Teorin om Big-Bang uppåt väggarna...

[Anne]

PeterK: Du... jag tror nog att vi kommer gå i barndom igen, vare sig det yttrar sig som någon sorts demens ur vårt vardagslivsperspektiv, ur ett andligt perspektiv, eller en nystart efter vad big bang föranledde.

[Pilatus]

Jag är inte säker på att modellen försöker visualisera någon sådan punkt. Det är ju mer en matematisk modell som startar med singulariteten, den utgår från en punkt. Vad är meningsfullt att räkna med för tal? Vi kan ju starta vid tiden 10^-43 sek, temperaturen är omkring 10^32°C. Endast en universell kraft existerade. Det är så nära startvillkoren BB-modellen kommer.

Pilatus; bortsett ifrån vad du vill kalla det, så säger BB-teorins standardmodell att sakernas tillstånd befann sig i ett tillstånd av "singularitet" [...]

Det var också det jag skrev.

Kan du vidare bekräfta, att "singulariteten" (tillstånd "A") innebär frånvaro av "rumtid"..? Ja, kan du här bekräfta detta..?

En singularitet betecknar tid och rum, där en eller flera fysikaliska entiteter inte är definierade, eftersom värdet (i modellen) av dem är oändligt stort. I realiteten kan de inte vara oändliga.

Samt slutligen vid "B" göra en liten högerriktad pil samt vid denna skriva "rumtidens ålder — 13,8 miljarder år".

Vi är överens om universums ålder.

Något som osökt föranleder oss konstatera, att "singulariteten" på intet vis "ligger före" den påstått uppkomna "rumtiden". Nej, i själva verket är ju "rumtiden" enligt denna med verkligheten bättre överensstämmande "Bild 2", helt sonika "samtida" med "singulariteten".

Från tiden 0 finns något, en singularitet, från 10^-43 sek kan modellen börja ta form. Något "före" är inte meningsfullt att diskutera.
Fikadags!

[Pilatus]

BB är en teori om hur det startade, om det verkligen motsvarar verkliga förhållanden är inte möjligt att kontrollera. Om teorin inte motsäger sig själv och förklarar hur universum utvecklas steg för steg så är det bra nog.

Tjaaa...vad äger det för vetenskaplig relevans att ställa upp "teorier" vars sanningshalt man menar sig inte kunna kontrollera...? Hör inte slikt mera hemma i fantasins stor byrålåda...?

Vad man vet är att universum utvecklats enligt modellen så långt det går att kontrollera, t ex hur galaxer uppstår, planetsystemets sammansättning av grundämnen, grundämnens ålder (halveringstid), observationer av bakgrundsstrålning,
supernovor och liknande. Men det finns ju inte någon möjlighet att "se" det tidiga universum (ca 300 tusen år) eftersom det saknar transparens. Man kan endast med hjälp av datorer simulera, pröva sina modeller, hur man tänker sig att det startade.

Nåväl; om ni inte du kan kontrollera sanningshalten i vad du påstår, så kan jag det.

I så fall får du definiera vad du menar med sanning?

[PeterK]

BB är en teori om hur det startade, om det verkligen motsvarar verkliga förhållanden är inte möjligt att kontrollera. Om teorin inte motsäger sig själv och förklarar hur universum utvecklas steg för steg så är det bra nog.

Tjaaa...vad äger det för vetenskaplig relevans att ställa upp "teorier" vars sanningshalt man menar sig inte kunna kontrollera...? Hör inte slikt mera hemma i fantasins stor byrålåda...?

Vad man vet är att universum utvecklats enligt modellen så långt det går att kontrollera, t ex hur galaxer uppstår, planetsystemets sammansättning av grundämnen, grundämnens ålder (halveringstid), observationer av bakgrundsstrålning,
supernovor och liknande. Men det finns ju inte någon möjlighet att "se" det tidiga universum (ca 300 tusen år) eftersom det saknar transparens. Man kan endast med hjälp av datorer simulera, pröva sina modeller, hur man tänker sig att det startade.

Nåväl; om ni inte du kan kontrollera sanningshalten i vad du påstår, så kan jag det.

I så fall får du definiera vad du menar med sanning?

Hur jag definierar sanning..? Ja, begriper man inte vad sanning är, skall man nog inte syssla med varken vetenskap eller filosofi. Sanningen är naturligtvis identisk med de verkliga förhållandena. Och i den mån ens föreställningar, utsagor, facit, etc, besitter denna överensstämmelse, så är de ju sanna. Exempelvis vet jag i kraft av min upplevelse av att överhuvudtaget vara till, att jag upplever något samt att jag härvid är i besittning av en upplevelseförmåga. Detta är i 100% fas med de verkliga förhållandena, samt härvid en i längden hållbar grund för vidare utforskning/analys av världsalltets/livets natur. Men att begripa dessa enkla grunder för all förståelse, ligger ännu för långt in i framtiden för det ännu mycket primitiva "vetenskapliga etablissemanget". Ja, vad trodde du, Pilatus? Vad trodde du, vara sanning..??

