Vad utgör medvetandets referens?

[Illusionen]

Postulatet du efterfrågar är grundtillståndet, G. Allt i konceptet härleds från över- och under-skott i G.

I hopp om att du förstår. Du skriver i denna tråd den 13 juni 2014: Grundtillståndet, G, förefaller alltså vara en ILLUSION, skapad av vår EXISTENS (= verklighetsförnimmelse).

Här ser det ut som om grundtillståndet härleds ur vår förnimmelse av verkligheten.

Det du kallar grundtillstånd kan omöjligt vara ett postulat och samtidigt vara härlett ur vad våra sinnen förnimmer. Det våra sinnen förnimmer är de indata vi har. Våra sinnen är ett slags grund för den information vi kan ta in. Så långt kan vi inte finna någon anledning att tala om en illusion. Sinnena tar ju emot de stimuli de är kapabla till. Först därefter händer en massa saker i hjärnan, i ett flertal steg, innan medvetandet kan summera intrycken och komma till något slags reflekterande tankearbete.

Men hur skall vi kunna döma denna process till att vara en illusion, om det är så du tolkar medvetandets process och förmåga att tolka verkligheten? Det fyller ju ingen rimlig funktion att verkligheten gäckar oss. Många har skrivit om just detta och förklarat att vår goda förmåga att förstå verkligheten är en förutsättning för människans framgång.

Sedan kan man ju vara skeptisk och säga att det vi upplever bara är en delmängd av vad som finns. Visst är det så, men evolutionen var ytterst selektiv och vi uppfattar just sådant som vi har nytta av för att kunna utvecklas som Homo sapiens. Det kan jag inte uppfatta som illusoriskt.

Där är där man inte är, här är här man är. Jag har hela tiden uppfattat det som Illusionen benämner G som självet. Det är inte "verkligheten" som är tillståndet utan den egna upplevelsen. Sedan betraktar vi "verkligheten", som mycket väl kan vara såsom vetenskapen beskriver den, men vi får ändå bara en bild. Grundtillståndet kan knappast "härledas" ur verkligheten, men naturligtvis påverkas.

Har inte orkat läsa Husserl, men har läst en del om, och lyssnat på program om Fenomenologi. Där sätter man människans upplevelse i centrum. Har läst lite skeptiker mot F, man vill ha det till någon slags idealism, samma kritik som Kant har fått utstå. Att man liksom sätter sin egen upplevelse som "sanningen". Men det är missvisande. Man kan mycket väl ha en tilltro till vetenskapen, men man har en viss distans till begreppet "objektiv" och inser att vi bara har ögon och öron.

Lite så har jag sett vad Illusionen förmedlar. Sen kan jag alldeles för lite matte och saknar säkert något annat också, för att förstå de imaginära delarna i de resonemang som förts, önskar Illusionen kunde förklara dessa mer populärt. Eventuellt har han gjort det, tråden har blivit gigantisk. Men jag tycker ändå de här imaginära bitarna är spännande!

Från Platons Dialog Theaitetos hittar jag följande citat från Sokrates:
"För så som den enskilde förnimmer saker och ting, sådana är de också i verkligheten för honom"

Medvetande/existens/jaget relativt verkligheten.

Hej Anders, trevligt att du läser mina inlägg.

Detta med "objektivitet" i en svårgreppad "verklighet" är intressant, och fick mig att skriva följande kommentar.

Vår förnimbara verklighet, det atomära perspektivet (= rum-tiden) beskrivs i konceptet, som referensberoende
effekt av skilda referensalternativ/referensperspektiv.
Se gärna även inlägg 03 okt 2015, VAD SYMBOLISERAR/REPRESENTERAR JAGET ?
Dessa olika referenskonstellationer beskrivs atomärt, som normerad ömsesidig växelverkan via DRP,
och medvetandets referens, MR. MR sätter/placerar sig därigenom, via MR, sig själv i centrum för sitt individuella
verklighetsperspektiv.

