Problemet med sekulär helighet

[Luipa]

Det verkar som om vi människor oavsett tro och övertygelse har starka behov av helighet. Det är enkelt att driva med den religösa människans förhållande till sina heliga objekt men hur är det med det sekulära? Och vilka fenomen är det den värdsligt orienterade människan mot sin egna metafysik förklarar för just heliga?

Mitt spontana svar är att demokrati respektive vetenskap ofta får status av pseudoreligiös karaktär. Demokratin kan försvaras med sådan glöd och målmedvetenhet, hetta och attack att tanken på den som andligt substitut inte känns avlägsen. Att bomba i demokratins namn är för många inte bara en rättighet utan även en skyldighet. Var det inte jesuiterna som myntade talesättet 'ändamålet helgar medlen'?

Vetenskapen i sin tur försvaras med liknande missionär energi. Vetenskapen är DET som har svaret och kan den inte ge oss det så kommer den kunna göra det; alternativt är svaret ändå ointressant. Ofta är förhållandet lekman - vetenskapliga rön likadant som den auktoritetstroende - auktoriteten. Lekmannen förstår inte vetenskapens metoder eller resultat men tror på dem likväl; motivering - 'det är ju vetenskap'. Ofta paras den kvasireligiösa inställningen till vetenskap med en obotlig framstegsoptimism. Tekniken kommer lösa det, tekniken frälser.

För en liberal är förutom demokratin även den ekonomiska tillväxten helig och statens skatter ett satans påfund. Lösningen heter ökad tillväxt och metoden avreglering. Lobbyorganisationen Svenskt näringslivs mantra - 'sänk skatten'.

För den självutnämnt rationella och upplysta människan är religionen oönskad vidskepelse. Men är det inte relationen till det heliga som kan orsaka problem? Oavsett om heligheten är profan eller sakral?
/luipa

[meanman]

....För den självutnämnt rationella och upplysta människan är religionen oönskad vidskepelse. Men är det inte relationen till det heliga som kan orsaka problem? Oavsett om heligheten är profan eller sakral?

Håller med. Jag skrev om 'oantastbar tro' tidigare. Allt som är heligt blir lätt dogmatiskt. Man brukar säga att livet är heligt, men kanske det är lämpligare att uppfostras till att vara aktsam om det som har liv.

[Tomas Brolins målgest]

Ja, meanman, du snuddar vid Durkheims syn på religionen som en social utövning.

En religion är ett i sig slutet system av föreställningar och handlingar, som har avseende på heliga, d.v.s. avskilda, förbjudna ting; dessa föreställningar och handlingar förenar alla dem, som hör dit, i ett och samma andliga samfund.

[Tomas Brolins målgest]

oj, inte meanman, utan Luipa

[PopJimmy]

Ja, meanman, du snuddar vid Durkheims syn på religionen som en social utövning.

En religion är ett i sig slutet system av föreställningar och handlingar, som har avseende på heliga, d.v.s. avskilda, förbjudna ting; dessa föreställningar och handlingar förenar alla dem, som hör dit, i ett och samma andliga samfund.

Måste vara petig att detta är ingen bred definition av religion. Det är religon sett ur ett modernt perspektiv på en speciell form av religiös fundamentalism. Det handlar inte om religion utan om mytisk absolutism/fundamentalism och den kan mycket väl vara sekulär som religiös. ex, putarianska amerika, konfunianska kina, singapore discilin, totalitariarism, religiös fundamentalism. Centralt är att livet har en mening, riktning och syfte. Det finns en övermäktig order eller "other". Innebär ofta ett beteende som antingen är "rätt" eller "fel" och att bryta mot dessa koder innebär stor bestraffning. Rigida sociala hierarkier, ett rätt sätt att tänka om saker, lag och ordning. Procedurer ska göras på ett sätt. Konkrek och "litteral" tolkning av saker och ting. Starkt konventionell och konformistisk.

