Vad är tid?

[PeterK]

Illusionen"..; skall här bara helt kort kommentera vad du här säger: »Det universella perspektivet är i balans och kan ej direkt förnimmas.«

Nej, det kan inte förnimmas såsom ett gängse, mot andra upplevelseobjekt kontrasterande, "upplevelseobjekt". Men det kan upplevas som en allt genom- och övergripande realitet. Och framför allt; vi jordmänniskor kan redan med våra gängse talanger analysera, samt förstå alltet utifrån "det universella perspektivet".

I själva verket är det ju detta jag drar fram, när jag hänvisar till den (som det i "livsanalysen" visar sig) bortom "tid" och "rum" befintliga och således blott kvalitativa, samt alltså inte kvantitativa, omständigheten "att vi överhuvudtaget upplever" allt av vad som utifrån det "atomära perspektivet" (som du kallar det) framstår som sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Samt att vi härvid besitter en upplevelseförmåga. Det är ju just detta allt jag skriver om på detta form, egentligen handlar om...

Tänker PeterK

[Algotezza]

Illusionen"..; skall här bara helt kort kommentera vad du här säger: »Det universella perspektivet är i balans och kan ej direkt förnimmas.«

Nej, det kan inte förnimmas såsom ett gängse, mot andra upplevelseobjekt kontrasterande, "upplevelseobjekt". Men det kan upplevas som en allt genom- och övergripande realitet. Och framför allt; vi jordmänniskor kan redan med våra gängse talanger analysera, samt förstå alltet utifrån "det universella perspektivet".

I själva verket är det ju detta jag drar fram, när jag hänvisar till den (som det i "livsanalysen" visar sig) bortom "tid" och "rum" befintliga och således blott kvalitativa, samt alltså inte kvantitativa, omständigheten "att vi överhuvudtaget upplever" allt av vad som utifrån det "atomära perspektivet" (som du kallar det) framstår som sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Samt att vi härvid besitter en upplevelseförmåga. Det är ju just detta allt jag skriver om på detta form, egentligen handlar om...

Tänker PeterK

Tänker för egen del att upplevande även har två andra sidor, skapande och kommunicerande, och att dessa tillsammans utgör ett slags oskiljbar treenighet. När vi upplever något omskapar vi yttre energiformer till inre som vi kan uppleva, just med hjälp av de organ som kan transformera det yttre till det inre, som syn och hörsel. Samtidigt innebär detta en form av grundläggande kommunikation, ty när "det yttre" transformerats till "det inre" sker ju även därefter med viss fördröjning en rörelse utåt igen där "det inre" blir "det yttre", t.ex. när vi överför tankar, känslor, minnen, fantasier, planer, förhoppningar till yttre talade eller skrivna ordformer så att andra därmed får en inblick i vår inre värld, i våra inre processer.

Varvid tid är den främsta faktorn som möjliggör ovannämnda processer. Ja, den kan inte skiljas ut från dessa, ej isoleras från dem.

[Illusionen]

Illusionen"..; skall här bara helt kort kommentera vad du här säger: »Det universella perspektivet är i balans och kan ej direkt förnimmas.«

Nej, det kan inte förnimmas såsom ett gängse, mot andra upplevelseobjekt kontrasterande, "upplevelseobjekt". Men det kan upplevas som en allt genom- och övergripande realitet. Och framför allt; vi jordmänniskor kan redan med våra gängse talanger analysera, samt förstå alltet utifrån "det universella perspektivet".

I själva verket är det ju detta jag drar fram, när jag hänvisar till den (som det i "livsanalysen" visar sig) bortom "tid" och "rum" befintliga och således blott kvalitativa, samt alltså inte kvantitativa, omständigheten "att vi överhuvudtaget upplever" allt av vad som utifrån det "atomära perspektivet" (som du kallar det) framstår som sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Samt att vi härvid besitter en upplevelseförmåga. Det är ju just detta allt jag skriver om på detta form, egentligen handlar om...

Tänker PeterK

Som du kanske redan förstått är jag inte bortskämd med att någon förstår det jag skriver, så när du Peter både förefaller förstå
vad jag avser med ”atomärt” och ”universellt” perspektiv, och även i vissa delar instämmer, blir jag givetvis nyfiken.
Innebär det att jag ska tolka det du skriver som att vi i stora drag är överens ?
I vilken tråd hittar jag din kompletta ”livsanalys” ?

https://www.youtube.com/watch?v=VtsBbx1Zfn4

/ Illusionen

[Pilatus]

Varvid tid är den främsta faktorn som möjliggör ovannämnda processer. Ja, den kan inte skiljas ut från dessa, ej isoleras från dem.