Medvetandet/existensen/jaget skiljer sig enligt konceptet referensmässigt (inkl komplex intern ”signalbehandling”)
från det rent atomära perspektivet. Medvetandet erhåller därigenom sin autonoma jag-observatörsposition/perspektiv
gentemot verkligheten. Jag benämner detta för ”perspektivgränsöverskridande” i tidigare inlägg.
Medvetandets ”jag” kan då omöjligt beskrivas av sig själv, som något atomärt, utan skiljer sig principiellt från verkligheten.
Jaget är m a o inte atomärt greppbart.
Det mest sannolika bör då vara att jaget i sig inte kräver någon extern växelverkan, utan kan, pga referensavvikelsen
i förhållande till rum-tiden, ses som något fristående relativt verkligheten/rum-tiden.
Det religiösa begreppen ”ande” och "själ" verkar därigenom, i någon mening, ha ett visst berättigande, till förtret för ateisten.

Algotezza skrev den 26 apr 2015, citat,
”Ja, enligt Martinus är allt i den s.k. fysiska världen illusoriskt, storlek, rörelse, allt, men verkligt nog när vi befinner oss
i denna värld. Även allt mentalt är enligt honom illusion.
Bara det egenskapslösa jaget, stillheten, är absolut verkligt.”

Detta förefaller passa väl in på det jag beskriver och hävdar.
Så om ingen här på FF tror på det jag skriver så kan jag ändå trösta mig med att Martinus delade min uppfattning.

/ Illusionen

https://www.youtube.com/watch?v=elvMsJDoXJE
https://www.youtube.com/watch?v=qsB-A04vfAo

[Illusionen]

Ang postulatet G

Pilatus,
Det som komplicerar bilden är att allt vi försöker beskriva och forma görs utifrån rum-tidens storheter.
G och ∆Ø hör hemma ”bortom/utanför” rum-tiden, och utgör atomära modeller för något abstrakt.
För att kunna förklara det abstrakta använder jag mig av olika referenskonstellationer för att beskriva
den växelverkan som leder fram till rum-tiden.
Referensdifferensen mellan dessa konstellationer medför att rum-tiden EJ är i balans.
Rum-tiden är m a o ”sidställd” (= ej i balans) relativt G.
Det är detta som t ex ger upphov till Plancks konstant och i förlängningen våra atomära partiklar.
Balanskriteriet ∆Ø representerar den obalans som referensdifferensen förorsakar i G.
Rum-tiden beskrivs av ∆Ø. Av detta framgår att G inte är härledd ur rum-tiden.

Ditt inlägg är likväl klokt och intressant, och ger mig anledning att förklara att G inkl ∆Ø enbart
krävs för att förklara den ”sidställda” rum-tiden. Det är därför jag någonstans skriver att G och ∆Ø
i viss bemärkelse är fiktiva till sin karaktär, då de krävs för att, tillsammans med aktuella
referenskonstellationer, beskriva existensens bakgrund.

Det är ovidkommande, men det bör kanske ändå nämnas för helhetens skull, att i tidigare inlägg
förklaras hur G återspeglar universums överordnade strukturella dynamik.
G:s polarisationsegenskaper är därigenom avhängiga av den överordnade dynamiken.
I förlängningen styr detta ∆Ø:s orientering, vilket bl a påverkar tidens riktning.

/ Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=kbJcQYVtZMo
https://www.youtube.com/watch?v=Uut6X4E-Kgk

PS
Även Jeppe hälsar till dig Pilatus,

[Illusionen]

Från en förnimmelse till en annan.
Som jag nämnt tidigare var jag båtbyggare innan jag sadlade om till ingenjörsyrket.
Den här båten i Honduras-mahogny utgår från en Iversen-spantruta, som jag sedan ritade
ovanredet till.
Bordläggningen är ramsågad ur en enda stor stock för att få rätt nyans och lyster på borden.
Båten är unik, och tog totalt ca ett manår för en erfaren båtbyggare att bygga.
Detta fotografi får bli min avrundning på tråden.

/ Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=CmK-uaYFBJc

[dokido]

snygg båt

insåg idag när jag såg på myrprogram om tv att ai redan finns
eller min bild av vad ai skulle kunna vara
alla myror är ai
och i förlängningen även vi förstås
(måste erkänna att jag rös till lite när jag tänkte på att alla människor eg är ai, inspirerande ...)

det här föregås av min fasa som konstnär att framtidens konst skapas av ai
och rädslan för att framtidens konst kommer vara helt väsensfrämmande om ens finnas till

och ett program om tv härommånaden som talade om ai och där de hoppades att de som skapar ai har lite moral
med tanke på att ett tredje världskrig inte blev av pga slumpen så lär väl det hoppet vara litet

fast nu då - så ser jag ai bara som en förlängning av bio

vilket dock inte ger svar på vad medvetande är för något

[Illusionen]

snygg båt

insåg idag när jag såg på myrprogram om tv att ai redan finns
eller min bild av vad ai skulle kunna vara
alla myror är ai
och i förlängningen även vi förstås
(måste erkänna att jag rös till lite när jag tänkte på att alla människor eg är ai, inspirerande ...)

det här föregås av min fasa som konstnär att framtidens konst skapas av ai
och rädslan för att framtidens konst kommer vara helt väsensfrämmande om ens finnas till

och ett program om tv härommånaden som talade om ai och där de hoppades att de som skapar ai har lite moral
med tanke på att ett tredje världskrig inte blev av pga slumpen så lär väl det hoppet vara litet

fast nu då - så ser jag ai bara som en förlängning av bio

vilket dock inte ger svar på vad medvetande är för något

En intressant fråga föranledd av ditt inlägg är hur vi lämpligen bör definiera begreppet konst ?
Är t ex konst förmågan att se och/eller höra komplexa samband refererande till något i vårt medvetande ?
Om så är fallet är det givetvis en tillgång och gåva att ha fått en konstnärlig ådra.
Samtidigt förefaller begreppet konst ha en individuell förankring och karaktär som gör begreppet svårtolkat.
Om mänskligt liv är det jag tycker mig förstå, ur mitt begränsade perspektiv, har den artificiella intelligensen,
enligt min snäva definition av konst, ej förmåga att skapa konst.
Skälet till detta försöker jag motivera i det följande.

Kommentar till begreppet Artificiell intelligens (Ai).

I mitt inlägg den 12 dec 2015 skriver jag följande, som utöver trådens rubrik även berör begreppet,
artificiell intelligens. Definitionen av artificiell intelligens refererar ofta till viss komplexitetsnivå.

Kännetecknande för att artificiell intelligens definitionsmässigt skall inkludera motsvarigheten till
vårt medvetandes ”jag” är att medvetandet/existensen/jaget, enligt konceptet, skiljer sig referensmässigt
från verklighetens rent atomära perspektiv.
Medvetandet erhåller därigenom sin autonoma jag-observatörsposition/perspektiv gentemot verkligheten.
Jag benämner detta för ”perspektivgränsöverskridande” i tidigare inlägg.
Medvetandets ”jag” kan då omöjligt beskrivas av sig själv, som något atomärt, utan skiljer sig principiellt
från verkligheten. Jaget är m a o inte atomärt greppbart. Jaget kan därigenom, pga referensavvikelsen
i förhållande till rum-tiden, betraktas som fristående relativt verkligheten/rum-tiden.
Det religiösa begreppen ”ande” och "själ" verkar därigenom, i någon mening, ha ett visst berättigande,
till förtret för ateisten.

Om vi med Artificiell intelligens avser något som är förankrat i (≈ beskrivet inom) vår atomära verklighets
rum-tid, så kan därför den artificiella intelligensen, oavsett komplexitet, omöjligt besitta/inkludera
motsvarigheten till vårt ”jag”, beroende av att jaget är ”perspektivgränsöverskridande” så som beskrivs ovan.
Man kan givetvis beskriva hur vissa atomära egenskaper och/eller storheter refererar till, och är fördelade i,
hjärnan (= i rum-tiden), men det är otillräckligt för att förklara och beskriva jaget.
Om man inte delar denna uppfattning bör man försöka besvara frågan,
Är jaget en konsekvens av rum-tiden, eller är rum-tiden en konsekvens av jaget ?

Min uppfattning är därför, att en absolut förutsättning för att förstå universum, är att man startar med att
försöka förklara medvetandets "mekanism". Såvitt jag känner till har ingen lyckats med detta.
Många anser sig visserligen veta och förstå vad medvetandet är, men medvetandet går enligt konceptet
ej att beskriva i rum-tidens storheter. Det är en principiell omöjlighet.
Det enda som därför är säkert i detta sammanhang är att ingen förstår universum på ett djupare plan.

