upplevd form. Bara vi kan kommunicera kring dessa frågor är jag nöjd, nå något slags interpersonell förståelse. Som kan prövas om den finns.

[Antic]

Håller med dig Algotezza.

Världen för oss är den som vi upplever. Vad den skulle vara utan oss spelar egentligen mindre roll och det är bara när vi går på djupet som saker egentligen blir riktigt svåra.

Som

Hur skulle världen se ut utan oss?

Det är ingen som vet och kommer aldrig få veta det heller. Huvudsaken är att vi vet vad som fungerar för oss och lever därefter. Och eftersom vi själva skapar upplevelsen av världen så får vi alla vår unika upplevelse som inte kommer vara exakt likadan som någon annans. Det borde vi se som en bonus istället för tvärtom.

[Väderkvarn]

Hur vi uppfattar lukter är ofta psykiskt betingat. Man kan suggerera andra att tro att något luktar t.ex. äckligt genom att lukta i en mjölkflaska och säga: Det här luktar gammalt! fastän man inte själv uppfattade det så. Prova! Ibland verkar det som om folk hallucinerar dofter. Antar det är vårt sämst fungerande sinne, i synnerhet hos rökare. Hundar har 25.000 ggr så bra luktsinne har jag läst någonstans - hur man nu kan beräkna det.

Luktsinnet är kopplat till känslor.

Om ff luktade skulle inläggen nog bli känslosammare och inte så teoretiska.

[Algotezza]

Håller med dig Algotezza.

Världen för oss är den som vi upplever. Vad den skulle vara utan oss spelar egentligen mindre roll och det är bara när vi går på djupet som saker egentligen blir riktigt svåra.

Som

Hur skulle världen se ut utan oss?

Det är ingen som vet och kommer aldrig få veta det heller. Huvudsaken är att vi vet vad som fungerar för oss och lever därefter. Och eftersom vi själva skapar upplevelsen av världen så får vi alla vår unika upplevelse som inte kommer vara exakt likadan som någon annans. Det borde vi se som en bonus istället för tvärtom.

Om ingen finns som kan uppleva det som finns har det som finns inget utseende alls, inga egenskaper - det bara är något som finns. Men ur upplevandets synvinkel är det ett intet.

[Algotezza]

Hur vi uppfattar lukter är ofta psykiskt betingat. Man kan suggerera andra att tro att något luktar t.ex. äckligt genom att lukta i en mjölkflaska och säga: Det här luktar gammalt! fastän man inte själv uppfattade det så. Prova! Ibland verkar det som om folk hallucinerar dofter. Antar det är vårt sämst fungerande sinne, i synnerhet hos rökare. Hundar har 25.000 ggr så bra luktsinne har jag läst någonstans - hur man nu kan beräkna det.

Luktsinnet är kopplat till känslor.

Om ff luktade skulle inläggen nog bli känslosammare och inte så teoretiska.

Ja, luktsinnet påverkas av känslorna och lukten påverkar känslan.

[PeterK]

För det första så är sanningen eller de verkliga förhållandenas sanna natur igenting man "röstar om", varvid det fullkomligt saknar betydelse "vad andra sagt". Begriper man inte och kan man inte formulera sig själv, utan finner sig nödsakad att stödja sig på "vad andra sagt", har man inte mycket med sann vetenskap att göra, utan då rör man sig i trons domäner. OK..??

Vad är det för trams? All vetenskap bygger på tidigare hypotesbildningar och experiment. Klart det är både tillåtet och nödvändigt att citera och att stödja sig på vad andra sagt!

Ursäkta? Trams? Nej, bara i den mån man förstår detta själv. Men gör man det är man ju inte beroende av andras utsagor. Dessa kan förstås vara unika, vad diverse lokala egenheter anbelangar. Men för att förstå alltet samt för att härvid förstå det allt övergripande för allt och alla gällande sammanhang, allt av delar eller delaspekter behöver logiskt följdriktigt relateras till för att rätt begripas. Ja, du förstår väl Pilatus, att ingen kan rätt förstå några ”delar/delaspekter” om inte dessa följdriktigt kan relateras till ett allt övergripande samt härvid allt förklarande sammanhang? Och ett sådant för allt och alla gällande allt övergripande sammanhang, kan ju inte utgöras av annat än de allt övergripande verkliga förhållandena. Dvs, något som inte är att hänföra till några ”lokala egenheter” bara vissa känner till men inte andra. Så här behövs verkligen inte den ”kommunikation” du snackar om. Dessutom känner man inte andras utsagor bättre än man själv dels kan begripa dem samt dels kan kontrollera dem. Och kan man det, står eller faller man inte med dessa ”andras utsagor”. Eller hur..?

