Vad utgör medvetandets referens?

Moderator: Moderatorgruppen

PeterK
Inlägg: 434
Blev medlem: 12 mar 2014 10:08
Ort: Uppsala

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav PeterK » 01 sep 2014 20:47

Illusionen skrev:
PeterK skrev:Mvh/ PeterK

Hej Peter,
Är osäker om ditt inlägg är riktat till mig ?
Oj... ! Nej, det var det egentligen inte... Är verkligen ledsen för detta fatala misstag... ber om överseende...!

Mvh/ PeterK


Hej Peter,

Efter att ha läst tidigare inlägg du skrivit vill jag nämna tre av mina inlägg som har direkt anknytning
till det du tar upp, nämligen
- Relativitet, 27 dec 2013 16:40
- Rödförskjutning, 5 jan 2014 12:19
- Big Bang, 7 jan 2014 18:41.

I inläggen visar jag hur dessa begrepp kan ges en annorlunda/avvikande tolkning om hänsyn även tas till
imaginära termer och samband. Om jag förstått dig rätt vad gäller t ex Big Bang, så ger min beskrivning
och aktuella inlägg visst stöd för det du skriver.
Tyvärr har jag inte erhållit några kommentarer till hur man ser på mina redovisade resultat.

Mina tvivel beträffande den rådande uppfattningen sammanfattas av följande citat från mitt koncept.
Notera gärna speciellt det jag skriver om Big Bang.

”Om det förhåller sig så att det vi förnimmer är en transmissionseffekt inkluderande våra sinnens
interna strukturer, blir rimligen konsekvensen att forskarna försöker lyfta sig själva i håret när universum
beskrivs utifrån matematik vars regelverk formats av just det vi förnimmer.
Än märkligare blir det när det vi förnimmer förefaller vara en transmissionseffekt som ej enbart är
en funktion av vår interna egenstruktur.

När universum av fysiker tilldelas egenskaper, som är rent atomära till sin karaktär, finns det därför,
enligt min personliga uppfattning skäl till att förhålla sig något skeptisk.

"Doubt is the origin of wisdom."
-.-

För att förtydliga min personliga skeptiska inställning, och uppenbara brister i nuvarande
vedertagen argumentation, kan följande exempel användas.

• Att t ex hävda att universum har en viss ålder, utan att samtidigt entydigt definiera och ge
svar på frågorna, vad är det vi FÖRNIMMER, och vad fenomen som TID står för, förefaller något
anmärkningsvärt. Att påstå att universum har en ”ålder” trots avsaknad av entydiga definitioner
kan då tolkas som ett förhastat påståendet, och att sannolikt ingen förstår, trots allt som skrivs
och hävdas i medierna. Konceptet hävdar att det atomära fenomenet TID inryms i universum,
som ett sub-fenomen, men att universum överordnat är tidlöst.
Konceptet redovisar även att fenomenet TID kännetecknas av en komplex natur.

• Einsteins relativitetsteori, baserad på Lorentz-transformationen, LT, säger att tiden är relativ,
och anses vara en av hörnpelarna inom fysiken. Antag, vilket är sannolikt, att TID är ett
komplext fenomen, och att LT endast tar hänsyn till den reella komposanten av TID.
Einsteins relativitetsteori beaktar i så fall ej den imaginära komposanten i TID,
och dess påverkan på resultatet. När fenomenet/begreppet TID inte är definierat, vad står då
begreppet relativitet för, om vi inte förmår förklara vad TID är och härrör från?
Det kan tyckas förmätet att hävda, men faktum kvarstår, ingen har kunnat förklara för mig
vad relativitetsbegreppet egentligen står för, och det är givetvis djupt otillfredsställande.

• Om TID är en obestämd förnimmelse i vårt medvetande, som kräver materia, är det då förenligt med
vårt förnuft att hävda att tid existerar utanför vårt medvetande och avsaknad av materia ?
Har man inte ett säkert svar på frågeställningen, bör man noga tänka sig för innan man reservationslöst,
som många förefaller göra, spekulerar kring frågor som rör bl a universums ålder, relativitet mm.

