Vad utgör medvetandets referens?
Moderator: Moderatorgruppen
-
Illusionen
Vad utgör medvetandets referens?
Det jag redovisar är min personliga syn på hur vår förnimbara verklighet går att förklara utifrån några enkla antaganden och Eulers formel.
Det är givetvis då upp till var och en att fritt välja att läsa mina inlägg eller avstå.
Om det jag skriver är korrekt finns det underlag för att dra vissa slutsatser om att det finns alternativ bortom rum-tiden.
Att beskriva dessa alternativ i atomära termer är dock en omöjlighet.
Nyligen skrev jag citat, ”Som framgår av mina tidigare inlägg, misstänker jag att ”jaget” inte går att beskriva i atomära
termer/storheter över huvud taget.”, en uppfattning jag alltså vidhåller.
Det jag hävdar är att jaget är ”perspektivgränsöverskridande”, så jag kanske uttryckte mig mindre lyckat i det senaste inlägget.
/ Illusionen
Det är givetvis då upp till var och en att fritt välja att läsa mina inlägg eller avstå.
Om det jag skriver är korrekt finns det underlag för att dra vissa slutsatser om att det finns alternativ bortom rum-tiden.
Att beskriva dessa alternativ i atomära termer är dock en omöjlighet.
Nyligen skrev jag citat, ”Som framgår av mina tidigare inlägg, misstänker jag att ”jaget” inte går att beskriva i atomära
termer/storheter över huvud taget.”, en uppfattning jag alltså vidhåller.
Det jag hävdar är att jaget är ”perspektivgränsöverskridande”, så jag kanske uttryckte mig mindre lyckat i det senaste inlägget.
/ Illusionen
-
Illusionen
Vad utgör medvetandets referens?
ANG RELATIVITET
I tidigare inlägg har begreppet relativitet beskrivits, men där betydelsen av bl a tecknen + och –, liksom ±j,
har hamnat lite i skymundan. Föreliggande inlägg är därför tänkt som ett förtydligande komplement till
tidigare inlägg, och kapitel 15, RELATIVITET, i konceptet (http://www.maticweb.com).
Vi utgår från att kommunikation, mellan A och B, enligt tidigare exempel, beskrivs som ömsesidig växelverkan.
A och B är här lika ”värda”, vilket innebär att de är normerade.
Växelverkan baseras på olika kombinationer av Eulers formel enligt länken,
http://simplest-image-hosting.net/jpg-0-img17
Den egna strukturen (hos A och B) ger, via MP, polarisation av G, upphov till en individuell
förskjutningseffekt (= sidställning).
Balanskriteriet ∆Ø har sin grund i dessa referensberoende (= individuella) förskjutningar.
Notera att förskjutningseffekten är förankrad via/vid A:s och B:s respektive referens/struktur.
Förskjutningseffekten har motsatt polaritet i förhållande till egenstrukturen.
Polariteten blir således (p g a maskeringen) negativ (−) relativt egenstrukturen.
Vxv-kommunikation med det ”observerade” (= motparten) baseras således på negativa strukturer.
Den negativa strukturen är av fundamental betydelse för hur vi tidsmässigt förnimmer verkligheten (=rum-tid).
Det är alltså den referensberoende negativa strukturen, som möjliggör förnimmelsens ”historiska” förankring.
Kommunikation, enligt tidigare exempel, mellan A och B, innebär då att av A respektive B förorsakad
polarisation, atomärt koordinatmässigt kan skrivas som, √−1 = ±j, ur respektive referensperspektiv.
Viktigt att notera och förstå är att detta gäller ur både A:s och B:s perspektiv !
Observera här att atomära medelvärdet av de imaginära uttrycken +j respektive –j inte är noll.
Orsaken till det är att de atomära tecknen (±) symboliserar olika ”styrka” eller om man så föredrar
”densitet”, p g a ändrad struktur (m a o normerad resp ej normerad).
Matematikens olika tecken (+ resp −) representerar därigenom atomärt, att vi, p g a de olika
referensförankringarna, erhåller förnimmelse som funktion av normeringsdifferensen mellan
A:s och B:s perspektiv. Detta kan uttryckas som att de förskjutningseffekter, A respektive B ger
upphov till via vxv, skiljer sig åt normeringsmässigt.
Den referensberoende ömsesidiga växelverkan ger A-B-PERSPEKTIV respektive B-A -PERSPEKTIV.
A-PERSPEKTIV och B-PERSPEKTIV är lika, men "förskjutna" relativt varandra.