Du säger att tid möjliggör ett antal processer. Det låter som om tid vore något som inte ingår i processen. Men tiden kan tydligen inte heller isoleras från denna process.

Det förefaller mig som jag tänker ungefär likadant då jag påstår att tiden finns inneboende i materien. Som en materiens följeslagare, vi mäter ju den genom att materien är oscillerande. Själva oscillerandet är tidens taktpinne.

[PeterK]

Illusionen"..; skall här bara helt kort kommentera vad du här säger: »Det universella perspektivet är i balans och kan ej direkt förnimmas.«

Nej, det kan inte förnimmas såsom ett gängse, mot andra upplevelseobjekt kontrasterande, "upplevelseobjekt". Men det kan upplevas som en allt genom- och övergripande realitet. Och framför allt; vi jordmänniskor kan redan med våra gängse talanger analysera, samt förstå alltet utifrån "det universella perspektivet".

I själva verket är det ju detta jag drar fram, när jag hänvisar till den (som det i "livsanalysen" visar sig) bortom "tid" och "rum" befintliga och således blott kvalitativa, samt alltså inte kvantitativa, omständigheten "att vi överhuvudtaget upplever" allt av vad som utifrån det "atomära perspektivet" (som du kallar det) framstår som sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Samt att vi härvid besitter en upplevelseförmåga. Det är ju just detta allt jag skriver om på detta form, egentligen handlar om...

Tänker PeterK

Som du kanske redan förstått är jag inte bortskämd med att någon förstår det jag skriver, så när du Peter både förefaller förstå
vad jag avser med ”atomärt” och ”universellt” perspektiv, och även i vissa delar instämmer, blir jag givetvis nyfiken.
Innebär det att jag ska tolka det du skriver som att vi i stora drag är överens ?
I vilken tråd hittar jag din kompletta ”livsanalys” ?

https://www.youtube.com/watch?v=VtsBbx1Zfn4

/ Illusionen

Nja... vi är nog inte överens, såtillvida att jag ser att du försöker avlocka Alltet/Livsmysteriet dettas "hemligheter" genom att betrakta Alltet i den lupp som består i "det atomära" perspektivet. Med vilket du menar vad jag kallar det "timliga", "kvantitativa", "naturvetenskapliga", etc... perspektivet.

Varvid du försöker bedöma vad du (forskaren) upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd" och som i min "livsanalys" visas identiskt med "det okända" (och som du insiktsfullt nog insett utgöra något illusoriskt — och som också är illusoriskt i det detta utgör en slags "förklädd" evighet/oändlighet/allmakt som skenbart framstår som, eller vilken uppträder som, vore den blott timligheter), genom att utgå ifrån vissa detaljer i vad du upplever av dessa sinsemellan kontrasterande — samt härvid ofrånkomligen begränsade och sålunda "kvantitativa" eller "relativa" — upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Till vilka således räknas allt av "strålar", "vågor", "magnetiska" eller andra "kraftfält" eller "partiklar", etc, du kan antingen direkt förnimma eller förnimma via "sinneskryckor" som "teleskop", "radioapparater" eller andra "elektriska detektorer" eller "apparater" (ja, du kan ju också i andanom förnimma eller notera förekomsten av "något du inte kan uppleva direkt", genom att sluta dig till vad som utgör en ofrånkomlig logisk konsekvens av "vad du upplever direkt"). Visserligen är du här ute efter något verkligt "eteriskt" men som jag skrev, det du fastnat för är inte "eteriskt nog". Och detta därför att du inte kan dvälja helhetens natur i blott delaspekter av samma helhet. Varvid du heller inte förstår dig på delaspekternas verkliga natur, i den mån du inte kan följdriktigt relatera dessa till den helhet eller det allt övergripande förklarande sammanhang, via blott vilket du kan få delaspekternas verkliga natur belyst. Ett slags "moment 22", således.