Till er som anammat Big Bang teorin önskar jag ställa följande enkla frågor.
Beskriv gärna samtidigt om Big Bang är en "process" som innefattar fenomenet TID.

/ Illusionen[/quote]

Hej..!

Men du behöver inte inveckla dig i oändliga funderingar för att komma fram till att "Big Bang-teorin" är fullständigt ohållbar..! Det räcker ju att konstatera, att "rumtiden" alltid existerat, eftersom det ju inte kan ha tagit nån tid för denna att "uppkomma" eftersom det inte kan ha funnits tid "före" dennas påstådda uppkomst. Varvid den ju alltid varit närvarande. En fullständig självklarhet, du inte behöver några invecklade teorier för att klargöra. Dessutom faller ju föreställningen om en allt omfattande "expansion", eftersom en sådan förutsätter just att "rumtiden" har uppkommit. Så den i.o.f.s. säkert riktiga iakttagelsen av ett expanderande "universum" kan bara innebära en lokal expansion, samt härvid antagligen en fas i ett pulserande (som alltså består i växelvisa "utvidgningar"/"sammandragningar"). Och då dessa inte kan omfatta ett gränslöst universum (ja, vad hade då denna yttre "rörelse" relaterat till...?), så måtte de "relatera till" eller "kontrastera emot" annan "rörelse". Varvid all "rörelse" intet annat kan, än utgöra lokala fenomen i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Dessutom kan inte utvidgningen vara "evig" eftersom det "redan nu" hade inneburit ett oändligt expanderat universum, med oändliga avstånd mellan allt av materiella "enheter" eller "partiklar". Nä, där får man helt enkelt tänka om, dvs, själva observationerna är nog riktiga, men det gäller ju att kunna tänka klart när man sedan tolkar dessa.

OK..??

Vänligen/ PeterK

Illusionen

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Illusionen » 02 sep 2014 07:27

PeterK skrev:
Hej..!

Men du behöver inte inveckla dig i oändliga funderingar för att komma fram till att "Big Bang-teorin" är fullständigt ohållbar..! Det räcker ju att konstatera, att "rumtiden" alltid existerat, eftersom det ju inte kan ha tagit nån tid för denna att "uppkomma" eftersom det inte kan ha funnits tid "före" dennas påstådda uppkomst. Varvid den ju alltid varit närvarande. En fullständig självklarhet, du inte behöver några invecklade teorier för att klargöra. Dessutom faller ju föreställningen om en allt omfattande "expansion", eftersom en sådan förutsätter just att "rumtiden" har uppkommit. Så den i.o.f.s. säkert riktiga iakttagelsen av ett expanderande "universum" kan bara innebära en lokal expansion, samt härvid antagligen en fas i ett pulserande (som alltså består i växelvisa "utvidgningar"/"sammandragningar"). Och då dessa inte kan omfatta ett gränslöst universum (ja, vad hade då denna yttre "rörelse" relaterat till...?), så måtte de "relatera till" eller "kontrastera emot" annan "rörelse". Varvid all "rörelse" intet annat kan, än utgöra lokala fenomen i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Dessutom kan inte utvidgningen vara "evig" eftersom det "redan nu" hade inneburit ett oändligt expanderat universum, med oändliga avstånd mellan allt av materiella "enheter" eller "partiklar". Nä, där får man helt enkelt tänka om, dvs, själva observationerna är nog riktiga, men det gäller ju att kunna tänka klart när man sedan tolkar dessa.

OK..??

Vänligen/ PeterK


Det finns en svaghet i att referera till FÖRNIMMELSEN som ett underförstått bevis.

Tänk dig att du står framför en stor vägg målad i en viss färg.
Du tar sedan en pensel och målar med samma färg som väggen t ex en punkt mitt på väggen.
Du ser då inte punkten, då den smälter in i väggens färg.
Det krävs m a o att du målar punkten med en från väggens färg AVVIKANDE färg,
för att du ska urskilja punkten.