Medvetandet representerar (enligt Delta-konceptet) en typ av självförvållad/självgenererad illusion/skenbild,
men existerar likväl i någon form, som en del av ett universum, vars abstrakta strukturer vi, ur vårt atomära
perspektiv, enbart kan ana oss till. Det går att formulera detta förenklat genom att hävda att vår s k rum-tid
atomärt är ett substitut för den kontraktion som vår egenstruktur döljer/maskerar.
För att göra det än mer fascinerande, går det att beskriva vårt medvetande som att vi ”färdas” som en
strukturobalans, i ett tidlöst överordnat universum.

/ Illusionen

[Pilatus]

Är t ex konst förmågan att se och/eller höra komplexa samband refererande till något i vårt medvetande ?

Konst är sådant som ställs ut på gallerier, konsthallar, museer. Det kultureliten anser vara konst. T ex Piero Manzoni förpackade sin egen avföring i plåtburkar. Tate Gallery har en sådan burk och anser säkert att det är stor konst. Begreppet konst har just inte något specifikt innehåll längre.
Hur vi skall besvara frågan om vad som är vackert är svårare och beror litet på vad vi utgår från, t ex Platons idé.

Definitionen av artificiell intelligens refererar ofta till viss komplexitetsnivå.

T ex en inferensmaskin som utifrån givna regler och kan dra korrekta slutsatser. Ett slags expertsystem som kan lära sig nya regler och också tillämpa dem. Ett botaniskt program skulle enkelt kunna fastställa vad slags fanerogam du håller i din hand genom att ställa frågor på ett systematiskt sätt som du besvarar. Snart nog kan ett sådant program gaffla in att du plockat en Järnört (Verbena officinalis).

[Illusionen]

.
Kvantmekanisk sammanflätning.

Inom kvantmekaniken förekommer ett fenomen som benämns kvantmekanisk sammanflätning.
Fenomenet kännetecknas av att om partiklar är sammanflätade, så kommer ändringar av den ena
partikeln att medföra att den andra partikelns egenskaper OMEDELBART ändras.
Detta oavsett avståndet partiklarna emellan, vilket är fascinerande.

Ett vanligt exempel på sammanflätade partiklar är två elektroner, som på grund av hur de skapades tillsammans
saknar spinn, men som var för sig inte är spinnlösa.
Om man mäter spinnet hos en av elektronerna får den andra elektronen omedelbart lika stort men motriktat spinn.

I vissa avseenden kan enligt litteraturen sammanflätade partiklar anses utgöra en enda partikel, eftersom de
kvantmekaniskt delar samma tillstånd, men denna sammanflätning bryts så snart som en del i partikelparet mäts.

Delta-konceptets enkla förklaring till ovanstående är kortfattat följande.
DubbelReferensPrincipen, DRP, beskrivs i konceptet som en REFERENSNEUTRAL normerad ömsesidig växelverkan,
medan FÖRNIMMELSEN, till skillnad från den balanserade växelverkan är, REFERENSBEROENDE (= ej normerad),
via MaskeringsPrincipen, MP.
Det är den referensberoende förnimmelsen som bl a utgör grund för fenomenet TID.
DRP:s referensneutrala normerade ömsesidiga växelverkan ”saknar” atomärt fenomenet tid vilket ger
”omedelbarheten” i ovanstående exempel. I övrigt v g se tidigare inlägg.

/ Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=K_BQ5w-0VD8

[Pilatus]

Inom kvantmekaniken förekommer ett fenomen som benämns kvantmekanisk sammanflätning.

Visst, den är känd som EPR-paradoxen (efter Albert Einstein, Boris Podolsky och Nathan Rosen -> entangled particles).

Delta-konceptets enkla förklaring till ovanstående är kortfattat följande. DubbelReferensPrincipen, DRP, beskrivs i konceptet som en REFERENSNEUTRAL normerad ömsesidig växelverkan, medan FÖRNIMMELSEN, till skillnad från den balanserade växelverkan är, REFERENSBEROENDE (= ej normerad), via MaskeringsPrincipen, MP.
Det är den referensberoende förnimmelsen som bl a utgör grund för fenomenet TID.
DRP:s referensneutrala normerade ömsesidiga växelverkan ”saknar” atomärt fenomenet tid vilket ger ”omedelbarheten” i ovanstående exempel.