Sedan är det ju så att det fortfarande inte går att via "naturvetenskapens" gängse kvantitativa mått och steg, komma sådant som "singularitetens" egentliga natur — samt härvid även "rumtidens" verkliga förhållande till "singulariteten" — på spåren. Men vore man inte så förstockad samt härvid så totalt oförmögen att ta till sig vad som egentligen består i logiska ofrånkomligheter, men vilka "dessvärre" desavouerar ens egna favoritföreställningar, så skulle detta vetenskapliga "etablissemang" lätt kunna få bilden klar för sig, rörande "världsalltets allt övergripande för allt och alla gällande natur". Det ligger i konstigheter i denna; bara det att den "apa med körkort, atombomb och cigarr" som den gängse jordmänniskan ännu är, är lika osjälvisk, rättskaffens, odogmatisk, öppen och ödmjuk, som vad aporna i filmerna om "apornas planet" är... varvid behövs "en domedag — dvs, att man får skörda frukterna av sin egen framfart över den här planeten — innan man får tillräckliga "ögon att se med" (samt "öron att höra med", etc) för att härvid förmå sig lyssna till annat än vad man hittills kunnat tro...

Mvh/ PeterK

(...sedan; vet någon hur man stänger av den här infama "automatiska felstavnings-funktionen" som ideligen felstavar vad man skriver, så att exempelvis "rumtiden" gång på gång ändras till "rutinen", etc...)

[PeterK]

Har trots litet intresse för naturvetenskap, astronomi, etc, förstått att man inom det akademiska/naturvetenskapliga etablissemanget, hyser totalt förnuftsvidriga föreställningar rörande den när allt kommer omkring, blott förutfattade meningen att "rum/tiden" skulle ha "uppkommit". Varvid man föreställer sig att denna antingen skulle ha "uppkommit" ur "intet". Eller att den skulle ha uppkommit i någon slags förhållanden före "rum/tiden", och som härvid inte rymmer varken "tid" eller "rum". Men att mena något i termer av "tid" & "rum" befintligt, ha "uppkommit", är ju att mena detta något inte ha existerat under ett tidigare skede i tiden. Vilket i detta fall är absurt, eftersom det före "tiden" i "rumtiden", överhuvudtaget inte kan ha existerat någon "tid". Varvid "rumtiden" samt härvid "universum" alltid måtte ha existerat. Det säger ju allt vett och sans...

Mvh/PeterK

Hej Peter,
Det du skriver överensstämmer i stort med min egen uppfattning.
Jag har alltid haft lätt för de naturvetenskapliga ämnena, och anser mig även kunna förklara och ge svar på flertalet
återkommande frågor, som med jämna mellanrum tas upp i olika skepnader för diskussion här på FF.
Under mer än ett års tid har jag skrivit inlägg , och svarat på ställda frågor, men av kommentarerna att döma,
med mycket klent resultat.
Frågorna återkommer trots mina svar, vilket visar att jag saknar förmåga att skriva begripligt.
Problemet förstärks av att några skribenter knappt hinner läsa svaret, innan de känner behov av att presentera en egen
ej underbyggd teori. Det är som ett hundrameterslopp, som ska avverkas, men där deltagarna inte orkat upp ur
startblocken, och där någon t o m börjar springa åt fel håll.

Anledningen att jag ändå fortsatt att skriva är att ”min tråd”, Vad utgör medvetandets referens ?, har fortsatt många
visningar (> 31.000 i dag). Intresset för frågeställningarna förefaller alltså stort !
Det är beklagligt att det inte går att förvalta det här intresset bättre än vad som är fallet.
Fundera därför gärna på om det som alternativ till att ställa provocerande frågor, går att finna en strategi, som från en
basal grund, t ex etappvis, förklarar och besvarar aktuella frågor, på ett mer lättbegripligt sätt. Skulle det t ex vara
meningsfullt att starta ett nytt forum som enbart tar upp några få avgränsade frågeställningar av vital betydelse ?
På så sätt undviker man även att provocera dem som försvarar, och vill hålla fast vid, de etablerade uppfattningarna.

/ Illusionen

Ja, hej "Illusionen" ursäkta jag inte såg ditt inlägg, förrän nu... men bättre sent än aldrig..! OK... förstår läget. Men detta är precis vad man kan vänta sig. Varvid man ju måtte ha klart för sig det fullkomligt självklara i att alla redan gör så gott man kan. Dvs, ingen kan agera utifrån annat än sina erfarenheter (eller som det vetenskapliga etablissemanget av idag, tror; utifrån även sina s.k. "gener"...), varvid man alltid är på toppen av sin förmåga. Dvs, en förmåga som inte blir större för att man drar sig själv — eller nån annan — "i håret". So to speak...

Däremot ökar ju förmågan, medelst nya erfarenheter samt — inte minst — genom ens egna ansträngningar. Det handlar sålunda om utveckling, men denna kommer mer eller mindre "osökt" — ja, hur skall man som "blind" på förhand "veta vägen" — varvid allt måtte få ha sin gilla gång. Och lyckligast då, den som förlikar sig med omständigheterna. Men kanske helst utan att somna, för den delen... ja, ja... även detta handlar förutom om "utveckling", om en synnerligen delikat balans... varvid gäller att inte bara ha förståelse, utan även hålla balansen.. En balans som påverkas inte bara av yttre förhållanden, utan — icke minst — av ens egen mer eller mindre frustrerade önskan att "de andra" eller "dom" som "dom" ju ofta kallas, »väl för bövelen måtte begripa BÄÄÄÄÄTRE...« Ja, vi alla känner väl igen den mentala Tsunami, vilken på mer eller mindre i längden hållbara grunder infinner sig i vår eljest så soliga, så rofyllda samt understundom ack så sömniga sinnesro...