Antag att punkten symboliserar det vi förnimmer som vår verklighet.
Vad representerar då väggen med dess färg ?

Frågan kan även formuleras som,
VAD UTGÖR FÖRNIMMELSENS AVVIKANDE BAKGRUND ?

Innan du har svaret på dessa frågor går det ej att använda förnimmelsen/betraktelsen
som grund för resonemang rörande t ex existensbegrepp och liknande.
Så vitt jag förstår utelämnar alla inlägg jag läst förnimmelsens/betraktelsens "bakgrund".
Jag får intrycket av att flertalet skribenter inte ens är varse problemställningen.

Det är bl a denna "bakgrund" jag redogör för i mitt koncept.

/ Illusionen

"Doubt is the origin of wisdom."

Användarvisningsbild
Pilatus
Moderator
Inlägg: 19598
Blev medlem: 08 mar 2012 03:25
Ort: Quid est veritas?

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Pilatus » 02 sep 2014 08:20

förstår mig själv skrev:Psolipsismen är ett naturligt antagande att utgå i från då det vi upplever är absolut sannt.

Hur förbinder du dessa led logiskt med varann?

a.) det vi upplever är sant

b.) solipsismen är ett naturligt antagande

Om solipsismen är en berättigad slutsats av vad vi upplever (att det enda jag kan ha kunskap om är mig själv inklusive mina upplevelser) hur ställer man sig då till andra människor och deras upplevelser? Måste vi inte utgå från att den värld vi upplever är reell? Människor och ting är verkliga i samma utsträckning som vi själva. Att vi upplever något exkluderar ju inte det rimliga i att även andra människor har upplevelser. Solipsism är ett slags ontologiskt nonsens.
Moderator

Antic
Inlägg: 3868
Blev medlem: 30 aug 2013 13:37

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Antic » 02 sep 2014 08:42

Tycker både att solipsism och determination är ganska hemska sätt att se oss på där vi får bortse från ganska mycket om vi skall göra det ens någorlunda övertygande.

Vänta lite...sade jag oss? :shock:

Jag menar mig, då jag är gud enligt solipsismen och allt annat bara existerar i mitt förbestämda determinerade medvetande.

Hmmm, detta funkar inte...vilka pratar jag med egentligen? Å andra sidan var det redan förbestämt att hända. :^o

;) :P

förstår mig själv
Inlägg: 3060
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav förstår mig själv » 02 sep 2014 09:30

Pilatus skrev:
förstår mig själv skrev:Psolipsismen är ett naturligt antagande att utgå i från då det vi upplever är absolut sannt.

Hur förbinder du dessa led logiskt med varann?

a.) det vi upplever är sant

b.) solipsismen är ett naturligt antagande

Om solipsismen är en berättigad slutsats av vad vi upplever (att det enda jag kan ha kunskap om är mig själv inklusive mina upplevelser) hur ställer man sig då till andra människor och deras upplevelser? Måste vi inte utgå från att den värld vi upplever är reell? Människor och ting är verkliga i samma utsträckning som vi själva. Att vi upplever något exkluderar ju inte det rimliga i att även andra människor har upplevelser. Solipsism är ett slags ontologiskt nonsens.

