Anders skrev:Illusionen skrev:Från litteraturen känner vi till att,
• Våg-partikeldualitet innebär att elektromagnetisk strålning och små massor,
som till exempel elementarpartiklar, uppvisar både vågegenskaper och partikelegenskaper.
• I kvantmekaniken ersätts begreppen våg och partikel med den så kallade vågfunktionen.
• Vågfunktionen innehåller all information om ett kvantmekaniskt system.
• Det finns inga direkta sätt att experimentellt observera vågfunktioner.
• Vågfunktionens matematiska form av komplexa skalärfält saknar representationer i bild.
1 Har ni begrundat varför det förhåller sig på detta sätt ?
2 Kan ni ge exempel på något, som har förutsättningar att ge detta resultat ?
3 Om det förhåller sig så som beskrivs ovan, anser ni att partikeln existerar ?
/ Illusionen
För att leda oss på spåret, vad skulle 2 ungefär kunna tänkas vara?
Hej Anders, trevligt att du är på tråden!
Innan jag svarar på din fråga (behöver lite tid för att svara bra) vill jag citera "ateist.nu" varifrån följande är taget.
Citatet kan fungera som avstamp för den fortsatta diskussionen.
Om Pilatus läser detta förstår han att det är andra svar än de han presenterat jag söker.
För mig är detta extra intressant, för jag anser mig ha svaren, men även för att jag tror mig om att på ett övertygande
sätt kunna kullkasta resonemanget nedan, om att Gud inte existerar av de skäl som anges.
Det är alltså flera bollar i luften samtidigt. Jag återkommer till dig Anders !
1. Inledning
Kvantmekanik är en övergripande teori inom den moderna fysiken som formulerades under 1900-talets första hälft. Den har visat sig vara en mycket framgångsrik beskrivning av materiens och energins beteende i mikrokosmos. Teorin skiljer sig från den klassiska mekaniken på några avgörande punkter, varav den viktigaste för denna artikel är våg-partikeldualiteten. Denna dualitet står nämligen i ett motsatsförhållande till den kristna guden. [1]
2. Våg-partikeldualiteten
Våg-partikeldualiteten innebär att ljus och materia beroende på omständigheterna uppvisar endera vågegenskaper eller partikelegenskaper. För att illustrera ljusets vågnatur kan man låta ljus infalla mot en ogenomskinlig vägg med två närliggande, smala spalter (= dubbelspaltexperiment) (figur 1:A). De två smala, utgående ljusstrålarna får därefter falla på en skärm. På skärmen uppträder då ett mönster av omväxlande ljusa och mörka fransar (figur 1:B). Mönstret är ett resultat av att det infallande ljuset böjs vid spalternas kanter och ger upphov till cirkelformade vågor (= diffraktion). De cirkelformade vågorna kommer delvis att samverka med varandra; vågtoppar som möts förstärker varandra till högre vågor, vågdalar som möts blir till djupare vågdalar och en vågtopp och en vågdal tar ut varandra. Fenomenet kallas för interferens och visar tydligt att ljus är en vågrörelse. Ljusets partikelegenskaper påvisas genom den fotoelektriska effekten. Fotoelektrisk effekt är beteckningen på det faktum att elektroner utstålas från en metallyta om denna belyses med ljus (figur 1:C). Energin från dessa elektroner bestäms av ljusets frekvens, medan antalet emitterade elektroner bestäms av ljusets intensitet. Den fotoelektriska effekten kan endast förklaras om ljuset betraktas som en ström av partiklar (= fotoner). På liknande sätt har våg-partikeldualiteten verifierats för elektroner, protoner och t.o.m. hela molekyler.
Figur 1: (A) Ljus som infaller mot en ogenomskinlig vägg med två närliggande, smala spalter ger upphov till cirkelformade vågor. Dessa vågor interfererar och ger upphov till ett (B) mönster av mörka och ljusa fransar. (C) I den fotoelektriska effekten emitterar en metallyta elektroner då den belyses med ljus av rätt frekvens.
3. Vågfunktionen
Inom kvantmekaniken förklaras våg-partikeldualiteten genom att varje partikel beskrivs av en vågfunktion, vars kvadrat beskriver sannolikheten att finna partikeln på en given plats vid en given tidpunkt. Detta innebär att en partikel inte har någon bestämd position innan en mätning sker. Omedelbart efter mätningen är dock partikelns sannolikhetsfördelning samlad i en enda punkt, nämligen den där partikeln hittades. Man säger att vågfunktionen kollapsar till en klassisk partikel vid mätning eller observation (figur 2). Denna tolkning av kvantmekaniken kallas för Köpenhamnstolkningen, och är i dag den mest accepterad tolkningen bland fysiker. För att illustrera vågfunktionens kollaps kan man skjuta fotoner, med en hastighet av t.ex. en foton per sekund, mot de två spalterna i dubbelspaltexperimentet ovan. I detta experiment är det omöjligt att veta vilken spalt en enskild foton passerar igenom och enligt Köpenhamnstolkningen uppvisar fotonen vågkaraktär. Detta verifieras av att ett interferensmönster erhålls på skärmen, en följd av att fotonens vågfunktion diffrakteras genom båda spalterna och interfererar med sig själv. Om man nu arrangerar experimentet så att man vet vilken spalt en enskild foton passerar igenom, t.ex. genom att bygga små detektorer kring spalterna, kommer fotonen, enligt Köpenhamnstolkningen, att uppvisa partikelkaraktär och något interferensmönster uppkommer inte.
Figur 2: Enligt Köpenhamnstolkningen kollapsar vågfunktionen till en klassisk partikel vid observation.
4. Guds kollaps
Enligt kristen teologi är allestädesnärvaro och allvetande två av Guds karaktärsdrag, d.v.s. Gud observerar, och har kunskap om, samtliga kvantfenomen som har hänt, händer och som kommer att hända. Fotonen i dubbelspaltexperimentet ovan bör därför alltid uppträda som en klassisk partikel. Vi observerar dock ett interferensmönster, vilket tyder på att fotonens vågfunktion ej kollapsat. Ergo, Gud existerar inte.[2]
5. Sammanfattning
P1: Enligt kristen teologi är Gud allvetande och allestädesnärvarande, d.v.s. Gud observerar samtlig kvantfenomen i universum.
P2: Enligt Köpenhamnstolkningen kollapsar vågfunktionen till en klassisk partikel vid observation.
S3: En allvetande och allestädesnärvarande Gud kollapsar samtliga vågfunktioner.
P4: Det finns vågfunktioner som ej har kollapsat.
S5: Gud existerar inte.
