Icke-dualism & snack i nattmössan....

[PopJimmy]

Själv är jag tråkig och tänker i sociologiska och kontinentala banor.

I min värld är allt som påstår att det finns ett mänskligt "jag", en sann mänsklig natur, en frihet, ett ur kontexterna fristående - felaktigt.
Du tänker det du blir lärd, ingen kommer ifrån det. Det är oundvikligt.

Det är oerhört högfärdigt att påstå att man har "genomskådat" samhället och människorna, det finns inget att genomskåda. Allt är immanens. Nästan lite som PopJimmys icke-dualism - men ändå inte, tydligen.

Nej jag tänker inte "det jag blivit lärd", faktum är att större delen av min medvetna tid går just ut på att avprogrammera min prägling.

Sen väljer alla antaganden som samstämmer och validerar de upplevelser de erfarit. Många människor lever däremot kvar i gamla antaganden som sträcker sig enda till tidiga barndomen. De vägrar att släppa det förflutna.

Faktum är att meditationens syften är att öva kapaciteten att släppa gamla antaganden/ståndpunkter/fixeringar.

Sen råkar jag ha upplevt godhet hos människor omkring mig vilket gjort att jag tror på det goda i människans möjligheter. Sen råkar jag även vara övertygad om att olika former av religösa upplever faktiskt äger rum, eftersom jag upplevt en sådan själv. Detta är för mig ett deskriptivt antagande. En känsla av total helhet med hela universum som medförde en känsla av total sanning. Sanning är för mig endast en upplevelse, en intuitiv upplevelse av att saker hänger ihop i en större helhet. Det enda jag kan göra är att acceptera min intuition, jag vägrar att följa andras tillsynes rationella antaganden om de inte råkar stämma med min intuition. När det gäller sanning så litar jag inte på människor som inte är "självmedvetna". Detta är en enormt subtil egenskap som handlar om att ha distans till fixeringar. Motsatsen är fundamentalism. För att nå självmedvetenhet krävs enorm ödmjukhet, i kombination med en enorm intuition i kombination med en extremt skeptisism. Att pendla mellan tilltro inför resan och tvivel inför ståndpunkter är grunden.

Jag vet att många människor kanske upplever det jag säger som långt ifrån deras intuitiva verklighetsuppfattning, men jag bryr mig ärligt talat inte längre. Det är fult och högmodigt att säga det, men många är helt enkelt inte tillräckligt mogna - just precis för att de inte är tillräckligt ödmjuka inför den komplexa verkligheten.

Allt är inte immanens. Det finns olika sätt att förhålla oss till det vi upplever och det gör att vi får olika typer av upplevelser. Jag kan inte säga mer om detta.

Det finns för mig en sanning, men denna sanning handlar inte om rationalitet, den är mer radikal. Sanningen ligger närmare Intuitionen eftersom Intuitionen står övanför rationaliteten. Jag vet att det finns ett annat förhållningsätt till våran upplevelse även fast vi i våran kultur hängt upp oss på rationaliteten.

Tyvärr finns det inget sätt jag kan kommunicera det jag upplevt, så ni människor som läser detta och inte att tror mig - jag bryr mig inte, det spelar ingen roll för mig. Ni får tro och anta precis vad ni vill. Hoppas jag inte låter för radikal eller illsken. Jag vill bara klargöra min ståndpunkt så långt jag kan för tillfället.

[PopJimmy]

Men frågan är om denna introverta medvetenhet är särskilt "effektiv". Man kan ju ibland känna att man har lärt sig för livet på en sekund. Om 99,9% av hjärnan styrs omedvetet, skulle det väl i princip vara dödsdömt att försöka medvetandegöra denna otroliga mängd information. Förstår du mitt problem?

Saken är den att vi behöver inte förstå alla hjärnans processer, endast de processer som "typ" handlar om våra antaganden som förenklar verkligheten i språket. Vi behöver inte förstå allt vad som händer i hjärnan, bara de grunder som vi antar som givna (och därför begränsar oss och får oss att dra felaktiga slutsatser i vårat resonerande) när vi bygger våran verklighetsuppfattning. Förstår du vad jag menar?

