Håller inte med dej alls.
I skolan behövs inte mer flummeri än det som redan finns. Tvärtom.
Den gamla pluggskolan hade säkert sina brister men är ändå överlägsen dagens slappa "gör vad du vill" skola.
Snöbollen i nacken är nog så talande för dagens skola.
Vi som vuxna måste ta vårat ansvar och inte lägga detta på barnen.
Alla behöver baskunskaper, att kunna läs, räkna etc. Hur fasiken blir det om ungarna får bestämma?
Dax för lite ordning i skolan tycker jag. Ingen mår bra av den kaotiska miljön som råder just nu.
Hämnd från en tjänsteman?
Moderator: Moderatorgruppen
suchanother
Barn vet ju redan att de är de vuxna som bestämmer, men den statliga myndighetsrocken tar ju ifrån vuxna själva vuxenrollen. Statligt anställda är ju belagda med både handfängsel och munkavel - vem respekterar en sån? Eller motsatsen, en vuxen som går omkring och gormar åt alla barn och inte släpper någon nära sig? Du måste se det i det sammanhanget också. För du verkar ställa frågan om ett val mellan antingen en statlig men "fri" skola eller en statlig och disciplinerad skola. Jag pekar på en tredje väg, bort från detta meningslösa förmynderi och tillbaka till lite normala mänskliga relationer.
Det mest typiska kännetecknet för hur man tänker kring utbildning (och de flesta andra politiska frågor) är att man inte får smutsa ner sig. Frågan behandlas kyligt och med distans, som från ett kontrollrum där man bara ska behöva trycka på en knapp, dra i en spak och så blir allting bra. I processen glöms det gemensamma ansvaret bort och när allting går åt helvete så måste man utse en syndabock. I skolans fall är det föräldrarnas, politikernas, lärarna eller barnens fel men ingen ifrågasätter institutionstänkandet.
Barn vet ju redan att de är de vuxna som bestämmer, men den statliga myndighetsrocken tar ju ifrån vuxna själva vuxenrollen. Statligt anställda är ju belagda med både handfängsel och munkavel - vem respekterar en sån? Eller motsatsen, en vuxen som går omkring och gormar åt alla barn och inte släpper någon nära sig? Du måste se det i det sammanhanget också. För du verkar ställa frågan om ett val mellan antingen en statlig men "fri" skola eller en statlig och disciplinerad skola. Jag pekar på en tredje väg, bort från detta meningslösa förmynderi och tillbaka till lite normala mänskliga relationer.
Det mest typiska kännetecknet för hur man tänker kring utbildning (och de flesta andra politiska frågor) är att man inte får smutsa ner sig. Frågan behandlas kyligt och med distans, som från ett kontrollrum där man bara ska behöva trycka på en knapp, dra i en spak och så blir allting bra. I processen glöms det gemensamma ansvaret bort och när allting går åt helvete så måste man utse en syndabock. I skolans fall är det föräldrarnas, politikernas, lärarna eller barnens fel men ingen ifrågasätter institutionstänkandet.
Kiifen
Jag håller med dig att intutitionstänkandet hämmar och att skolan bör göras om från början, men emphasis ska inte läggas på eleven utan istället på relationen emellan lärare och elev. Allt annat runt omkring är ju egentligen bara organisation, skolpolitik osv.
All forskning visar att vissa lärare får bättre resultat än andra jorden över. Detta kan ju betyda att de är skickligare på sitt arbete låt oss anta det. Vad är det då som de har? Vilka är deras egenskaper?
Och kan vem som helst lära sig detta?
Om vi går till djurvärlden (även om detta inte är så populärt att jämföra våra små med djuren iallafall inte bland mina kollegor) så har vi ungefär samma situation där att vissa föräldrar lyckas snabbare med det som ska läras in. Ta tex varghonan som helt enkelt lär in socialisering på 8 veckor och jämför det med "avelshundar" där samma process kan ta upp till 12 veckor. Vilka metoder använder hon då?
Till att börja med är rangordning en viktig del, en rangordning måste inte användas till att trycka ned andra, den kan precis på samma vis användas till att bygga upp, det är det de gör. Sedan handlar det om att kunna belöna/straffa när det är tid för belöning och tid för straff, man skulle aldrig se ett djur belöna en lång tid efter ett rätt eller ett felbeteende.
Detta sköter modern till vargkubben.
Vilka uppgifter har då de andra i flocken? Så fort valpen är tillräckligt gammal träder andra in och delar ut ansvar som valpen tar eller inte tar.
I en vargflock så utser man specialister för olika uppgifter detta kräver mycket träning och ständigt ökat ansvar. I en väl fungerande flock har alla djur en gemenskam egenskap, de kan finna sig i rangordning och "ledaren" använder sin makt konstruktivt.
Åter till människan och dessutom en tjatig isboll.
Min isbollsincident visar egentligen på ett större feltänk än mitt hämndbegär. Till att börja med så är det inte konstruktivt av mig att vilja hämnas men det är en naturlig känsla som jag inte får ha som tjänsteman, det var ju det jag egentligen hade problem med (Ett moraliskt dilemma) Jag var säkert för otydlig.
Iallafall har den här isbollen lett till att jag funderar på vad jag kan bli bättre på och vad i instutitionen skolan som är onaturligt om man nu vågar använda ett sånt begrepp här utan att bli avkrävd på en definition.
För god/effektiv inlärning så måste relationen mellan lärare och elev odlas, det ska vara så att läraren bestämmer men att det finns tid och möjlighet för elever att prova egna ideer och att dessa ideer inte motas utan istället uppmuntras så att belöning kan komma naturligt.
För att detta ska kunna fungera måste eleven komma med inställningen
"rangordningen" i klassrummet är bra, den kommer att hjälpa mig.
