Jag fick ikväll en glimt av djupare förståelse

[PopJimmy]

Problemet jag hade förut är att jag blev fåfäng. När man upplever transpersonella upplevelser som befrirar en från sitt begränsande fängelse av antaganden om verkligheten så vill man gärna få andra att uppleva samma frihet, eftersom man kan identifiera sig i deras situation och känna igen sig i deras lidande. Men på något sätt så är det en fåfänga att försöka hjälpa andra. Och den är egentligen rotad i egocentriska antaganden. Det går inte att hjälpa andra, det funkar helt enkelt inte så, ska man komma någon vart i s.k. andligt sökande måste man göra det själv.

Jag har senaste 1½ året varit väldigt frustredad och så efter min upplevelse av cosmic consciousness, eftersom jag ville förstå den. Det kändes som jag tog 3 steg frammåt och 2 bakåt efter att upplevelsen började tona bort. Jag har sedan dess krampaktigt försökt att komma dit igen och förstå hur jag ska komma dit, men förgäves. Problemet är att upplevelser av dessa slag uppkommer precis när du ger upp alla förhoppningar att förstå någonting överhuvudtaget.


Jag fick en liten glimt av frihetskänsla igen ikväll när jag lyssnade på Ram Doss, som under en längre tid besökte Sri Ramana Maharshi. Det han berättade var så flippat nonsens. Grejen är den att Ramana anses som en av de största yogis genom tiderna. Folk kommer dit för att sitta i och meditera med honom i tystnad, eller typ indier reser dit för att ta på hans fötter. Folk från väst som är superduper seriösa, ger upp allt och åker till indien för att träffa honom för att nå djupare insikter i deras andliga sökande möts av Ramana som efter timmar av tyst meditation plötsligt slänger ur sig yttranden typ att han måste gå på toa och skita. En annan kul grej är att Ramana tydligen skrev dagbok, varje dag, 2 sidor fyllda med "Rama, rama, rama, rama.." osv. Han hade tydligen hyllor överfulla med dagböcker. Och när han låg påsin dödsbädd bad han en nära vän att ta hand väl hand om böckerna så att de skulle behålla sitt skick... hallå??!. böckerna är typ inte mer värda än michael jackssons toapapper...

Nej men det som verkligen fick mig att rycka till var när de diskuterade roller. Just att vi i gärna vill ha identiteter och roller, och att vi alla går omkring och tänker och rationaliserar om oss själv för oss själva. Eller att det ofta blir en tyst och ibland omedveten overreskommelse av att båda parter accepterar varandras identiteter, typ: Jag är skateboardåkare och du lyssar på schlagers och därför gillar inte vi varandra. Helt idiotiskt. Det är löjeväckande att hela tiden gå runt och behöva tänka på sitt egna beteende och behöva rationalisera det man gör för sig själv. Jag menar VADDÅ? Vem fan bryr sig om jag gör bort mig. Det bjuder jag på. Saker händer bara, varför bré på med detta lager av rationaliserande och inpressande i identiteter och roller. Fan. Jag existerar redan, sluta försöka förminska min existens genom att döma ut mig, plascera hela min existens i ett litet fack och klara kategorier du en gång i tiden snappat upp på MTV.



Ramana var en ren manifestation av vad livet innebär. Rent nonsens, som bara bör skrattas åt. Jag tycker att folk som hävdar att livet är meningslöst fortfarande inte hajjat nånting om livet utöver deras egna antaganden. Att ens postulera att livet är meningslöst är befängt, eftersom det bara är ett sätt att försöka hitta en rationell grund för livet för sig själv - det är att övertyga sig själv med sina egna argument. Det behövs inget postulat om livet. Livet är redan nonsens.