Tecknens betydelse framgår av följande länk.
http://s11.postimg.org/5acsww7vn/IMG_Page_1.jpg
Förskjutningseffekten skiljer sig åt (= differens) för A-B-PERSPEKTIV respektive B-A –PERSPEKTIV,
pga. referensberoendet. Utefter tids-axeln kan detta liknas vid att A-B-PERSPEKTIVET respektive
B-A –PERSPEKTIVET är normeringsmässigt "fasförskjutna" relativt varandra.
Förskjutningen/differensen innefattar invertering och teckenskift, samt ” växling/skift” reellt – imaginärt,
och vice versa. Dessa referensberoende samband utgör grund för den s k "RUM-TIDEN".
I vxv-medelvärde erhålls då, √(+j ∙ −j) = ±1, som återspeglar den negativa förskjutningseffekten,
ur aktuella perspektiv. Medelvärdet av de imaginära uttrycken blir därigenom reellt (±1).
Detta leder till att vi i normerad ”vxv-skala” kan skriva ±C, m a o +C och –C.
Här skall vi vara observanta på att Eulers formel (enligt min tolkning) skall ses som en i rummet
referensberoende individuell beskrivning som länkar samman normerad och ej normerad struktur.
Formeln refererar alltså till A:s respektive B:s position i rummet.
Det är här det imaginära kommer in i bilden, som funktion av förskjutningseffekten/sidställningen,
samma sidställning som ligger till grund för rum-tiden.
RE- axelns sidställda imaginära medelvärde ges då av, √+C·–C = ±jCMEDEL
Det är i förhållande till detta im-medelvärdet beroendet/påverkan av relativrörelsen, V, beräknas.
Att medelvärdet är imaginärt har sin förklaring i att +C och –C är ”förskjutna” relativt varandra.
Vid relativrörelse mellan A och B erhålls den reella förnimbara effekten av relativrörelsen, V, i
relation till vxv-medelvärdet jCMED således som,
ΔVXV ”RE”: √(+C + V)(–C + V) / jCMED = √(–C^2 + V^2) / jC = jC√1– (V/C)^2 / jC = ±√(1– (V/C)^2) (Re)
Detta uttryck överensstämmer med Einsteins speciella relativitetsteori, ESR.
ESR kan således härledas via det imaginära uttrycket ±jCMED.
ESR tar dock ej hänsyn till att även ±jCMED måste kompletteras som funktion av relativrörelse, V.
Denna komplettering framgår av följande.
IM- axelns sidställda reella medelvärde ges av √(+jC·–jC) = ±CMEDEL
Det är i förhållande till detta re-medelvärde beroendet/påverkan av relativrörelsen, V, beräknas.
Vid relativrörelse mellan A och B erhålls den imaginära EJ förnimbara effekten av relativrörelsen, V,
i relation till vxv-medelvärdet ±CMED således som,
ΔVXV ”IM”: √(+jC + V)(–jC + V) / CMED = √(+C^2 + V^2) / C = C√1+ (V/C)^2 / C = ±√(1+ (V/C)^2) (Im)
Genom att kombinera ΔVXV ”RE” och ΔVXV ”IM”, så att därigenom ömsesidig hänsyn tas till resp
medelvärdes påverkan av relativrörelsen, V, blir relativitetsbegreppet mer komplett, men samtidigt
ifrågasatt som begrepp.
Vad Lorentz och Einstein inte tagit hänsyn till är alltså att även medelvärdena ±CMEDEL och ±jCMEDEL
ömsesidigt påverkas av relativrörelsen, V.
I Delta-konceptet (http://www.maticweb.com) tas hänsyn till detta beroende, vilket bl a redovisas i figur 7.
/Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=RRl6hPaBU8A
Jeppe hälsar!
http://s23.postimg.org/khe13w8az/DSC_0005.jpg
I tidigare inlägg har begreppet relativitet beskrivits, men där betydelsen av bl a tecknen + och –, liksom ±j,
har hamnat lite i skymundan. Föreliggande inlägg är därför tänkt som ett förtydligande komplement till
tidigare inlägg, och kapitel 15, RELATIVITET, i konceptet (http://www.maticweb.com).
Vi utgår från att kommunikation, mellan A och B, enligt tidigare exempel, beskrivs som ömsesidig växelverkan.
A och B är här lika ”värda”, vilket innebär att de är normerade.
Växelverkan baseras på olika kombinationer av Eulers formel enligt länken,
http://simplest-image-hosting.net/jpg-0-img17
Den egna strukturen (hos A och B) ger, via MP, polarisation av G, upphov till en individuell
förskjutningseffekt (= sidställning).
Balanskriteriet ∆Ø har sin grund i dessa referensberoende (= individuella) förskjutningar.
Notera att förskjutningseffekten är förankrad via/vid A:s och B:s respektive referens/struktur.