Själv är jag ju inte precis ett under av tålamod, utan jag blir lätt irriterad över "domses" i mina ögon understundom ofattbara ignorens, varvid jag först blir lite lätt syrlig, sedan lätt sarkastisk, så småningom ohöljt sarkastisk, för att till slut få tvinga min skrivande hand (som nån slags Dr. Strangelove) att inte vara öppet hånfull. Ja, där pågår en ständig inre kamp, samtidig som kampen mot forumets "automatiska felstavnings-funktion" pågår, varvid jag hela tiden försöker hindra denna att få "rumtiden" till "rutinen", jämte andra mer eller mindre intelligenta varianter. Ja, bortsett ifrån detta pågår naturligtvis kampen att hålla reda på vad "dom" sagt (plus vad jag själv sagt xo) varvid jag irriteras över måttan, över det här att citaten innehåller blott fragment av det tidigare sagda — en styggelse då det kommer till att vara noga i diskussionerna...

Sååå... ...nej, jag känner inte till någon bra "metod" genom vilken man kan få andra att förstå, vad de ännu inte förstår samt vilket man själv till äventyrs kanske förstår. "Att förstå" handlar ju om förmåga, mer än om att blott "upplysas" rörande de verkliga förhållandena. Varvid det handlar om att vara "på våglängd" med det innehåll, man konfronterar. Visst behöver man vara insatt i idiomet, samt härvid kunna "tolka formerna", på samma sätt som den "läskunnige" i "bokstavsformerna" ser vad "analfabeten" inte ser. Men om man inte är på våglängd med innehållet i det sagda/skrivna, hjälper en inte ens den som mest eminenta "språkförmåga"..; man begriper ändå ingenting. Och detta, således, därför att man i brist på egna i sammanhanget avgörande erfarenheter inte kan känna igen sig i, leva sig in i, eller på annat sätt "förstå" själva det innehållsliga stoffet i detta "sagda/skrivna". Något som ju ingår i ens generella förhållande till allt man konfronterar; förstår man inte rättvisande utsagor rörande sakernas tillstånd, förstår man i allmänhet inte sakernas tillstånd "själva". Även om här naturligtvis kan föreligga diverse "diskrepans" (fint ord va... ...du ser... man lär sig alltid något... ,o)

Nåväl... livets "egen metod" är att genom upplevelserna i Livets egen Stora Skola bibringa "eleverna" det mått av vett och sans, som vill till för att först fatta och sedan själv kunna manifestera samma "vett och sans. Varvid naturligtvis "en schimpans" ännu inte tillägnat sig "Neandertalarens" i jämfört med "schimpansen" överlägsna, känsla och intelligens. Och så vidare, tills vi inte betraktar själva livet som någonting vi blott betraktar. Utan som vi själva är. Dvs, att vara livet är större än att blott se detta. Varvid att vara, är större än alla de enskilda sätt på vilka vi kan "vara". Varvid själva "varat" är för allt annat, vad "havet" är för havets oändligt varierade samt mer eller mindre flyktiga "vågor"... vackert, va..? Men så är det; livet är vackert, ja, t.o.m. oändligt vackert varvid vi "apor med körkort, atombomb och cigarr", ännu bara skrapat ytterst lite i kanten... men redan de små fragment vi härvid avlockat Alltet, räcker för att tända sanningens, poesins och kärlekens ljuva låga i våra små ap-bröst...

Ja, jag kan säga detta och mycket, mycket mer därtill, men som du är inne på..; en sak i taget, steg för steg kommer allt att pö om pö klarna, varvid vi skall veta att "Rom" sannerligen inte byggdes på en enda dag... OK..? Överens..?

Ack, jaaa.../ PeterK

[PeterK]

Jag är inte säker på att modellen försöker visualisera någon sådan punkt. Det är ju mer en matematisk modell som startar med singulariteten, den utgår från en punkt. Vad är meningsfullt att räkna med för tal? Vi kan ju starta vid tiden 10^-43 sek, temperaturen är omkring 10^32°C. Endast en universell kraft existerade. Det är så nära startvillkoren BB-modellen kommer.

Pilatus; bortsett ifrån vad du vill kalla det, så säger BB-teorins standardmodell att sakernas tillstånd befann sig i ett tillstånd av "singularitet" [...]

Det var också det jag skrev.

Kan du vidare bekräfta, att "singulariteten" (tillstånd "A") innebär frånvaro av "rumtid"..? Ja, kan du här bekräfta detta..?

En singularitet betecknar tid och rum, där en eller flera fysikaliska entiteter inte är definierade, eftersom värdet (i modellen) av dem är oändligt stort. I realiteten kan de inte vara oändliga.