Här stöter vi på de riktiga problemen med dagens skola. Läraren får inte ett naturligt ledarskap och eleverna tvingas till egna rangordningar i klasserna, de måste även testa lärarnas ledarskap eftersom detta inte är en nödvändig egenskap för att bli lärare.
Jag tror inte att vi hade haft några problem i skolan om det hade varit en vuxen/elev.
De lärare som faktiskt klarar detta världen över tror jag har på något sätt förskansat sig ett naturligt ledarskap och använder detta på ett sådant sätt att eleverna märker att det är en belöning i sig att följa läraren, eftersom läraren så smånigom kommer att öka ansvaret tills det till slut blir större än lärarens eget ansvar och eleven blir lärare.
Det är på så många punkter vårt skolsystem inte klarar av detta, dels är ju ekonomi ett problem, men även en i mina ögon allmänt konstig grundtanke att alla ska bli lika bra på allting och det är lärarens arbete att se till att det blir så. Vi har låtit tanken på likhet bli tanken på jämlikhet och samhället värderar en person efter sin skolastiska förmåga detta i sig föder naturligtvis en rädsla att misslyckas eftersom väldigt få är intresserade av allting.
CAUSTIX har rätt i att detta inte var lämpligt att diskutera i filosofiforum och jag ber om ursäkt för detta, det hade varit mer på plats i personalrummet men då hade jag nog dessvärre fått en ensidigare syn och detta har givit mig mer.
Går in i måndagen inte som lärare utan som ledare.
När isbollarna viner i korridoren ska jag lära dem som kastar varför jag inte kastar tillbaka och vad vi ska göra istället!
Jag håller med dig att intutitionstänkandet hämmar och att skolan bör göras om från början, men emphasis ska inte läggas på eleven utan istället på relationen emellan lärare och elev. Allt annat runt omkring är ju egentligen bara organisation, skolpolitik osv.
All forskning visar att vissa lärare får bättre resultat än andra jorden över. Detta kan ju betyda att de är skickligare på sitt arbete låt oss anta det. Vad är det då som de har? Vilka är deras egenskaper?
Och kan vem som helst lära sig detta?
Om vi går till djurvärlden (även om detta inte är så populärt att jämföra våra små med djuren iallafall inte bland mina kollegor) så har vi ungefär samma situation där att vissa föräldrar lyckas snabbare med det som ska läras in. Ta tex varghonan som helt enkelt lär in socialisering på 8 veckor och jämför det med "avelshundar" där samma process kan ta upp till 12 veckor. Vilka metoder använder hon då?
Till att börja med är rangordning en viktig del, en rangordning måste inte användas till att trycka ned andra, den kan precis på samma vis användas till att bygga upp, det är det de gör. Sedan handlar det om att kunna belöna/straffa när det är tid för belöning och tid för straff, man skulle aldrig se ett djur belöna en lång tid efter ett rätt eller ett felbeteende.
Detta sköter modern till vargkubben.
Vilka uppgifter har då de andra i flocken? Så fort valpen är tillräckligt gammal träder andra in och delar ut ansvar som valpen tar eller inte tar.
I en vargflock så utser man specialister för olika uppgifter detta kräver mycket träning och ständigt ökat ansvar. I en väl fungerande flock har alla djur en gemenskam egenskap, de kan finna sig i rangordning och "ledaren" använder sin makt konstruktivt.
Åter till människan och dessutom en tjatig isboll.
Min isbollsincident visar egentligen på ett större feltänk än mitt hämndbegär. Till att börja med så är det inte konstruktivt av mig att vilja hämnas men det är en naturlig känsla som jag inte får ha som tjänsteman, det var ju det jag egentligen hade problem med (Ett moraliskt dilemma) Jag var säkert för otydlig.
Iallafall har den här isbollen lett till att jag funderar på vad jag kan bli bättre på och vad i instutitionen skolan som är onaturligt om man nu vågar använda ett sånt begrepp här utan att bli avkrävd på en definition.
För god/effektiv inlärning så måste relationen mellan lärare och elev odlas, det ska vara så att läraren bestämmer men att det finns tid och möjlighet för elever att prova egna ideer och att dessa ideer inte motas utan istället uppmuntras så att belöning kan komma naturligt.
För att detta ska kunna fungera måste eleven komma med inställningen
"rangordningen" i klassrummet är bra, den kommer att hjälpa mig.
Här stöter vi på de riktiga problemen med dagens skola. Läraren får inte ett naturligt ledarskap och eleverna tvingas till egna rangordningar i klasserna, de måste även testa lärarnas ledarskap eftersom detta inte är en nödvändig egenskap för att bli lärare.
Jag tror inte att vi hade haft några problem i skolan om det hade varit en vuxen/elev.
De lärare som faktiskt klarar detta världen över tror jag har på något sätt förskansat sig ett naturligt ledarskap och använder detta på ett sådant sätt att eleverna märker att det är en belöning i sig att följa läraren, eftersom läraren så smånigom kommer att öka ansvaret tills det till slut blir större än lärarens eget ansvar och eleven blir lärare.
Det är på så många punkter vårt skolsystem inte klarar av detta, dels är ju ekonomi ett problem, men även en i mina ögon allmänt konstig grundtanke att alla ska bli lika bra på allting och det är lärarens arbete att se till att det blir så. Vi har låtit tanken på likhet bli tanken på jämlikhet och samhället värderar en person efter sin skolastiska förmåga detta i sig föder naturligtvis en rädsla att misslyckas eftersom väldigt få är intresserade av allting.
CAUSTIX har rätt i att detta inte var lämpligt att diskutera i filosofiforum och jag ber om ursäkt för detta, det hade varit mer på plats i personalrummet men då hade jag nog dessvärre fått en ensidigare syn och detta har givit mig mer.
Går in i måndagen inte som lärare utan som ledare.