Förskjutningseffekten har motsatt polaritet i förhållande till egenstrukturen.
Polariteten blir således (p g a maskeringen) negativ (−) relativt egenstrukturen.
Vxv-kommunikation med det ”observerade” (= motparten) baseras således på negativa strukturer.
Den negativa strukturen är av fundamental betydelse för hur vi tidsmässigt förnimmer verkligheten (=rum-tid).
Det är alltså den referensberoende negativa strukturen, som möjliggör förnimmelsens ”historiska” förankring.
Kommunikation, enligt tidigare exempel, mellan A och B, innebär då att av A respektive B förorsakad
polarisation, atomärt koordinatmässigt kan skrivas som, √−1 = ±j, ur respektive referensperspektiv.
Viktigt att notera och förstå är att detta gäller ur både A:s och B:s perspektiv !
Observera här att atomära medelvärdet av de imaginära uttrycken +j respektive –j inte är noll.
Orsaken till det är att de atomära tecknen (±) symboliserar olika ”styrka” eller om man så föredrar
”densitet”, p g a ändrad struktur (m a o normerad resp ej normerad).
Matematikens olika tecken (+ resp −) representerar därigenom atomärt, att vi, p g a de olika
referensförankringarna, erhåller förnimmelse som funktion av normeringsdifferensen mellan
A:s och B:s perspektiv. Detta kan uttryckas som att de förskjutningseffekter, A respektive B ger
upphov till via vxv, skiljer sig åt normeringsmässigt.
Den referensberoende ömsesidiga växelverkan ger A-B-PERSPEKTIV respektive B-A -PERSPEKTIV.
A-PERSPEKTIV och B-PERSPEKTIV är lika, men "förskjutna" relativt varandra.
Tecknens betydelse framgår av följande länk.
http://s11.postimg.org/5acsww7vn/IMG_Page_1.jpg
Förskjutningseffekten skiljer sig åt (= differens) för A-B-PERSPEKTIV respektive B-A –PERSPEKTIV,
pga. referensberoendet. Utefter tids-axeln kan detta liknas vid att A-B-PERSPEKTIVET respektive
B-A –PERSPEKTIVET är normeringsmässigt "fasförskjutna" relativt varandra.
Förskjutningen/differensen innefattar invertering och teckenskift, samt ” växling/skift” reellt – imaginärt,
och vice versa. Dessa referensberoende samband utgör grund för den s k "RUM-TIDEN".
I vxv-medelvärde erhålls då, √(+j ∙ −j) = ±1, som återspeglar den negativa förskjutningseffekten,
ur aktuella perspektiv. Medelvärdet av de imaginära uttrycken blir därigenom reellt (±1).
Detta leder till att vi i normerad ”vxv-skala” kan skriva ±C, m a o +C och –C.
Här skall vi vara observanta på att Eulers formel (enligt min tolkning) skall ses som en i rummet
referensberoende individuell beskrivning som länkar samman normerad och ej normerad struktur.
Formeln refererar alltså till A:s respektive B:s position i rummet.
Det är här det imaginära kommer in i bilden, som funktion av förskjutningseffekten/sidställningen,
samma sidställning som ligger till grund för rum-tiden.
RE- axelns sidställda imaginära medelvärde ges då av, √+C·–C = ±jCMEDEL
Det är i förhållande till detta im-medelvärdet beroendet/påverkan av relativrörelsen, V, beräknas.
Att medelvärdet är imaginärt har sin förklaring i att +C och –C är ”förskjutna” relativt varandra.
Vid relativrörelse mellan A och B erhålls den reella förnimbara effekten av relativrörelsen, V, i
relation till vxv-medelvärdet jCMED således som,
ΔVXV ”RE”: √(+C + V)(–C + V) / jCMED = √(–C^2 + V^2) / jC = jC√1– (V/C)^2 / jC = ±√(1– (V/C)^2) (Re)
Detta uttryck överensstämmer med Einsteins speciella relativitetsteori, ESR.
ESR kan således härledas via det imaginära uttrycket ±jCMED.
ESR tar dock ej hänsyn till att även ±jCMED måste kompletteras som funktion av relativrörelse, V.
Denna komplettering framgår av följande.
IM- axelns sidställda reella medelvärde ges av √(+jC·–jC) = ±CMEDEL
Det är i förhållande till detta re-medelvärde beroendet/påverkan av relativrörelsen, V, beräknas.