Jo eftersom vi kan veta att vi upplever det vi upplever är detta en sanning. Psolipsismen är (för mig) upplevelserna som sådana. Utan andra antaganden. Vi vet inte ytterligare orsaker än det som är i sig självt och genom sig självt förstås.
Detta är nog självklart för de flesta tex om jag säger "du upplever, ser här en röd bok" så vet den som "upplever" om detta är sannt eller falskt.
Om vi säger så här "du upplever att du ser mig" så går det att veta. Men "jag finns som ett "reelt" objekt, tex bestående av materia eller tex jag upplever också"... Ja dessa frågor är inte med säkerhet sanna..
Vi har mycket sådana "självklarheter" och läror som vi använder till att bygga upp våra teorier med om naturen. Detta blir då inte säker kunskap utifrån sinnena och det egna förnuftet utan en "tro", "fantasi" och den kunskapen blir då inte så användbar då det kräver förståelse från grunden när kunskapen saka tillämpas.. Det krävs tex att man förstått "ger man något gott får man något gott tillbaka" innan man börjar leva så och man märker att det händer. Det måste uppstå inifrån ur förnuftet och sinnen..
alla håller väl med om att ni "ser" något, det ni ser är sanningen som "synupplevelse".
Är ni hos läkaren och testar synen på en tavla så ser ni tex "N, R osv"... På erat sätt kanske inte som andra men detta är ändå en absolut sanning att ni "ser vad ni ser". Osv.
därmed finns vissa grunder att bygga vidare på (teoretiskt, medvetet).
Om man hela tiden håller sig till dessa grunder så kommer man veta att det är sannt "för mina sinnen", i min "verklighet" så fungerar det som sanning.
Om man förutsätter tex existensen av andra medvetanden så är det ju inte de egna upplevelserna (sinnena) endast (dvs vilket man är säker på) utan man påstår något som inte kan verifieras som sanning.

förstår mig själv
Inlägg: 3060
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav förstår mig själv » 02 sep 2014 09:38

Antic skrev:Tycker både att solipsism och determination är ganska hemska sätt att se oss på där vi får bortse från ganska mycket om vi skall göra det ens någorlunda övertygande.

Vänta lite...sade jag oss? :shock:

Jag menar mig, då jag är gud enligt solipsismen och allt annat bara existerar i mitt förbestämda determinerade medvetande.

Hmmm, detta funkar inte...vilka pratar jag med egentligen? Å andra sidan var det redan förbestämt att hända. :^o

;) :P

Jo att det "känns" hemskt.. Det gjorde även påståendet om tex jorden är rund osv... Men jag menar att bara för att man "vill", "inte vill" att naturen ska vara på ett visst sätt så kommer den ändå vara enligt "förnuftet". Genom observation så ser man naturen i verkligheten och de samband som sker där går att "förstå" efteråt.
Om du vill tex "att dragningskraften" ska upphöra så blir det inte så utan du får ändå lära dig att leva med denna men förnekas detta så kommer man få det "kämpigt" och inte följa det logiska i naturen.
En kemisk reaktion har tex ingen fri vilja, en fallande sten, att vi hålls tillbaka av "dragningskraften" osv... Det är 0 slump i detta utan det är så naturen är.

förstår mig själv
Inlägg: 3060
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav förstår mig själv » 02 sep 2014 10:07

När man tex anger något som "observeras, upplevs" som orsakat av slumpen så innebär detta att man inte förstått det som man observerade och vidare att man "utsätts för en ond natur". Nästa gång kommer det "observerade" göra något annorlunda (ja om det förstås följa fri vilja, eller slump) vidare går det inte att "verifiera" sådant som följer fri vilja eller slump och alltså skulle detta inte gå att "förstå" och någon utsaga om detta vore inte enligt "vetenskapliga, förnuftsmässiga metoder".
När slumpen, fri vilja anges som orsak så blir detta något genom detta oförutsägbart och vi kommer undvika detta, motarbeta, förneka osv. Vi "vill styra" naturen så att inte detta existerar för oss.
När man bejakar determinismen(naturlagarna) så är det för att man förstår naturen, denna förmåga har ett egenvärde(känsla) och är god för den som besitter denna förmåga. Då man lyder sitt förnuft kommer man "följa en något bättre naturlag", rörelserna och tankarna förhåller sig lite annorlunda till naturen mot tidigare. Det "implementeras" alltså i vardagen och resulterar till att man kan göra på nytt och bättre sätt sådant man inte tidigare kunde... (självklart kan man då det är bäst göra som tidigare, dvs man förstår hur man "tänkte" innan och därmed förstår man tex "skolkunskaper" och andras teorier utifrån och på sådant sätt man tidigare gjort). Den nya kunskapen är det som skiljer och den är alltså bättre och mer användbar än den tidigare men det vet man ju inte innan man besitter den... Detta är "problemet" för någon som är tex "före sin tid"... Att historien reviderar uppfattningen till sist är inte så stor tröst i "nuet".