Rent historiskt så användes religionen som politiskt verktyg, men det är inte samma sak som att alla religioner handlar om absolutism. De flesta (men inte alla), och speciellt de stora religonerna handlar i grund och botten om transpersonella upplevelser - upplevelser som människor upplevt i olika kulturer (som växt fram helt oberoende av varandra) men som försöker förklara saker med ett mycket begränsat språk och en mycket begränsad fysisk världsuppfattning. Men i vårat västsamhälle där vårat kulturella center-of-gravity ligger på ett rationellt plan så lyfts medlemmarna upp till en rationell nivå som är över absolutismens förmoderna sätt att förhålla sig till verkligheten. Vi blandar ihop förrationella saker med postrationella saker. Freud ville reducera transpersonella upplevelser till infatila emotionella störningar, Jung ville istället elevera allt infatilt till transpersonellt. Det finns alltså mycket förrationellt romantiskt smörja som kallar sig new age och försöker blanda ihop infatila ideer med djupare transpersonella upplevelser.

Det handlar om medvetandets/kulturers utvecklande, inte om religioner. Det finns så otroligt många typer av rörelser som går att stäpla som "religiösa" eftersom det alltid råder begreppsförrvirring kring begreppet.

För att ta en sista återkoppling:
Religös/Sekulär absolutism handlar om att sätta upp ett absolut system med regler efter en absolut världsbild.

Transpersonell psykologi försöker förklara varför och hur peak experiences, upplevelser av cosmic consciousness uppkommer. Autentisk religion, Spiritualitet försöker hjälpa människor att guida människor att hitta hem till sig själva och uppleva ovan nämnda upplevelser.

Det är alltså skillnad att följa ett rationell absolut system med lagar och att uppleva en absolut enhet med universum, eller uppleva andra former av transpersonella upplevelser.

Här är en brra introduktion till transpersonell psykologi på svenska http://hem.fyristorg.com/itpp/trans1.htm

[Luipa]

Allt som är heligt blir lätt dogmatiskt. Man brukar säga att livet är heligt, men kanske det är lämpligare att uppfostras till att vara aktsam om det som har liv.

Det är relationen till det heliga som kan orsaka problem och inte det heliga i sig. Eller är det så att om ett fenomen förklaras heligt så är endast ett specifikt agerande gångbart? Kan en människa som upplever livet som heligt acceptera och t.o.m. förespråka passiv dödshjälp och därmed undvika att rädda liv till varje pris? Om livet är heligt, måste man då göra allt för att bevara det?

Men kanske ett förhållningssätt kan vara heligt utan att det leder till orimliga konsekvenser? Du nämner själv aktsamhet, att vara aktsam om liv. Kan något negativt komma ur ett aktsamt förhållande till liv? Själv ser jag gärna ett medkänslans motiv som just heligt. Att medkännande förhålla sig till världen och sig själv kan aldrig vara fel.

Till popjimmy: Jag tror det försvårar att tala om autentiska religioner. Det räcker att konstatera att religion är ett begrepp som rymmer en mångfald sinsemellan mycket olika uttryck. Att sedan själv tydliggöra vad man menar med begreppet när man använder det ser jag däremot som positivt.

/luipa

[PopJimmy]

Till popjimmy: Jag tror det försvårar att tala om autentiska religioner. Det räcker att konstatera att religion är ett begrepp som rymmer en mångfald sinsemellan mycket olika uttryck. Att sedan själv tydliggöra vad man menar med begreppet när man använder det ser jag däremot som positivt.

Jo det kanske är olyckligt att använda det begreppet. Men det jag på något sätt ville framför med min post är att det finns skillnader mellan religion och religion, men att många som inte är insatta inte ser någon skillnad. Precis som det tex. finns olika typer av femenistgrupper inom femeniströrelsen, och även där har folk i debatter & dyl. svårt att sära på grupperingar, vilket i regel tangerat till att diskussioner ofta blir mycket förvirrade, förenklande och fördummande. Sen är jag rätt slarvig när jag skriver mina inlägg för det mesta och det är bra att du förtydligar mina olyckliga slarvigheter.

[Luipa]

...det finns skillnader mellan religion och religion, men att många som inte är insatta inte ser någon skillnad.

Jag håller verkligen med dig. Ett av mitt inledande inläggs poänger är att skiljelinjen inte bör dras mellan religiös/icke-religiös utan snarare auktoritetstroende/fritänkande. Och då menar jag givetvis att det finns fritänkande religiösa och auktoritetstroende icke-religiösa.
/Luipa

[Luipa]

Fast jag tycker det egentligen är fel att säga att en religiös tradition präglas av ett visst tänkande. Religionen är det personliga förhållningsättet till rörelsen inte rörelsen i sig. Av detta följer att en rörelse egentligen är något slags snitt av medlemmarnas handlingar och motiv såväl historiska som samtida och därför inte existerar som sådan. Vid närmare eftertanke kanske summa är bättre än snitt och i den betydelsen lever religionen delvis ett eget liv. Ärligt talat så har jag inte rätt ut detta ännu
/luipa

[Tomas Brolins målgest]

Nu är ju inte Durkheims definition av religion densamma som min, även om det finns väldigt många likheter.

