Nu är jag förvirrad igen...

[PopJimmy]

Jag känner att jag är förvirrad.

Jag förstår inte hur jag ska förhålla mig till åsikter. Min plattform är i spillror.

Många av inläggen jag skrivit på detta forum känns infatila, nu när jag tänker tillbaka på dem.

Jag har ibland upplevt att jag verkligen förstått saker, men dras gång på gång ner av kritiska kommentarer på forumet.

Jag känner ett behov av att ha en plattform, men på något sätt försöker jag vara tilllags så det slutar med att jag är förvirrad.




Senaste 5-10 åren så har jag hållt mig på ett "meta" plan gällande värderingar, åsikter och handlingar. Jag har resonerat så att andra människors beteende alltid är försvarbart, vad de än gör. Jag har varit oförmögen att säga ifrån, att sätta gränser.

Men på senare tid så har försökt ha åsikter, att sätta gränser, att definiera verkligheten och sanning utifrån min bakgrund, men känner att de blir söndergrusade. Kanske är jag inte ödmjuk ibland, vad vet jag.


Förlåt att inlägget kanske låter lite Patrik Persson ibland, men jag tror att det är min antidepressiva medicin som gör att jag blir helt fördummad, så att jag ska bli ofömögen att tänka ut självmordsplaner.



Nej, men allvarligt talat, jag tar faktiskt åt mig av vad andra skriver, eftersom jag nu är totalt öppen och utblottad.

förvirring


Jag känner nu att jag har två val:

1. Forstätta vara förvirrad.
2. Anta en plattform och försvara den så långt det går, tills jag märker att den är naiv.


Att härma andra, är det, det enda vi gör?



Ska jag vara skeptiskt till det andra säger eller det jag upplever, af32


Jag känner ibland att jag håller på att bli galen på riktigt. Jag ifrågasätter verkligen saker för mycket.


skit.


Jag funderar på att lägga ner filosoferandet ett tag, eftersom jag upplever att många inte ifrågasätter sina egna upplever tillräckligt mycket.



Kan ni hjälpa mig att förstå hur mycket som är rimligt att ifrågasätta?

Jag känner mig på gränsen till att bli galen, fast jag är ju medveten om det.

När ska jag sluta gräva?

Eller är jag bara romantisk?

[PopJimmy]

Kanske har jag inget val.

[Lasarus]

Var inte så snabb och ta åt dig av andras kritik och var medveten om att det är endast en mycket liten del av alla människor som har verkligt genomtänkta åsikter och värderingar.

[PopJimmy]

(detta kan låta osammanhängande till tidigare diskussion)

Problemet är att jag inte förstått människans, eller snarare min egna begräsning ännu.

[PopJimmy]

Förlåt att jag var otydlig förut.

Jag förstår att det här är det enda som existerar.

Detta är livet.

Det är ingen skillnad på tanke eller icke tanke.

Allt som händer är redan begränsat.

Upplevelsen är begränsning.

[PopJimmy]

Tack, nu förstår jag.

Jag har hela mitt liv känt mig ängslig inför begränsningen att födas in i en kropp. Men jag börjar förstå att resan inte är möjligt om det inte finns ett fordon.

Förlåt att jag skriver detta. Men detta inlägg är endast ett symptom på en livslång förvirring.

[Angelina]

Med tanke på vad du just gått igenom så behöver du inte fatta några beslut alls, utan bara ta det lugnt, ta en paus. Allt kommer till dig så småningom.

[Luipa]

PopJimmy
Hoppas du tar väl hand om dig, ger dig själv värme. När någon inte mår prima är det frestande att ge goda råd. Jag kan inte ge några råd, jag känner inte dig tillräckligt väl. Dessutom har du redan fått en drös av dem. Enligt mig var många högst tänkvärda men då talar jag förstås utifrån mig själv och mina egna erfarenheter. Däremot hoppas jag att du finner en trygghet att vila i, men det är en annan sak.
En fråga har jag däremot:
Vad förväntar du dig av filosofiforum?
Hälsningar från Luipa

(detta är inläggets orginaltext, jag raderade det för att jag fann det överflödigt men ångrade mig igen och klistrade tillbaka det)

[Viola]

Tack, nu förstår jag.

Jag har hela mitt liv känt mig ängslig inför begränsningen att födas in i en kropp. Men jag börjar förstå att resan inte är möjligt om det inte finns ett fordon.

Förlåt att jag skriver detta. Men detta inlägg är endast ett symptom på en livslång förvirring.

Jag uppfattar dig verkligen inte som förvirrad - en förvirrad
person skulle inte kunna förmedla tankar och känslor på det
sätt som du gör.