Vid relativrörelse mellan A och B erhålls den imaginära EJ förnimbara effekten av relativrörelsen, V,
i relation till vxv-medelvärdet ±CMED således som,
ΔVXV ”IM”: √(+jC + V)(–jC + V) / CMED = √(+C^2 + V^2) / C = C√1+ (V/C)^2 / C = ±√(1+ (V/C)^2) (Im)
Genom att kombinera ΔVXV ”RE” och ΔVXV ”IM”, så att därigenom ömsesidig hänsyn tas till resp
medelvärdes påverkan av relativrörelsen, V, blir relativitetsbegreppet mer komplett, men samtidigt
ifrågasatt som begrepp.
Vad Lorentz och Einstein inte tagit hänsyn till är alltså att även medelvärdena ±CMEDEL och ±jCMEDEL
ömsesidigt påverkas av relativrörelsen, V.
I Delta-konceptet (http://www.maticweb.com) tas hänsyn till detta beroende, vilket bl a redovisas i figur 7.
/Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=RRl6hPaBU8A
Jeppe hälsar!
http://s23.postimg.org/khe13w8az/DSC_0005.jpg
-
Illusionen
Vad utgör medvetandets referens?
Detta inlägg är hämtat från tråden, "Om allt är en dröm - en illusion", men passar även in i denna tråd
som ett förtydligande.
klorofyll skrev:
Illusionen skrev:
När du använder dig av händelser, f(tid), och punkter, f(rum), för att besvara frågan, VAD ÄR TID ?,
så utgår du från den förnimbara verkligheten (= rum-tiden) och dess egenskaper och storheter.
Fenomenet TID kan av det skälet, enligt min uppfattning, omöjligt härledas enbart via rum-tiden.
Med din förklaring kan du t ex mäta tid, men du vet inget om vad det är för fundamentala samband
som tid representerar.
Det samma gäller när man i brist på annat ”definierar” tid som det ”man mäter med klockor”.
klorofyll skrev:
Om man endast kan utgå från den förnimbara verkligheten vid bedömning av tiden i sig, och om
man kan skilja mellan tid och rum, är då inte tid och rum likt två kugghjul som roterar i varann?
Härav blir min förklaring att tiden är ett resultat av vad som händer i rummet, vad vi väljer att göra,
vilka handlingar vi utför!
Illusionen:
Om du ställer frågan till mig, så är mitt svar att det är mer komplicerat än så.
Ett sätt att beskriva det samband jag tycker mig se är att ställa upp en matematisk identitet,
genom att söka summan på en oändlig serie och kombinera detta med Eulers formel.
På så sätt erhålls ett intressant resultat, som visar att re-summan vid 0, π, 2π, 3π osv är 1,
medan re-summan i intervallen mellan π-termerna är noll.
Det är här ”axlarna” i ∆Ø har sitt matematiska ursprung.
Frågan du sedan bör ställa är vilka uttryck detta tar sig vid ömsesidig växelverkan.
Utifrån detta går det sedan att dra vissa slutsatser om vad fenomenet tid representerar.
Ev försöker jag senare förtydliga detta ytterligare i denna tråd.
/ Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=Yoo5uM-pDT4
som ett förtydligande.
klorofyll skrev:
Illusionen skrev:
När du använder dig av händelser, f(tid), och punkter, f(rum), för att besvara frågan, VAD ÄR TID ?,
så utgår du från den förnimbara verkligheten (= rum-tiden) och dess egenskaper och storheter.
Fenomenet TID kan av det skälet, enligt min uppfattning, omöjligt härledas enbart via rum-tiden.
Med din förklaring kan du t ex mäta tid, men du vet inget om vad det är för fundamentala samband
som tid representerar.
Det samma gäller när man i brist på annat ”definierar” tid som det ”man mäter med klockor”.
klorofyll skrev:
Om man endast kan utgå från den förnimbara verkligheten vid bedömning av tiden i sig, och om
man kan skilja mellan tid och rum, är då inte tid och rum likt två kugghjul som roterar i varann?
Härav blir min förklaring att tiden är ett resultat av vad som händer i rummet, vad vi väljer att göra,
vilka handlingar vi utför!
Illusionen:
Om du ställer frågan till mig, så är mitt svar att det är mer komplicerat än så.
Ett sätt att beskriva det samband jag tycker mig se är att ställa upp en matematisk identitet,
genom att söka summan på en oändlig serie och kombinera detta med Eulers formel.
På så sätt erhålls ett intressant resultat, som visar att re-summan vid 0, π, 2π, 3π osv är 1,
medan re-summan i intervallen mellan π-termerna är noll.
Det är här ”axlarna” i ∆Ø har sitt matematiska ursprung.
Frågan du sedan bör ställa är vilka uttryck detta tar sig vid ömsesidig växelverkan.
Utifrån detta går det sedan att dra vissa slutsatser om vad fenomenet tid representerar.