Dessutom..; är inte sann vetenskap att bedöma "det okända" utifrån "det kända" så att man jämför vad man konfronterar men inte så noga känner till, med sådant man bättre känner till, för att härigenom notera skillnader respektive likheter? Varvid man härigenom införlivar det tidigare "okända" i "det kända". Och för att undslippa att ens vetenskapliga facit efterhand överspelas av tidens gilla gång jämte de härvid hopade erfarenheterna jämte de med dessa förändrade perspektiven, varvid ens facit på grund av detta efterhand får ett löjets skimmer över sig för att slutligen rynkas på näsan samt avfärdas som rena rama 1800-tal, kan man inte nöja sig med mindre än ”det absolut kända” som mall. mått och rättesnöre vid sin bedömning av sakernas sanna tillstånd. Varvid det faktum att man överhuvudtaget upplever något utgör det för alla och envar hundraprocentigt kända, medan allt som inbegrips i ”vad man upplever” och som härvid utgörs av sinsemellan kontrasterande fenomen i sinnevärldens ”tid”, ”rum” och ”tillstånd” utgör ”det okända”. Ja, ingen forskare med förståndet i behåll, kan varken förneka att han upplever något eller på vettiga grunder undersöka huruvida han upplever något eller ej. Samtidigt som det är allt av ”vad vi upplever” av sinnevärldens upplevelseobjekt samt dessas olika förhållanden, som är föremål för all forskning i världen.

Det är dessutom uteslutande på basis av absoluta, för alla och envar oavvisliga realiteter, som vi kan ernå facit som är lika för allt och alla och som dessutom håller i längden. Med relativiteter som förklaringsgrund, kan vi bara ernå relativiteter som vetenskapliga facit. Ja, du kanske förstår att ingenting kan sträcka sig bortom dess egen grund. Lutande tornet i Pisa, kommer exempelvis att falla så fort det tillräckligt lutar bortom den egna grunden. En princip som gäller överhuvudtaget alla begränsade och därmed upplevelsebara företeelser. Och då även våra förklaringsgrunder samt vad dessa har potential till.

Sedan kanske du kan förklara hur man med hjälp av ”hypotesbildningar” och ”experiment” kan avgöra om det samlade världsalltet exempelvis är evigt eller begränsat? Vilka ”experiment” kan visa oss det?

He-he… medan du grunnar över den saken, kan jag redan här och nu begripa att världsalltet med logisk ofrånkomlighet är evigt och oändligt. Och detta eftersom jag kan tänka själv. Varvid det är en självklarhet att en begränsad tidrymd endast kan avgränsas av en annan begränsad tidrymd, liksom ett begränsat objekt uteslutande kan avgränsas av andra likaså begränsade objekt. Härvid kan det inte existera någon ”största storlek” varken i ”tid” eller ”rum”. Hade så varit fallet, hade alltet gränsat till något som inte finns. Bara vad som finns kan finnas, samtidigt att vad som finns intet annat kan än finnas. Däremot kan vad som inte kan finnas, vara till. Och just ”intet” kan inte finnas. Vilket väl med lite ansträngning inte skall vara särskilt svårt att förstå?

Och i linje med slika självklarheter, kan något begränsat således aldrig avgränsas av vad som överhuvudtaget inte existerar. Vad som inte alls finns till, kan över huvud taget ingenting! Förstår Pilatus det? Förstår du att bara vad som existerar och som alltså inte utgör ”intet”, kan utgöra grund för något annat? Varvid uteslutande vad som existerar kan innebära någon ”förklaringsgrund” överhuvudtaget. Vilket betyder att världsalltet alltid har funnits till samt att detta alltid kommer att finnas till.