Du skrev om valet att ha en plattform som man försvarar eller
leva i förvirring. Har man inte rätt att ha sin plattform - vila på
den ett tag? Är det något annat än förvirring du menar?
Det stora okända? Icke-svaren?

[PopJimmy]

Du skrev om valet att ha en plattform som man försvarar eller leva i förvirring. Har man inte rätt att ha sin plattform - vila på
den ett tag? Är det något annat än förvirring du menar?
Det stora okända? Icke-svaren?

Jo visst har man rätt att ha sin plattform. Jag upplever det som helt okej att ha en plattform, om man så önskar. Problemet är bara att den platformen kommer förr eller senare att kollidera med andra plattformar. Plattformen är minne och bygger på intryck. Plattformen är grunden för resonerandet.

Min tidigare problem var att jag inte förstog hur jag skulle bli kvitt min förvirring som uppstår när en människa känner ett behov av att välja en bland flera plattformar. Jag har just nu inte behovet att hålla kvar en plattform längre eftersom jag förstog innebörden av den medförda begränsningarna av det. De flesta människor jag träffar vill försvara sin plattform när de kolliderar med andras plattformar. Det vill inte jag, jag vill förstå innebörden av att ha en plattform.

Jag släppte min tidigare plattform (som försökte reda ut varför förvirring mellan plattformar uppstår) och accepterade istället att plattformen alltid kommer att vara begräsad. När jag accepterade den nuvarande plattformens begränsning och medförde det att den nu var öppen för förändring, vilket gjorde att plattformen inte längre var begränsad.

Jag accepterade alltså mina tidigare minnen som begränsade, istället för att försöka försvara dem som mera "sanna" iförhållande till andra minnen.

Det var alltså en kamp mellan olika tankefragment. Två tankefragment i konflikt försökte dominera varandra genom att båda försökte få monopol på ett "sanningsvärde". Men jag insåg att båda fragmenten var begränsade. Och detta gjorde att förvirringen släppte, för detta är trots allt när allt kommer omkring just vad förvirring är.

Jag såg in i tankens begränsning och löste helt enkelt "förvirringens problem" alltså orsaken till all förvirring.

[stradde]

PopJimmy

Jag känner nu att jag har två val:

1. Forstätta vara förvirrad.
2. Anta en plattform och försvara den så långt det går, tills jag märker att den är naiv.


Att härma andra, är det, det enda vi gör?

Hmmm.. när du intar olik åsikter i frågor skriver du ner dem? Om inte så skulle det nog vara en god ide. Om du fokuserar på att få ner dina tankar på pappret så tror jag att du kommer må bättre.

Om man vill reflektera över frågor så är det en bra ide att sammanställa vad man anser och vad andra inser. Du har antagligen redan mycket på forumet som du kan bearbeta i word eller liknande. Skapa mot argument som brukar komma fram och se om du tycker att din åsikt är logiskt hållbar. Och vad det intuitiva säger dig.

Det är alltid bra att försvara en åsikt, men den verkliga konsten är att kunna ändra sina benhårda övertygelser. Jag anser att det är betydligt mera intrressant att sätta mig in i någons tankar om de vacklar, man känner hur personen inte är säker men söker med lykta i mörkret.

På internet så blir det lätt att inlägg blir hårda. Man formulerar inte meningar på internet än vad man gör om man skulle träffa någon. Man ser inte ansiktsuttrycken och därmed så känner man inte om personen blir ledsen av vad man säger.

Du kanske skall jobba hårdare? Lösningen kanske inte är att trappa ner på filosoferandet utan helt gå upp i det. En psykolog kanske inte skulle rekommendera det, men man måste som kreativ människa kunna rikta sin energi mot något. Som jag nämt förrut.

Ja vi härmar andra, i stor grad. Samhället har ju olika diskurser som finns lite här och var. Teoribildningar som man tar för givet.

Att förstå människan är att knockas. Tänk bara på alla nervsignaler som skickar mellan hjärnans olika celler.

En annan sak jag skulle vilja lyfta fram är rörelse! Prova att gymma, springa, eller nått annat.

Kroppen påverkar såklart psyket och kanske du kan få ut en del av dig genom fysisk verksamhet. Simma eller nått annat..

Du skall vara skeptisk mot dig själv och andra. Varför välja ?

Varat är ångest, våran existens är smärtsamm och vi har inte valt att existera. Vi söker efter mening och griper tag i begrepp som "kärlek" för att inte drunkna av meningslöshet. Men i meningslösheten kan vi finna den totala friheten.

Lever du Jimmy som du verkligen vill, eller lever du som andra vill?

Oavsett vad du gör så måste du hitta medel som gör att du känner att dina tankar kommer ut , att det inte gnager sönder ditt inre.