Ja, du efterlyste själv vad den kosmologiska "standardmodellen" postulerar. Och om vi får tro "Wikipedia" ge en sannfärdig beskrivning av denna, så skulle "standardmodellen" innebära följande: »Big Bang (eller Stora smällen), är den mest vedertagna kosmologiska teorin om universums tidiga utveckling. Teorin täcker tidsperioden sedan universum var mycket, mycket ungt och fram till idag. Universums utveckling startade för cirka 13,8 miljarder år sedan, då rymden började expandera. Universum var då extremt tätt och varmt, och hela det observerbara universum var koncentrerat i en punkt. Den snabba expansionen har resulterat i vårt nuvarande kalla och glesa universum. Rum, tid och materia uppkom alla vid Big Bang.«

Varvid du uppenbarligen är den förste att själv vända dina egna argument ryggen. Kan du inte heller nu vidgå, att den kosmologiska s.k. "standardmodellen" stipulerar "singulariteten" såsom bl.a. varande "tidlös" — varvid först "rumtiden" innebär "tid"...

Samt slutligen vid "B" göra en liten högerriktad pil samt vid denna skriva "rumtidens ålder — 13,8 miljarder år".

Vi är överens om universums ålder.

Nej, vi är uteslutande överens om att den s.k. "standardmodellen" postulerar denna "ålder". Men jag ju hävdat det ohållbara i detta. Har du redan glömt det..??

Något som osökt föranleder oss konstatera, att "singulariteten" på intet vis "ligger före" den påstått uppkomna "rumtiden". Nej, i själva verket är ju "rumtiden" enligt denna med verkligheten bättre överensstämmande "Bild 2", helt sonika "samtida" med "singulariteten".

Från tiden 0 finns något, en singularitet, från 10^-43 sek kan modellen börja ta form. Något "före" är inte meningsfullt att diskutera.
Fikadags!

Tror jag det..., att du fördrar fika framför att förstå vidden i samt konekvenserna av, vad du själv skriver..; nämligen att det för dig ter sig meningslöst att diskutera vad som föregår 13,8 miljarder år. Men i själva verken kan "rumtiden" inte ha "uppkommit" i termer av "tid" överhuvudtaget, eftersom ingen "tid" existerade före "rumtiden". Men detta betyder att "rumtiden" inte har någon viss "ålder", utan att den alltid existerat. Men "fika" är nog mycket behagligare än att inse denna jämte andra av det vetenskapliga etablissemangets tankekalamiteter...

Mvh/ PeterK

[Algotezza]

Hur jag definierar sanning..? Ja, begriper man inte vad sanning är, skall man nog inte syssla med varken vetenskap eller filosofi. Sanningen är naturligtvis identisk med de verkliga förhållandena.

Är det inte våra utsagor om "verkliga förhållanden" som kan vara sanna och falska, beroende på om de ger en sann eller falsk bild av dessa (då enligt bildteorin för sanning)?

Hur tar du reda på vad som är "verkliga förhållanden" och hur verifierar du att det du menar är "verkliga förhållanden" verkligen är det?

Och i den mån ens föreställningar, utsagor, facit, etc, besitter denna överensstämmelse, så är de ju sanna.

Vad är det som ska överensstämma med vad, menar du?

Exempelvis vet jag i kraft av min upplevelse av att överhuvudtaget vara till, att jag upplever något samt att jag härvid är i besittning av en upplevelseförmåga.

Ja,, i kraft av att du finns till och kan uppleva något och det finns något att uppleva, så upplever du det som dina sinnen förmedlar till ditt medvetande, och det hade ej varit fallet om du icke existerat. Det tror jag de flesta kan hålla med om. Eller...?

Detta är i 100% fas med de verkliga förhållandena, samt härvid en i längden hållbar grund för vidare utforskning/analys av världsalltets/livets natur.

Ja, det är så det är att existera och kunna uppleva, man existerar och upplever, när så är fallet.

Men att begripa dessa enkla grunder för all förståelse, ligger ännu för långt in i framtiden för det ännu mycket primitiva "vetenskapliga etablissemanget". Ja, vad trodde du, Pilatus? Vad trodde du, vara sanning..??

Kan du förklara vari det nya och revolutionerande består i utsagan att om man finns till och kan uppleva så finns man till och upplever (om det finns något att uppleva)? Menar du att "det vetenskapliga etablissemanget" (vilka det nu är...) inte förstår detta eller förnekar det? Kan du namnge någon i detta etablissemang som skulle förneka det och/eller inte förstå det?

[Pilatus]

En singularitet betecknar tid och rum, där en eller flera fysikaliska entiteter inte är definierade, eftersom värdet (i modellen) av dem är oändligt stort. I realiteten kan de inte vara oändliga.

[...] Varvid du uppenbarligen är den förste att själv vända dina egna argument ryggen. Kan du inte heller nu vidgå, att den kosmologiska s.k. "standardmodellen" stipulerar "singulariteten" såsom bl.a. varande "tidlös" — varvid först "rumtiden" innebär "tid"...

Det jag skrev var att singulariteten är ett extremtillstånd. Vilka argument jag lämnat ryggen framgår inte. Det finns inte någonting som är tidlöst. Vi kan läsa att: "det fanns en tidpunkt vid vilken avståndet mellan alla partiklar i universum var 0". Det är naturligtvis ett antagande, inte fakta. Ref. Wikipedia, Big Bang

Vi är överens om universums ålder.

Nej, vi är uteslutande överens om att den s.k. "standardmodellen" postulerar denna "ålder". Men jag ju hävdat det ohållbara i detta. Har du redan glömt det..??

Det är inget postulat, universums ålder grundar sig på empiri. Bl a studier av bakgrundsstrålningen.