Dessvärre verkar du fången i din egen tids monumentala vidskeplighet, samt den totalt intelligensbefriade förutfattade meningen att alltet skulle kunna ha uppstått ur ”ingenting”. Försök med sådant ”trams” (ja, du satte ju standarden själv), i exempelvis en ”domstol”..; överhuvudtaget ingen domare med omdömet i behåll, skulle gå på att ”något” uppkommit ur ”intet”. Nej, är det så att man bär på sig någon annans egendom, lär man få böja och packa sig efter det självklara kravet att förklara ens besittning av andras tillhörigheter på annat sätt. Och vad som gäller i det lilla, gäller även i det stora; samma logik här som där. Samma lagar och principer. Dessa har ingenting med ”storleken” att göra. Om du förstår…

Se här vilka galenskaper det akademiska etablissemanget; dvs, ”vår egen tid” sväljer utan att blinka: I boken “The Cosmic Blueprint” som är skriven 1988 av Paul Charles William Davies, en engelsk professor i teoretisk fysik, beskrivs sådana teorier angående “universums” yttersta ursprung som är omhuldade i vår egen tid. Och här följer ett avsnitt ur texten i den svenska översättningen: “Ingen redogörelse för universums skapelse är fullständig utan några ord om dess yttersta ursprung. En populär teori just nu är det s.k. inflations- eller uppblåsningsscenariet. Enligt denna teori var universum vid sin tillblivelse nästan helt utan materia eller energi. En version av teorin hävdar att rumtiden dök upp av sig själv ur tomma intet till följd av en kvantfluktuation.” (slut citat)

Man säger här att universum var “nästan helt utan materia eller energi vid sin tillblivelse”. Denna vaga formulering kan knappast innebära annat, än att man menar det fanns materia eller energi före “universums tillblivelse”, eftersom “universum” vid sin tillblivelse här ju bara var “nästan helt utan materia eller energi”. Men vari ligger det logiska och begripliga i att tillskriva universum egenskaper utanför dess egen existens? Avser inte termen “universum” allt existerande? I andra sammanhang har det akademiska etablissemanget, dock gjort klart att man med ”universum” avser hela världsalltet. Och på vad sätt menar man i så fall, att något som inte existerar kan ha egenskaper överhuvudtaget? Förvirringen tycks total.

För antingen är väl förekomsten av “viss materia och energi” att hänföra till “universum”. Eller så menar man att de materier eller energier som här avses inte är att hänföra till “universum”. Men till vad vill man i så fall hänföra dem? Och — som sagt —är man egentligen klar över vad man menar med “universum”? ”Alltet”? Eller ”del av alltet”? Fullständigt avgörande för hela ens tänkande!

Ja, varför räknas inte denna materia eller energi till “universum”? Är inte “universum” ett begrepp som täcker in eller är synonymt med hela världsalltet? D.v.s. med alla företeelser som överhuvudtaget existerar — sammantaget! Oklarheter — för att inte säga rent svammel — fast på professorsnivå, förstås...

När här vidare menas att rumtiden dök upp “av sig själv” ur “tomma intet” till följd av en “kvantfluktuation”, blir vi ju heller inte så mycket klokare. Det s.k. “inflations-” eller “uppblåsningsscenariet” framstår helt enkelt som absolut orimligt, ja, det saknar t.o.m. de mest rudimentära ansatser till logisk följdriktighet och det utgör ett utmärkt mått på den materialistiska människans hisnande vidskeplighet och totala förvirring inför de grundläggande spörsmålen. Det åsyftade “tomma intet” kan ju inte alls ha utgjort något “tomma intet”, eftersom där dvaldes den “kvantfluktuation” som sägs resultera i “rumtiden”!

Här menas således att en företeelse funnits till före dess egen existens, i det man hänvisar till företeelsen själv som “orsak” till sin tillblivelse (rumtiden som ju ”dök upp av sig själv”)! Och lika ologiskt hänvisar man till en “kvantfluktuation” som skulle existera i “tomma intet”! Ett “tomma intet” som i själva verket måste ha utgjort ett “något”, eftersom där uppenbarligen stod att finna denna “kvantfluktuation”. Och som om denna dårskap inte skulle vara nog, spär man ytterligare på med att den stackars kvantfluktuationen — som alltså “existerar i tomma intet” — är “orsak” till att “rumtiden dök upp av sig själv”!

