Strängar

[nossai]

Någon som sett dokumentärserien om strängteorin på svt de senaste veckorna? Jag såg iaf reprisen av del 3 tidigare idag. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till allt detta, det känns på något sätt ganska poänglöst.
Nu har en man, Ed Witten, kommit på en teori, kallad M-teorin, som skall förklara det här med strängar och allt som hör därtill. Man kan nu med hjälp av denna teori och elva dimesioner förklara hur dessa strängar kan tänjas ut och bli membran, som kan vara lika stora som universum. Det borde också enligt den här teorin finnas flera membran-universum berdvid varandra omkringflytandes. Det finns även forskare som tror att gravitationen består av en speciell typ av strängar som kan röra sig mellan dessa membran, medas de flesta andra stränga siter förankrade i sitt membran. Allt något förkortat...

Det låter ju oerhört intressant och fascinerande om det vore på det här viset. Ännu intressantare om man med hjälp av gravitationen skulle kunna "kommunicera" med andra universum. Jag har personligen dock oerhört svårt att föreställa mig att detta någonsin skulle fungera, men ändå.

Vad jag funderade på var mer existentiellt filosofiskt än vetenskapligt. På vilket sätt hjälper det oss att veta att vi är uppbyggda av små "strängar" som sitter fastklistrade på ett "membran"? Man kan ju tycka att det är intressant att veta upphovet till livet och universum. Men frågan är om detta verkligen ger svaren på vår uppkomst? Varifrån kom membranen och strängarna då? Vad fanns innan dess? Kom de från ingenstans eller har de alltid funnits? Om de alltid har funnits, vad är det som gör att kvarkar, atomer och galaxer har bildats? Varför just i vårt membran?
Jag kan hålla på hur länge som helst, men poängen jag vill göra är: Säger denna teori oss verkligen något - rent existentiellt? Det var denna känsla jag fick av programmet: Snart kan vi förklara vad allt är uppbyggt av! Mitt svar blir: Jaha? Bidrar inte den vetskapen bara till nya, än mer olösliga problem? Någonstans måste vi ju nästan säga stopp och acceptera att vi finns, universum finns, atomer finns. Vi kan se dessa, vi kan känna dessa. Det finns vissa saker som är utanför de gränser inom vilka vi kan traska omkring, taskigt läge men det är så det står till.
Jag personligen har svårt att acceptera, jag vill hela tiden veta mer. Tyvärr är det så att samtidigt som jag vill veta mer och sätter mig ner och med stort intresse tittar på SVTs vetenskapsdokumentär om strängar får jag en underlig känsla som säger stopp. Den liksom avbryter tankarna och gör de omöjliga. Jag får inte i mina tankar gå vidare och spekulera i teorierna som kan förklara något avgörande. Det är oerhört svårt att förklara, men någon annan kanske har fått en liknande känsla? Det är också pga den här känslan som jag vill försöka säga mig själv och andra, borde det inte räcka med att vi vet att vi finns och försöka hitta en mer "mänsklig", spirituell eller filosofisk förklaring till meingen med livet. Jag tror också att det är just frågan om meningen med livet som driver många fysiker som, precis som jag, har svårt att acceptera att vi bara finns. Vad är det mer, och varför?


Ok, nu har jag förhandsgranskat mitt inlägg och tänkte att istället för att redigera det och hålla mig till en enda fråga, så skriver jag här att jag vet att det blev flera frågeställningar samtidigt. Flera av dem motsäger tillochmed varandra. Samtidigt tycker jag att alla frågorna är lika intressanta och relevanta för diskussionen om vetenskapen och det existentiella. Så, vad tänker folk här om mina existentiella tankar och om forskningen kring strängarna?

[Camilla]

Jag förhåller mig skeptisk till supersträngteorin. Den handlar alldeles för mycket om matematik och för lite om jämförelse med experiment. Visst är det möjligt att teorin leder någon vart och kan korroberas till slut, men den kan lika gärna visa sig vara en återvändsgränd.

Jämför med den mycket framgångsrika relativistiska kvantfältteorin som utvecklats i nära samspel med den experimentella partikelfysiken.

[hovnarr]

Jag vet inte ett jota om vara sig kvantfältteorin eller supersträngteorin. Till min stora bedrövelse missade jag Vetenskapens världs genomlysning av ämnet. Kan någon erbjuda en Det Bästa version?

[TheStudent]

Jag håller med dig Camilla, det var min uppfattning också när jag började lära mig om strängteorin. Det faktumet att det finns flera eller iallafall två strängteorier tycker jag understryker detta. Om jag inte tar fel, är problemet frågan om hur många dimensioner som finns.

Om vi nu går tillbaka till huvudämnet, som jag uppfattar huvudämnet åtminstone Jag håller inte med, jag tycker att denna teori ger mig lika mycket i existentiella frågor som andra teorier. Denna teori skulle t.ex. kunna användas som underlag för buddhismens syn på tiden. Att det finns flera olika membraner finner jag också som en tilltalande tanke, man kan t.ex. tänka sig ett membran som är t.ex. paradiset eller världssjälen. Jag skulle vilja säga att strängteorin öppnar nya möjligheter och vägar i de existentiella frågorna.

Det kanske är partiklar som fördas mellan membranen som ger upphov till visioner och nya tanke gångar eller nått i den stilen. Som sagt jag tycker att öppnar nya möjligheter.

[J R Auk]

Hovnarr:

Du kan ladda ner alla delar på - http://www.pbs.org/wgbh/nova/elegant/

[Lennart]

Det finns två olika slags tolkningar av kvantfysiken som ger olika svar på frågan om var existensen kommer ifrån. Om man tolkar kvantfysiken så att grunden är indeterministisk, så har kvantfluktuationerna ingen orsak. Vi får då ett slut på orsakskedjan.

Den andra tolkningen, som utgår från Everett, innebär att vi lever i ett multiversum (många världar) som taget som helhet är deterministiskt. För att komma till ett slut på orsakskedjan i den tolkningen krävs något i stil med Tiplers Omegapunkt.