Från tiden 0 finns något, en singularitet, från 10^-43 sek kan modellen börja ta form. Något "före" är inte meningsfullt att diskutera.

Men detta betyder att "rumtiden" inte har någon viss "ålder", utan att den alltid existerat. Men "fika" är nog mycket behagligare än att inse denna jämte andra av det vetenskapliga etablissemangets tankekalamiteter...

Ja, speciellt som du inte beskriver varför rumtiden inte har någon ålder. Allt som existerar finns ju i tiden.

Dags för fika, Peter.

[Algotezza]

Vad kan man mena med att något är tidlöst?
Kan något materiellt vara tidlöst?
Finns det något immateriellt vi kan kalla tidlöst?

Betyder tidlös "oföränderlig/stilla över tiden"? Evigt bestående? Är kosmos i dess helhet tidlöst? Är evigt = oändligt?

I en materiell värld måste allt vara i rörelse och därmed föränderligt.

Då ljuset rör sig med sin egen hastighet måtte ljuset vara tidlöst, som en bärande våg. Fotoner som rör sig med ljusets hastighet borde väl då ha oändlig massa om de har någon massa. Vad består de annars av?

[PeterK]

En singularitet betecknar tid och rum, där en eller flera fysikaliska entiteter inte är definierade, eftersom värdet (i modellen) av dem är oändligt stort. I realiteten kan de inte vara oändliga.

[...] Varvid du uppenbarligen är den förste att själv vända dina egna argument ryggen. Kan du inte heller nu vidgå, att den kosmologiska s.k. "standardmodellen" stipulerar "singulariteten" såsom bl.a. varande "tidlös" — varvid först "rumtiden" innebär "tid"...

Jag har visat detta gång på gång, på gång, men du reagerar inte ens på det. Men vi tar det igen..; eftersom det inte finns "tid" före rumtiden, så kan det inte ha gått någon tid innan rumtiden uppkommit. Men det, för vilket det inte tagit någon tid innan detta uppkommit, kan intet annat än alltid ha existerat. Hade det tagit tid för rumtiden att uppkomma, så hade ju denna uppkomst så att säga "senarelagts", med tiden ifråga. Men vad som öht inte tagit nån tid för att uppkomma har inte "senarelagts" what so ever. Varvid det alltid funnits. Om du inte förstår detta, kan jag inte hjälpa dig mera.

Det jag skrev var att singulariteten är ett extremtillstånd. Vilka argument jag lämnat ryggen framgår inte.

Du slirar runt med att Big Bang-teorin (i termer av den standardmodell du hänvisade till) menar att "tiden" inte på något vis existerar inom ramen för "singulariteten", samt att tiden således uteslutande existerar inom ramen för "rumtiden". Den senare menas ju ha uppkommit ur "singulariteten", varvid "tid" enligt detta sätt att se existerat först i.o.m. "rumtidens" existens. På det all tid, utan några som helst ens som mest minimala undantag, existerat först i.o.m. "rumtiden". Och inget annat. Ja, man kan inte först säga en sak, för att så fort man stöter på patrull plötsligt gå emot detta samt påstå något helt annat. Det kallas "brännvinsadvokatyr" samt har ingenting med sann vetenskap att göra.

Du skriver ju själv: »En singularitet betecknar tid och rum, där en eller flera fysikaliska entiteter inte är definierade, eftersom värdet (i modellen) av dem är oändligt stort. I realiteten kan de inte vara oändliga.«

Men vad som inte är varken tid eller rum, " betecknar" inte "tid" eller "rum". Och du kan knappast förneka att "standardmodellen" (enligt Wikipedia) postulerar att »rum, tid och materia uppkom alla vid Big Bang.« Varvid du alltså först hänvisar till standarmodellen, för att därefter själv gå stick i stäv med densamma. Du behöver inte anstränga dig att bortförklara detta, för vem som helst med lite "ögon att se med", ser ju detsamma. Och som jag skrev..; »Varvid du uppenbarligen är den förste att själv vända dina egna argument ryggen. Kan du inte heller nu vidgå, att den kosmologiska s.k. "standardmodellen" stipulerar "singulariteten" såsom bl.a. varande "tidlös" — varvid först "rumtiden" innebär "tid"...« Ok...?

Det finns inte någonting som är tidlöst.

Jo, evigheten/oändligheten är i sig tidlös, medan evighetens/oändlighetens manifestationer i vad det levande väsendet upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", är i kraft av sina begränsningar förgängliga. Dvs, de framträder som sinsemellan kontrasterande, varvid de avgränsas av varandra. I min "livsanalys, visas med all önskvärd tydlighet att "upplevaren" är tidlös, medan "det upplevda" således är tillgängligt för upplevelse genom att framträda såsom begränsningar. Och att upplevaren är något annat än de sinsemellan kontrasterande begränsningarna i sinnevärlden, visar jag via ofrånkomlig logik i livsanalysen. Om du har en annan uppfattning rörande denna logik, citera nämnda analys samt direkt i denna visa detaljerat och exakt vari logiken brister. Att bara sitta i bekväma fåtöljen, har du ju själv avfärdat som vetenskaplig metodik, så du får åbäka dig att visa analysen ifråga, vad som inte håller.