När isbollarna viner i korridoren ska jag lära dem som kastar varför jag inte kastar tillbaka och vad vi ska göra istället!
Ett avslut?
Kiifen
Jag håller med dig att intutitionstänkandet hämmar och att skolan bör göras om från början, men emphasis ska inte läggas på eleven utan istället på relationen emellan lärare och elev. Allt annat runt omkring är ju egentligen bara organisation, skolpolitik osv.
All forskning visar att vissa lärare får bättre resultat än andra jorden över. Detta kan ju betyda att de är skickligare på sitt arbete låt oss anta det. Vad är det då som de har? Vilka är deras egenskaper?
Och kan vem som helst lära sig detta?
Om vi går till djurvärlden (även om detta inte är så populärt att jämföra våra små med djuren iallafall inte bland mina kollegor) så har vi ungefär samma situation där att vissa föräldrar lyckas snabbare med det som ska läras in. Ta tex varghonan som helt enkelt lär in socialisering på 8 veckor och jämför det med "avelshundar" där samma process kan ta upp till 12 veckor. Vilka metoder använder hon då?
Till att börja med är rangordning en viktig del, en rangordning måste inte användas till att trycka ned andra, den kan precis på samma vis användas till att bygga upp, det är det de gör. Sedan handlar det om att kunna belöna/straffa när det är tid för belöning och tid för straff, man skulle aldrig se ett djur belöna en lång tid efter ett rätt eller ett felbeteende.
Detta sköter modern till vargkubben.
Vilka uppgifter har då de andra i flocken? Så fort valpen är tillräckligt gammal träder andra in och delar ut ansvar som valpen tar eller inte tar.
I en vargflock så utser man specialister för olika uppgifter detta kräver mycket träning och ständigt ökat ansvar. I en väl fungerande flock har alla djur en gemenskam egenskap, de kan finna sig i rangordning och "ledaren" använder sin makt konstruktivt.
Åter till människan och dessutom en tjatig isboll.
Min isbollsincident visar egentligen på ett större feltänk än mitt hämndbegär. Till att börja med så är det inte konstruktivt av mig att vilja hämnas men det är en naturlig känsla som jag inte får ha som tjänsteman, det var ju det jag egentligen hade problem med (Ett moraliskt dilemma) Jag var säkert för otydlig.
Iallafall har den här isbollen lett till att jag funderar på vad jag kan bli bättre på och vad i instutitionen skolan som är onaturligt om man nu vågar använda ett sånt begrepp här utan att bli avkrävd på en definition.
För god/effektiv inlärning så måste relationen mellan lärare och elev odlas, det ska vara så att läraren bestämmer men att det finns tid och möjlighet för elever att prova egna ideer och att dessa ideer inte motas utan istället uppmuntras så att belöning kan komma naturligt.
För att detta ska kunna fungera måste eleven komma med inställningen
"rangordningen" i klassrummet är bra, den kommer att hjälpa mig.
Här stöter vi på de riktiga problemen med dagens skola. Läraren får inte ett naturligt ledarskap och eleverna tvingas till egna rangordningar i klasserna, de måste även testa lärarnas ledarskap eftersom detta inte är en nödvändig egenskap för att bli lärare.
Jag tror inte att vi hade haft några problem i skolan om det hade varit en vuxen/elev.
De lärare som faktiskt klarar detta världen över tror jag har på något sätt förskansat sig ett naturligt ledarskap och använder detta på ett sådant sätt att eleverna märker att det är en belöning i sig att följa läraren, eftersom läraren så smånigom kommer att öka ansvaret tills det till slut blir större än lärarens eget ansvar och eleven blir lärare.
Det är på så många punkter vårt skolsystem inte klarar av detta, dels är ju ekonomi ett problem, men även en i mina ögon allmänt konstig grundtanke att alla ska bli lika bra på allting och det är lärarens arbete att se till att det blir så. Vi har låtit tanken på likhet bli tanken på jämlikhet och samhället värderar en person efter sin skolastiska förmåga detta i sig föder naturligtvis en rädsla att misslyckas eftersom väldigt få är intresserade av allting.
CAUSTIX har rätt i att detta inte var lämpligt att diskutera i filosofiforum och jag ber om ursäkt för detta, det hade varit mer på plats i personalrummet men då hade jag nog dessvärre fått en ensidigare syn och detta har givit mig mer.
Går in i måndagen inte som lärare utan som ledare.
När isbollarna viner i korridoren ska jag lära dem som kastar varför jag inte kastar tillbaka och vad vi ska göra istället!
Jag håller med dig att intutitionstänkandet hämmar och att skolan bör göras om från början, men emphasis ska inte läggas på eleven utan istället på relationen emellan lärare och elev. Allt annat runt omkring är ju egentligen bara organisation, skolpolitik osv.
All forskning visar att vissa lärare får bättre resultat än andra jorden över. Detta kan ju betyda att de är skickligare på sitt arbete låt oss anta det. Vad är det då som de har? Vilka är deras egenskaper?
Och kan vem som helst lära sig detta?
Om vi går till djurvärlden (även om detta inte är så populärt att jämföra våra små med djuren iallafall inte bland mina kollegor) så har vi ungefär samma situation där att vissa föräldrar lyckas snabbare med det som ska läras in. Ta tex varghonan som helt enkelt lär in socialisering på 8 veckor och jämför det med "avelshundar" där samma process kan ta upp till 12 veckor. Vilka metoder använder hon då?
Till att börja med är rangordning en viktig del, en rangordning måste inte användas till att trycka ned andra, den kan precis på samma vis användas till att bygga upp, det är det de gör. Sedan handlar det om att kunna belöna/straffa när det är tid för belöning och tid för straff, man skulle aldrig se ett djur belöna en lång tid efter ett rätt eller ett felbeteende.
Detta sköter modern till vargkubben.