Användarvisningsbild
Pilatus
Moderator
Inlägg: 19598
Blev medlem: 08 mar 2012 03:25
Ort: Quid est veritas?

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Pilatus » 02 sep 2014 10:09

förstår mig själv skrev:
Pilatus skrev:Om solipsismen är en berättigad slutsats av vad vi upplever (att det enda jag kan ha kunskap om är mig själv inklusive mina upplevelser) hur ställer man sig då till andra människor och deras upplevelser? Måste vi inte utgå från att den värld vi upplever är reell? Människor och ting är verkliga i samma utsträckning som vi själva. Att vi upplever något exkluderar ju inte det rimliga i att även andra människor har upplevelser. Solipsism är ett slags ontologiskt nonsens.

Jo eftersom vi kan veta att vi upplever det vi upplever är detta en sanning.

Är inte det ett cirkelbevis att det du upplever är vad du upplever? Bättre att svara på är vad det är för någonting som du upplever. Den reella världen t ex.
förstår mig själv skrev:Om man förutsätter tex existensen av andra medvetanden så är det ju inte de egna upplevelserna (sinnena) endast (dvs vilket man är säker på) utan man påstår något som inte kan verifieras som sanning.

Så du menar på fullt allvar att andra människors upplevelser betraktar du som något osäkert? Du kan inte komma åt vad den andres upplevelser innehåller. Men du läser väl böcker, ser på film, talar med människor om deras upplevelser? Vad är det som är osäkert? Om barnet som får en dos Calmette-vaccin och klagar på att det gör ont, tvivlar du då på barnets upplevelse? Om någon skrattar, kan du då inte dra den behavioristiska slutsatsen att personen är glad?
Moderator

Användarvisningsbild
Pilatus
Moderator
Inlägg: 19598
Blev medlem: 08 mar 2012 03:25
Ort: Quid est veritas?

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Pilatus » 02 sep 2014 10:24

förstår mig själv skrev:När man tex anger något som "observeras, upplevs" som orsakat av slumpen så innebär detta att man inte förstått det som man observerade och vidare att man "utsätts för en ond natur".

Hur vet du att det inte kan handla om slump? Om du studerar lågaktivt material i en Wilsonkammare och tittar på spåren efter det spontana sönderfallet, tror du då att sådana händelser är determinerade trots att det inte finns någon vetenskaplig studie som stöder en sådan uppfattning? Hur förklarar du fenomenet? Eller har du bara bestämt dig för att världen är förutbestämd till varje minsta del?
Moderator

Antic
Inlägg: 3868
Blev medlem: 30 aug 2013 13:37

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Antic » 02 sep 2014 11:19

FMS

Ett bra exempel på att det inte finns något bestämt är...

Vårt eget minne till exempel.

När vi lagrar minnen så är det inte som om vi lagrade en videofilm, ett foto eller liknande.

Faktum är att hjärnan återskapar minnena varenda gång vi upplever dem. Och det finns inte ens två gånger som vi upplever samma minne precis likadant. Minnen fungerar alltså på samma sätt som vi upplever världen.

Om vi antar att det objektiva universum bara skulle bestå av två saker, händelser och tidspilen som enkelriktar allt så, finns ingen framtid, ingen dåtid heller. Och den "nutid" som vi upplever, upplever vi olika från stund till stund där samma händelser kan ha miljarder olika vinklar och känslor beroende på vem som upplever, vad de varit med om tidigare osv.

Därför är det helt omöjligt att kunna förutsäga något, man kan bara säga att något är mer eller mindre troligt.

Och tar vi det bibliskt, inte ens Gud kunde se en exakt framtid eftersom en sådan inte existerade.

förstår mig själv
Inlägg: 3060
Blev medlem: 13 maj 2012 19:32

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav förstår mig själv » 02 sep 2014 11:35

Pilatus skrev:
förstår mig själv skrev:När man tex anger något som "observeras, upplevs" som orsakat av slumpen så innebär detta att man inte förstått det som man observerade och vidare att man "utsätts för en ond natur".