Ja, här hänvisar man till någonting man förlägger bortom ”universum” eller ”alltet”, i ologiska försök att förklara någonting man kallar ”universums uppkomst”. Vilket vill säga ”alltets uppkomst”. Men denna logik står ju inte högre än nivån på ”världsförklaringar” ifrån forntiden, i vilka man just drar till med någonting annat befintligt, för att förklara ”världsalltets” befintlighet. Ett tänkande på en femårings nivå, helt enkelt. Här mitt eget ihoptotade exempel på samma tänkande; »en arg jätte kastade sin mormors fästman i en stor tjärn, och av plasket blev världsalltet till«. Varvid man delar upp alltet i tid och rum, samt ställer en del av tiden och rummet utanför sig självt. På det man sålunda menar alltet existera före sig självt — fast utan att själv inse detta.

Nej, kvantitativa — och därmed ”naturvetenskapliga” — förklaringar av livet i dess helhet, är med nödvändighet att antingen hänvisa till ”intet”, varvid man menar ”vad som överhuvudtaget inte existerar” vara ”orsak” till något (i detta fall ”alltet”). Eller så innebär det att hänvisa till något som i tid och rum existerade före livet eller alltet, men som rimligen måtte höra till just ”livet” och ”alltet”. Lika korkat vilket som, samt intet mera än kvasi-intellektuellt svammel, således! Precis som med dillerierna rörande ”big-bang”, där ”något” menas uppkomma ur ”intet”. Vilket betyder att man utan att blinka, dels tillmäter ”intet” icke obetydlig ”förmåga”. Samt att man dels också menar något befintligt kunna gränsa till — och därmed också kunna avgränsas av — vad som inte ens existerar!

Medan du funderar över de där ”experimenten” med vars hjälp du menar dig kunna på vetenskapliga vägar bestämma huruvida världsalltet är begränsat i tid och rum, eller ej, kan du ju också fundera över vilket stöd, eller ännu hellre vilka bevis, det naturvetenskapliga etablissemanget har för påståendet att något uppkommit ur ”intet” — dvs, för ”big-bang”. I själva verket utgör detta ingenting annat än ett rent och skärt påhitt. En förutfattad mening, blott. Jag garanterar att överhuvudtaget ingen, varken i detta forum, eller överhuvudtaget någon annanstans, känner till några sådana hållbara ”stöd” eller ”bevis”. Men man kan ju få ha sina ”teorier”, även om dessa går stick i stäv med all logik samt därmed allt av vett och sans. Men människan utvecklas allt framgent, varvid det förr eller senare kommer en tid när alltfler kommer att kunna tänka själva, samt att härvid undgå att falla i ”flockens” eller ”etablissemangens” förutfattade meningar, samt uppenbara oförmåga till just eget tänkande…

Ack jaa…

Mvh/ PeterK

[reflex]

Tid är en matematisk funktion av rörelse eller någon annan slags förändring?

[Pilatus]

Vad är det för trams? All vetenskap bygger på tidigare hypotesbildningar och experiment. Klart det är både tillåtet och nödvändigt att citera och att stödja sig på vad andra sagt!

en begränsad tidrymd endast kan avgränsas av en annan begränsad tidrymd,

Varför då? Tiden startar alltid med att något föds och avslutas med att detta objekt slutar existera. Så om ingenting existerar, finns inte heller tiden.

liksom ett begränsat objekt uteslutande kan avgränsas av andra likaså begränsade objekt.

Universum vimlar av objekt utan avgörbara gränser.

Förstår du att bara vad som existerar och som alltså inte utgör ”intet”, kan utgöra grund för något annat? Varvid uteslutande vad som existerar kan innebära någon ”förklaringsgrund” överhuvudtaget. Vilket betyder att världsalltet alltid har funnits till samt att detta alltid kommer att finnas till.

Ditt resonemang förutsätter att kausalitet föregick existensen av universum.