Vilka uppgifter har då de andra i flocken? Så fort valpen är tillräckligt gammal träder andra in och delar ut ansvar som valpen tar eller inte tar.
I en vargflock så utser man specialister för olika uppgifter detta kräver mycket träning och ständigt ökat ansvar. I en väl fungerande flock har alla djur en gemenskam egenskap, de kan finna sig i rangordning och "ledaren" använder sin makt konstruktivt.
Åter till människan och dessutom en tjatig isboll.
Min isbollsincident visar egentligen på ett större feltänk än mitt hämndbegär. Till att börja med så är det inte konstruktivt av mig att vilja hämnas men det är en naturlig känsla som jag inte får ha som tjänsteman, det var ju det jag egentligen hade problem med (Ett moraliskt dilemma) Jag var säkert för otydlig.
Iallafall har den här isbollen lett till att jag funderar på vad jag kan bli bättre på och vad i instutitionen skolan som är onaturligt om man nu vågar använda ett sånt begrepp här utan att bli avkrävd på en definition.
För god/effektiv inlärning så måste relationen mellan lärare och elev odlas, det ska vara så att läraren bestämmer men att det finns tid och möjlighet för elever att prova egna ideer och att dessa ideer inte motas utan istället uppmuntras så att belöning kan komma naturligt.
För att detta ska kunna fungera måste eleven komma med inställningen
"rangordningen" i klassrummet är bra, den kommer att hjälpa mig.
Här stöter vi på de riktiga problemen med dagens skola. Läraren får inte ett naturligt ledarskap och eleverna tvingas till egna rangordningar i klasserna, de måste även testa lärarnas ledarskap eftersom detta inte är en nödvändig egenskap för att bli lärare.
Jag tror inte att vi hade haft några problem i skolan om det hade varit en vuxen/elev.
De lärare som faktiskt klarar detta världen över tror jag har på något sätt förskansat sig ett naturligt ledarskap och använder detta på ett sådant sätt att eleverna märker att det är en belöning i sig att följa läraren, eftersom läraren så smånigom kommer att öka ansvaret tills det till slut blir större än lärarens eget ansvar och eleven blir lärare.
Det är på så många punkter vårt skolsystem inte klarar av detta, dels är ju ekonomi ett problem, men även en i mina ögon allmänt konstig grundtanke att alla ska bli lika bra på allting och det är lärarens arbete att se till att det blir så. Vi har låtit tanken på likhet bli tanken på jämlikhet och samhället värderar en person efter sin skolastiska förmåga detta i sig föder naturligtvis en rädsla att misslyckas eftersom väldigt få är intresserade av allting.
CAUSTIX har rätt i att detta inte var lämpligt att diskutera i filosofiforum och jag ber om ursäkt för detta, det hade varit mer på plats i personalrummet men då hade jag nog dessvärre fått en ensidigare syn och detta har givit mig mer.
Går in i måndagen inte som lärare utan som ledare.
När isbollarna viner i korridoren ska jag lära dem som kastar varför jag inte kastar tillbaka och vad vi ska göra istället!
Jag håller med Kiifen!
Visst vill barn lära sig! Men nog går det att LEKA fram lärandet! Dessutom är det kanske inte så viktigt att t.ex. kunna Hallands floder; att rabbla "Nissan Ätran Viskan Lagan" ser disciplinerat och bra ut i lärarnas ögon men är i själva verket något som den uppväxande eleven klarar sig i livet alldeles bra utan!
Och de barn som nu verkligen inte alls vill lära sig något (pga depression eller vad det nu kan vara), de går ändå inte att lära något via tvång!
För mig blev grundskolan psykisk tortyr eftersom jag tvingades vara passiv i hjärnan och på socialistiskt manér maniskt repetera bokstäver (men jag kunde redan skriva, lärde mig det redan vid 3-4 års ålder). Längtade alltid från skolan så jag kunde stimulera min hjärna med hjälp av min skrivmaskin, min dator och mina böcker. Det enda jag lärde mig de 4 första åren var att skolan var något som utsatte mig för saker jag inte ville, utan anledning. Och precis så är det ju med staten. Den utsätter oss för saker vi inte vill bara för att makthavarna är egocentriska och inte förstår människor som är annorlunda än de själva. Alternativt VÄLJER att skada människor som är annorlunda än de själva, pga det antielitisktiska/jantelagsstyrda hat som råder i det svenska samhället. Staten har förklarat krig mot mig.
Hur bör då lärandet se ut? Tja man borde prata med eleven och se vilka saker den är intresserad av, t.ex. riddare, dinosaurier eller bomber. Man bör utgå från detta barnets intresse, och successivt försöka föra in samtalet om ämnet, till något lärorikt. Skulle barnet tappa intresset är det bara en indikator på att barnet inte ser hur kunskapen kan appliceras på verkligheten. Detta är bara bra, för det är en varningsklocka för läraren att han har missat att förklara något.
Massutbildningen är en kvarleva från jordbrukarsamhället som halkat efter pga svårigheten att ompröva gamla utbildningsidéal. Och med tanke på vad det svenska utbildningsväsendet gör mot högbegåvade barn hade nog faktiskt världen varit bättre utan den svenska skolan.
Visst vill barn lära sig! Men nog går det att LEKA fram lärandet! Dessutom är det kanske inte så viktigt att t.ex. kunna Hallands floder; att rabbla "Nissan Ätran Viskan Lagan" ser disciplinerat och bra ut i lärarnas ögon men är i själva verket något som den uppväxande eleven klarar sig i livet alldeles bra utan!
Och de barn som nu verkligen inte alls vill lära sig något (pga depression eller vad det nu kan vara), de går ändå inte att lära något via tvång!