Hur vet du att det inte kan handla om slump? Om du studerar lågaktivt material i en Wilsonkammare och tittar på spåren efter det spontana sönderfallet, tror du då att sådana händelser är determinerade trots att det inte finns någon vetenskaplig studie som stöder en sådan uppfattning? Hur förklarar du fenomenet? Eller har du bara bestämt dig för att världen är förutbestämd till varje minsta del?

Börja med att med medvetandet/sinnena förstå naturen och då märker man en del samband/naturlagar tex dragningskraften eller att människor andas. Någon slump är det inte frågan om eller hur?
Sedan fortsätter man med denna "deterministiska" metod och kommer förstå allt mer och mer.. samtidigt minskar det som tidigare "förstods" som slump.. När något samband ses så blir vi glada över detta och kan förhålla oss lite annorlunda till miljön/omgivningen. Dvs tillämpa kunskapen och verifiera med sinnena/upplevelserna. Detta deterministiska kunskap kommer ge sig till känna som "sinnesupplevelser" som sagt. Något annat kan ju inte ha värde och det blir alltså något viktigt och tillämpbar och en sanning "i den subjektiva världen=upplevelserna).
När det gäller "sönderfall" så är det du som "påstår" att det sker slumpartat eller att "sannolikheten" för att det ska ske är lika stor för vilken "kärna/atom" som hellst. Då uppstår en exponentialfunktion som innebär att ett ämnes uttryck är en funktion av dess "massa"... Halveringstiden är konstant men mängden ämne minskar exponentiellt liksom "strålningen" det som mäts med geigermätaren.
Ok då följer tydligen atomerna denna lag/samband. Dock är det inte någon förklaring till varför just de aktuella atomen faller sönder. Den bidrar genom sitt sönderfall till att uppfylla naturlagen/ordningen som vi just talat om.
Det som sker i naturen är 100% säkert det har inte med sannolikheter att göra.. Jag kan gå in på detta mer senare..

Användarvisningsbild
Pilatus
Moderator
Inlägg: 19598
Blev medlem: 08 mar 2012 03:25
Ort: Quid est veritas?

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Pilatus » 02 sep 2014 14:55

förstår mig själv skrev:När det gäller "sönderfall" så är det du som "påstår" att det sker slumpartat eller att "sannolikheten" för att det ska ske är lika stor för vilken "kärna/atom" som hellst. Det som sker i naturen är 100% säkert det har inte med sannolikheter att göra.. Jag kan gå in på detta mer senare..

Spontant sönderfall kanske du skall undvika att försöka förklara, fms, för i så fall tvingas du ljuga (om du skall hålla fast vid din inställning att alla händelser i världen är determinerade och att ingen slumphändelse är möjlig). Du borde fundera över vad intellektuell ärlighet innebär. Det framgår nämligen av ditt svar att du hoppat förbi de avsnitt som handlar om slumpfaktorn.
Moderator

PeterK
Inlägg: 434
Blev medlem: 12 mar 2014 10:08
Ort: Uppsala

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav PeterK » 02 sep 2014 17:19

Illusionen skrev:
PeterK skrev:
Hej..!

Men du behöver inte inveckla dig i oändliga funderingar för att komma fram till att "Big Bang-teorin" är fullständigt ohållbar..! Det räcker ju att konstatera, att "rumtiden" alltid existerat, eftersom det ju inte kan ha tagit nån tid för denna att "uppkomma" eftersom det inte kan ha funnits tid "före" dennas påstådda uppkomst. Varvid den ju alltid varit närvarande. En fullständig självklarhet, du inte behöver några invecklade teorier för att klargöra. Dessutom faller ju föreställningen om en allt omfattande "expansion", eftersom en sådan förutsätter just att "rumtiden" har uppkommit. Så den i.o.f.s. säkert riktiga iakttagelsen av ett expanderande "universum" kan bara innebära en lokal expansion, samt härvid antagligen en fas i ett pulserande (som alltså består i växelvisa "utvidgningar"/"sammandragningar"). Och då dessa inte kan omfatta ett gränslöst universum (ja, vad hade då denna yttre "rörelse" relaterat till...?), så måtte de "relatera till" eller "kontrastera emot" annan "rörelse". Varvid all "rörelse" intet annat kan, än utgöra lokala fenomen i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Dessutom kan inte utvidgningen vara "evig" eftersom det "redan nu" hade inneburit ett oändligt expanderat universum, med oändliga avstånd mellan allt av materiella "enheter" eller "partiklar". Nä, där får man helt enkelt tänka om, dvs, själva observationerna är nog riktiga, men det gäller ju att kunna tänka klart när man sedan tolkar dessa.