Dessvärre verkar du fången i din egen tids monumentala vidskeplighet, samt den totalt intelligensbefriade förutfattade meningen att alltet skulle kunna ha uppstått ur ”ingenting”. Försök med sådant ”trams” (ja, du satte ju standarden själv), i exempelvis en ”domstol”..; överhuvudtaget ingen domare med omdömet i behåll, skulle gå på att ”något” uppkommit ur ”intet”.

Det sker hela tiden!

[PeterK]

Vad är det för trams? All vetenskap bygger på tidigare hypotesbildningar och experiment. Klart det är både tillåtet och nödvändigt att citera och att stödja sig på vad andra sagt!

Ja, men bara i den mån man kan gå i god för vad andra sagt, samt själv verifiera dettas vetenskapliga signifikans är man vetenskaplig... ...för man vidare sådant man fått från andra, utan att själv veta vari detta stämmer eller inte stämmer bidrar man bara med (ytterligare) obekräftat nys samt härvid med pur vidskepelse...

en begränsad tidrymd endast kan avgränsas av en annan begränsad tidrymd,

Varför då? Tiden startar alltid med att något föds och avslutas med att detta objekt slutar existera. Så om ingenting existerar, finns inte heller tiden.

Jaha... Så du tror något "föds" av — ingenting. Du kanske inte känner till det här med "blommor och bin"...? Samt att havande kvinnor behöver mat för att föda sina foster..? Du kan ju försöka i en domstol med »snäälla goa domar´n, den där hundralappen ni hittade i min ficka, har jag inte tagit, den kom från ingenstans...« ...Ja, Pilatus, vad tror du om det..? Kan du förklara hur vad som överhuvudtaget inte existerar, skall "besitta förmåga" samt härvid "kunna nånting"..?? Exempelvis avgränsa ett befintligt "objekt"..??? Eller hur en icke existerande "tidrymd" skall ha "förmåga"...? T.ex. "förmåga" att kontrastera samt härvid gränsa till en befintlig tidrymd..?? Menar du att det är tecken på intelligens, att tillmäta "ingenting" diverse egenskaper...? Som då att kunna gränsa till, samt avgränsa existerande företeelser...? Ja, vad menar du i så fall "ingenting" ha för ytterligare egenskaper..??? Hur mycket "väger", t.ex. "ingenting"...? Vad kostar det...? Är ingenting "dyrt"...? Finns "ingenting" överhuvudtaget till salu...? Skulle du kunna tänka dig vara affärsman, samt saluföra "ingenting" för pengar..? Kanske t.o.m. för dyra pengar..?? I så fall skulle jag bättre förstå, din wurm för — "ingenting". Nåväl... är "ingenting" något somliga har, men inte andra..? Hur mycket av "ingenting" har du...? Kan man få komma och titta på din eventuella samling av "ingenting"... vore intressant. Har du förresten pratat med nån doktor om det här...? Ja, vad tror du att en psykiatriker skulle säga om en person som menar sig ha koll på — ingenting...? OK... jag förstår... du backar här och menar att det är "ett" och "annat" samt härvid "någonting", du har koll på. Och inte på "ingenting"... (fast om du nu inte har koll på "ingenting", så kanske det är "någonting" som kontrasterar samt härvid avgränsar något annat "någonting". Ja, du förstår väl, att man med "någonting" menar "någonting existerande". Och inte "vad som överhuvudtaget inte finns till"...? Vore skönt med lite klargöranden här. Det skulle så att säga "rensa luften". Och det kan behövas, för den börjar bli lite kvav här... (om du kan förstå vad jag menar... ,o)

Eftersom du verkar ha närmast oändligt svårt med det här, kan du få läsa vad jag skrivit om "rörelse" (så kan du ju gå in där och peka på exakt vilket sätt, »vad som överhuvudtaget inte finns till« kan "ersätta" någon existerande faktor eller något befintligt förklarande moment där...! Men kan du inte det, så stämmer ju min analys varvid du måtte tillstå att du har totalt fel...;