Och det misstag du begår, är att tro att "matematiska" beräkningar kan klargöra vad som i sig utgör blott kvalitativa förhållanden. Dvs, evigheten/oändligheten/och allmakten. Ingenting av detta är "kvantitativt" dvs, "begränsat" i sig. Exempelvis kan du aldrig någonsin direkt iakttaga "allmakten" dvs, själva "kraften" eller "incitamentet" bakom all "rörelse", eftersom det bara är kraftens "yttringar" i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd" samt härvid själva "rörelsen" i de därstädes belägna upplevelseobjekten, du kan notera. Samt härvid blott "allmaktens" skenbara framträdande som "timlighet" eller "förgänglighet". Varvid det är blott genom den "illusion" vi talat om, som du får en vink om de verkliga orsakerna bakom densamma. Men för att lyckas i ditt uppsåt, behöver du så att säga "genskåda" illusionen, samt inte falla i dennas "fälla".

Något jag undviker genom att i min "livsanalys" bedöma "illusionen" utifrån "verkligheten" istället för, utifrån något i "illusionen själv". Och som du kan se i "livsanalysen" är det enda som forskaren kan vara 100% säker på, varken mer eller mindre än att han/hon upplever något, samt att han/hon härmed besitter en "upplevelseförmåga" inför vilken "något" framträder. Och detta "något" är just "illusionen" ifråga, dvs, allt av vad forskaren upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Alltså det upplevelsepanorama i vilket "evigheten/oändligheten/allmakten" spelar en slags "teater" som vore den "timlig" och "förgänglig".

Och för att undkomma illusionens slöjor ("denna — den fysiska —världens" skrankor och sken), bedömer du "det okända" (dvs, "illusionen") utifrån "det absolut kända", nämligen "att du upplever, samt besitter en upplevelseförmåga". Varvid du fångar den första sanning du härvid kan notera, nämligen att allt du överhuvudtaget kan vetenskapligt beakta, dväljes i det faktum att du utgör en "upplevare" som "upplever något". Varvid ingenting övrigt kan annat, än falla inom ramen för endera kategorin. Ja, inom ramen för just detta enkla, har du alltså hela sanningen om världsalltet och livet implementerad. Eller för oss jordmänniskor; "fördold" om du så vill. Och konstigt vore det ju annars, ja, galet vore det rentav, om inte sanningen om livet låg gömd i livet självt. Och livet självt, det är ju "upplevaren" som upplever" det upplevda", samt som ju genom att förutom att uppleva "det upplevda" också ingriper i detta för att omskapa detsamma och som härvid lika mycket är "skapare" som "upplevare". Varvid du har det levande väsendet som är livet. "Upplevaren/skaparen" med dess "upplevelseförmåga/skapelseförmåga, samt "det upplevda/skapade". Något som osökt för in på Livets Bog; det digra arbete om livet, som är skrivet av dansken "Martinus Thomsen". Ett arbete, jag alltså i min "livsanalys" kan bekräfta i dettas som allra mest fundamentala huvuddrag...

En och annan stannar vid halva tanken, samt undrar därvid vad det är för märkvärdigt att fastslå att man är en "upplevare som upplever något". Något som naturligtvis bara är intressant, i den mån man mäktar dra klyftiga slutsatser utifrån omständigheten ifråga. Men för att klyftiga slutsatser skall vara sanna, behöver den grund de utgår ifrån också vara sann. Dvs, med de verkliga förhållandena överensstämmande (vilket alltså inte "illusionen" är blott "atomärt" eller "matematiskt/kvantitativt" betraktad). Det gäller således att dels vara logisk, samt dels adekvat förankrad i för alla och envar oavvisliga realiteter, för att avlocka "Alltet/Livsmysteriet" vad som för oss gängse jordmänniskor huvudsakligen ter sig som "dess hemligheter".

OK... det kan vara svårt att skriva om dessa saker, så att det ökar just din förståelse, varför det är lättare för mig att svara på konkreta frågor. Men var du finner "livsanalysen" på detta forum kan jag meddela redan här:

I tråden: »Vilar filosofi och naturvetenskap på solid grund?« I inlägg av PeterK 27 aug 2014 11:32

Bör nås via länken:

http://filosofiforum.com/diskussionsfor ... b.#p230894

OK... Mvh/ PeterK

[PeterK]

Illusionen... här ett komplement till mitt tidigare inlägg: jo, den elektromagnetiska strålning du tar fasta på i ditt arbete, är väl helt enkelt den andliga världens materiella yttringar i vad du (via diverse "sinneskryckor") upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Dvs, de materiella yttringarna i sinnevärlden ("rumtiden") av en tankevärld där "materien följer tankens minsta bud", till skillnad ifrån den fysiska världen som också är en tankevärld, men en där materien verkligen inte följer "tankens minsta bud". Det är i.a.f. inte detsamma som "evigheten/oändligheten/allmakten" samt härvid Jaget, i oss alla.