[PopJimmy]

Hopp...dendaringa Krishnamurti verkar ju ha endel intressant att saga. Boktips? Kommentarer pa din sedan lange foreslagna uppsats kommer PJ...inressant lasning. Go natt/DD

En samling med 60 av hans böcker finns online här http://tchl.freeweb.hu/.

Men jag kan rekommendera:
Inte läst hela själv, men väldigt givande: http://www.freeweb.hu/tchl/wholeness_of ... _life.html

Hans mest lästa bok, en bra introduktion av alla hans områden han diskuterar (sökande, lärand, prägling, uppmärksamhet, njuning, desire, glädje, carving for position, rädsla, fragmentering av tanken, slutet på rädslan, våld, fördömmande, idealet och fakta, förhållande, drogr, fattigdom, hykleri, frihet, revolt, innocence, tid, sorg, död, kärlek, lyssna och se, konst, skönhet, tänkande, osv. osv. Det intressanta är att han erbjuder aldrig normativa påstående, allt är deskriptivt, frågande och undersökande.

I must have read this marvelous book more than 5 times, and with each reading have received new insights, both into myself, and the world around me. Krishnamurti does not condemn us, but does not let us deceive ourselves either. Therein lies the simple beauty of this book. In this world of madness, almost everyone is egotistical and suffers from it, while denying it in themselves, and condemning it in others. Krishnamurti sets us free by helping us admit to our state, and only asks that we observe whatever feeling or thought is possessing us at the moment--without judgment. In "choicelessly" watching our thought patterns and the emotions they create, we close the gap between the observer and the observed, permitting our noisy minds to become silent. Within that blessed silence is freedom, freedom from the known.

http://tchl.freeweb.hu/freedom_from_the_known/freedom_from_the_known.html

Awekening of intelligence, av nån anledning så verkar det vara den enda boken som ramlat bort ur samlingen, men den går att köpa här http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=0060648341&s=1 :

These topics include: the reasons individual psychological revolution is necessary, the nature of thought in relation to psychological time, the limitations of thought due to its fragmented nature, that conflict is caused by thought, the dangers of attachment, the way images distort reality, the nature of relationship, how seeing or observing clearly without images and thoughts can lead to an awareness beyond the current problems faced by every human being. A must read for all those who are intelligent and sincere

I cannot recommend this book high enough. This book is one of the most comprehensive and accessible of Krishnamurti's work. It is a collection of talks given at various parts of the world. In each series of talk Krishnamurti leads the listener to look into serious topics like Operation of thought, conflict , The art of seeing, freedom, the energy needed for freedom, do we need a teacher, etc. There is a huge difference between looking into an issue and "thinking" about an issue. Thinking involves thought, and simply looking is mere observation. And krishnamurti says that if this observation, the seeing is done with total attention without the interference of thought, then the intelligence operates.

Many a times while reading this book, my mind will come to a complete stop and I would be taken to deep and spontaneous meditation. Krishnamurti is highly skillful in sparking our insights and allows us to see what he sees. He never says "This is right or this is wrong", he doesn't even want us to agree or disagree to what is being said, because he doesn't offer any theories. He just tells us to look without judment, prejudice or opinions. He asks us to listen "completely". He says that people ask questions for two reasons, one is to confirm what they already beleive in, and the other is to "really" find out the truth. The first way of asking will never lead to an answer, because we are unwilling to listen to the "truth"; We only want a confirmation for the false, and only the false needs confirmations. This book is for sincere seekers of truth who really want to know the truth. He says that when we look at the false as false, what remains is truth. Health is the absence of diseases, and so it truth the total negation of false. The ability to discern the true from the false is what intelligence is. I have observed that reading one talk per session in regular periods helps tremondously in awakening "intellingence", not "my" intelligence but just intelligence.

Krishanmurti, explains that in order for us to understand, we must say to ourselves "I don't know" so that we can have a clean slate with which to experience new ideas. Therefore not letting old, inflexible, sometimes narrow-minded, ideas or experiences, which we may have gathered through life, which are the sum of the culture, traditions, and experiences of thousands others who may, or may not be entirely correct in their interpretation either do to lack of knowledge, or a tunneled vision.