Vi kan läsa att: "det fanns en tidpunkt vid vilken avståndet mellan alla partiklar i universum var 0". Det är naturligtvis ett antagande, inte fakta. Ref. Wikipedia, Big Bang

I så fall är man fullständigt inkonsekvent, ty i den mån det är "0" avstånd mellan de materiella elementen, så är det (så att säga) också "0" mellan tidpunkterna. Dvs, med "0" avstånd i rummet, är det ingen "rörelse" varvid det heller inte existerar någon "tid". Säger sig självt.

Vi är överens om universums ålder.

Nej, vi är uteslutande överens om att den s.k. "standardmodellen" postulerar denna "ålder". Men jag ju hävdat det ohållbara i detta. Har du redan glömt det..??

Det är inget postulat, universums ålder grundar sig på empiri. Bl a studier av bakgrundsstrålningen.

Men snälla... på vad sätt skulle en "mätning" kunna avgöra huruvida något är "evigt" respektive "ändligt" i "tiden"..? Ja, på vad sätt kan en "mätning" inrymma gränser som inte finns...? Det är ju bara vad som utgör en utsträckning med början och slut, samt en "tidrymd" med "början" och "slut" som kan mätas...!

Nej, lika lite som du kommer en obefintlig gräns ett fjät närmare, antingen du ägnar dig åt nån slags (fysisk) empiri samt härvid färdas antingen en millimeter eller »biljoner upphöjt i biljoner eller vad fasiken du vill« ljusår, så kommer du ju en eventuell evighet en sekund närmare genom att "mäta" någonting. Varvid "rumtidens" uppkomst och "ålder" uteslutande utgör en förutfattad mening, som betingats av oförmågan att förstå att "mätningar" per automatik inskränker sig till begränsade företeelser i vad forskaren upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Varvid man blott genom att inskränka sig till "mätningar", målat in sig i det (ovetenskapliga) hörn som innebär att "postulera" nämnda "ålder". Ja, det är genom att inte genomskåda det naturvetenskapliga konceptets blott kvantitativa metod, samt härvid inte förstå att detta uteslutande kan beakta "begränsningar" som man hamnat i denna vetenskapliga kalamitet. Nåt i.a.f. inte jag har minsta svårighet att förstå, men som jag kan tänka mig det vetenskapliga etablissemanget har väldig svårigheter med. Svårigheter av det slag som jag avslöjar i min analys av det fatala "uppblåsningsscenariet". Ja, bara detta att få för sig att avgöra huruvida något är ändligt eller oändligt genom att "mäta sig fram", avslöjar ju det vetenskapliga etablissemangets pinsamma brist på ens elementär insikt i vad man ger sig på.

Från tiden 0 finns något, en singularitet, från 10^-43 sek kan modellen börja ta form. Något "före" är inte meningsfullt att diskutera.

Men detta betyder att "rumtiden" inte har någon viss "ålder", utan att den alltid existerat. Men "fika" är nog mycket behagligare än att inse denna jämte andra av det vetenskapliga etablissemangets tankekalamiteter...

Ja, speciellt som du inte beskriver varför rumtiden inte har någon ålder.

Jamen det är ju detta jag gör... jag betonar ju gång, på gång, på gång, att något som inte kan ha någon "tid" före sig självt, aldrig kan ha uppkommit. Utan detta kan intet annat, än alltid ha existerat. Varvid det inte kan ha någon ålder. Att detta skall vara så svårt att förstå... Ja, på vad sätt kan något som inte föregåtts av någon "tid", ha en viss "ålder"... Det är ju bara när något föregåtts av just tid, varvid det uppkommit som det kan ha ålder. Men detta förutsätter alltså att "rumtiden" menas ha existerat för sig själv. Vilket innebär en fatal — för att vid det här laget inte säga; rent tragik-komisk — inkonsekvens samt total ohållbarhet i hela den så omtalade "Big-Bang-teorin att man har svårt att tro det är sant. Men det är det, dessvärre... eller ja, mig kvittar det lika; jag är bara road av att sätta dumheter under lupp samt att få självtillräckliga och överbetalda ordensbehängda s.k. "vetenskapsmän" att framstå som de inkompetenta barn av sin tid de i verkligheten är... förr eller senare kommer ändå någon att göra detta. Och vara glad att det 'är jag som gör det, för jag är en hygglig prick som inte gör vare sak av nånting än vad andra kan klara av, utan att tappa greppet alldeles...

Allt som existerar finns ju i tiden.

Ja, du efterlyste själv vad den kosmologiska "standardmodellen" postulerar. Och om vi får tro "Wikipedia" ge en sannfärdig beskrivning av denna, så skulle "standardmodellen" innebära följande: »Big Bang (eller Stora smällen), är den mest vedertagna kosmologiska teorin om universums tidiga utveckling. Teorin täcker tidsperioden sedan universum var mycket, mycket ungt och fram till idag. Universums utveckling startade för cirka 13,8 miljarder år sedan, då rymden började expandera. Universum var då extremt tätt och varmt, och hela det observerbara universum var koncentrerat i en punkt. Den snabba expansionen har resulterat i vårt nuvarande kalla och glesa universum. Rum, tid och materia uppkom alla vid Big Bang.

Dags för fika, Peter.