Allt begränsat utgör “rörelse”
För att någonting skall kunna figurera i sinnevärldens tid, rum eller tillstånd och därmed vara tillgängligt för upplevelse/omskapelse, måtte detta uppenbara sig genom att kontrastera gentemot något annat, samt härvid således vara begränsat. Och därmed städse vara inbegripet i rörelse, eftersom varje upplevelseobjekt endast kan figurera i tidens, rummets och tillståndens dimensioner i kraft av de “tids-”, “rums-” eller “tillståndsfacit” som gör dem begränsade. De är således utan undantag behäftade med en “början” och ett “slut”. Och då dessa begränsade upplevelseobjekt inte kunnat komma ur “intet” lika lite som de kan uppgå i “intet”, så utgör de “omvandlingar” av något annat liksom de är stadda i omvandling till något annat. Vilket ju gäller ”skapelseobjekten” i samma mån som ”upplevelseobjekten”, samt härvid all ”manifestation” i samma mån som all ”upplevelse”. Ja, eljest hade ju återigen något befintligt avgränsats av, vad som överhuvudtaget inte existerar. Någonting som — med handen på hjärtat — bara riskerar föresväva någon, i kraft av vederbörandes i så fall minst sagt raglande bruk av tankeförmågan. De med absolut nödvändighet ändliga upplevelse/skapelseobjekten utgör följaktligen successivt övergående led i ett evigt omvandlingsnummer, varför de med andra ord är inbegripna i en evigt fortgående rörelse. Allt som är föremål för “Jagets” upplevelse och skapelse av livet är således statt i rörelse.

liksom ett begränsat objekt uteslutande kan avgränsas av andra likaså begränsade objekt.

Universum vimlar av objekt utan avgörbara gränser.

Jag talar bara om "avgörbara" gränser; några andra känner vi ju inte till. Eller hur..? Varvid vad du upplever som ett "objekt", således inte dväljer några för dig "avgörbara" gränser inom dess egna domäner... Varvid jag inte talar om vad som rör objektet i sig, utan om att objektet ifråga uteslutande kan avgränsas av ett annat befintligt objekt. Men aldrig av "vad som överhuvudtaget inte existerar". Och vet du nu varför...? Nähä... men jag kan upplysa dig om att "vad som överhuvudtaget inte existerar", existerar inte. Svårt att förstå..?? Försök förstå då, att om du vill avgränsa — säg en "tidrymd" — så gör du lämpligen detta genom att ställa en klocka "på ringning" varvid denna "ringning" markerar en "tidpunkt" vilken utgör slutet på en tidrymd, samt början på — ja, vad, herr Jansson, på vaddå...? Säg nu herr Jansson..; på... på... ...på vaddå... ...påå.....??

— »På "ingenting"...«

Va, herr Jansson... menar herr Jansson att tiden slutar här, bara för att herr Jansson satt en klocka på "ringning"...? Är inte herr Jansson riktigt klokk i skalen..? (Ja, du har väl sett sketchen med Martin Ljung & Hasse Alfredsson... den var faktiskt inte så dum, den... näää...)

Förstår du att bara vad som existerar och som alltså inte utgör ”intet”, kan utgöra grund för något annat? Varvid uteslutande vad som existerar kan innebära någon ”förklaringsgrund” överhuvudtaget. Vilket betyder att världsalltet alltid har funnits till samt att detta alltid kommer att finnas till.

Ditt resonemang förutsätter att kausalitet föregick existensen av universum.

Märkligt att du överhuvudtaget inte tycks ta in nånting av vad man skriver (nya glasögon kanske?); jag skrev ju (ordagrant) »Vilket betyder att världsalltet alltid har funnits till samt att detta alltid kommer att finnas till.« Ser du bättre nu, då...? Jag talar alltså om vad som alltid funnits. Varvid detta alltså inte uppkommit ur någonting annat. Utan det har alltså alltid existerat. Varvid det är "orsakslöst". Förstår du? Vad som alltid funnits, är orsakslöst. Vilket betyder att mitt resonemang inte »förutsätter att kausalitet föregick existensen av universum«. Inte i "tid" räknat, eftersom det inte kan ha existerat "tid" före "rumtiden". Nej, mitt resonemang går ju ut på själva motsatsen, nämligen att ingenting kan "föregå" vad som alltid existerar. Kan du förstå det...?