För mig blev grundskolan psykisk tortyr eftersom jag tvingades vara passiv i hjärnan och på socialistiskt manér maniskt repetera bokstäver (men jag kunde redan skriva, lärde mig det redan vid 3-4 års ålder). Längtade alltid från skolan så jag kunde stimulera min hjärna med hjälp av min skrivmaskin, min dator och mina böcker. Det enda jag lärde mig de 4 första åren var att skolan var något som utsatte mig för saker jag inte ville, utan anledning. Och precis så är det ju med staten. Den utsätter oss för saker vi inte vill bara för att makthavarna är egocentriska och inte förstår människor som är annorlunda än de själva. Alternativt VÄLJER att skada människor som är annorlunda än de själva, pga det antielitisktiska/jantelagsstyrda hat som råder i det svenska samhället. Staten har förklarat krig mot mig.
Hur bör då lärandet se ut? Tja man borde prata med eleven och se vilka saker den är intresserad av, t.ex. riddare, dinosaurier eller bomber. Man bör utgå från detta barnets intresse, och successivt försöka föra in samtalet om ämnet, till något lärorikt. Skulle barnet tappa intresset är det bara en indikator på att barnet inte ser hur kunskapen kan appliceras på verkligheten. Detta är bara bra, för det är en varningsklocka för läraren att han har missat att förklara något.
Massutbildningen är en kvarleva från jordbrukarsamhället som halkat efter pga svårigheten att ompröva gamla utbildningsidéal. Och med tanke på vad det svenska utbildningsväsendet gör mot högbegåvade barn hade nog faktiskt världen varit bättre utan den svenska skolan.
Med risk för att ge sken av en klubb för inbördes beundran vill jag ändå säga att jag håller med Makterna i denna fråga, även om han nu inte håller med mig i allt, eller av allt jag nu kommer att framföra. Framförallt känner jag en avsky och ett äckel gentemot den på ett fruktansvärt unket sätt, passiviserande och vidrigt ruttnande avföring i helvetets insitutionalisering som har ägt rum på tok för länge i det här jävla landet. Skolan är enbart ett exempel på alla de fängelser som Svenskarna (och många andra sk. välfärdsstater) bygger in sig själva i och sedan har mycket svårt att ta sig ur eller få en övergripande bild över (förblindade av hyckleriet om demokrati och frihet). Svensken har blivit indoktrinerad av tanken på ett automatiskt samhälle vilket denne inte behöver involera sig själv och sin person i överhuvudtaget. Den indoktrinering som skett handlar främst om att Svensken har fått den inbilskt trångsynta och odemokratiska idén att staten ska ta hand om allas behov. Att staten, per automatik och utan personlig involvering eller inblandning, helt enkelt som en osynlig hand, skall avlasta Svensken sitt personliga initiativ och sätter istället sig själv till att bygga på samma system som avpersonifierar och avidentifierar hela landet. Systemet handlar om att begränsa handlingsutrymmet.
Statens metod går ut på att skapa maktförhållanden mellan människor som sedan blir svåra att se innebörden av i vad man förlorar i medmänsklighet. Vi har vårdare och klient, lärare och elev, kommun och kommunanställd, eller för all del, ägare och arbetare. Skolan skulle kunna vara ett ställa där både barn och vuxna lär sig saker, utan att man ska behöva ingå i dessa tjänstemannarelationer till varandra. Skolan skulle kunna vara en plantlåda där saker händer, där projekt sätts igång, där man tar tillvara på initiativ och idéer, hur tokiga dom än är så finns det i skolan en möjlighet att pröva dom och se hur det kan gå. Att människor om dom får chansen, utvecklas och växer långt bortom läroplanerna.
Genom projekten så involveras man i något skapande, man ser en delaktighet och ett sammanhang som saknas idag. Man ser att man själv faktiskt är kapabel till något! Man behöver inte bli fastspänd och tvingad till information, man söker sig till den information som blir relevant i sammanhanget! Ska man bygga något, ja då söker man efter den information man behöver, är man intresserad av något om kemi så finns det kunnigt folk på plats som kan assistera, vill man lära sig att sy kläder, varför inte? Och varför måste skolan vara en avgränsad värld, enbart fokuserad på sk. "lärande"? Elever skulle mycket väl kunna göra saker och sälja dom och spara ihop pengar till nya projekt. Det behöver inte handla om att baka kakor enligt läroplan och sälja dom för att spara ihop till en klassresa. Elever kan designa kläder, möbler, bygga och sy. Varför ska man behöva ha klasser? Detta begränsar ju också handlingsutrymmet! För tusan, äldre elever kan visa yngre hur man gör, skolan skulle kunna bli en fest i lärande! T.ex. föräldrar skulle kunna vara där och hjälpa till, det hela skulle kunna bli till självförsörjande enheter som kan utbyta saker och kunskaper mellan varandra. Till slut kanske man t.o.m. på allvar flyttar in i skolorna och bygger upp kompletta småsamhällen där alla lever i ett sammanhang av att direkt bidra med något och se resultatet av detta! Varför inte?
Lärarens roll i det hela blir något av en föräldersgestalt men också kunnig person som vet var man kan hitta saker, vet hur man kan få tag i grejer, vet hur man gör och kan ställa upp med att visa det också, utan att för den skull plocka projektet ur elevens händer. Att helt enkelt bara finnas där!
Skolans funktion har hittils, överallt och hur man än försöker komma tillrätta med den, alltid handlat om institutionalisering. Den har aldrig handlat om att uppmuntra de visioner som eleverna har. Den har faktiskt aldrig trott på barnen, den har alltid befunnit sig i en hopplös situation som å ena sidan kämpar med att hålla barnen från att hitta på saker och å andra sidan kliat sig i bakhuvudet till varför barnen är så förbaskat ointresserade av allting. Det är ju självklart för oss alla i vanliga mellanmänskliga relationer att ifall man blir bemött som en idiot så tappar man gnistan, man tappar tron på den andre, även på sig själv. Man får bara veta att man inte duger något till så länge man inte följer "läroplanen" detta fruktansvärda begrepp som används av alla småpåvar och minihitlers man kan tänka sig som aldrig trott på sig själva eller intresserat sig för en annan människa över huvud taget.