Ja, själv skall jag klämma några välbehövliga bärs... ...råkade bromsa med el-cykeln på en grusväg, för att det mig helt oförhappandes kom en bil, varvid jag flög i backen och ådrog mig några lättare blessyrer... ...slog i skallen, men efter vad jag själv kan se tycks inga allvarligare skador uppstått genom vilka hjärnans förmåga att transformera signaler ifrån "tankevärlden" till/från "den fysiska världen", skulle vara allvarligt störd... ...ack jaaa.... även här har vi väl olika uppfattningar, men det ger ju tillfälle att skriva och argumentera vilket i sin tur får "tiden" att gå... ...och det är ju alltid kul när det "rör" på sig... ....det kan vi väl ända vara överens om... ;o)

Tänker sig i.a.f. PeterK

[Pilatus]

Hade det tagit tid för rumtiden att uppkomma, så hade ju denna uppkomst så att säga "senarelagts", med tiden ifråga.

Jag är ledsen Peter, men jag är inte klar över hur du använder "rumtid" respektive "tid". Är det olika begrepp enligt dig?
Du skriver: "Varvid det alltid funnits." Är det rumtiden du syftar på?

Jag tror jag förklarat hur jag menar. Om det inte finns något (energi, materia av något slag) så finns det inte någon tid eller något rum.

Du slirar runt med att Big Bang-teorin (i termer av den standardmodell du hänvisade till) menar att "tiden" inte på något vis existerar inom ramen för "singulariteten", samt att tiden således uteslutande existerar inom ramen för "rumtiden".

För mig ser det ut som ett missförstånd. Jag har mig veterligen inte sagt något om att tid existerar inom ramen för singulariteten. Jag skrev vid tillfälle att: Från tiden 0 finns något, en singularitet, från 10^-43 sek kan modellen börja ta form. Den tid som jag anger här befinner sig så nära begynnelsen som man kan föreställa sig den. Och det finns inte så mycket att se.

Den senare menas ju ha uppkommit ur "singulariteten", varvid "tid" enligt detta sätt att se existerat först i.o.m. "rumtidens" existens.

Ja, tid och rum uppkommer samtidigt i samband med universums födelse. Singulariteten är en startpunkt, inte ett tillstånd.

Du skriver ju själv: »En singularitet betecknar tid och rum, där en eller flera fysikaliska entiteter inte är definierade, eftersom värdet (i modellen) av dem är oändligt stort. I realiteten kan de inte vara oändliga.«

Singularitet

[PeterK]

Hur jag definierar sanning..? Ja, begriper man inte vad sanning är, skall man nog inte syssla med varken vetenskap eller filosofi. Sanningen är naturligtvis identisk med de verkliga förhållandena.

Är det inte våra utsagor om "verkliga förhållanden" som kan vara sanna och falska, beroende på om de ger en sann eller falsk bild av dessa (då enligt bildteorin för sanning)?

De verkliga förhållandena är sanningen själv. Och genom att bedöma det okända utifrån vad varje forskare vet är sant — nämligen att han upplever något, samt härvid har en upplevelseförmåga — så ernår forskaren på logiska vägar facit som bekräftar upplevaren såsom identisk med "evigheten/oändligheten" [och genom att notera att upplevaren inte bara är "upplevare", utan även (om-) "skapare", som identisk med den s.k. "allmakten" dvs, själva incitamentet bakom "rörelse"]. Varvid de verkliga förhållandena visas bestå i de "medvetande/medvetandeyttringar" som utgör forskarens eget medvetande, samt härvid ingenting mindre än forskaren själv, varvid forskaren är dagsmedvetet ett med de verkliga förhållandena ("sanningen") då forskaren genom vidare mental utveckling i den fysiska världen är dagsmedvetet ett med sin egen verkliga natur.

Sedan begriper inte det vetenskapliga etablissemanget att "naturvetenskap" med dennas kvantitativa vetenskapliga koncept, aldrig kan greppa vad som är, men som inte är begränsat. OK... sluta nu bombardera PeterK med frågor, Algotezza själv kan finna svaren på — när tiden är mogen för det....

PeterK

Hur tar du reda på vad som är "verkliga förhållanden" och hur verifierar du att det du menar är "verkliga förhållanden" verkligen är det?

Och i den mån ens föreställningar, utsagor, facit, etc, besitter denna överensstämmelse, så är de ju sanna.

Vad är det som ska överensstämma med vad, menar du?

Exempelvis vet jag i kraft av min upplevelse av att överhuvudtaget vara till, att jag upplever något samt att jag härvid är i besittning av en upplevelseförmåga.

Ja,, i kraft av att du finns till och kan uppleva något och det finns något att uppleva, så upplever du det som dina sinnen förmedlar till ditt medvetande, och det hade ej varit fallet om du icke existerat. Det tror jag de flesta kan hålla med om. Eller...?

Detta är i 100% fas med de verkliga förhållandena, samt härvid en i längden hållbar grund för vidare utforskning/analys av världsalltets/livets natur.

Ja, det är så det är att existera och kunna uppleva, man existerar och upplever, när så är fallet.

Men att begripa dessa enkla grunder för all förståelse, ligger ännu för långt in i framtiden för det ännu mycket primitiva "vetenskapliga etablissemanget". Ja, vad trodde du, Pilatus? Vad trodde du, vara sanning..??

Kan du förklara vari det nya och revolutionerande består i utsagan att om man finns till och kan uppleva så finns man till och upplever (om det finns något att uppleva)? Menar du att "det vetenskapliga etablissemanget" (vilka det nu är...) inte förstår detta eller förnekar det? Kan du namnge någon i detta etablissemang som skulle förneka det och/eller inte förstå det?