Pilatus..; det är bara vad du upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", samt vilka således är begränsade för att härvid vara invecklade i "rörelse" (minns vad jag skrev om "rörelse"), som uppkommer ur "nåt annat"... Vad som aldrig uppkommit och som således är evigt/oändligt och som härvid inte är begränsat, har aldrig uppkommit. Detta kan i sig således inte kontrastera mot någonting annat, varvid det alltså är gränslöst. Det är således bara vad som figurerar som »sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd"« (dvs, i "rumtiden"), som kan vara invecklade i det eviga omvandlingsnummer som bl.a. innebär att ett (med nödvändighet) "begränsat " upplevelseobjekt, utgör ett mellanled i en omvandlingsprocess där detta "innevarande" utgör en omvandling av något — och då naturligtvis tidigare existerande — "förutvarande" (du känner väl till det akademiska ämnet "historia", vilket ju avhandlar vittnesbörden av ett förflutet, som blivit till det nu innevarande... ...varvid man inte har för sig att vårt innevarande kommer av "ingenting"...). Du får alltså skilja på vad som är "evigt/oändligt" respektive "i "tid", "rum" och "tillstånd" begränsat. Samt härvid invecklat i "rörelse". Dvs, i "omvandling"...

Det är detta, Pilatus, som är ditt "vetenskapliga" problem. Och detta "problem" eller denna "oförmåga", delar du med snart sagt hela den självutnämnda "gräddan" av din egen samtid... ...så du är ju inte ensam, om det nu är nån tröst...

Dessvärre verkar du fången i din egen tids monumentala vidskeplighet, samt den totalt intelligensbefriade förutfattade meningen att alltet skulle kunna ha uppstått ur ”ingenting”. Försök med sådant ”trams” (ja, du satte ju standarden själv), i exempelvis en ”domstol”..; överhuvudtaget ingen domare med omdömet i behåll, skulle gå på att ”något” uppkommit ur ”intet”.

Det sker hela tiden!

Ja, om du ser det på detta vis, betyder det att du inte kan se något logiskt följdriktigt samband mellan "det förutvarande", "det innevarande" samt "det kommande". Varvid du knappast kan begripa överhuvudtaget någonting. Vilket i.o.f.s. förklarar dina ståndpunkter här.

Men, fullt så illa tror jag ändå inte att det kan vara, utan jag tror att du med lite hjälp kan komma att förstå en del, varvid du "upptäcker" diverse klargörande "orsaker" till både det ena och det andra för att härvid se, att saker och ting inte kommer av "ingenting" utan har sina logiskt följdriktiga samt härvid också begripliga förklaringar. Något som ju måtte innebära en förunderlig lättnad. Samt rena rama revolutionen, för en som tidigare fått nöja sig med absolut "ingenting" som förklaring på än det ena och än det andra...

Ack jaaa...

Vänligen (om än en smula tufft)/ PeterK

[Pilatus]

Jaha... Så du tror något "föds" av — ingenting.

Enligt kvantfältteori skapas partiklar och deras motparter konstant hela tiden.

Jag talar bara om "avgörbara" gränser; några andra känner vi ju inte till.

Universum saknar gränser eftersom det är allt som finns.

Vilket betyder att världsalltet alltid har funnits till samt att detta alltid kommer att finnas till.

Materiesammansättningen i universum talar emot en uppfattning om att världsalltet alltid funnits. Det går t ex att åldersbestämma materien genom att analysera Rubidium-Strontium -sönderfallet som har en halveringstid på strax under 50 miljarder år.

[PeterK]

Jaha... Så du tror något "föds" av — ingenting.

Enligt kvantfältteori skapas partiklar och deras motparter konstant hela tiden.

Jag talar bara om "avgörbara" gränser; några andra känner vi ju inte till.

Universum saknar gränser eftersom det är allt som finns.

Vilket betyder att världsalltet alltid har funnits till samt att detta alltid kommer att finnas till.

Materiesammansättningen i universum talar emot en uppfattning om att världsalltet alltid funnits. Det går t ex att åldersbestämma materien genom att analysera Rubidium-Strontium -sönderfallet som har en halveringstid på strax under 50 miljarder år.