Ev försöker jag senare förtydliga detta ytterligare i denna tråd.
/ Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=Yoo5uM-pDT4
Vad utgör medvetandets referens?
Tiden är ett subjektivt medvetandebaserat fenomen.
filosofi är att göra det begripliga obegripligt
Vad utgör medvetandets referens?
Tid har en yttre fysisk, kvantitativ sida som gjorts mätbar och en inre, kvalitativ, icke mätbar upplevelsemässig. Tid i sig är väl ingenting alls. Liksom rörelse i sig inte är något om i sig innebär stillastående.
Algotezza aka Algotezza
Vad utgör medvetandets referens?
Algotezza skrev:Tid har en yttre fysisk, kvantitativ sida som gjorts mätbar och en inre, kvalitativ, icke mätbar upplevelsemässig. Tid i sig är väl ingenting alls. Liksom rörelse i sig inte är något om i sig innebär stillastående.
Men litet underligt förefaller tiden oss då vi tänker på den som ett kontinuum, en kontinuerlig rörelse från en godtycklig punkt t1, till nästa t2, till t3 etc. Ögat, seendet har en viss förmåga att hålla kvar vad vi sett, vi kan se det som en efterbild som blir framträdande då vi stirrat en stund på en färgad yta mot vit bakgrund, och efteråt tittar mot en neutral bakgrund, eller att vi blundar. Vi kan därför se film som om bilderna vore utan växlingar, utan korta pausar då en bild byts till nästa.
Tidens nu, hur kort är det innan det övergår till förfluten tid? Går det att fastställa vad ett nu är? Framtidens växling till förfluten tid, har den punkten någon utsträckning? Vad säger Illusionen? Vi ser ju inte tiden, upplevelsen av att vi ser vårt ostädade rum beror ju på att fotoner på ett kontinuerligt vis träffar ögat och olika punkter på retinan. Hjärnan binder ihop det till en bild som följer vad som sker utanför medvetandet.
Idealisterna antog att det förhöll sig annorlunda. Gottlieb Fichte var idealist och han menade att vi gör ett val beroende på vilka vi är, ty ett filosofiskt system är är inte ett dött husgeråd - utan det är besjälat av den människas själ som har det. Fichte valde idealismen och därmed härleder han allt ur förnuftet, anden, jaget, utan att anta något av anden oberoende yttre ting.
Moderator
-
Illusionen
Vad utgör medvetandets referens?
Pilatus skrev:Algotezza skrev:Tid har en yttre fysisk, kvantitativ sida som gjorts mätbar och en inre, kvalitativ, icke mätbar upplevelsemässig.
Tid i sig är väl ingenting alls. Liksom rörelse i sig inte är något om i sig innebär stillastående.
Men litet underligt förefaller tiden oss då vi tänker på den som ett kontinuum, en kontinuerlig rörelse från en godtycklig punkt t1, till nästa t2, till t3 etc.
Ögat, seendet har en viss förmåga att hålla kvar vad vi sett, vi kan se det som en efterbild som blir framträdande då vi stirrat en stund på en färgad yta mot vit bakgrund, och efteråt tittar mot en neutral bakgrund, eller att vi blundar. Vi kan därför se film som om bilderna vore utan växlingar, utan korta pausar då en bild byts till nästa.
Tidens nu, hur kort är det innan det övergår till förfluten tid? Går det att fastställa vad ett nu är?
Framtidens växling till förfluten tid, har den punkten någon utsträckning? Vad säger Illusionen?
Vi ser ju inte tiden, upplevelsen av att vi ser vårt ostädade rum beror ju på att fotoner på ett kontinuerligt vis träffar ögat och olika punkter på retinan. Hjärnan binder ihop det till en bild som följer vad som sker utanför medvetandet.
Idealisterna antog att det förhöll sig annorlunda. Gottlieb Fichte var idealist och han menade att vi gör ett val beroende på vilka vi är, ty ett filosofiskt system är är inte ett dött husgeråd - utan det är besjälat av den människas själ som har det. Fichte valde idealismen och därmed härleder han allt ur förnuftet, anden, jaget, utan att anta något av anden oberoende yttre ting.
Det är inte helt lätt att kortfattat besvara frågan, men gör ett försök, trots svårighetsgraden.
Jag förutsätter att mitt koncept inte är obekant, i annat fall går det nog inte att få någon behållning av inlägget.
Förhoppningsvis ger följande en fingervisning om bakgrunden till en atomär förklaring till frågeställningen.
Det förekommer div förklaringar till fenomenet tid i tråden.
Gemensamt för dessa förklaringar är att de baseras på det rent atomära perspektivet, liktydigt med vår verklighet.