OK..??

Vänligen/ PeterK


Det finns en svaghet i att referera till FÖRNIMMELSEN som ett underförstått bevis.

Tänk dig att du står framför en stor vägg målad i en viss färg.
Du tar sedan en pensel och målar med samma färg som väggen t ex en punkt mitt på väggen.
Du ser då inte punkten, då den smälter in i väggens färg.
Det krävs m a o att du målar punkten med en från väggens färg AVVIKANDE färg,
för att du ska urskilja punkten.

Antag att punkten symboliserar det vi förnimmer som vår verklighet.
Vad representerar då väggen med dess färg ?

Frågan kan även formuleras som,
VAD UTGÖR FÖRNIMMELSENS AVVIKANDE BAKGRUND ?

Innan du har svaret på dessa frågor går det ej att använda förnimmelsen/betraktelsen
som grund för resonemang rörande t ex existensbegrepp och liknande.
Så vitt jag förstår utelämnar alla inlägg jag läst förnimmelsens/betraktelsens "bakgrund".
Jag får intrycket av att flertalet skribenter inte ens är varse problemställningen.

Det är bl a denna "bakgrund" jag redogör för i mitt koncept.

/ Illusionen

"Doubt is the origin of wisdom."


Bara det att du refererar till "vad jag upplever" och inte till "att jag upplever", vilket ju var min förklaringsgrund. I själva verket håller du ju med mig om det dubiösa i att bygga en världsbild på relativiteter i vad jag upplever. Detta utgör ju "det okända", medan "det faktum att jag upplever" utgör det för mig till 100% kända. Varvid jag alltså bedömer allt av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd" — dvs, "vad jag upplever" ("det okända")— utifrån "det för mig absolut oavvisliga faktum att jag upplever, samt härvid besitter en upplevelseförmåga (det för mig absolut kända"). Och att grunda sig på detta är väl utifrån ditt sätt att se, vad jag förstår, mycket bättre än att grunda sig på någon relativitet i vad man upplever (ja, det blir ju härvid lätt som med färgerna i ditt exempel). Ja, det är ju det jag snackar om, som du är inne på, fast du inte riktigt verkar ha klart för dig vad detta i praktiken verkligen innebär. Eller vad detta för med sig för konsekvenser i termer av "världsbild" samt "livsuppfattning"... /men det kommer.... ;o)


Mvh/ PeterK

Illusionen

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Illusionen » 02 sep 2014 18:07

PeterK skrev:
Illusionen skrev:
PeterK skrev:
Hej..!

Men du behöver inte inveckla dig i oändliga funderingar för att komma fram till att "Big Bang-teorin" är fullständigt ohållbar..! Det räcker ju att konstatera, att "rumtiden" alltid existerat, eftersom det ju inte kan ha tagit nån tid för denna att "uppkomma" eftersom det inte kan ha funnits tid "före" dennas påstådda uppkomst. Varvid den ju alltid varit närvarande. En fullständig självklarhet, du inte behöver några invecklade teorier för att klargöra. Dessutom faller ju föreställningen om en allt omfattande "expansion", eftersom en sådan förutsätter just att "rumtiden" har uppkommit. Så den i.o.f.s. säkert riktiga iakttagelsen av ett expanderande "universum" kan bara innebära en lokal expansion, samt härvid antagligen en fas i ett pulserande (som alltså består i växelvisa "utvidgningar"/"sammandragningar"). Och då dessa inte kan omfatta ett gränslöst universum (ja, vad hade då denna yttre "rörelse" relaterat till...?), så måtte de "relatera till" eller "kontrastera emot" annan "rörelse". Varvid all "rörelse" intet annat kan, än utgöra lokala fenomen i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Dessutom kan inte utvidgningen vara "evig" eftersom det "redan nu" hade inneburit ett oändligt expanderat universum, med oändliga avstånd mellan allt av materiella "enheter" eller "partiklar". Nä, där får man helt enkelt tänka om, dvs, själva observationerna är nog riktiga, men det gäller ju att kunna tänka klart när man sedan tolkar dessa.

