Disskutera, varför gör du det?

[PlaskPojken]

Min fråga är kort och gott: Varför diskuterar man? Av vilken anledning?

Diskuterar man för att man är intresserad av andras åsikter? Eller för att man vill komma fram till nya slutsatser i sitt påbörjade resonemang? Eller för att man tycker om att provocera folk med extrema uttalanden? Eller bara för "vinna" diskussioner?
Eller vad? Vad driver dig?

Varför jag frågar är för att jag ofta har märkt att den/dem jag diskuterar med inte alltid har samma mål med diskussionen som jag. Vilket ibland kan vara förvånande men samtidigt intressant.

Så nu vill jag att ni förklarar för mig, , varför diskuterar ni?

[stradde]

Min fråga är kort och gott: Varför diskuterar man? Av vilken anledning?

Diskuterar man för att man är intresserad av andras åsikter? Eller för att man vill komma fram till nya slutsatser i sitt påbörjade resonemang? Eller för att man tycker om att provocera folk med extrema uttalanden? Eller bara för "vinna" diskussioner?
Eller vad? Vad driver dig?

Varför jag frågar är för att jag ofta har märkt att den/dem jag diskuterar med inte alltid har samma mål med diskussionen som jag. Vilket ibland kan vara förvånande men samtidigt intressant.

Så nu vill jag att ni förklarar för mig, , varför diskuterar ni?

Mycket enkelt. För att inte dö av tristess...

Om jag inte fick disskutera frågor och förundrar över allting så är risken stor att jag skulle bli livsförnekare och hamna i träsket där "ingenting har någon betydelse" och det skulle i förlängningen paja mitt psyke, jag skulle antagligen få en mentalkollaps och göra ett misslyckat självmord om det gick för långt..

Alla små meningar är meningar och utan alla små saker i livet så vore det ju inte värt att leva. Och då menar jag allt från att läsa, till att sträcka ut på benen..

[Jörgen]

1. för att uppleva sig själv som förmedlare av föreställningar
2. för att uppleva hur föreställningarna tas emot av publiken
3. för att kunna ta till sig publikens uppfattningar av de egna föreställningar, och bedöma, om man vill andra på, försöka förbättra, eller helt enkelt spola de egna föreställningarna

diskussion är som ett skådespel, man författar ett litet stycke, och sen uruppför man den, och om publiken gillade den, eller även om bara man själv gillade den, så går den i repris otaliga gångar, och kanske utvecklas.

en lyckad diskussion är en kompromiss mellan den egne inre världen, och publikens beredskap att ta till sig detta.

allting är dock plagiat, vi bara snor varandras idéer, och vidarebefordrar som ofullkomliga kopior.

[Makterna]

Min fråga är kort och gott: Varför diskuterar man? Av vilken anledning?

Själv diskuterar jag för att jag har ett behov av att motionera hjärnan, och diskussion är för många ett sätt att producera något, vilket gör att motionen upplevs som rewarding och stimulerande.

En annan fördel är nyfikenhet att se vilka tankar som andra har. Och att ompröva sina egna tankar genom att genom argumentation väga sina egna tankar mot andras i en "logisk kamp", och se vem som "vinner".

[Luipa]

för att ja ba tror att d göj Mej typ lite mer lykklig altejnativt begrÄnZAr olyKkan....
/LuIPA *fuskar*

[Esafix]

För att testa mina resonemang och få mer inblick med hjälp av hur andra ser på saker och ting. Det berikar mina egna funderingar. Om man går ut med ett påstående tex kan det ju vara så att man vill se det belyst från vinklar man själv inte sätt, för att se hur resonemangen håller.

[Johan Ågren]

Jag diskuterar av samma anledning som att jag lever. Genom att interagera med andra så sker fördjupning och utveckling, och en trevlig effekt av detta är den lycka som följer. Jag är inte intresserad av tänkandet i sig - utan att leva, och så länge jag har en vettig förståelse av livet så ska mina resonemang också vara vettiga. Om de inte är vettiga så har jag missförstått något, och då får jag fördjupa mig ytterligare. Att kommunicera med andra hjälper till med denna fördjupning, men inte enbart diskussionen i sig. Det krävs att vi lever också för att vi ska ha en genuin förståelse för vad vi talar om.

När jag var yngre hade diskussionerna en karaktär av kamp. Det viktigaste var då att vinna en logisk argumentation. Inte primärt för att resultatet var förlösande och givande - utan diskussionen var sekundär och tjänade rollen som ett vapen som skulle rättfärdiga mig som människa - oavsett vad denna människa hade för tillstånd. Argumentationen tjänade då som ett maktmedel. Är jag stark har jag rätt - har jag rätt är jag stark.

Johan

[Rafael]

Därför att jag ännu inte, till denna dag, lyckats bygga ett ordentligt sandslott!