He describes how , by us depending on old ideas, acquired knowledge, and experiences,
We are pre conditioned, and bias, to new experiences, making it hard for us to obtain the full effect of any new experience. "Ah here we go again" is something all of us have said at times, and this is exactly what Krishnamurti is telling us not to do. When we think we opened our mental files, draw one from the bunch, and base our emotions, and reactions on that, which is wrong because in general terms, to grow as intelligent beings, we need to learn to clear our minds of the old (ideas, experiences, concepts) to make room for the new. He also says in this book that we should experience these things ourselves, not through gurus, religious leaders, or spiritual guides, as it is only you the one that can experience such a mental broadening, and someone else can't teach it.

[Angelina]

Det finns alltid mer att veta, svårt att stanna vid en "magisk sanning". Att vara nöjd med det man vet är väl stillheten. Ibland kan man vila där, men stannar man upp totalt så kanske man upphör att existera. Argumentation är rörelse.

Allt Krishamurti säger återspeglar honom själv, och alla, ur alla medvetanden och kan tolkas på alla sätt. Precis som vi.

[PopJimmy]

Det jag upplever att han säger är att det finns ett annat sätt att relatera till våran upplevelse då vi inte krampaktigt försöker fixera oss vid objekt som vi identifierar oss med, och anledningen att detta sätt att relatera önskvärt är att enligt krishnamurti är det våra fixeringar som skapar inre och yttre konfliker som i förlägningen (antagligen är den största) orsaken till vårat psykologiska lidande. Och att detta går att härleda till allt från lantisar i krogslagsmål som måste försvara deras ära, till krig mellan påhittade administrativa enheter vi kallar länder och explotaiton av andra människor i andra länder som tillhör en främmande kultur. Så länge vi identifierar oss med något så skapar vi en motsats till det vi identifierar oss med vilket skapar en front/barriär - och allt bortom fronten bryr vi oss inte om, men det inom fronten försvarar vi med liv och död, oavsett om det är våran fru, en riktigt småskuren idé eller en bit färgat tyg vi hängt upp på en stolpe...

Vad är det du säger emot? Jag förstår inte riktigt...

[Angelina]

Alltså, jag har den här tygbiten.. nej, jag säger inte emot, jag bara leker.

[Luipa]

Om allt är möjligt, vilket det är enligt mig, så kan man även finna stillhet, kärlek, frid etc inom det begränsade jaget och inom strävan. Att sätta upp dem som hinder är onödigt.

Tja, det beror ju på vad som menas med jaget. Du skriver att att jaget är begränsat 'det begränsade jaget'. Följden blir då att jaget i viss mån är skilt från omvärlden, eller? Personligen tror jag att jaget så att säga strävar efter att uppleva lyckorelaterade tillstånd samtidigt som det söker skydda sig från motsatsen. När det upplever sig ligga på tillräckligt plus så gäller det i sin tur att slå vakt om lyckan; vis av efarenheten vet ju jaget att olyckan alltid lurar och denna lilla insikt gör jagets stunder av djup harmonisk lycka högst begränsade och garanterat förgängliga.

Att sedan inte demonisera jaget och strävan är tror jag en fruktbar metod. Allt som upplevs måste accepteras men därmed inte sagt att de skall bejakas.
/luipa

[Lars]

Men frågan är om denna introverta medvetenhet är särskilt "effektiv". Man kan ju ibland känna att man har lärt sig för livet på en sekund. Om 99,9% av hjärnan styrs omedvetet, skulle det väl i princip vara dödsdömt att försöka medvetandegöra denna otroliga mängd information. Förstår du mitt problem?

Saken är den att vi behöver inte förstå alla hjärnans processer, endast de processer som "typ" handlar om våra antaganden som förenklar verkligheten i språket. Vi behöver inte förstå allt vad som händer i hjärnan, bara de grunder som vi antar som givna (och därför begränsar oss och får oss att dra felaktiga slutsatser i vårat resonerande) när vi bygger våran verklighetsuppfattning. Förstår du vad jag menar?