[Fication]

Problemet jag hade förut är att jag blev fåfäng. När man upplever transpersonella upplevelser som befrirar en från sitt begränsande fängelse av antaganden om verkligheten så vill man gärna få andra att uppleva samma frihet, eftersom man kan identifiera sig i deras situation och känna igen sig i deras lidande. Men på något sätt så är det en fåfänga att försöka hjälpa andra. Och den är egentligen rotad i egocentriska antaganden. Det går inte att hjälpa andra, det funkar helt enkelt inte så, ska man komma någon vart i s.k. andligt sökande måste man göra det själv.

Haha! Jättebra, då vet du varför jag varit så jävla jobbig mot dig!

Förresten, tack för tipset om Wilber-filerna. Har lyssnat igenom det mesta och det är ju ganska givande att höra det också!

Jag kan tillägga att jag själv inte upplevt något jag tolkat som mystiskt, for the record.

Förr eller senare löser man alla problem.

[Kiifen]

PopJimmy

Lite intressant där att du tar upp idén om ett privat fängelse. Kanske var det när för ett tag glömde bort ditt privata "fängelse" som du fick din upplevelse?

Och eftersom du måste göra en poäng av dessa Hare Krishna töntar som sitter och gungar i fosterställning så kanske du slogs av tanken av vad fångade de är av en idiotisk föreställning? Neurotiskt.

Just där kanske lite av din egen frustration finns av att eftersom du vill återkomma till den där upplevelsen, gör att du blir blockerad, hamnar i ett fängelse av förväntningar, och sätter upp mål och så vidare?

Mvh/Kiifen

[hovnarr]

Ramana var en ren manifestation av vad livet innebär. Rent nonsens, som bara bör skrattas åt. Jag tycker att folk som hävdar att livet är meningslöst fortfarande inte hajjat nånting om livet utöver deras egna antaganden. Att ens postulera att livet är meningslöst är befängt, eftersom det bara är ett sätt att försöka hitta en rationell grund för livet för sig själv - det är att övertyga sig själv med sina egna argument. Det behövs inget postulat om livet. Livet är redan nonsens.

Eller hur! Jag tror det bygger på det grundläggande missförståndet att man tror sig vara i en position att utvärdera eller slå fast något om livet - man tror att det finns ett korrekt svar att finna. Som om man inte själv vore en del av livet, utan nån slags utomstående betraktare. Genom att slå fast något om livet för man sig alltså utanför livet, dödar sig själv helt enkelt.

Vi behöver inte så mycket teoribyggen när det gäller livet - vi lever själva, har sinnen, uppmärksamhet, medvetande. Det räcker gott för att uppleva nonsenset! Hjärnans huvuduppgift är, som all administrativ personal, att jobba mot att göra sig själv överflödig. Det finns en hel del skit ivägen som gör att man missar en hel del nonsens-gobitar och där kan hjärnan vara nyttig till att räta ut frågetecknen till utropstecken

[Lars]

Jimmy,

Tack för att du illustrerar och manifesterar ett av mina stora problem så att jag kan läsa dem på en datorskärm. Jag vet innerst inne på nåt sätt att det inte är nån mening med att försöka få andra att dela den lycka eller väg till lycka man själv vandrar(lägg ingen tonvikt vid liknelserna, plz). Jag har dock svårt att inte dra med folk på vad jag verkligen tror är gott och meningsfullt.

Tror jag haft en liknande upplevelse en gång.

En gång hade jag och en kompis gått runt och filosoferat och promenerat i säkert två timmar. Vi gick sen hem till honom för att avsluta resonemanget vi hade som var så otroligt intressant. På nåt sätt hamnade vi sittandes på golvet i hans badrum skrikandes till varann "DU VET! JAG KÄNNER DET! VI ÄR GUDAR!"

Kändes verkligen som en religiös upplevelse. Man kände hur kroppen blommade fysiskt inuti, från den psykiska frigörelsen. Wow! Dock höll det bara i ett par sekunder.

[Fication]

Hjärnans huvuduppgift är, som all administrativ personal, att jobba mot att göra sig själv överflödig.

Det här tycker jag platsar på 10-i-toplistan med berikande inlägg!