Vad tänker du på?

[Fornax]

"Intelligenta känsliga människor är inget världen vill veta av eller behöver.

Vanliga människor "vill tänka själva" även om det blir fel...

"Intelligenta känsliga" människor vill också "tänka själva" även om det blir fel.
Nu pekade du ut en av grupperna. Hur menar du att de skiljer sig åt när det blir fel?

[Fornax]

Fornax

Jag tycker att vi bör ändra fokus, kanske är det lagstiftningen som är kriminell?

Beror på från vems perspektiv vi ser det ifrån. Lagstiftarna och lagarna i sig bryter inte mot några lagar så kriminell tycker jag inte känns som det självklara ordvalet.
En lag är (som jag ser det) en av många, i grunden, tillgängliga intersubjektiva slutledningar av ett specifikt problem. Den är sällan något som bör ses som det enda rätta, tvärtom finns oräkneliga människor som tycker annorlunda (men nånstans måste ju samhället ta ett slags avstamp och besluta sig för vad som är det mest rätta.)
Frågan är om vi har förslag på lagar där majoriteten troligen inte sympatiserar med dem?

[Fornax]

Jag skulle säga att människors känslokyla är ett problem...

Hur drar vi gränsen till vad som är känslokallt?
Går det ens att dra slutsatser om rätt och fel inom ämnen som är så känslomässigt laddade?
Bör de av oss som vill låsa in Breivik i 30 år pga att han avslutat livet på 77 (!) människor känna oss känslokalla?

[klorofyll]

"Intelligenta känsliga människor är inget världen vill veta av eller behöver.

Vanliga människor "vill tänka själva" även om det blir fel...

"Intelligenta känsliga" människor vill också "tänka själva" även om det blir fel.
Nu pekade du ut en av grupperna. Hur menar du att de skiljer sig åt när det blir fel?

Jag tänker på lite halvt maktgalna människor som bara tänker JAG och "det här tjänar jag på"... de tar chansen när de får den.

[klorofyll]

Frågan är om vi har förslag på lagar där majoriteten troligen inte sympatiserar med dem?

Absolut. Det är frågan. Jag tror att man visar för lite sympati med de som utsatts för brott.

[klorofyll]

Jag skulle säga att människors känslokyla är ett problem...

Hur drar vi gränsen till vad som är känslokallt?
Går det ens att dra slutsatser om rätt och fel inom ämnen som är så känslomässigt laddade?
Bör de av oss som vill låsa in Breivik i 30 år pga att han avslutat livet på 77 (!) människor känna oss känslokalla?

Jag menade i samhället i allmänhet, hur människor är mot varandra. De flesta är ganska tunnelseende. Det är nästan så man börjar undra ifall människor har en fri vilja eller inte. Har nyligen lärt mig att man skall handla i värderad riktning, d.v.s. agera utefter sina värderingar, för det är sådant man tar med sig. Man måste känna sig levande.

[Fornax]

"Intelligenta känsliga" människor vill också "tänka själva" även om det blir fel.
Nu pekade du ut en av grupperna. Hur menar du att de skiljer sig åt när det blir fel?

Jag tänker på lite halvt maktgalna människor som bara tänker JAG och "det här tjänar jag på"... de tar chansen när de får den.

Jag förstår inte riktigt hur det är kopplat till vad Zokrates skrev om att världen inte vill veta av eller behöver intelligenta känsliga människor.
Men håller med om att det är vanligt att människor tar chansen när de får den. Och får man den inte så tar man den ändå.

Har nyligen lärt mig att man skall handla i värderad riktning, d.v.s. agera utefter sina värderingar

Låter vettigt. Det är nog en stor del av vad livet går ut på, att finjustera och "bättra på" sina värderingar och sen försöka leva efter dem. Men det funkar som bekant inte alltid så bra. Ibland struntar vi helt i att agera utefter vad vi själva tycker är rätt och ibland försöker vi men misslyckas ändå.
Drack vi inte lite för mycket igår? Hur gick det med den där dieten? Det kanske är dags att dammtorka lite här hemma? Hjälper vi våra medmänniskor i god proportion till hur välställda vi är?
Och som du själv är inne på, bemöter vi varandra så väl som vi borde?
Samma sak gäller nog med den saken. Ibland anser vi inte att någon förtjänar ett så vänligt bemötande, och i andra fall kanske vi försöker men uppfattas ändå som känslokalla eller otrevliga. Det kan såklart vara så att personen faktiskt är otrevlig och känslokall. Men i många fall är det så att den som känner av läget gör sitt bästa för att leta fel och något att hugga på. Tror det är viktigt att fokusera på vad människor omkring oss har för intentioner snarare än ifall de klarar av att ta sig igenom livets snårskog av utmaningar utan att misslyckas då och då.

[klorofyll]

Jag förstår inte riktigt hur det är kopplat till vad Zokrates skrev om att världen inte vill veta av eller behöver intelligenta känsliga människor.

Hur gör då du tolkningen? Varför tror du att människor är känslokalla?

Har nyligen lärt mig att man skall handla i värderad riktning, d.v.s. agera utefter sina värderingar

Låter vettigt. Det är nog en stor del av vad livet går ut på, att finjustera och "bättra på" sina värderingar och sen försöka leva efter dem. Men det funkar som bekant inte alltid så bra. Ibland struntar vi helt i att agera utefter vad vi själva tycker är rätt och ibland försöker vi men misslyckas ändå.
Drack vi inte lite för mycket igår? Hur gick det med den där dieten? Det kanske är dags att dammtorka lite här hemma? Hjälper vi våra medmänniskor i god proportion till hur välställda vi är?
Och som du själv är inne på, bemöter vi varandra så väl som vi borde?
Samma sak gäller nog med den saken. Ibland anser vi inte att någon förtjänar ett så vänligt bemötande, och i andra fall kanske vi försöker men uppfattas ändå som känslokalla eller otrevliga. Det kan såklart vara så att personen faktiskt är otrevlig och känslokall. Men i många fall är det så att den som känner av läget gör sitt bästa för att leta fel och något att hugga på. Tror det är viktigt att fokusera på vad människor omkring oss har för intentioner snarare än ifall de klarar av att ta sig igenom livets snårskog av utmaningar utan att misslyckas då och då.