Ja, jag förstår hur du menar. Ska man fälla trädet, måste man ta itu med rötterna först. Det är väl ganska enkelt. Grejen är bara den att man inte riktigt vet var man ska dra skiljelinjen mellan vad som är en given grund, och vad som är en påbyggnad av detta. Många av de givna grunderna har jag redan ifrågasatt.

Då brukar jag hitta saker som lurar in folk i deras tankeburar igen. Det kan vara allt från maxade ordspråk som sägs av nån svettig hollywoodskådis, till logik och till "vetenskapligt bevisade" fakta. Jag brukar kalla dessa för fällor.

Hänger du med? Det här tycker jag är rätt intressant.

Om jag får höra någonting som är vetenskapligt bevisat, så tar jag till mig kunskapen ordentligt så att jag inte medvetet behöver tänka på den för att fatta att det är så. Jag TROR så starkt på den att jag kan lägga den åt sidan och låta denna erfarenhet strukturera mina handlingar osv.

Eftersom det är vetenskapligt bevisat TROR jag inte bara på det utan jag VET det. Därför påverkas mitt medvetande att reagera på ett speciellt sätt när jag sätts i en situation i kontakt med det som var vetenskapligt bevisat.

[PopJimmy]

Lars:
Ja jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro på nuförtiden. Jag tror naturligtvis på de begränsade grunder vetenskapen lägger fram. Problemet med vetenskapen är att den måste någonstans tolkas. Dessutom har vetenskapen som förhållningsätt inte uppstått av sig själv, det är en mänsklig konstruktion. Vetenskapen bör alltså ifrågasättas i vissa sammanhang eftersom vetenskapens grunder är i vissa sammanhang inte tillräckliga. Vetenskapen rör sig i den "objektiva" sfären. Det handlar om mätbara fakta. Atomer existerar, det är inget jag finner kontroversiellt. Problemet är när de "subjektiva", inre processerna ska lägga sig i. Vetenskapen sysslar inte med meningar och syften. Varför atomer existerar ger inte vetenskapen svar på. Tar vi ett område som evolutionär psykologi så säger denna att människan utvecklat vissa egenskaper för att överleva, men när man sedan konfronterar en människa som anammar den evolutionärpsykoligiska utgångspunkten och frågar denna varför människan bör överleva så slutar det bara med ett cirkelargument: människan har utvecklat vissa egenskaper för att överleva och syftet med överleva är.....trumvirvel..... att överleva.

Då frågar jag mig istället... Varför är det så att människan ställer dessa typer av frågor? Och varför vill någon anamma en evolutionär psykologisk utgångpunk överhuvudtaget?

Jag upplever att vi gärna vill ha en säker grund att stå på för tanken hela tiden söker efter säkerhet, det är den mekaniska tankens funktion.

Större delen av den filosofi jag stöter på handlar om att försvara olika former av utgångpunkter, men för mig ter sig detta ofta ganska märkligt. Visst förstår jag att det är bra att försvara utgångspunkter eftersom detta gör att det sker en kunskapsutveckling, men det är inte riktigt det jag pratar om. Det jag menar är att människor identifierar sig med sina idéer. Det är helt okej att ha en idé, men någonstans går något fel när människan är obenägen att släppa taget om idéen för att undersöka ett annat sätt att förhålla sig på.

Det spelar ingen roll om det rör sig om religiös fundamentalism, rationell realism eller atomism, eller postmodern relativism. De postmoderna är precis som de andra, till skillnad att relativisterna är försöker agera domare och döma ut de andras spelplaner.

Integral filosofi kallar f.ö. detta skillnaden mellan first och second tier, alltså två skillda psykologiska utvecklingsstadier. Det första karaktäriseras av överdriven fixering vid ett perspektiv. Behöver jag säga att den integrala filosofin upplevs som kontroversell hos de tre ovan nämda förhållningsätten. Okej jag tar dom igen: Fundamentalism/Absolutism, Atomism, Pluralism/Relativism. Efter detta kommer Integral, dvs. inget perspektiv är mer rätt eller fel, de övriga är bara mer och mindre lämpliga i olika sammanhang. Nog om integral filosofi (som f.ö. enligt mig vilar på extremt goda grunder)


Jag upplever förnärvarande att det inte finns någon yttre faktor som kan ge mig ett tillfreställande svar. Det enda som återstår är att vända min uppmärksamhet innåt och verkligen undersöka varför jag överhuvudtaget känner att jag har ett behov av en utgångpunkt.