[PeterK]

PeterK skrev..: Kan du vidare bekräfta, att "singulariteten" (tillstånd "A") innebär frånvaro av "rumtid"..? Ja, kan du här bekräfta detta..?

Pilatus skrev..: En singularitet betecknar tid och rum, där en eller flera fysikaliska entiteter inte är definierade, eftersom värdet (i modellen) av dem är oändligt stort. I realiteten kan de inte vara oändliga.

Peter K skriver..: Pilatus; vad som inte är oändligt i "tid" och "rum" kan inte annat än vara begränsat i "tid" och "rum". Varvid detta har en begränsad utsträckning i just "tid" och "rum". Varvid du, Pilatus, dels menar "rumtiden" ha "uppkommit", samtidigt som du dels också menar denna vara tillstädes inom ramen för "singulariteten". Vilket innebär en total motsägelse och inkonsekvens... en tankemässig kalamitet, således och inget annat...

Mvh/ PeterK

[PeterK]

Hade det tagit tid för rumtiden att uppkomma, så hade ju denna uppkomst så att säga "senarelagts", med tiden ifråga.

Jag är ledsen Peter, men jag är inte klar över hur du använder "rumtid" respektive "tid". Är det olika begrepp enligt dig?
Du skriver: "Varvid det alltid funnits." Är det rumtiden du syftar på?

Där "rumtiden" existerar, existerar ju även "tiden" eftersom denna utgör en aspekt av rumtiden. På vad sätt kan nu detta vara så svårt...?

Jag tror jag förklarat hur jag menar. Om det inte finns något (energi, materia av något slag) så finns det inte någon tid eller något rum.

Du slirar runt med att Big Bang-teorin (i termer av den standardmodell du hänvisade till) menar att "tiden" inte på något vis existerar inom ramen för "singulariteten", samt att tiden således uteslutande existerar inom ramen för "rumtiden".

För mig ser det ut som ett missförstånd. Jag har mig veterligen inte sagt något om att tid existerar inom ramen för singulariteten. Jag skrev vid tillfälle att: Från tiden 0 finns något, en singularitet, från 10^-43 sek kan modellen börja ta form. Den tid som jag anger här befinner sig så nära begynnelsen som man kan föreställa sig den. Och det finns inte så mycket att se.

Se mitt svar längre ned i inlägget...

Den senare menas ju ha uppkommit ur "singulariteten", varvid "tid" enligt detta sätt att se existerat först i.o.m. "rumtidens" existens.

Ja, tid och rum uppkommer samtidigt i samband med universums födelse. Singulariteten är en startpunkt, inte ett tillstånd.

Du skriver ju själv: »En singularitet betecknar tid och rum, där en eller flera fysikaliska entiteter inte är definierade, eftersom värdet (i modellen) av dem är oändligt stort. I realiteten kan de inte vara oändliga.«

PeterK: ja, du säger alltså att "singulariteten" betecknar "tid" och "rum" (vilket är "rumtid", plus att du tillägger att varken "tid" eller "rum" här i singulariteten är "oändliga". Men, Pilatus, vad som betecknar "tid" och "rum" och som inte är "oändligt" utan "begränsat" i termer av "tid" och "rum", kan bara ha en viss begränsad utsträckning i "tid" och "rum". Vilket är att mena att denna utsträckning är inom ramen för "rumtiden" eftersom det är denna som är "tid" och "rum". Men härvid menar ju du — precis som snillena bakom "uppblåsningsscenariet" — att "något" existerar före detta egen existens. Och det är ju den här totalt intelligensbefriade inkonsekvensen som jag vill åt. Att någon sedan (eventuellt) kan komma dragandes med typ..: »...jamen den där tiden är så obetydligt liten att vi inte räknar med den...«, har överhuvudtaget ingen betydelse. Och detta, därför att vad som i kvantitativa termer ses som "mycket" eller "litet", påverkar inte dettas förhållande till vad som är, men som inte har begränsning i termer av "rumtid", eftersom vad som är kvantitativt, uteslutande kan relatera kvalitativt till vad som är helt övergripande i relation till begränsningar — nämligen vad som är "oändligt".

OK... ta lite kaffe till det där så kanske det klarnar... (bättre sent än aldrig... ;o)

PeterK

Singularitet

[Pilatus]

Pilatus; vad som inte är oändligt i "tid" och "rum" kan inte annat än vara begränsat i "tid" och "rum".

Jag förenklar. Allt ändligt är begränsat. Det är väl närmast en tautologi.

Varvid du, Pilatus, dels menar "rumtiden" ha "uppkommit", samtidigt som du dels också menar denna vara tillstädes inom ramen för "singulariteten".

Ja, det kan man säga, men det fanns en reservation. Tillståndet i en singularitet är en aning extremt, fysikens lagar är inte på plats i alla avseenden.

Vilket innebär en total motsägelse och inkonsekvens... en tankemässig kalamitet, således och inget annat...

Frågan är väl om det är möjligt att beskriva startvillkoren i universum. Jag nämnde att modellen sträcker sig till ett mycket kort avstånd från tidens 0-punkt. D v s då man kan börja tala om en materiell närvaro.