Jamen, detta handlar ju bara om lokala observationer. Världsalltet kan inte ha "uppkommit" lika lite som "rumtiden" som sådan. Det säger ju all logik. Däremot kan — precis som mänskliga organismer — lokala delar av världsalltet uppstå. Men då bara ur annat före dess befintligt. Varvid exempelvis "planeter", "stjärnor" och "galaxer", kan uppstå (men då bara genom förtätning av redan befintlig materia — men denna behöver inte vara "fysisk" utan den kan vara "strålformig — eller bestå i energi emanerande ur ett i hierarkisk kausal ordning högre existensplan — dock icke ett "i tid" föregående sådant... ...av nu tämligen kända skäl på detta forum...) Och givetvis kan de delar av världsalltet man kan kalla "lokala universa", också uppstå utifrån nämnda premisser. "Lokala universa"med prefixet "lokala", då, för att markera att man härvid inte syftar på ett med nödvändighet evigt/oändligt världsallt. Nån j-a ordning på terminologin, måtte det ju ändå vara inom också den s.k. "vetenskapen"...

Tänker i.a.f. PeterK

[PeterK]

Jaha... Så du tror något "föds" av — ingenting.

Enligt kvantfältteori skapas partiklar och deras motparter konstant hela tiden.

Ja, men inte av "ingenting". Bara för att man inte ser varur, "partiklar och deras motparter" emanerar, så betyder detta inte att denna urgrund inte skulle existera.

Jag talar bara om "avgörbara" gränser; några andra känner vi ju inte till.

Universum saknar gränser eftersom det är allt som finns.

Ett evigt/oändligt" världsallt, saknar yttre gräns, jaaa... men om du ser dig omkring vimlar det av gränser inom ramen för denna "evighet/oändlighet" i det du öht inte skulle kunna iakttaga någonting, om inte detta bestode i »sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd"«. Varvid, vad som "kontrasterar" gentemot vartannat, ju "gränsar" till vartannat.

Vilket betyder att världsalltet alltid har funnits till samt att detta alltid kommer att finnas till.

Materiesammansättningen i universum talar emot en uppfattning om att världsalltet alltid funnits. Det går t ex att åldersbestämma materien genom att analysera Rubidium-Strontium -sönderfallet som har en halveringstid på strax under 50 miljarder år.

Ja, detta svarade jag på i ett tidigare inlägg...

Mvh/ PeterK

[Antic]

Händelser är det som driver allt och får något att hända...tiden det som likriktar allt åt ett håll. Vår egen tidsuppfattning (tack vare minnet) är det som gör att vi kan uppleva dåtid/framtid fast de egentligen inte existerar mer än i upplevelsen.

Tiden är då bara en sak, en "likriktare för rörelsen".

Och det enda som är oberoende av upplevandet, är likriktade händelser.

[Pilatus]

Jamen, detta handlar ju bara om lokala observationer.

Lokala observationer är väl det som är möjligt att göra?

Världsalltet kan inte ha "uppkommit" lika lite som "rumtiden" som sådan. Det säger ju all logik.

Logik säger inte mer än vad som innehålls i premisserna. Så om du skall bevisa att världen funnits all tid så får du problem! Det är något du kan postulera. Några bevis finns inte som stöder en sådan uppfattning.

[Strålöga]

Jaha... Så du tror något "föds" av — ingenting.

Enligt kvantfältteori skapas partiklar och deras motparter konstant hela tiden.

Jag talar bara om "avgörbara" gränser; några andra känner vi ju inte till.

Universum saknar gränser eftersom det är allt som finns.

Vilket betyder att världsalltet alltid har funnits till samt att detta alltid kommer att finnas till.

Materiesammansättningen i universum talar emot en uppfattning om att världsalltet alltid funnits. Det går t ex att åldersbestämma materien genom att analysera Rubidium-Strontium -sönderfallet som har en halveringstid på strax under 50 miljarder år.

Enligt kvantfältteori menar övergångar mellan materia från energi. Knappast partiklar som skapas ur en hundraprocentigt Vacuum. Angående universum så ser vi ju på galaxernas dragning i från varandra vilket ser då ut som att Universum ökar i storlek hela tiden., Vad det ökar i vet vi inte. Det kan vara avsaknad av allt en perfekt Vacuum. Eller helt enkelt ingenting. Eller andliga dimensioner vi inte känner till. Eller gräns mot ett annat universum.