Varvid det slår mig att du delar upp alltet i det "metafysiska" respektive "atomära" planet, såtillvida att detta inte utgör en uppdelning av alltet i dess helhet, utan bara av dess yttringar i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Varvid du fortfarande rör dig inom ramen för relativiteter. Och dessa kan du ju greppa matematiskt på samma sätt som en analfabet kan greppa "bokstäverna" och "orden" i en bok, utan att för den sakens skulle komma det i sig immateriella innehållet i boken närmare på spåren. Så skillnaden på ditt arbete och min "livsanalys" är då, att jag får med även "evigheten/oändligheten/allmakten" (Jaget) i denna, förutom "evighetens/oändlighetens/allmaktens" (Jagets) yttringar i sinnevärlden. Medan du inskränker dig till en förklaringsmodell som är heltigenom "naturvetenskaplig", i det denna endast berör "rörelse" eller "relativiteter" i sinnevärlden. Varvid du inskränker din forskning till vad som är "kvantitativt". Och på den vägen kan du exempelvis kanske visa hur "den förtätade s.k. "fysiska" ("atomära") materien, emanerar ur den "strålformiga" eller "andliga" materien. Och det kan ju inbringa ett nobelpris om det nu är sånt du är ute efter.

Däremot kommer du aldrig att på "matematiska" eller "kvantitativa" vägar, förstå själva livsmysteriet samt härvid det allt övergripande alltets för allt och alla verkliga natur. Dvs, huruvida alltet är medvetande samt medvetandeyttringar eller ej. Nej, detta kan man bara avgöra utifrån icke kvantitativa, för varje forskare absolut oavvisliga, realiteter. Vilket jag gör, utifrån den icke kvantitativa omständigheten att jag upplever något samt härvid besitter en upplevelseförmåga. Men detta är något annat, samt något som sträcker sig vida bortom vad "naturvetenskapen" eller överhuvudtaget någon "matematisk" eller "kvantitativ" forskningsmetod förmår...

Mvh/ PeterK

[Algotezza]

Varvid tid är den främsta faktorn som möjliggör ovannämnda processer. Ja, den kan inte skiljas ut från dessa, ej isoleras från dem.

Du säger att tid möjliggör ett antal processer. Det låter som om tid vore något som inte ingår i processen. Men tiden kan tydligen inte heller isoleras från denna process.

Det förefaller mig som jag tänker ungefär likadant då jag påstår att tiden finns inneboende i materien. Som en materiens följeslagare, vi mäter ju den genom att materien är oscillerande. Själva oscillerandet är tidens taktpinne.

Ja, tid ser jag en integrerad del i livets processer och som kan abstraheras fram i analysen men inte är isolerad IRL.

[Illusionen]

Illusionen... här ett komplement till mitt tidigare inlägg: jo, den elektromagnetiska strålning du tar fasta på i ditt arbete, är väl helt enkelt den andliga världens materiella yttringar i vad du (via diverse "sinneskryckor") upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Dvs, de materiella yttringarna i sinnevärlden ("rumtiden") av en tankevärld där "materien följer tankens minsta bud", till skillnad ifrån den fysiska världen som också är en tankevärld, men en där materien verkligen inte följer "tankens minsta bud". Det är i.a.f. inte detsamma som "evigheten/oändligheten/allmakten" samt härvid Jaget, i oss alla.

Varvid det slår mig att du delar upp alltet i det "metafysiska" respektive "atomära" planet, såtillvida att detta inte utgör en uppdelning av alltet i dess helhet, utan bara av dess yttringar i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Varvid du fortfarande rör dig inom ramen för relativiteter. Och dessa kan du ju greppa matematiskt på samma sätt som en analfabet kan greppa "bokstäverna" och "orden" i en bok, utan att för den sakens skulle komma det i sig immateriella innehållet i boken närmare på spåren. Så skillnaden på ditt arbete och min "livsanalys" är då, att jag får med även "evigheten/oändligheten/allmakten" (Jaget) i denna, förutom "evighetens/oändlighetens/allmaktens" (Jagets) yttringar i sinnevärlden. Medan du inskränker dig till en förklaringsmodell som är heltigenom "naturvetenskaplig", i det denna endast berör "rörelse" eller "relativiteter" i sinnevärlden. Varvid du inskränker din forskning till vad som är "kvantitativt". Och på den vägen kan du exempelvis kanske visa hur "den förtätade s.k. "fysiska" ("atomära") materien, emanerar ur den "strålformiga" eller "andliga" materien. Och det kan ju inbringa ett nobelpris om det nu är sånt du är ute efter.