Väldigt sant... Det är verkligen omvälvande att upptäcka vilka enorma fördomar man har. Jag mötte en person som såg farlig ut, men han visade sig vara både ödmjuk, god och lite naiv. Inte alls farlig. Men det är också en sak som jag tycker är skönt med att bli äldre, att man kanske gör lite färre felbedömningar. En sak som är knepig är ju också moral, ingen kan ju med säkerhet säga om en person är rent omoralisk eller om situationen har uppkommit ur någonting baserat i det förflutna.

[Fornax]

Varför tror du att människor är känslokalla?.

Jag ser känslokyla främst som en överlevnads- och försvarsmekanism. En inställning vi använder oss av för att hålla avståndet till människor vi inte litar på och som kan utgöra en fara.
Rent evolutionärt är det en fördel att dra öronen åt sig och inte naivt sprida kärlek mot folk som vill oss illa, att omedvetet kliva rakt in i fälla efter fälla.
Man upprätthåller bara den allra nödvändigaste kommunikationen men håller sig i övrigt kort mot personen för att inte riskera att nästlas in i den riskfyllda människans eventuella manipulationer och dåliga inverkan på omgivningen.

Sen är det en fråga om rättvisa också. Oförtjänt känslokyla bemöter vi gärna med känslokyla. Eye for an eye...
Men frågan är om inte värme oftast är bästa vapnet mot kyla.

[Anders]

Läser Stridsbergs Beckomberga nu. Intresaant i sig, lite kopplat till din känslokyla Fornax. Både lycka och galenskap handlar mycket om förhållandet till andra. Även för oss som inte är så överdrivet sociala varelser.

Men än mer tänkte jag på Beckomberga som plats. Beckis fanns liksom som ett skällsord under min uppväxt i Järfälla, beläget nånstans i Bromma, (nån mil närmare Stockholm i nordväst än Järfälla, för er som inte kan norra Stockholm). Har aldrig kollat mer exakt var det låg så nu gjorde jag det. Alldeles nära Blackeberg där jag växte upp först, flyttade till järfälla då jag var fyra. Får lust att ta en sväng både förbi Beckomberga och mitt första hem på Porthansvägen.

Har ni skrivit ned era tidiga minnen? Jag gjorde det härom året, eftersom vi flyttade då jag fyllt fyra vet jag att mina minnen från Bromma är tidigare än så. Intressant övning faktiskt. Var väl ett tjugotal minnen all in all. Värsta var väl då de kom hem med lillebrorsan. Var tre då.
Har ni något minne som ni bevarar som ert tidigaste?

[klorofyll]

Rent evolutionärt är det en fördel att dra öronen åt sig och inte naivt sprida kärlek mot folk som vill oss illa, att omedvetet kliva rakt in i fälla efter fälla.

Vi gör gärna det alla andra gör, man litar hellre till någon annans erfarenhet och ord än gör sig en egen erfarenhet. Men det är ofta en fördel att ha gjort sina egna erfarenheter, alternativet är att lita till någons ord, vilket kan vara falskt, och när du väl upptäcker det så kan du ha hunnit göra många misstag. Den enklaste vägen är inte alltid den bästa.

[klorofyll]

Har ni skrivit ned era tidiga minnen?

Jag tänker sällan på det förflutna. Det har nog alltid varit så. Tycker att det är skönt att slippa det. Öht så är jag nog inte så medveten.

Intressant övning faktiskt.

Det finns många sådana där psykologiska övningar. Jag läser lite i en bok som heter "Sluta grubbla börja leva", den heter faktiskt så, och den är bra! Man kan lära sig mycket av andras tankar och förhållningssätt.

[Anders]

Har ni skrivit ned era tidiga minnen?

Jag tänker sällan på det förflutna. Det har nog alltid varit så. Tycker att det är skönt att slippa det. Öht så är jag nog inte så medveten.

Intressant övning faktiskt.

Det finns många sådana där psykologiska övningar. Jag läser lite i en bok som heter "Sluta grubbla börja leva", den heter faktiskt så, och den är bra! Man kan lära sig mycket av andras tankar och förhållningssätt.

Hayes, ja. Den gick jag igenom för några år sen. Lite profet för såna som Anna Kåver och Åsa Nilsonne. Han har bra saker att säga.

De tidiga minnenas bevarande, jag tror att det är något annat.

Ett sökande av grunden för sin person. Förutom att det är roligt i sig. Jag skall åka dit någongång snart, till det hyreshus jag bodde i tills jag var 4 år. Och se hur minnesbilderna stämmer med terrängen. Och som sagt, Beckomberga.

[Ben]

Det går ibland inte att skriva nåt och posta, här på FF med Tor webbläsare (anonymitet).

[klorofyll]

Ett sökande av grunden för sin person.

Jag har en drömsk bild av mig som person och mitt ursprung. Skulle kunna säga: jag vet vem jag är. Men jag vet ju inte om det är sant. Jag har en väldig respekt för det förflutna och jag är ganska konfliktfylld. Man glömmer så jävla mycket. Om jag var arkeolog så skulle jag sätta igång med att tänka på det förflutna precis nu innan det försvinner och jag ser inget fel i det.