I tidigare inlägg har jag redogjort för varför jag tror detta är en omöjlighet. Orsaken är att finna
i den ömsesidiga växelverkan som följer av dubbelreferensprincipens, DRP, dubbla referensberoende.
Principen för hur jag personligen ser på tid går då att exemplifiera via matematik och DRP.
TID enligt mitt synsätt, förutsätter alltså en ömsesidig växelverkan. Det går att i förenklad form
principiellt visa detta atomärt, via några matematiska samband, med hjälp av Eulers formel, enligt nedan.
Det är de, ur respektive observatörs perspektiv, inneboende individuella sambanden reellt - imaginärt hos
Eulers formel, som fördelningsmässigt (re-im) ger resultat som är av intresse vid fastställandet av "vad ett nu är?".
Antag serien, f(x) = cos x + cos 3 x + cos 5x + …….
Därefter skriver vi Eulers formel som, e^jnx = cos nx + j sin nx ,
vilket vi använder oss av i serien genom insättning av,
Cos x = Re e^jx, Cos 3x = Re e^j3x , cos 5x = Re e^j5x ……..
vilket då ger,
f(x) = Re e^jx + Re e^j3x + Re e^j5x …….. = Re ( e^jx + e^j3x + e^j5x + ……)
Summan av en oändlig geometrisk serie kan skrivas som, S∞ = a /(1 – k) , där första termen = a.
Vi kan då skriva, S∞ = Re ( e^jx + e^j3x + e^j5x + ……) = Re e^jx / (1 − e^j2x)
Notera, och begrunda gärna, att k = e^j2x , och exponenten i uttryckets nämnare,
därför den dubbla (2x) jämfört med första termens (x).
Det är i dessa olika exponenter (x respektive 2x), ingående i uttrycket/sambandet, e^jx / (1 − e^j2x),
som utgör grund för den synkrona detektering (≈ olinjäritet) som omnämns i konceptet.
Fenomenet TID är en konsekvens av denna olinjäritet.
I nästa steg omformar vi sambandet genom att dividera täljare och nämnare med e^jx.
S = Re e^jx / (1 − e^j2x) = Re 1 / (e^–jx − e^jx) = Re 1 / (cos x – j sin x – cos x – j sin x) = Re j / 2 sin x
Denna omformning är ej komplett, då vissa ”rotationer/transformeringar” maskeras.
För sin x = 0 ger detta 1 / (cos x – j sin x – cos x – j sin x) = 1 / 1 – 0 – 1 – 0) = 1 / 0 = ∞
Vid de värden där sin x är noll, m a o vid, 0, π, 2π, 3π ……, är summan ur vårt atomära perspektiv
således ”skenbart” oändlig, ∞. Där sin x = 0, benämner vi π∞-punkter.
MELLAN två på varandra följande π∞- punkter förekommer däremot x-intervall där x-summan är imaginär,
och då enligt det formella resonemanget är noll, 0, pga att reella termer saknas.
Där gäller formellt således Re = j / 2 sin x = 0, (pga att vår geometriska serie är vald reell).
Vad vi här bortser från är maskerings-principen, MP.
Nollan beaktar m a o inte sin (= egen-referensens) egen påverkan (= maskering) på resultatet,
varför resonemanget egentligen är en halvmesyr.
Om vi begränsar oss något kan då serien/funktionen f(x) sammanfattat beskrivas som att den har
oändlighets-värden/ställen för x= 0, π, 2 π, 3 π, ......, och som är ”0” däremellan.
Frågan som här bör ställas är om den atomära nollan har någon betydelse utöver ”vår” atomära nolla ?
Genom att skriva, j / 2 sin x = √−1 / 2 sin x = ±j / 2 sin x, ser vi att så är fallet.
När det som i detta fall rör sig om två tecken inställer sig NORMERINGSBEHOV, pga olika viktning.
Här beaktar vi det atomära perspektivets referensberoende (= DRP), och ”dubbel-rotatonens” imaginära
karaktär och förlänger täljare och nämnare i, ± j / 2 sin x, med j, varvid kvoten,
±j / 2 sin x → ±jj / j2 sin x = ±1 / j 2 sin x.
Mer korrekt/komplett är att skriva, +/− & −/+ 1, när tid och rum-tid skall förklaras.
RUM-TIDEN (~ ±1) kan då betraktas som en, på det IMAGINÄRA, av MP beroende, överlagrad normeringseffekt.
Verkligheten kan då betraktas som resultat av en komplex och selektiv strukturrelation.
Därav förnimmelsens illusionskaraktär. De dubbla sfärerna i ∆Ø symboliserar detta (2∆Ø).
