Inläggav Joakim Grundh » 07 maj 2015 01:18
Angående mitt brott så hade jag hade bara berusat mig själv, och förberett mig för att sörja för mitt rus själv. Och skulle bara deklarera, vad det gällde mina försök att göra gott i mitt tillfälliga sammanhang. Så därför kunde jag uttala mig om det goda i det, då det bara relaterade till mig själv.
Jag är dålig på den kristna läran. Har inga referat till det. Men jag tycker mig ständigt ana att Jesus bara är förståelig om man inte antar det självuppoffrande hos honom. Utan istället ser honom som en lärare, före en frälsare. Nu tycker en del att det är hädiskt att säga sådant eller att säga att det åligger oss att sträva efter att vara i likhet med, istället för att dyrka Jesus. Men då får de tycka det.
Precis som det brukar heta att den som möter Buddha på sin väg skall "döda" denne. Religiösa glömmer ofta detta tycker jag mig se, de har bönen, eller dyrkan av sin gud, sitt helgon, som något som förlåter dem deras "synder". Och så är det fritt fram att upprepa misstagen och inte lära sig från sina misstag. Och det om något verkar vara ont. Precis som en allmän aforism kan ges; att allt är förlåtet som var gjort, men inte det som görs igen med vetskap om att det vore ont, eller gör ont.
Personligen är jag ju skeptisk mot tal om lagen i rättslig mening. Regler är vad det rättsliga är, och dem kanske vi bör följa ofta. Och så vore ju också talet om godhet som något lagbundet, i rättslig mening. Det vill säga godheten som regel måste vi vara skeptiska mot. Men kan väl följa ofta den, om reglerna vilar på eftertankens och erfarenhetens grunder.
Lagen kan inte brytas, enligt lämplig distinktion från "regler". Och alltså är lagen om godhet inte något som låter sig sättas på pränt, utan lämnas därhän till det högre omdömet. Det som beror på visdomen, dvs vetandet om handlandet, eller en tilltänkt högre makt som vet alla handlingars slut och mål.
Därför kan jag bara tillstå igen att godheten måste vara underställd kunskapen, eller sofia, vilken min kärlek till gör att jag sållar mig till de filosofiska. Således kan jag vara en filosof trots brister, och även när jag kanske inte gör gott. Och så nöjer jag mig. Att försöka, och sträva.
Så detta att vara god, eller ens att föreställa sig det om sig, ser jag som en slags mask. Ännu en del av personen, som vi bär inför andra. Inse sitt tillkortakommande, och sträva efter att göra gott före att vara god verkar bättre.
Slagordet blir: hellre filosof än god!