OK..??

Vänligen/ PeterK


Det finns en svaghet i att referera till FÖRNIMMELSEN som ett underförstått bevis.

Tänk dig att du står framför en stor vägg målad i en viss färg.
Du tar sedan en pensel och målar med samma färg som väggen t ex en punkt mitt på väggen.
Du ser då inte punkten, då den smälter in i väggens färg.
Det krävs m a o att du målar punkten med en från väggens färg AVVIKANDE färg,
för att du ska urskilja punkten.

Antag att punkten symboliserar det vi förnimmer som vår verklighet.
Vad representerar då väggen med dess färg ?

Frågan kan även formuleras som,
VAD UTGÖR FÖRNIMMELSENS AVVIKANDE BAKGRUND ?

Innan du har svaret på dessa frågor går det ej att använda förnimmelsen/betraktelsen
som grund för resonemang rörande t ex existensbegrepp och liknande.
Så vitt jag förstår utelämnar alla inlägg jag läst förnimmelsens/betraktelsens "bakgrund".
Jag får intrycket av att flertalet skribenter inte ens är varse problemställningen.

Det är bl a denna "bakgrund" jag redogör för i mitt koncept.

/ Illusionen

"Doubt is the origin of wisdom."


Bara det att du refererar till "vad jag upplever" och inte till "att jag upplever", vilket ju var min förklaringsgrund. I själva verket håller du ju med mig om det dubiösa i att bygga en världsbild på relativiteter i vad jag upplever. Detta utgör ju "det okända", medan "det faktum att jag upplever" utgör det för mig till 100% kända. Varvid jag alltså bedömer allt av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd" — dvs, "vad jag upplever" ("det okända")— utifrån "det för mig absolut oavvisliga faktum att jag upplever, samt härvid besitter en upplevelseförmåga (det för mig absolut kända"). Och att grunda sig på detta är väl utifrån ditt sätt att se, vad jag förstår, mycket bättre än att grunda sig på någon relativitet i vad man upplever (ja, det blir ju härvid lätt som med färgerna i ditt exempel). Ja, det är ju det jag snackar om, som du är inne på, fast du inte riktigt verkar ha klart för dig vad detta i praktiken verkligen innebär. Eller vad detta för med sig för konsekvenser i termer av "världsbild" samt "livsuppfattning"... /men det kommer.... ;o)


Mvh/ PeterK


I stort kan jag instämma i det du skriver här, men vill inflika ett förtydligande.
Jag tycker mig förstå hur du resonerar när du skriver citat, ”Detta utgör ju "det okända",
medan "det faktum att jag upplever" utgör det för mig till 100% kända.”.
Med en begränsad målsättning ser jag inget fel i detta.
Det jag hävdar är att det som är det ”kända”, är otillräckligt som grund för att förstå vad
som döljer sig ”bortom” vår verklighet.
Av den orsaken är det för mig nödvändigt och viktigt att förstå "vad jag upplever" och VARFÖR.
För detta krävs det förankrade modeller och teorier, samt att även ”medvetandets referens” involveras.

https://www.youtube.com/watch?v=zkeHr0O ... E5E5656663

/ Illusionen

Användarvisningsbild
Algotezza
Inlägg: 21436
Blev medlem: 21 jul 2006 21:36
Ort: Lund
Kontakt:

Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Algotezza » 02 sep 2014 22:09

Medvetandet är självreferent.
Algotezza aka Algotezza


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 25 och 0 gäster