Däremot kommer du aldrig att på "matematiska" eller "kvantitativa" vägar, förstå själva livsmysteriet samt härvid det allt övergripande alltets för allt och alla verkliga natur. Dvs, huruvida alltet är medvetande samt medvetandeyttringar eller ej. Nej, detta kan man bara avgöra utifrån icke kvantitativa, för varje forskare absolut oavvisliga, realiteter. Vilket jag gör, utifrån den icke kvantitativa omständigheten att jag upplever något samt härvid besitter en upplevelseförmåga. Men detta är något annat, samt något som sträcker sig vida bortom vad "naturvetenskapen" eller överhuvudtaget någon "matematisk" eller "kvantitativ" forskningsmetod förmår...

Mvh/ PeterK

Hej Peter,
Efter att ha läst din ”livsanalys” ännu en gång, tycker jag mig bättre förstå hur du resonerar.
Det är intressant läsning, och i stort har jag för egen del inte några allvarligare invändningar att komma med,
med undantag för din förklaring av de elektromagnetiska fälten. Den förstärker verkligen fältens säregna natur.
Däremot har jag ant en något annorlunda syn på matematikens roll, än du har.
Även om matematik aldrig kommer att kunna förklara själva medvetandet i sig, så erbjuder den möjligheten att
beräkna effekter av olika slag, vilka annars skulle vara/varit omöjliga att förutse.
Matematikens regelverk återspeglar visserligen enbart det vårt medvetande anser sig förnimma,
men det hindrar alltså inte matematiken från att vara ett elegant verktyg, förutsatt att man förstår, och tar hänsyn,
till dess begränsningar.
Matematik har m a o inte potential att i dessa sammanhang fungera som bevis, men är likväl till stor nytta.
Genom att kombinera matematik och filosofiska resonemang, finns det skäl att anta att man kan komma längre i
förståelsen av universum, än utan tillgång till matematik.

För att förtydliga min syn på matematiken citerar jag ett avsnitt i mitt koncept från vilket följande är hämtat.
Någon större skillnad mellan detta, och det du skriver/hävdar ser jag inte.

”Inom all vetenskap, inkl fysiken, används matematik, som ett ofta elegant redskap för att bättre hantera,
förklara och förstå komplicerade samband. Matematikens regelverk utgår dock från vårt medvetande, som bygger
på erfarenheter av det vi, via våra sinnen, anser oss förnimma i det atomära perspektivet, refererande till ”vårt reella rum”.
Föreliggande uppsats hävdar dock att vårt medvetande är en ”överlagrad” effekt/mekanism av något vi saknar förmåga att förnimma.
Det kan därför ej uteslutas att medvetandets begränsningar även påverkar matematiken.
En i sammanhanget intressant frågeställning, som redan berörts men som tål att upprepas är, om det ”finns något utanför” det vi
förnimmer, är det då rätt att, som vissa experter förefaller göra, oreserverat anta att det innefattas korrekt av matematikens regelverk ?
Som exempel blir matematiska formler inkluderande en eller fler variabler som funktion av ett odefinierat tidsbegrepp,
här redskap med begränsningar, härrörande från vår verklighetsuppfattning med dess brister.
Begrundar man skälen till detta, inses att det utöver de reella referenser vi använder oss av, även ”förekommer” imaginära
referenser och då troligen även externa sådana.
Är detta en korrekt slutsats är ”jaget” inte någon isolerat fenomen utan en del av något mer komplext.”

En sak jag undrar över är vad du har för målsättning med din ”livsanalys” ?
Något jag saknar, och som är av betydelse för synen på Big Bang, är hur du ser på det imaginära ?

https://www.youtube.com/watch?v=pey29CLID3I

/ Illusionen

[PeterK]

Illusionen... här ett komplement till mitt tidigare inlägg: jo, den elektromagnetiska strålning du tar fasta på i ditt arbete, är väl helt enkelt den andliga världens materiella yttringar i vad du (via diverse "sinneskryckor") upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Dvs, de materiella yttringarna i sinnevärlden ("rumtiden") av en tankevärld där "materien följer tankens minsta bud", till skillnad ifrån den fysiska världen som också är en tankevärld, men en där materien verkligen inte följer "tankens minsta bud". Det är i.a.f. inte detsamma som "evigheten/oändligheten/allmakten" samt härvid Jaget, i oss alla.

