En frihetskänsla.

[PopJimmy]

Senaste tiden har jag varit förvirrad, men jag känner mer och mer att min känsla börjar övergå i en slags frihetskänsla.

Problemet jag hade tidigare var att jag hela tiden kände ett behov att få allt passa ihop. Jag ansåg att de flesta utgångpunkter som absolutism/fundamentalism, atomism/realism och pluralism/relativism helt enkelt inte känndes tillfredställande, men att jag samtidigt inte hade något alternativ. Jag svävade i ett vakuum, även fast jag tycker att jag kanske i vissa situationer hade ett mera integralt perspektiv.

I alla fall, jag känner inte längre att jag har ett behov av att försöka peka ut bristerna med andras synsätt, eftersom jag upplever att de försöken grundade sig på att jag själv egentligen hade en form av fast utgångspunkt/fixering, även fast jag inte erkännde det för mig själv.

Jag kan fortfarande argumentera för varför de tre ovan nämda perspektivens begränsningar, men känner mig inte längre fixerad av tanken av att jag måste ha rätt, att det integrala perspektivet är det mest korrekta.

Förut brukade jag känna att min rationella konstruerade verkighetsuppfattning tillfälligt "kollappsade" när andra kom med smarta argument i diskussioner. Men jag känner inte längre ett behov att försvara en ståndpunkt. Jag har alltså ingen emotionell fixering i mitt perspektiv längre, eftersom jag har fått en större distans till rationalitet. Förut pendlade jag mellan rationalitet och intuition, men nu använder jag bara rationaliteten som ett verktyg att förklara vad som känns intuitivt koherent utifrån de upplevelser jag haft.


Problemet med argumentering är att jag ofta upplever att när jag läser vad andra människor tycker och tror så kan jag ofta härleda deras tyckande till en grund som jag ser en problematik hos. Men människor har i regel svårt att ifrågasätta sina egna grunder, de är alltför ofta för fixerade vid deras egna rationella tankekonstruktioner. Jag säger inte att jag är ett undantag, men jag har blivit mer och mer medveten om mina grunder, vilket gjort att jag fått mera distans till dem.

Jag känner att intelligens ligger närmare inuition än rationallitet, ungefär som att intuitionen är ett steg före rationalitet i beslutsfattande processer. Intuitionen är det som formar tankar och rationaliteten är mera jämförelsen mellan tankarna.


För att övergå från min frihetskänsla till att börja spekulera i lite andra tankar som iofs är ganska relevanta.

Jag har ett tag funderat på lärande och förståelse: Istället för att döma kan man observera och ta in. Man kan lära sig olika ståndpunkter, argumentför dem, deras historia osv. men inte behöva känna sig tvingad att välja en och fördömma en annan ståndpunkt, inte ens i argumentation. Alltså när man argumentererar så handlar det bara och endast om undersökning, och aldring om övertygelse/tyckande/tro.

Nu tänkte jag börja prata lite igen om det krishnamurti pratar om och relatera det till kognitiv psykologi. Han påpekar att man kan observera det som händer istället för att döma det. Krishnamurti pratar om "choiceless awareness", ett begrepp som är vanligt inom mystik och andra meditationsrelaterade områden. Alltså ett observerande, ickedömande av de upplevelser som man erfar.

Jag har försökt att relatera det han säger till människans kognitiva apparatur, här är en simpel kognitiv modell:
input->encoding->comparsion->resonse selection->response execution->output

Om vi tar ett simpelt exempel: När en fördomsfull människa (en som har extremt starka fixeringar och är obenägen att undersöka saker från andra utgångspunkter/perspektiv) hör någon säga något, så jämför människan yttrandet med det hon tidigare "vet" (tror/tycker), och väljer ett svar (utifrån de socialt inkodade schemata hon har) och utför svaret. Problemet är att denna fördomsfulla människa kanske inte ens är medveten om hur hon reagerar på stimulit. Den kognitiva "cirkeln" är alltså en "mekanisk" reaktion, eftersom hon är obenägen att ifrågasätta sina schemata.

En icke-dömande, fördomsfri människa försöker däremot i så stor utsträckning som möjligt att hålla sig vid steg 1-2, alltså input/encoding. Detta är att lyssna eller att se (utan att döma), en färdighet som många ibland (för att säga rätt ofta) verkar ha svårt för.

En intelligent människa stannar sedan på steg 3 och jämför rationellt tills hon känner att hon fått en tillräckligt sammanhängande "bild" av vad hon nyss hört innan hon väljer att gå vidare till steg 4 och ger ett svar, känner hon dock att hon inte har fått tillräckligt med information går hon till steg 4 och säger: jag kan inte göra en korrekt bedömning på den input jag fått, och kräver därför mera input, hon ger alltså feedback om att hon behöver mer information och går sedan tillbaka till steg 1-2.

En "ointelligent" person är alltså en person som ofta jämför det hon upplever med sina schemata men snabbt går vidare till steg 4 och tänker "han tänker fel", "jag är en dum person" eller "det här klarar jag inte". Naturligtvis finns det flera faktorer som spelar in på intelligensen, men min poäng är att många av oss styrs av våra schematas...

Kapacitet för lärande innebär alltså att personen ifråga håller sig på steg 1-2.

Vad är då kopplingen mellan detta och det t.ex. krishnamurti säger när han pratar om meditation? Jo det han säger är precis detta: "döm inte det jag säger, ge det inte sympati eller antipati, sätt inte etiketter på det du upplever, bara observera". Vad händer när man slutar sätta etiketter på saker? Jo, man ger utrymmer för ny inkodning.

Problemet med de flesta människor är helt enkelt att de lever kvar i gamla antaganden, gamla begrepp, gamla mentala modeller, gamla schematas om deras världbild som blir mer och mer stel och förutsägbar.

Jag har en spekulativ teori att det är just detta som observationsmeditationen gör, att vi fokuserar våran uppmärksamhet "bakåt" i "processkedjan". Vi slutar därför att mekaniskt reagera på händelser, och känner därför större frihet i att välja vårat svar själva, helt medvetet. Naturligtvis kan det vara mer komplext än såhär, jag spekulerar bara.


Jaja. Nu pratar jag om två saker samtidigt vilket blev lite olyckligt. Men jag känner mig inte lika förvirrad längre iaf, eftersom jag känner att jag inte måste välja ett svar på hur jag tror att den extremt komplexa verkligheten verkligen förhåller sig.