Skolan är för barnen en fullständigt maktfullkomlig institution. Vi tänker inte på det, men eleverna har faktiskt ingen rätt till sitt eget lärande, för läroplanen förklarar i nästintill puritanska termer vad "riktigt" lärande är och i vanlig ordning så kan inte Svensken hantera detta på annat sätt än att vara lydig. Svenskarna har hunnit bli så förstoppade av denna ideologiska avföring att Svensken inte tror sig om att på egen hand kunna ta ansvar och se vad som fungerar och inte. Svensken måste ledas runt som ett mentalt handikappat litet barn och ständigt ha stadgarna i bakfickan så att han ska veta hur han ska göra.
Nej, fram för nya initiativ och involvering. Vi borde slänga bort tjänstemannakostymen för gott och sätta igång med riktiga projekt som ger livskvalité, ett glatt lärande, ett lekande, som Makterna skriver, som har resultat som alla kan se.
Statens metod går ut på att skapa maktförhållanden mellan människor som sedan blir svåra att se innebörden av i vad man förlorar i medmänsklighet. Vi har vårdare och klient, lärare och elev, kommun och kommunanställd, eller för all del, ägare och arbetare. Skolan skulle kunna vara ett ställa där både barn och vuxna lär sig saker, utan att man ska behöva ingå i dessa tjänstemannarelationer till varandra. Skolan skulle kunna vara en plantlåda där saker händer, där projekt sätts igång, där man tar tillvara på initiativ och idéer, hur tokiga dom än är så finns det i skolan en möjlighet att pröva dom och se hur det kan gå. Att människor om dom får chansen, utvecklas och växer långt bortom läroplanerna.
Genom projekten så involveras man i något skapande, man ser en delaktighet och ett sammanhang som saknas idag. Man ser att man själv faktiskt är kapabel till något! Man behöver inte bli fastspänd och tvingad till information, man söker sig till den information som blir relevant i sammanhanget! Ska man bygga något, ja då söker man efter den information man behöver, är man intresserad av något om kemi så finns det kunnigt folk på plats som kan assistera, vill man lära sig att sy kläder, varför inte? Och varför måste skolan vara en avgränsad värld, enbart fokuserad på sk. "lärande"? Elever skulle mycket väl kunna göra saker och sälja dom och spara ihop pengar till nya projekt. Det behöver inte handla om att baka kakor enligt läroplan och sälja dom för att spara ihop till en klassresa. Elever kan designa kläder, möbler, bygga och sy. Varför ska man behöva ha klasser? Detta begränsar ju också handlingsutrymmet! För tusan, äldre elever kan visa yngre hur man gör, skolan skulle kunna bli en fest i lärande! T.ex. föräldrar skulle kunna vara där och hjälpa till, det hela skulle kunna bli till självförsörjande enheter som kan utbyta saker och kunskaper mellan varandra. Till slut kanske man t.o.m. på allvar flyttar in i skolorna och bygger upp kompletta småsamhällen där alla lever i ett sammanhang av att direkt bidra med något och se resultatet av detta! Varför inte?
Lärarens roll i det hela blir något av en föräldersgestalt men också kunnig person som vet var man kan hitta saker, vet hur man kan få tag i grejer, vet hur man gör och kan ställa upp med att visa det också, utan att för den skull plocka projektet ur elevens händer. Att helt enkelt bara finnas där!
Skolans funktion har hittils, överallt och hur man än försöker komma tillrätta med den, alltid handlat om institutionalisering. Den har aldrig handlat om att uppmuntra de visioner som eleverna har. Den har faktiskt aldrig trott på barnen, den har alltid befunnit sig i en hopplös situation som å ena sidan kämpar med att hålla barnen från att hitta på saker och å andra sidan kliat sig i bakhuvudet till varför barnen är så förbaskat ointresserade av allting. Det är ju självklart för oss alla i vanliga mellanmänskliga relationer att ifall man blir bemött som en idiot så tappar man gnistan, man tappar tron på den andre, även på sig själv. Man får bara veta att man inte duger något till så länge man inte följer "läroplanen" detta fruktansvärda begrepp som används av alla småpåvar och minihitlers man kan tänka sig som aldrig trott på sig själva eller intresserat sig för en annan människa över huvud taget.
Skolan är för barnen en fullständigt maktfullkomlig institution. Vi tänker inte på det, men eleverna har faktiskt ingen rätt till sitt eget lärande, för läroplanen förklarar i nästintill puritanska termer vad "riktigt" lärande är och i vanlig ordning så kan inte Svensken hantera detta på annat sätt än att vara lydig. Svenskarna har hunnit bli så förstoppade av denna ideologiska avföring att Svensken inte tror sig om att på egen hand kunna ta ansvar och se vad som fungerar och inte. Svensken måste ledas runt som ett mentalt handikappat litet barn och ständigt ha stadgarna i bakfickan så att han ska veta hur han ska göra.
Nej, fram för nya initiativ och involvering. Vi borde slänga bort tjänstemannakostymen för gott och sätta igång med riktiga projekt som ger livskvalité, ett glatt lärande, ett lekande, som Makterna skriver, som har resultat som alla kan se.
dangdang skrev:Kiifen
CAUSTIX har rätt i att detta inte var lämpligt att diskutera i filosofiforum och jag ber om ursäkt för detta, det hade varit mer på plats i personalrummet men då hade jag nog dessvärre fått en ensidigare syn och detta har givit mig mer.
Nej jag sa att det visar på att du inte är lämplig som lärare i och med att du just i fråga om lärarrollen tar upp det på ett filosofiforum. Frågan i sig är det inget fel på, den borde bara omformuleras.