När jag sedan utåt ska förklara vad jag upplever så ser det för andra ut som att jag pratar jag gett mig in i matchen, (och visst ibland kanske jag gör det), men det jag försöker förmedla är att det finns ett förhållningsätt som inte handlar om en yttre match utan snarare ett sammarbete.

Äsch.

[Lars]

Jimmy,

Jag tror att jag kan skriva under på i princip allt du skrev. Jag började vid Krishnamurti, som förde mig till Bohm, genom det holografiska pradigmet ackompanjerad av Wilber, Pribram, Chopra och grabbarna. Har man läst och begrundat "Att vara fri" och "Jaget och tiden", tar det mesta i ens liv en helt ny vändning. Ifrågasättandet av allt.

Jag vet ärligt talat inte vad jag ska tro på nuförtiden.

Inte jag heller. Eller rättare sagt, jag vill sluta tro helt. Kasta bort tolkningsramar och uppfattningar, men det går mindre bra. Visst förstår jag till exempel att verkligheten är bortom tid och rum. Det är jag nästan helt säker på. Men jag kan inte sluta se världen genom tiden och rummet. Har funderat på att kasta bort alla kort och saker som påminner mig om historien.

Jag och en god vän läste de två böckerna iaf och fick något utav en andlig upplysning eller vad man ska kalla det. Till en början sprang vi runt 24-7 och diskuterade vilt om prägling, sökande, splittring, likgiltighet, jaget osv. Nu har det avstannat lite mer. Jag står och stampar, frustrerad över att jag inte har någonting att stödja mig på. Jag vet inte hur jag ska gå vidare. Det är väl antagligen mänskligt också, men rätt så irrationellt.

Har iofs inte läst något av Wilber, och sp har jag hört att det finns en bok som behandlar den "oförgängliga filosofin" av Aldous Huxley med samma namn. Dock känns dessa endast som stödpinnar, vilka jag redan projicerat känslomässiga bilder mot.

Slog mig igår att man egentligen skulle ha en veckas "Krishnamurti camp". Hyra ett gäng kanoter och åka uta i skogen längs en å eller nåt.

Angående integral philosophy. Kom du in på det genom Krishnamurti? Finns kopplingar? Eller är de inte sammanlänkade?

Det enda som återstår är att vända min uppmärksamhet innåt och verkligen undersöka varför jag överhuvudtaget känner att jag har ett behov av en utgångpunkt.

Ja, det är nog den bästa frågan. Vad i helvete är det man söker? Varför är man i behov av en utgångspunkt, en teori eller ett trossystem?

När jag sedan utåt ska förklara vad jag upplever så ser det för andra ut som att jag pratar jag gett mig in i matchen, (och visst ibland kanske jag gör det), men det jag försöker förmedla är att det finns ett förhållningsätt som inte handlar om en yttre match utan snarare ett sammarbete.

You got it. And I'm here to help you, my friend.

Det är så kul att diskutera med dig som förstår på ett djupare plan. Det är ju dock väldigt esoteriska tankar som luftas.

[Fication]

Om det är ok så tänkte jag blanda mig i. En kort resumé:

Vi föds och utvecklas, utan att tappa fart, total nyfikenhet, kreativitet och flow. Inget kritiskt tänkande, inget reflekterande, bara ren utveckling. Inte av någon anledning, utan för att det är vår grej att utvecklas. Det är det vi gör när vi är barn. Världen är till för att upptäckas.

Men sen händer något - social prägling. Vi upptäcker att det finns kompisar och andra varelser att interagera med - kul, spännande! Men sen blir vi eller någon annan utstött ur den sociala gemenskapen, pga att den inte spelar med i det sociala spelet, eller en ren tillfällighet. Det kommer alltid att hända eftersom det finns en spridning i sociala färdigheter.