Varvid det slår mig att du delar upp alltet i det "metafysiska" respektive "atomära" planet, såtillvida att detta inte utgör en uppdelning av alltet i dess helhet, utan bara av dess yttringar i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Varvid du fortfarande rör dig inom ramen för relativiteter. Och dessa kan du ju greppa matematiskt på samma sätt som en analfabet kan greppa "bokstäverna" och "orden" i en bok, utan att för den sakens skulle komma det i sig immateriella innehållet i boken närmare på spåren. Så skillnaden på ditt arbete och min "livsanalys" är då, att jag får med även "evigheten/oändligheten/allmakten" (Jaget) i denna, förutom "evighetens/oändlighetens/allmaktens" (Jagets) yttringar i sinnevärlden. Medan du inskränker dig till en förklaringsmodell som är heltigenom "naturvetenskaplig", i det denna endast berör "rörelse" eller "relativiteter" i sinnevärlden. Varvid du inskränker din forskning till vad som är "kvantitativt". Och på den vägen kan du exempelvis kanske visa hur "den förtätade s.k. "fysiska" ("atomära") materien, emanerar ur den "strålformiga" eller "andliga" materien. Och det kan ju inbringa ett nobelpris om det nu är sånt du är ute efter.

Däremot kommer du aldrig att på "matematiska" eller "kvantitativa" vägar, förstå själva livsmysteriet samt härvid det allt övergripande alltets för allt och alla verkliga natur. Dvs, huruvida alltet är medvetande samt medvetandeyttringar eller ej. Nej, detta kan man bara avgöra utifrån icke kvantitativa, för varje forskare absolut oavvisliga, realiteter. Vilket jag gör, utifrån den icke kvantitativa omständigheten att jag upplever något samt härvid besitter en upplevelseförmåga. Men detta är något annat, samt något som sträcker sig vida bortom vad "naturvetenskapen" eller överhuvudtaget någon "matematisk" eller "kvantitativ" forskningsmetod förmår...

Mvh/ PeterK

Hej Peter,
Efter att ha läst din ”livsanalys” ännu en gång, tycker jag mig bättre förstå hur du resonerar.
Det är intressant läsning, och i stort har jag för egen del inte några allvarligare invändningar att komma med,
med undantag för din förklaring av de elektromagnetiska fälten. Den förstärker verkligen fältens säregna natur.
Däremot har jag ant en något annorlunda syn på matematikens roll, än du har.
Även om matematik aldrig kommer att kunna förklara själva medvetandet i sig, så erbjuder den möjligheten att
beräkna effekter av olika slag, vilka annars skulle vara/varit omöjliga att förutse.
Matematikens regelverk återspeglar visserligen enbart det vårt medvetande anser sig förnimma,
men det hindrar alltså inte matematiken från att vara ett elegant verktyg, förutsatt att man förstår, och tar hänsyn,
till dess begränsningar.
Matematik har m a o inte potential att i dessa sammanhang fungera som bevis, men är likväl till stor nytta.
Genom att kombinera matematik och filosofiska resonemang, finns det skäl att anta att man kan komma längre i
förståelsen av universum, än utan tillgång till matematik.

För att förtydliga min syn på matematiken citerar jag ett avsnitt i mitt koncept från vilket följande är hämtat.
Någon större skillnad mellan detta, och det du skriver/hävdar ser jag inte.

”Inom all vetenskap, inkl fysiken, används matematik, som ett ofta elegant redskap för att bättre hantera,
förklara och förstå komplicerade samband. Matematikens regelverk utgår dock från vårt medvetande, som bygger
på erfarenheter av det vi, via våra sinnen, anser oss förnimma i det atomära perspektivet, refererande till ”vårt reella rum”.
Föreliggande uppsats hävdar dock att vårt medvetande är en ”överlagrad” effekt/mekanism av något vi saknar förmåga att förnimma.
Det kan därför ej uteslutas att medvetandets begränsningar även påverkar matematiken.
En i sammanhanget intressant frågeställning, som redan berörts men som tål att upprepas är, om det ”finns något utanför” det vi
förnimmer, är det då rätt att, som vissa experter förefaller göra, oreserverat anta att det innefattas korrekt av matematikens regelverk ?
Som exempel blir matematiska formler inkluderande en eller fler variabler som funktion av ett odefinierat tidsbegrepp,
här redskap med begränsningar, härrörande från vår verklighetsuppfattning med dess brister.
Begrundar man skälen till detta, inses att det utöver de reella referenser vi använder oss av, även ”förekommer” imaginära
referenser och då troligen även externa sådana.
Är detta en korrekt slutsats är ”jaget” inte någon isolerat fenomen utan en del av något mer komplext.”