Jag måste dock säga att jag föredrar "lärare" istället för "ledare" även om själva ordet i dag är ganska negativt belastat. Jag föredrar "lärare" därför att det kan ses ur olika perspektiv: Lärare så som den som lär ut men också Lärare så som den som lär sig. Jag tror mer på ett "VI lär oss" än "JAG lär er". Processen skall vara gemensam, om man som lärare bejakar sin egna inlärning så lär man också andra bättre. Om man själv har viljan att lära så är man mer insatt i hur och vad man vill lära, både sig och de andra. Man kan se sig själv som en hjälpare snarare än ledare. Det viktigaste för en lärare (gäller alla yrken) är att man tycker att det är roligt (både att lära och att lära sig) endast då kan man vara en bra lärare den dag det inte är roligt längre utan det blivit ett jobb i just jobbets jobbiga mening är det dags att sluta.
Läraren är en av de allra viktigaste personerna i ett barns liv. Läraren är den som ger barnet verktygen för att kunna förverkliga sina inneboende möjligheter. Därför kan man inte se sin lärarroll somett arbete utan en livsuppgift. Att hjälpa någon att utveckla dess potentiella möjligheter. är högsta formen av kärlek.
Att lära ut finns inte!
CaAUSTIX o Kiifen
Ser det mer eller mindre som en självklarhet att lära sig är något man gör på egen hand, iofs kan man ha stimulerande omgivning eller ej=jag enligt CAUSTIX (det sved lite det där med att jag inte var lämplig men det kan jag behöva när jag sitter och vältrar mig i självgodhet).
Att ordet lärare skulle betyda en som lär sig känns lite sökt, skulle det inte då kallas för en lärande? Detta är för mig dock bara semantik ledare,lärare, lärande, minihitler, detta är bara ord för de olika roller man bör/mäste behärska inom yrket.
Menar du CAustix att lärare inte är ett yrke?
Menar du CAUSTIX att förutsättningarna för att lyckas är rimliga bara man ser det som en livsuppgift?
CAUSTIX finns det någon möjlighet att lyckas i dagens skola om vi ska blanda in ord som kärlek(den högsta) som en variabel?
Kiifen var i läroplaner/kursplaner hittar du puritanska termer för vad riktigt lärande är? Jag förstår inte dina tolkningar hela skiten är ju bara ett virrvarr av olika teorier. Enligt mig är det just det jag inte kan läsa ut.
Hur menar du Kiifen att eleverna inte har rätt till sitt eget lärande? Att de inte får lära sig det de önskar för stunden eller missuppfattar jag?
Kiifen vad menar du med svensken. Är inte detta ett synnerligen internationellt problem, skrivs det en läroplan så finner man problemen? Annars hade väl alla samhällen adapterat det bästa systemet?
Ser det mer eller mindre som en självklarhet att lära sig är något man gör på egen hand, iofs kan man ha stimulerande omgivning eller ej=jag enligt CAUSTIX (det sved lite det där med att jag inte var lämplig men det kan jag behöva när jag sitter och vältrar mig i självgodhet).
Att ordet lärare skulle betyda en som lär sig känns lite sökt, skulle det inte då kallas för en lärande? Detta är för mig dock bara semantik ledare,lärare, lärande, minihitler, detta är bara ord för de olika roller man bör/mäste behärska inom yrket.
Menar du CAustix att lärare inte är ett yrke?
Menar du CAUSTIX att förutsättningarna för att lyckas är rimliga bara man ser det som en livsuppgift?
CAUSTIX finns det någon möjlighet att lyckas i dagens skola om vi ska blanda in ord som kärlek(den högsta) som en variabel?
Kiifen var i läroplaner/kursplaner hittar du puritanska termer för vad riktigt lärande är? Jag förstår inte dina tolkningar hela skiten är ju bara ett virrvarr av olika teorier. Enligt mig är det just det jag inte kan läsa ut.
Hur menar du Kiifen att eleverna inte har rätt till sitt eget lärande? Att de inte får lära sig det de önskar för stunden eller missuppfattar jag?
Kiifen vad menar du med svensken. Är inte detta ett synnerligen internationellt problem, skrivs det en läroplan så finner man problemen? Annars hade väl alla samhällen adapterat det bästa systemet?
Re: Att lära ut finns inte!
dangdang skrev:CaAUSTIX o Kiifen
Ser det mer eller mindre som en självklarhet att lära sig är något man gör på egen hand, iofs kan man ha stimulerande omgivning eller ej=jag enligt CAUSTIX (det sved lite det där med att jag inte var lämplig men det kan jag behöva när jag sitter och vältrar mig i självgodhet).
Att ordet lärare skulle betyda en som lär sig känns lite sökt, skulle det inte då kallas för en lärande? Detta är för mig dock bara semantik ledare,lärare, lärande, minihitler, detta är bara ord för de olika roller man bör/mäste behärska inom yrket.
Menar du CAustix att lärare inte är ett yrke?
Menar du CAUSTIX att förutsättningarna för att lyckas är rimliga bara man ser det som en livsuppgift?
CAUSTIX finns det någon möjlighet att lyckas i dagens skola om vi ska blanda in ord som kärlek(den högsta) som en variabel?
Du behöver inte blanda in kärlek som en variabel i ett skolsystem, men därimot så bör det vara grunden till varför en lärare vill verka just så som lärare. Jag sa ju att: " Att Hjälpa någon att utveckla dess potentiella möjligheter, är högsta formen av kärlek." Du vill alltså med andra ord lära någon något för den personens egen skull, för att den personen skall ha så stora möjligheter att bli till det som dess grunddisposition tillåter. Det är det som jag kallar den högsta formen av kärlek då det är en konstruktiv form av givande. Du bör alltså som lärare primärt glädjas över den andres utveckling och genom dennes utveckling själv utvecklas, men då endast som en biprodukt och inte med dennes utveckling som medel för din egen.