Hur menar du att detta förklarar att den ena partikelns tillstånd kan påverka den andra, i samband med att vi observerar den? Det tycks enligt experimentet finnas fenomen där en partikel kan påverka vad som händer över stora avstånd, med ögonblicklig verkan och utan att någon mekanism för denna interaktion finns. Hur detta kvantmekaniska experiment skall förklaras diskuteras, men det finns ännu inte något bra svar.

Om du menar att ditt koncept kan förklara detta så skall jag personligen överlämna din förklaring till en person jag känner som har god kompetens inom fysik (genom sin profession). Men jag tror att "Delta-konceptets enkla förklaring" kommer att framstå som obegripligt. Vad som verkligen händer då experimentet utförs (EPR-paradoxen) är fullt begripligt. Kanske kan en förklaring ges i en något enklare prosa än den ovan presenterade? T ex att det system som partikelparet ingår i är en sammanhängande enhet, om man ser det från en dimension som kan förklaras kvantmekaniskt. Hur?

[Illusionen]

Inom kvantmekaniken förekommer ett fenomen som benämns kvantmekanisk sammanflätning.

Visst, den är känd som EPR-paradoxen (efter Albert Einstein, Boris Podolsky och Nathan Rosen -> entangled particles).

Delta-konceptets enkla förklaring till ovanstående är kortfattat följande. DubbelReferensPrincipen, DRP, beskrivs i konceptet som en REFERENSNEUTRAL normerad ömsesidig växelverkan, medan FÖRNIMMELSEN, till skillnad från den balanserade växelverkan är, REFERENSBEROENDE (= ej normerad), via MaskeringsPrincipen, MP.
Det är den referensberoende förnimmelsen som bl a utgör grund för fenomenet TID.
DRP:s referensneutrala normerade ömsesidiga växelverkan ”saknar” atomärt fenomenet tid vilket ger ”omedelbarheten” i ovanstående exempel.

Hur menar du att detta förklarar att den ena partikelns tillstånd kan påverka den andra, i samband med att vi observerar den? Det tycks enligt experimentet finnas fenomen där en partikel kan påverka vad som händer över stora avstånd, med ögonblicklig verkan och utan att någon mekanism för denna interaktion finns. Hur detta kvantmekaniska experiment skall förklaras diskuteras, men det finns ännu inte något bra svar.

Om du menar att ditt koncept kan förklara detta så skall jag personligen överlämna din förklaring till en person jag känner som har god kompetens inom fysik (genom sin profession). Men jag tror att "Delta-konceptets enkla förklaring" kommer att framstå som obegripligt. Vad som verkligen händer då experimentet utförs (EPR-paradoxen) är fullt begripligt. Kanske kan en förklaring ges i en något enklare prosa än den ovan presenterade?
T ex att det system som partikelparet ingår i är en sammanhängande enhet, om man ser det från en dimension som kan förklaras kvantmekaniskt.
Hur?

Du ställer en fråga, som du i praktiken själv redan besvarat på ett bra sätt, med den rödmarkerade texten.
DRP fungerar som det du benämner, ”sammanhängande enhet”.
Då DubbelReferensPrincipen, DRP, i konceptet beskrivs som en REFERENSNEUTRAL normerad
ömsesidig växelverkan saknar den vår verklighets storheter, vilket innebär att ”mekanismen” är abstrakt.
Det ”finns” m a o en DRP-mekanism, men den är ej förnimbar.
Det är när den ”sammanhängande enheten” görs REFERENSBEROENDE (= ej normerad), via egenreferensen, MR,
och MaskeringsPrincipen, MP, som rum-tid inkl förnimmelse framträder.

Jag har strålbehandlats 39 gånger (sista gången i augusti) och därefter fått en knäprotes inopererad
(28 september), vilket sammantaget varit påfrestande. Det är först senaste tiden som jag kunnat återuppta
promenaderna med Jeppe. Jag har inget att invända mot att du konsulterar expertis, men ber dig respektera
att jag inte är intresserad av att diskutera annat än här på FF, i den mån jag orkar och känner för det.