Dock måste jag nog fortfarande påstå att Luipa snuddar vid Durkheim (som säger att det inte spelar någon roll VAD det är som praktiseras utan HUR det praktiseras).

[meanman]

Själv ser jag gärna ett medkänslans motiv som just heligt. Att medkännande förhålla sig till världen och sig själv kan aldrig vara fel.

Är både motiv och föremål heliga nu?

Vad man nu menar med helig, så kan man säkert förundra sig, och beundra.
Men man kan knappast kräva av någon att denn* skall vara som ett helgon.

Medkänsla är naturligtvis bra, men det är ett sinnestillstånd, och kan inte beordras, det kan däremot aktsamhet.

[Luipa]

Är både motiv och föremål heliga nu?

Jag ska uttrycka mig klarare. Jag upplever att såväl s.k. religiösa som motsvarande icke-religiösa utser föremål som heliga. Människor verkar helt enkelt ha behov av att uppleva något som heligt men tyvärr ställer detta behov till med onödiga problem och svårlösta konflikter. Mitt förslag är ett perspektivskifte. Avheligfiera alla objekt och fokusera istället på människors motiv. Helgonförklara medkänslan och låt den vördas och bejakas istället för en text, byggnad, geografisk plats eller som nämnts livet. Varför? Behovet av helighet förtrycks då inte utan tar sig istället uttryck som något med enbart positiva effekter.

Självklart kan man inte begära att folk skall bli medkännande däremot kan exempelvis all utbildning inneha moment som främjar en empatisk förmåga. Hur denna perspektivförskjutning skall äga rum är ju visserligen en intressant fråga men först måste den ju befinnas önskvärd. Anser du meanman att dylik förändring är eftersträvansvärd?

Aktsamhet kan tillfälligvis framkallas med hjälp av skräck men blir då inte särskilt självgående.
/luipa

[Kiifen]

Tänkbar definition av helighet: allting som människan inte kan skapa.

Sekularisering är inte något problem egentligen, snarare är det tvärtom, det är då folk är hyperreligiösa, idealistiska och ideologiska som de har bestämt saker och tings sanna natur och därigenom "klätt av" heligheten dess mysterium. Man har objektifierat "heligheten" i ett trossystem och just därför så försvinner känslan av helighet och det hela blir till dekadent makbegär och sanningsivrande.

Så fort man inser sina begränsningar så blir livet heligt.

[meanman]

Självklart kan man inte begära att folk skall bli medkännande däremot kan exempelvis all utbildning inneha moment som främjar en empatisk förmåga. Hur denna perspektivförskjutning skall äga rum är ju visserligen en intressant fråga men först måste den ju befinnas önskvärd. Anser du meanman att dylik förändring är eftersträvansvärd?

Aktsamhet kan tillfälligvis framkallas med hjälp av skräck men blir då inte särskilt självgående.
/luipa

Egentligen håller jag på med Einstein men lite omväxling friskar upp.

Jag tror det förhåller sig så att medkänsla och aktsamhet åtföljs i det beteende du vill främja. Och vem vill inte det?
Det är riktigare tycker jag att säga att såväl medkännande och aktsamhet är en inlärningsprocess med tidiga förebilder. Men jag vill inte utesluta att beteendet i grova drag är en disposition på gennivå. Jag tror inte riktigt på att t.ex Hitler och Stalin helt präglades av barndomsupplevelser i det vi kallar negativ riktning.
Och jag skulle definitivt inte inkludera dem i de heligas skara. Skulle du?

[Luipa]

Jag vill inte bara främja medkänslan utan även förklara den helig, detta är en deklaration. Förövrigt anser jag inte att någon människa bör vare sig helgonförklaras eller demoniseras. En erkänt god människa bör inte stämplas som god, det räcker med att erkänna hennes positiva egenskaper och låta dem inspirera.