Om du skriver, var beredd på att det kan ta en halvtimme eller nått att komma in i skrivandet. Processen är lång och det är kanske därför så många människor som tycker livet äs så svårt och smärtsamt kan finna tröst i orden. Eftersom att processen är oändlig och det alltid resulterar i något.

Må väl,
Kram!

[Hymer]

Jag känner att jag är förvirrad.

Jag förstår inte hur jag ska förhålla mig till åsikter. Min plattform är i spillror.

Plattformen kanske ska vara i spillror, som en skärgård av många små öar? Personligen ser jag hellre min plattform växa vilt än att städas, konsolideras och smälta ihop till något blankt, symmetriskt och fint men bräckligt. Mitt motto är att assimilera allt och låta de konflikter som uppstår förbli inre spänningar. I den yttre världen skapar spänningar mellan motpoler liv och rörelse. En inre värld i total jämvikt skulle jag se som en slags inre värmedöd (för att dra en analogi med fysiken), alltså ett tämligen hemskt och livlöst tillstånd.

Senaste 5-10 åren så har jag hållt mig på ett "meta" plan gällande värderingar, åsikter och handlingar. Jag har resonerat så att andra människors beteende alltid är försvarbart, vad de än gör. Jag har varit oförmögen att säga ifrån, att sätta gränser.

Jag skulle snarare säga att andra människors beteende alltid är förklarligt, ungefär som att en dator aldrig gör fel. Deras beteenden är däremot inte ur ett godtyckligt perspektiv försvarbart. Därför kan man i sitt eget intresse mycket väl säga ifrån.

Men på senare tid så har försökt ha åsikter, att sätta gränser, att definiera verkligheten och sanning utifrån min bakgrund, men känner att de blir söndergrusade. Kanske är jag inte ödmjuk ibland, vad vet jag.

Verklighet och sanning ser jag gärna som perspektiv, och accepterar därför i allmänhet så att säga parallella sanningar. Jag känner sällan att något hos mig blir söndergrusat, utan reagerar hellre med ”Aha, så kan man ju faktiskt också se det”

Förlåt att inlägget kanske låter lite Patrik Persson ibland, men jag tror att det är min antidepressiva medicin som gör att jag blir helt fördummad, så att jag ska bli ofömögen att tänka ut självmordsplaner.

Utan förstahandserfarenhet så misstänker jag att antidepressiva medel i allmänhet tjänar till att dränka skallen i sirap så att alla slags tankar blir tröga. En mild sådan effekt känner jag av johannesört, som jag ibland tar för att kunna sova bättre under stressiga perioder.

Självmord bör inte vara något förbjudet tankeämne. Jag har aldrig på allvar övervägt att begå självmord, men jag har lekt med tanken och gjort upp en plan som jag lovat mig själv att följa ”uti fall att”. Planen är helt enkelt att hoppa fallskärm utan att lösa ut fallskärmen och har fördelen att det är relativt omständigt och kräver att jag måste gå igenom flera steg där jag har tid att känna efter och kanske ångra mig, dvs bussturen ut till hoppfältet, kränga på mig utrustningen, en halvtimmes färd i flygplanet och en minuts fritt fall. Dessutom behöver ingen märka något ifall jag ångrar mig och ändå drar ut skärmen. Eftersom det var flera år sedan jag hoppade så skulle jag dessutom behöva gå om kursen innan jag kunde realisera självmordet. Denna plan är liksom ett skydd mot ett spontant och oöverlagt självmord, men lämnar ändå möjligheten öppen. (Jag måste dock påpeka att jag mår utmärkt och är så långt från ett självmord man bara kan komma, men jag tror inte att det skadar att tänka igenom temat).

Jag känner nu att jag har två val:

1. Forstätta vara förvirrad.
2. Anta en plattform och försvara den så långt det går, tills jag märker att den är naiv.

Om du verkligen bara har dessa två val så skulle jag nog välja det första och vara nöjd med att livet är förvirrande. Man behöver ju inte uppleva det så speciellt hemskt om man inte vill, eller som han på korset sjöng ”always look on the bright side of life”. At ta saker med humor hjälper långt.

Att härma andra, är det, det enda vi gör?

Det är nog i alla fall det mesta vi gör. Jag tror att vår personlighet till största del är en syntes av andra personligheter vi träffar och tar intryck av. Exakt hur den syntesen är uppbyggd är kanske det som skulle kunna kallas ”den egna” personligheten. Nåja, en gnutta orginalitet måste ju också finnas för att andra ska ha något nytt att härma.

Jag funderar på att lägga ner filosoferandet ett tag, eftersom jag upplever att många inte ifrågasätter sina egna upplever tillräckligt mycket.

Den logiken förstår jag inte riktigt.