En sak jag undrar över är vad du har för målsättning med din ”livsanalys” ?
Något jag saknar, och som är av betydelse för synen på Big Bang, är hur du ser på det imaginära ?

https://www.youtube.com/watch?v=pey29CLID3I

/ Illusionen

Med matematiken är det som med alla verktyg; "shit in shit out". Men frånsett detta, kan matematiken uteslutande beakta alltets/livets kvantitativa aspekter. Men Jaget — "evigheten/oändligheten/allmakten" är i sig inte något "kvantitativt", utan "kvantitativt" är ju bara vad som framträder såsom begränsningar i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Och rörande förhållandena i detta senare, kan ju matematiken spela stor roll. Men den kan aldrig på något vis hjälpa en förstå alltets/livets allt övergripande natur. Ty denna natur är inte kvantitativ överhuvudtaget. Det är således bara denna naturs yttringar i sinnevärlden, som så är.

Ja, du frågar; »Är detta en korrekt slutsats är ”jaget” inte någon isolerat fenomen utan en del av något mer komplext.”«

Mitt svar: Jaget är evigheten/oändligheten/allmakten" i omanifesterad form. I manifesterad form är Jaget detsamma som vad forskaren/matematikern upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd". Och det är uteslutande detta som kan definieras i matematiska termer (varvid — vilket är lätt att glömma — även sådant som var och ens egna tankar samt egen individualitet eller personlighet, för att inte säga "organism", är en del, varvid Jaget uteslutande utgör själva det för oss alla helt gemensamma incitamentet för upplevelse/skapelse, men som i sig inte är del i hur upplevelsen /skapelsen utformas i sinnevärlden, bara i att den så gör... se likheten med min "livsanalys"...). Så, Jaget är (om än primärt i sammanhanget) en enhetlig "syntes" av "det komplexa" (vilket sålunda är "sekundärt" samt i blott "sig självt" helt "dött" eller "intetsägande"...). Ja, Jaget är primärt, medan "det komplexa" — som alltså är Jagets yttringar i sinnevärlden — är sekundärt. Det "komplexa" är så att säga den "scen" på vilken Jaget "agerar" samt "upplever sig självt. Men i den fysiska världen (livets "pånyttfödelseområde") i en kryptisk form, som innebär att vi identifierar oss med materien och härigenom med vår "fysiska organism" så att vi lever i tron på "döden", etc. Medan vi normsalt — dvs, som gängse hemmahörande i den andliga världen ser igenom "bokstaven" eller m.a.o. det skenbart ("imaginärt") "begränsade", "timliga" eller "förgängliga", för att istället identifiera oss med "evigheten/oändligheten/allmakten" samt därmed också med Jaget i oss alla. Varvid vår normala tillvaro innebär, att leva dagsmedvetet som "ett" med varandra...

