PeterK skrev:Jo, Illusionen; efter ett antal starköl, inser jag hur jag skall formulera mig så att du bättre förstår mina synpunkter på det du sysslar med; du söker en slutgiltig grund för vidare utforskning av de verkliga förhållandena. Och det är bra — ja, rent suveränt..! Men denna finner du inte i "strålar" eller "vågor" eller annat i vad du upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Ja, även "strålar/vågor" är ju sådant du kan förnimma — om än indirekt samt via diverse "sinneskryckor". Varvid elektroniska "sinneskryckor" intet mera är än en mer sofistikerad variant av glasögon (begreppet "sinneskryckor" är såvitt jag förstår myntat av skribenten Martinus Thompsen). Du är å ena sidan på det klara med att det vill till "metafysiska" grunder för att förstå sakernas sanna tillstånd (om jag således förstår dig rätt). Och det är ju i så fall, helt riktigt. Men samtidigt söker du dessa "metafysiska" grunder i vad du upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Dvs, i din upplevelse av »den fysiska världen«. Om än i form av det mest "eteriska" du där kan finna. Men detta är så att säga inte "eteriskt" nog. Och detta då du inte kan finna en för vidare utforskning av de allt övergripande verkliga förhållandena i längden hållbar grund, i överhuvudtaget någonting du kan uppleva av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", eftersom du här uteslutande finner "begränsningar".
Och att du inte kan basera dig på begränsningar — och härvid — illusioner, vid din bedömning av de för allt och alla övergripande verkliga (sanna) förhållandena, kan du säkert förstå... Det vill således till ett "paradigmskifte" av verklig rang — i ditt inre — för att du skall klara det här. Däremot kommer du att klara ditt uppehälle, genom att bedriva konventionell forskning i sammanhanget. Bl.a. därför att denna är invecklad i det sken-sceneri (den illusion), som innebär att ständigt finna nya horisonter — dock utan att begripa att de kan syssla med detta i evighet amen. Dvs, intill den dag de genomskådar mönstret, samt förstår att lösningen inte ligger i ett linjärt förmerande av den redan inslagna kursen. Utan i just ett inre "paradigmskifte". Dvs, du behöver inte genomräkna alla tänkbara talkombinationer, för att finna en för dem alla gällande matematisk princip. Sådan är i själva verket livets gilla gång... Så att säga...
En något ölstinn PeterK (tjohooo...!!)
I tråden Vad är tid skriver jag » 05 sep 2014 19:01, följande, som du kan betrakta som en
enklare sammanfattning.
Min syn på, och tolkning, av Eulers formel är speciell då jag ser den som en atomär beskrivning av
relationen reellt - imaginärt, i rummet. Det framgår inte av det du skriver vad du tilldelar
det imaginära för roll, men detta har för mig stor betydelse för hur t ex Big Bang skall betraktas.
Du skriver på ett för mig något ovanligt sätt, men mitt spontana intryck är att vi i synen på några
frågeställningar förefaller ligga nära varandra i uppfattning. Jag är väl medveten om metafysikens
begränsningar, men sätter min tillit till min intuition, som varit vägvisare för mig tidigare.
Rum och tid ingår som komplexa ”perspektivkoordinater” i G, beskrivet via balanskriteriet ∆Ø.
Rum och tid (”rumtid”) skiljer därigenom ut sig gentemot övriga kännetecken/egenskaper i vår verklighet.
Rum och tid är således det
PRIMÄRA övergripande balans-fundamentet, och jag har valt modellen
Ư,
och varianter av Eulers formel, för att beskriva detta.
Andra
SEKUNDÄRA egenskaper, representerar kombinationer/tillståndsvariationer inom ramen för ∆Ø.
Det är skälet till att jag i konceptet använder mig av +c, -c, +jc och –jc, och alltså inte enbart c,
när sekundära egenskaper skall beskrivas.
Från tidigare inlägg har jag hämtat följande som har direkt anknytning till din fråga.
Här är det underförstått att FENOMEN refererar till RUM och TID. Avvikelser/obalanser relativt det
i balans varande balanskriteriet Ư ger i olika varianter/kombinationer och konstellationer,
atomära FÖRNIMMELSER.
Universums BALANSERADE överordnade perspektiv benämns det, UNIVERSELLA PERSPEKTIVET, UP.
Medvetandets transformerade förnimmelse, benämns för det, ATOMÄRA PERSPEKTIVET, AP.
UP är i balans, vilket innebär NORMERAD STRUKTUR ( = LIKA SKALFAKTORER).
UP kännetecknas av att växelverkan sker via normerade strukturer.
UP refererar till minst DUBBLA REFERENSER.
AP är i obalans, vilket innebär EJ NORMERAD STRUKTUR ( = OLIKA SKALFAKTORER).
AP kännetecknas av att FÖRNIMMELSE sker p g a obalans.
AP refererar till EGENREFERENSEN.
Ovanstående ger bl a definitionerna,
NORMERAT: Den G-värde-densitet som ingår i universell växelverkan.
FENOMEN: Differens/relation mellan NORMERAD och EJ NORMERAD ”G-densitet”.
FÖRNIMMELSE: f(ej normerad ”G-densitet”), beroende av valda definitioner.Någonstans skriver jag citat, "Det tenderar till att bli något filosofiskt, men tyvärr verkar den
absoluta sanningen, enligt konceptets förmenande och sätt att se på problemet, vara något
som ej existerar i det atomära perspektivet.
Även om vi tillfälligt tycker oss ana målet, kommer det alltid att finnas ”nya dörrar att öppna”.
https://www.youtube.com/watch?v=kMOT-ns2HM8https://www.youtube.com/watch?v=uWy8iibtd98/ Illusionen