Vertumnus skrev:När Descartes formulerade sin berömda sats och kungjorde sin misstro mot sinnevärlden befann vi oss fortfarande i en strängt religiös kontext. Mot bakgrund av Galileo Galileis rön, vilka ju var Descartes utgångpunkt, kom Gud att framstå som en bedragare, som en ond ande. Descartes utväg blev att vända sig mot naturvetenskapen som ju med sin noggrannhet och minutiösa bokföring tycktes kunna uppföra ett bålverk mot sinnevärlden( naturvetarens och filosofens samvaro är ju i grunden konfliktfri så långt den berör respekten för sanningen).
Men med Descartes följde också en annan tanke lika oavvislig som hans cogito nämligen solipsismen, ingen har lyckats isolera den. Den moderna naturvetenskapen är i grunden inget annat än en utvidgad solipsism. Den förutsätter visserligen en omvärld, men gränsen mot denna förblir stängd. Varje erövring är och förblir inomvärldslig.
Den möjlighet som återstår är att kapitulera och med Vico säga att det enda vi helt kan förstå är det vi själv skapat - den mänskliga historien, eller väven av relationer för att tala med Arendt. Det är denna väv av relationer som utgör och begränsar de mänskliga angelägenheternas område, men den kräver en stabil omvärld.
Det är ett oåterkalleligt misstag, om än mänskligt i ordens djupaste mening, att relatera till naturen så som man relaterar till människor dvs att genom tal och handling initiera processer.
Kan vi helt förstå väven av relationer? Har inte läst Arendt men det låter som det f*n svåraste att begripa.
Ang förstå naturen - vetenskapen "förstår" väl inte den, mer bygger modeller av den, för användbarhet?