/ Illusionen

[Pilatus]

Kanske kan en förklaring ges i en något enklare prosa än den ovan presenterade? T ex att det system som partikelparet ingår i är en sammanhängande enhet, om man ser det från en dimension som kan förklaras kvantmekaniskt. Hur?

Du ställer en fråga, som du i praktiken själv redan besvarat på ett bra sätt, med den rödmarkerade texten.

Jo, det vore fantastiskt om EPR paradoxen kunde beskrivas och förklaras på ett någorlunda begripligt vis.

DRP fungerar som det du benämner, ”sammanhängande enhet”.
Då DubbelReferensPrincipen, DRP, i konceptet beskrivs som en REFERENSNEUTRAL normerad ömsesidig växelverkan saknar den vår verklighets storheter, vilket innebär att ”mekanismen” är abstrakt.
Det ”finns” m a o en DRP-mekanism, men den är ej förnimbar.
Det är när den ”sammanhängande enheten” görs REFERENSBEROENDE (= ej normerad), via egenreferensen, MR, och MaskeringsPrincipen, MP, som rum-tid inkl förnimmelse framträder.

Ej förnimbar!

Jag har strålbehandlats 39 gånger (sista gången i augusti) och därefter fått en knäprotes inopererad (28 september), vilket sammantaget varit påfrestande. Det är först senaste tiden som jag kunnat återuppta promenaderna med Jeppe.

Då får jag hoppas att du har något gott att möta under det nya året.

[Illusionen]

.

Pilatus: Ej förnimbar!

Illusionen: Ja, pga referensneutraliteten!

Förenklat kan referensneutraliteten ses som en "balansering", som medför att DRP-mekanismen (i brist på referens) ej är förnimbar.
Observera dock att det finns ett balanserat ömsesidigt "innehåll" som "frigörs" när referensneutraliteten hävs via MP.
Det är ömsesidigheten som sedan återspeglas i följsamheten mellan aktuella partiklar.

I början på konceptet finns en tabell rubricerad, Δ, ÖMSESIDIG Ʃ-DRP-RELATION.
Tabellen redovisar hur tolkningen av DRP-vxv-mekanismens normering/balans, påverkas av ändrat referensval, via MaskeringsPrincipen, MP.
Det ändrade referensvalet beskrivs i konceptet som G-densitetsvariationer via produkt- och kvot-bildning.

En mycket förenklad metafor för att illustrera detta är följande.

Tänk dig ett stort cirkulärt horisontellt roterande hjul.
DRP-perspektivet på hjulets periferi erhåller du när du befinner dig i centrum på hjulets nav.
Periferin på hjulet ser då lika/konstant ut åt alla håll (= balans).

Enligt konceptet har medvetandet, via medvetandets referens, MR, en egen struktur.
Hjulets rotation överlagras (= kombineras) därigenom via maskeringsprincipen, MP, på den egna strukturen.
Det innebär att medvetandet uppfattar sig radiellt sidställt relativt hjulets centrum/nav.
Du har m a o ändrat referenspunkt/"nav" för dina iakttagelser av periferin, och infört en rotationsobalans.
Medvetandet förnimmer därigenom ej längre hjulets periferi lika/konstant, utan periferin varierar.
Det är denna variation som ligger till grund för vår förnimbara verklighet, och nämnda tabell.

Hjulets rotation är densamma i båda fallen, men det är enbart i fallet med ”variation” som RUM-TID förekommer.

Vid ömsesidig normerad växelverkan mellan t ex A och B, står A resp B på var sitt hjul. Hjulen roterat synkront och
förskjutet relativt varandra. Rotationsriktningarna är motriktade relativt varandra av skäl som beskrivs i konceptet.
Rum-tid skapas av INTERFERENS mellan aktuella variationer (det är detta som Euler-tabellen visar).
Partiklar (= kraftig interferens) genereras skenbart i de positioner utefter rotationsvarvet där interferensen är stark.
Då A och B står på var sitt hjul (= olika rotationsläge) ser de partikeln i olika position.
Då det rör sig om ett sammanhängande system där allt är beroende av varandra, och där hjulens rotation är G-mastern,
blir konsekvensen att partiklar (inom vxv) uppvisar följsamhet relativt varandra, vilket härmed har förklarats.
Kvantmekanisk sammanflätning bör då kunna ses som ytterligare en verifiering av konceptet inkl DRP.