Det är dessa egenskaper hos seriens summa, f(x), som i förlängningen leder till insikten om att resultatet
principiellt återspeglar ett interferensmönster inom en ömsesidig växelverkan. Den ömsesidiga växelverkan
som princip/modell, inkl den inledande tabellen i konceptet, har m a o stöd i matematikens regelverk.
Det som är lätt att glömma är att serien, tillämpad som i detta exempel, symboliserar ETT perspektiv.
Vid vxv mellan t ex A och B ”förankras” serien till A respektive B via deras respektive referenser.
RUM-TIDEN symboliseras/representeras av DIFFERENSEN mellan dessa olika förankrade serier.
Den inledande tabellen i konceptet är ett exempel på detta.
Ovanstående resonemang innebär att seriens SUMMA, via Eulers formel, formar RUM-TIDEN (= "verklighetens ram"),
medan i serien ingående ENSKILDA TERMER (≈ skalfaktornivåer) utgör grund för s k PARTIKLAR.
Resultatet ger således atomärt inte ett tecken, utan två tecknen, + och – , vilket är en konsekvens av den
ömsesidiga växelverkan, som följer av DRP, och som formar vår förnimbara verklighet.
Något förenklat är vår verklighets vxv-förnimmelse av TID en konsekvens av dessa (olika) tecken.
Fenomenet TID förefaller m a o "länka samman" en av DRP förorsakad inneboende dualitet,
i vår s k verklighet (≈ kompensera för normeringsavvikelser inom dualiteten) .
Utöver det som beskrivs ovan, är tidens "nu", enligt konceptet, överordnat beroende av grundtillståndet, G.
Vad gäller påståendet "Tid i sig är väl ingenting alls.", är det avhängigt av vad man avser/menar med tid.
/ Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=RxZSP1Dc78Q
https://www.youtube.com/watch?v=o1dBg__wsuo
Vad utgör medvetandets referens?
Pilatus skrev:Algotezza skrev:Tid har en yttre fysisk, kvantitativ sida som gjorts mätbar och en inre, kvalitativ, icke mätbar upplevelsemässig. Tid i sig är väl ingenting alls. Liksom rörelse i sig inte är något om i sig innebär stillastående.
Men litet underligt förefaller tiden oss då vi tänker på den som ett kontinuum, en kontinuerlig rörelse från en godtycklig punkt t1, till nästa t2, till t3 etc. Ögat, seendet har en viss förmåga att hålla kvar vad vi sett, vi kan se det som en efterbild som blir framträdande då vi stirrat en stund på en färgad yta mot vit bakgrund, och efteråt tittar mot en neutral bakgrund, eller att vi blundar. Vi kan därför se film som om bilderna vore utan växlingar, utan korta pausar då en bild byts till nästa.
Tidens nu, hur kort är det innan det övergår till förfluten tid? Går det att fastställa vad ett nu är? Framtidens växling till förfluten tid, har den punkten någon utsträckning? Vad säger Illusionen? Vi ser ju inte tiden, upplevelsen av att vi ser vårt ostädade rum beror ju på att fotoner på ett kontinuerligt vis träffar ögat och olika punkter på retinan. Hjärnan binder ihop det till en bild som följer vad som sker utanför medvetandet.
Idealisterna antog att det förhöll sig annorlunda. Gottlieb Fichte var idealist och han menade att vi gör ett val beroende på vilka vi är, ty ett filosofiskt system är är inte ett dött husgeråd - utan det är besjälat av den människas själ som har det. Fichte valde idealismen och därmed härleder han allt ur förnuftet, anden, jaget, utan att anta något av anden oberoende yttre ting.
Vad representeras det förflutna av i nuet? Hur representeras framtiden i nuet? Nuet är ju det enda vi har direkt tillgång till...
Algotezza aka Algotezza
Vad utgör medvetandets referens?
Algotezza skrev:Vad representeras det förflutna av i nuet?
Det är så vi färdas, som att sitta i tågvagnen mot färdriktningen. Vi måste tänka oss ett subjektivt "nu" som en liten utsträckning i tiden. Korttidsminnets plats i medvetandet. Skulle vi titta på en klocka som redovisar millisekunder skulle vi finna att vi knappast uppfattar något som är kortare än 20 ms. Det motsvarar tiden för en elektrisk stöt vid sinuskurvans topp.
Moderator
Vad utgör medvetandets referens?
Pilatus skrev:Algotezza skrev:Vad representeras det förflutna av i nuet?