Slutsats; det är alltså "det komplexa" — hur "komplext" detta än synes vara — som är "del" av Jaget. Men denna del är egentligen inte "kvantitativ" i förhållande till verkligheten som är Jaget, utan blott kvalitativ. Nej, ingenting kan förhålla sig "matematiskt" eller "kvantitativt" till "evigheten/oändligheten/allmakten" eller m.a.o. till Jaget. Något som går att förstå, om man förstår att en "större sträcka" inte är "längre" i förhållande till de gränser som öht inte existerar i Jaget i sig, än vad en "kortare" sträcka är. Liksom vad som är "komplext" lika gärna kan logiskt reduceras till en enhetlig "princip". Ja, tag oss själva, som exempel; vi motsvaras av ett enda begrepp; "människa". Men samtidigt dväljer vi oändliga universa i vårt inre, för vars liv vi själva således utgör ett "livsrum". Varvid det uteslutande är en perspektivfråga, huruvida något är antingen "stort" eller "litet", antingen "komplext" eller "enhetligt", etc... Och det är ju i detta du finner det "imaginära" du efterfrågar min syn på. "Det imaginära" är således vad Jagets yttringar i vad du upplever av sinsemellan kontrasterande upplevelseobjekt i sinnevärldens "tid", "rum" och "tillstånd", synes vara utifrån de olika perspektiv vilka ytterst betingas av ens eget förhållande till en själv; dvs, är man dagsmedveten i sin eviga identitet (det normala — eller "Gudomliga" upplevelse/manifestationstillståndet) eller är man dagsmedveten i "materien", dvs, i Jagets "livsyttringar". Varvid man i det senare fallet är "kosmisk analfabet" (samt bara tillmäter "bokstäverna" en betydelse vilken då är "kvantitativ" eller "matematisk" men samtidigt "död" eller "intetsägande" rörande de verkliga förhållandena vilka ju är att "man själv" liksom "ens nästa" är själva livet), medan man i det föregående exemplet är "kosmiskt läskunnig (varvid man tillmäter det i sig immateriella innehåll som "bokstaven" dväljer, all betydelse). Varvid du har skillnaden mellan "materialisten" och den färdiga människan, vilken inte behöver inkarnera som gängse hemmahörande i den fysiska världen förrän efter eoners eoner av tid i "den andliga världen". Värt att notera är då, att "bokstaven" egentligen är Jagets hänvändelse till sig självt, samt härvid en slags "kosmiskt språk". Vilket enligt detta sätt att se, betyder att allt vad "naturvetenskapen" sysselsätter sig med, egentligen bara kan förstås genom en slags "språklig" insikt. Men inte genom "matematiska formler". Dvs, det rör sig om en insikt genom vilken det levande bakom allt av "rörelse" framträder inför ens inre, samt genom vilken man därför mer eller mindre medvetet kan korrespondera med detta "det levande" (som ju utgör "ens nästa") genom precis alla sina mått och steg. Ja, precis allt vi gör, gör vi utan undantag således varandra. Samt i förlängningen också oss själva...

Mvh/ PeterK

[reflex]

Om vi återför rörelsen går vi bakåt i tiden. För att detta ska ske homogent behöver hela universum återspolas.


Johan

Jag tar en liten vända med tiden ingen.
Jag tittade på det första som skrevs i tråden
Meningen ovanför anser jag är helt fel. Felet uppstår därför att man ser tiden som existerande "i sig".
Tiden är knuten till händelser i rummet.
För att förenkla det hela utgår vi från att alla händelser är rörelser.
Rörelser är då det enda vi har att förhålla oss till.
Vad finns då i rummet förutom rörelserna?
Rörelserna sker med olika mönster och hastigheter, men någon "tid" finns inte såvida ingen matematiskt beräknar den.
Tiden finns som en matematisk komponent i vårt medvetande men inte i den fysiska världen annat än som en beräkningsbar relativitet mellan rörelser.

[Pilatus]

Tiden finns som en matematisk komponent i vårt medvetande men inte i den fysiska världen annat än som en beräkningsbar relativitet mellan rörelser.

Eller mellan olika tillstånd om vi rör oss i den lilla världen (kvantvärlden). Det skulle då även innebära att tiden kan röra sig baklänges för ett mycket kort ögonblick.

En annan fråga dyker upp om någon skribent anser att tiden är oändlig (alltså inte endast obegränsad). Kommer då inte varje händelse någon gång att upprepas?

Mängden möjliga tillstånd som universum kan inta är inte obegränsat. Att det är matematiskt ogörligt att hantera så stora mängder är en annan sak. Men inget hindrar ju att vi skapar de matematiska symboler som behövs för att formulera problemet.

[reflex]

Det kan förefalla som en rejäl "tankevurpa" att placera tiden inuti vårt medvetande. Jag tycker i alla fall att det är där den hör hemma. Tid innebär ju alltid mätande. Därmed också någon som mäter. Kan då inte tiden "gå" i alla fall? Nej, om ingen kvantifierar dem så fortsätter rörelserna som förut utan att generera någon tid. Jag ser heller ingen "vits" med att räkna negativ tid bara för att en rörelse skulle vända och gå åt andra hållet.

[Zokrates]

Det kan ju räcka med att se tid som processen för det som skapats då det går mot sitt förfall, förgörs.

[reflex]

Det kan ju räcka med att se tid som processen för det som skapats då det går mot sitt förfall, förgörs.

Ja, i varje fall när det gäller oss själva.

[Anders]

Det kan ju räcka med att se tid som processen för det som skapats då det går mot sitt förfall, förgörs.

Ja, i varje fall när det gäller oss själva.

Det är i så fall också väntetiden på att saker skall nå sin fulländning. Eller uppstå.