Nu Pilatus, har jag med detta inlägg verkligen ansträngt mig för att göra detta begripligt för dig.

/ Illusionen

https://www.youtube.com/watch?v=4zLfCnGVeL4
https://www.youtube.com/watch?v=CBJRt68K4Q8

[Illusionen]

Antic,
Skriver detta som en kommentar till det du skriver i tråden, Finns Gud ?
Jag misstänker att vi kanske lägger in olika innebörd i begreppen ?
Enligt konceptet kännetecknas det atomära perspektivet, AP, av INDIVIDUELLA REFERENSER,
och därtill kopplad förnimbar, likaså individuell, RUM-TID. AP representerar därigenom vår verklighet.
Medvetandet/jaget skiljer sig referensmässigt från det atomära perspektivet.
Medvetandet erhåller därigenom sin autonoma jag-observatörsposition/perspektiv gentemot verkligheten.
Jag benämner detta för ”perspektivgränsöverskridande” i tidigare inlägg.
Förhåller det sig kanske då så att ”jaget” i sig, snarare skall betraktas som en effekt av ett referensberoende
”STRUKTURELLT GRÄNSSNITT” , än något annat ? Jag misstänker det.
Medvetandets ”jag” kan då omöjligt beskrivas av sig själv, som något atomärt, utan skiljer sig strukturellt
från verkligheten. Detta medför bl a att det är svårt att ange var ”jaget” är lokaliserat.
Jaget är m a o inte atomärt greppbart.

Det som vållar mig problem är hur begreppet EXISTENS mot ovanstående bakgrund bör definieras.
Avses med existens t ex enbart att något förnims inom ramen för rum-tiden ?

Som vanligt har jag svårt att följa dina tankebanor, då definitioner saknas, men ibland tolkar jag det du skriver
som att du menar något i stil med det jag skriver här.

/ Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=Ss1URTJYlfQ

[Antic]

Vi har en del liknande tankar.

Jaget (existensen) är helt utanför det atomära och har egentligen bara en enda egenskap i avsaknad av ett medvetande, att finnas, eftersom jaget precis som universum måste upplevas för att bli något.

Medvetandet är alltså inte oss, vi bara upplever oss själva med medvetandet. Det ser vi som helt naturligt då vi säger mitt medvetande, min upplevelse och min hjärna och talar om dem så ägodelar till det som är oss.

Och tar man det Bibliskt när du nu nämde ett ord om Bibeln. Skulle vi dö, så dör vi bara upplevelsemässigt (atomärt) men själva existensen finns kvar tills den också tas bort. Troligen det som Bibeln beskriver med den "andra döden", den "permanenta döden" utan chans till återuppväckelse. För ser man på det så så skulle det faktiskt gå att återuppväcka alla som dött genom att ge dem en ny upplevelse av sig själva (ett medvetande).

Sen skiljer det nog lite på hur vi ser på medvetandet och jaget eftersom jag ser en skapare bakom som tänkt ut varje funktion.

[Pilatus]

Jaget (existensen) är helt utanför det atomära

Att jaget inte är en substans behöver inte bevisas. Men vad är jaget?

och har egentligen bara en enda egenskap i avsaknad av ett medvetande, att finnas, eftersom jaget precis som universum måste upplevas för att bli något.

Jaget = en persons identitet.

Medvetandet är alltså inte oss, vi bara upplever oss själva med medvetandet.

Medvetandet är en psykisk aktivitet, hur vi tar emot den yttre verkligheten, vad vi upplever, våra handlingar. Medvetandet har ingenting med Antics försök till förklaring att göra. Om vi bara upplevde oss själva, skulle alla förnimmelser av omvärlden endast vara skenföreställningar. Men jag gissar att Antic kan orientera sig i världen.

[Antic]

Skulle nog skrivit existens istället för jaget där.

Du utelämnar att vi även upplever oss själva med medvetandet. Vi upplever inte bara yttre intryck utan precis lika mycket inre intryck av det som är oss.

Jaget skapas när vi blir medvetna om vår existens men existensen i sig självt är oberoende från medvetandet (som är en process).