Vi drar slutsatsen att det är dumt, ja ohyggligt illa att bli utstött. Det är så traumatiskt att vi utvecklar en djupt rotad rädsla att bli utanför. Och fattar vi inte detta så hjälper våra föräldrar till - de ömkar den som är utanför, förstärker rädslan och för även öven sina egna rädslor på oss. Precis som hundrädda föräldrar gör sina barn hundrädda - i all välmening. Och den rädslan blir vårt fängelse. Först när vi konfronterar och besegrar rädslan kan vi bli fria från den sociala präglingen. Fast det är ju lättare sagt än gjort och det är en strid vi ogärna tar.

Den som är duktig på att spela det sociala spelet har ju ingen anledning att besegra rädslan eftersom den aldrig ger sig tillkänna. Istället bidrar man till att upprätthålla strukturen - du måste passa in - eftersom det är ett system som gynnar en. Man lyckas oftast passa in och man hävdar att människan är ett socialt djur. Vi är inget utan det sociala sammanhanget.

Den som inte behärskar spelet har desto större anledning att ifrågasätta den sociala präglingen och lyckas kanske göra sig fri, men till vilken nytta? Den personen kommer ändå alltid att vara ensam och stå utanför samhället och aldrig kunna förändra det eftersom man uppfattas som en förlorare som visar svaghet. Är man en grupp kan man isolera sig från samhället och bygga en egen gemenskap byggd på de värderingar man enas om. Aj då, det blev visst en sekt...
Och hur vet man om man verkligen gjort sig fri från den sociala präglingen när man drar sig undan samhället? Hur vet man att man inte flyr rädslan? Om man isolerar sig kommer man aldrig att få veta svaret.

Vad får oss att söka efter säkerhet? Är det rädslan som är den drivkraften? Vad hade vi gjort utan rädsla? Låta spontanitet och kreativitet styra? Kan man misslyckas när man skapar?

Vad är vi mer rädda för än att bli utstötta? Döden kanske?!

Igår kväll såg jag en dokumentär som handlade om några pojkar som hade Morquios syndrom, där de stannar i växten och sällan lever att bli myndiga. Det var hemskt att se, men jag fastnade för en intressant detalj - hur de hanterade det faktum att de kunde dö när som helst. Det var oundvikligt att de skulle få reda på att risken ständigt var överhängande, förr eller senare. Kompisar frågar "kommer du att dö?" En pojkes föräldrar kunde inte hantera det så bra, de var ständigt rädda att förlora sin son och skojade bort det när det kom på tal.

Men en annan pojke hade med föräldrarnas hjälp tidigt (typ vid 8 år) kommit till insikten hur förgängligt livet var, framför allt hans. Det verkade som han kommit till insikten och accepterat det, för han levde sitt liv som om varje dag var en gåva. Han var nu 14 och prövade alla möjliga sporter, äventyr och bejakade livet trots att han var fysiskt underutvecklad. Han sa att han försökte tänka positivt, men är inte det bara ett symptom på avsaknad av rädsla?! Avsaknad av rädsla för döden och för att bli utstött.

Självklart ska man inte i onödan pracka på barn funderingar om döden, men barn är ju otroligt flexibla och anpassningsbara. Och de är ju ofta betydligt smartare än vi tror. Men istället ljuger vi för barnen och skyddar dem från den sanningen vi tror att de inte kan hantera. Förmodligen för att vi själva inte kan hantera den. Kanske tror vi att rädslor är bra som försvarsmekanismer, men ofta för att vi själva är rädda att förlora våra barn. Ren och skär egoism alltså.

Handlar inte allt egentligen om att göra sig av med rädslor?

[PopJimmy]

Jag kommer med svar på era inlägg vid ett senare tillfälle.