Det är så vi färdas, som att sitta i tågvagnen mot färdriktningen. Vi måste tänka oss ett subjektivt "nu" som en liten utsträckning i tiden. Korttidsminnets plats i medvetandet. Skulle vi titta på en klocka som redovisar millisekunder skulle vi finna att vi knappast uppfattar något som är kortare än 20 ms. Det motsvarar tiden för en elektrisk stöt vid sinuskurvans topp.
För att musik och tal ska förstås och därmed ha mening måste nog nuet ha lite större utsträckning än så. Har olika varelser olika brett och djupt nu?
Algotezza aka Algotezza
-
Illusionen
Vad utgör medvetandets referens?
Mitt tidigare inlägg, 31 maj 2015 19:01, är nu kompletterat.
/Illusionen
/Illusionen
Vad utgör medvetandets referens?
Algotezza skrev:För att musik och tal ska förstås och därmed ha mening måste nog nuet ha lite större utsträckning än så. Har olika varelser olika brett och djupt nu?
Min tysklärare klagade alltid på hur kort elevernas minne kunde vara. "Det var fem sekunder sedan jag räknade upp ..."
Eller dess absoluta motsats, Sherlock Holmes iakttagelseförmåga, minne och goda förmåga att dra en förbluffande massa slutsatser.
Normaltillståndet tror jag ligger mer åt det förra exemplet. Frågan är vad som gör oss mentalt närvarande, öppna och iakttagande, att vi hör vad som sägs och kan repetera det.
Kanske borde jag gått i terapi och försökt frigöra mig från alla oönskade impulser och störningar. Klarar man det blir man effektiv och får det lätt i skola och arbetsliv.
Moderator
-
Illusionen
Vad utgör medvetandets referens?
reflex skrev:Tiden är ett subjektivt medvetandebaserat fenomen.
Ja, så kan man koncentrerat uttrycka det. Jag har i dag kompletterat mitt inlägg den 31 maj 2015 19:01,
med text som, om jag tolkar dig rätt, är i linje med det du hävdar.
Notera att växelverkan, som beskrivs, är överlagrad det abstrakta (= ej förnimbara) grundtillståndet, G.
En intressant frågeställning, som hör samman med fenomenet tid, är om den strukturella relationen
mellan medvetandet/förnimmelsen/atomen och universum är konstant ?
När universum beskrivs är det utgående från vår atomära verklighet, som referensstruktur.
Vad är det som säger att vår verklighet är konstant i ett överordnat perspektiv ?
Är det inte snarare mer troligt att så inte är fallet ? Innan man t ex hävdar att universum expanderar
bör man rimligen först ha redovisat svaret på dessa frågor, för att vara trovärdig.
/ Illusionen
Vad utgör medvetandets referens?
Pilatus skrev:Algotezza skrev:För att musik och tal ska förstås och därmed ha mening måste nog nuet ha lite större utsträckning än så. Har olika varelser olika brett och djupt nu?
Min tysklärare klagade alltid på hur kort elevernas minne kunde vara. "Det var fem sekunder sedan jag räknade upp ..."
Eller dess absoluta motsats, Sherlock Holmes iakttagelseförmåga, minne och goda förmåga att dra en förbluffande massa slutsatser.
Normaltillståndet tror jag ligger mer åt det förra exemplet. Frågan är vad som gör oss mentalt närvarande, öppna och iakttagande, att vi hör vad som sägs och kan repetera det.
Kanske borde jag gått i terapi och försökt frigöra mig från alla oönskade impulser och störningar. Klarar man det blir man effektiv och får det lätt i skola och arbetsliv.
Den digitala tekniken gör det allt svårare för många i sht unga att fokusera och koncentrera sig. Multitaskigt för en del. När de varken fixar utbildning eller yrkesliv.
Algotezza aka Algotezza
Vad utgör medvetandets referens?
Algotezza skrev:Pilatus skrev:Frågan är vad som gör oss mentalt närvarande, öppna och iakttagande, att vi hör vad som sägs och kan repetera det.
Den digitala tekniken gör det allt svårare för många i sht unga att fokusera och koncentrera sig. Multitaskigt för en del. När de varken fixar utbildning eller yrkesliv.
Skolan på min tid handlade väldigt mycket om att kunna memorera. Kanske kräver det en viss förmåga att lyssna, ett inre som inte befinner sig i ständigt alarmtillstånd. Jag tror jag har vissa svårigheter att lyssna då folk pratar på, blir mångordiga, vill behålla ordet. Politikers filibustrande, ett slags maktutövning, att inte släppa in den andre. Prästers utläggningar om bibeltexten, förlorade sig snart in i orddimmorna. Efteråt visste jag på sin höjd vad jag redan visste. Det finns undantag. Kanske almedalsveckan kan presentera någon som går att lyssna till.
Moderator
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 35 och 0 gäster