Här är lite intresting stuff som jag tänk posta förut men som aldrig blev av. Det är Wilbers CD samling Kosmic Consciousness som ligger uppe.
Här är en zipfil med alla audiogrejer samlade (700 mb): http://arkady.indymedia.org/media/audio ... er-all.zip

Eller går det att plocka streama filerna en i taget: http://arkady.indymedia.org/media/audio/Ken_Wilber/
Om du inte vet vart du ska börja så är detta ett förslag, Wilber snackar om "One Taste", upplevelsen av icke-dualism: http://arkady.indymedia.org/media/audio ... _taste.mp3

Eller "in a matter of 2 seconds they all (the brain wave patterns) go to zero....it looks like your braindead..." http://arkady.indymedia.org/media/audio ... Satori.mp3


Lyssnade igenom detta för ungefär ett halvår sedan... Väldigt intressanta saker. Ps. Wilber anses vara grundaren för den transpersonella psykologin.... så det är autentiska grejer... Naturligvis är det hans egna tolkningar kring "tekniska frågor" kring religösa upplevelser/peak experiences/cosmic consciousness, men Wilber har studerat det mesta av de mystiska traditionerna. Det finns antagligen ingen som har mer övergripande koll än honom i hela världen på de överlappande områderna gällande öst/väst filosofi/psykologi/spiritualitet. Det betyder naturligtvis inte att han är expert på alla områden, eller att han inte gör sina egna tolkningar. Jag är ibland kanske tveksam till vissa av hans tolkningar, men i det stora hela så kan jag ingenting jmt med honom... Jag har läst kanske 200 böcker... han 10000....(han läste 2-3 böcker om dagen... och dessutom meditera mellan 2-4 timmar) han har dessutom mediterat i 30+ år (med många riktigt, riktigt duktiga lärare) och skrivit 25 böcker översatta till 30 språk..... suck....(varför sitter jag och envisas med att skriva små idiotiska inlägg på ett internetforum istället för ta tag i mitt liv?)

[Lars]

Fication:

Vad får oss att söka efter säkerhet? Är det rädslan som är den drivkraften?

Bra fråga. Ser likheter med vad meanman tog upp i tråden om drivkraften bakom sökandet. Jag har svårt att se att vi aktivt skulle söka efter någonting för att vi vill det. Sökandet efter meningsfullhet präglar ju hela vår tillvaro, och det kan omöjligt reduceras till endast en vilja. Det känns istället som om vi jagas från plattform till plattform, och när man har stått still för länge så rasar plattformen. Ungefär som i tevespel, typ. Mario (?)

Även fast jag inte vill åberopa Krishnamurti som någon auktoritet, stöttar jag mig lite på honom i det resonemanget ändå. Han menar i alla fall att om de psykologiska rädslorna skulle manifesteras fysiskt, så skulle det vara som att befinna sig i ett brinnande hus och inte veta hur man skulle ta sig ut.

Det är skrämmande.

Handlar inte allt egentligen om att göra sig av med rädslor?

Jo, men det är otroligt svårt. Jag vet till exempel inte vilka trådar jag ska börja dra i för att kunna åstadkomma en förändring. Det känns bara som att jag står och stampar.

Vad är vi mer rädda för än att bli utstötta? Döden kanske?!

Jepp! människor är ju rädda för det vi inte vet någonting om oftast. Det oberäkneliga och vaga. Och vad är det vi egentligen inte vet någonting som helst om?

Rent hypotetiskt. Säg att man frigör sig från ALLA sina psykologiska rädslor. Är det då spontanitet och kreativitet tar vid? Kan detta liknas vid jagdöd? Eftersom det känns som om jaget lägger grunden för ett förhållningssätt till världen i vilket man måste försvara sig.

PJ: Nice! Jag tankar nu..

Har i övrigt läst lite angående transpersonell psykologi. "Psychology of the future" av Grof. Återkommer med stoff om det blir aktuellt.

[Tomas Brolins målgest]

Jag tycker att Krishnamurti är en klyschmaskin.

[PopJimmy]

Jag tycker att Krishnamurti är en klyschmaskin.

Det gör du bra i. Nu vet vi vad du tycker. Du får gärna tycka vad du vill. Om du nån gång känner dig sugen att pröva en ny utgångspunkt, eller att ompröva dina grunder istället för att genom dina grunder härleda ditt tyckande så känn dig fri att besvära.

Jag är som sagt i första hand inte ute efter att hitta argument som bygger vidare på en rationell grund. Jag försöker vara mera radikal och undersöka varför människor envisas med att fixera sig vid en grund/utgångspunkt som de egentligen inte valt, utan som de i grund och botten bara av tillfällighet nån gång i tiden lärt sig att acceptera.