Nej jag tror inte att förutsättningarna för att vara en god lärare är det bästa om man ser det som ett yrke så som karriär eller dyl, utan man måste nog se det som ett sätt att leva alltså som en livsuppgift. Så jo jag menar nog att tyvärr så är lärare ett yrke, och det är just det som är problemet för då kommer vi tillbaka till ICA-jämförelser.
När det gäller lärare så var det nog lite dålig semantik i från min sida, men poängen var det viktiga och jag hoppas den framgick klart. Att lära och "lära" inte att leda till "leda".
DangDang
Ett virrvarr av teorier? Hur kommer det sig att du inte kan sätta in dessa olika teorier i ett sammanhang och dra egna slutsatser om det? Nu istället för att kalla alltihopa för "skit" så skulle du ju faktiskt kunna ställa frågor om det du inte själv förstår om dessa teorier. Det finns också en hel del litteratur på området som jag kan bistå med ifall du är intresserad.
"Att ordet lärare skulle betyda en som lär sig känns lite sökt, skulle det inte då kallas för en lärande? Detta är för mig dock bara semantik ledare,lärare, lärande, minihitler, detta är bara ord för de olika roller man bör/mäste behärska inom yrket."
Vad menar du med sökt? Långsökt eller? Var det verkligen så jag sa förresten? Nej, jag sa att tack vare institutionstänkandet så är läararen inte längre en medmänniska, utan en tjänsteman och ska ha rollen av expert. Det är detta jag vänder mig emot, för det finns inga experter, det finns bara de som är mer kunniga än andra, och detta oftast för att dom hållit på mycket med den saken eller har ett brinnande intresse för det.
Alla de saker du nämner (ledare, lärare, etc.) ingår förståss i ditt yrke, men du får det att låta som att du skulle säga emot mig, men det gör du faktiskt inte. Däremot så säger du emot din egen professionalitet. Du säger i princip "jamen vi gör ju redan dessa saker" jag kontrar helt klar med att säga, nej det gör ni inte alls, ni FÖRSÖKER göra det efter bästa individuella förmåga, men ni blir hela tiden hindrade i ett sådant arbete av institutionsprincipen. Så även om ni gärna vill och lägger in både själ och hjärta i att försöka lära ut på det sättet så kommer ni att ställa till med en hel del bekymmer för institutionen. Plötsligt skulle vi ha lärare som inte längre följer läroplanen, elever som verkar göra som dom vill, hur skulle det se ut? Huga ligen vad skrämmande! Istället är det mycket enklare att stå ut med att skolan är på ett visst sätt och försöka anpassa sitt utbildande efter den, men genom att göra det så reproduceras enbart systemet och nya idéer hämmas.
Att jag kallade läroplanen för puritansk var inte direkt för att beskriva en funktionell princip, mer att jag värderar den som vedervärdigt platt och torr. Vi anvädner oss nog båda av semantik, men jag har inte någon poäng i sig med semantik. Ifall det hela ska bli ett gräl om begrepp då är vi återigen inne i hur institutioner tänker, för det är ju så de brukar göra eller hur? Vi tar bort patriarkalism genom att kalla institutionen för feministisk istället. Vi förändrar genom att "omorganisera", dvs. behålla institutionesprincipen men byta ut en chef eller två, låta honom jobba nere på kommunen istället för på skolan.
I krig har man arméer av olika slag som ska slå bort fienden genom att vara på något sätt överlägsna; strategiskt, styrkemässigt, vapenmässigt, uthållighetsmässigt, osv. Krigsföring är en slags matematik där målet är att slå ut fienden för att erövra marken, lägret, hämta gisslan, osv.
Institutionen är som ett kontrolltorn som vill manövrera de olika brickorna, eller arméerna, som den förfogar över, på samma sätt som man skulle organisera ett krig. Skolan äger lite av samma tänkande. I skolan har man böcker och skolplaner och en armé av lärare som är utbildade och beredda att slåss mot okunskapen som om den vore en fiende i sig. Böckerna är vapnen och skolplanen är själva strategin. Vi har 30 minuter matte här, sen har vi rast på 20 minuter, sedan 45 minuter svenska där, sen lunch, sen 40 minuter OÄ. osv osv.
Så frågar jag dig. Tycker du verkligen att detta är ett realistiskt sätt att arbeta på för att få människor att lära sig något, utvecklas och bli stolta över vad dom lärt sig? Är detta den enda sättet eller finns det andra?
Det är ju uppenbart att ifall man lever under en sådan här struktur så har man inte rätt till sitt eget lärande. Du säger "att man inte får lära sig det man vill för stunden". Som att barn inte vill ha ett sammanhang, som att barn inte vill utvecklas, som att barn egentligen inte vill lära sig något. Men det är ju faktiskt skolan som tar bort sammanhangen, läroplanen mobiliserar sig emot sammanhangen genom att skära upp allting i "hanterbara" brickor om 30 och 40 minuters lektioner. Barn har inte en chans att förstå eller mobilisera sig emot denna grundläggande princip hos skolan.
Skolklassen är dessutom designad för att inrätta alltihopa ungefär som en kyrka för att på så vis skapa en känsla av oantastlig auktoritet hos läraren. Den vill skapa en "vi" och "dom" känsla, just för att det är ju vad skolan handlar om. Det är inte människor som lär sig något, det är VI som lär DOM. Elever lär sig snabbt att i detta sammanhang lönar det sig inte att ställa frågor om vad man själv funderar över. Ifall en elev skulle avbryta läraren som undervisar matte och fråga om hur det kommer sig att det finns så många stjärnor, eller varför tallar har bark, eller liknande, bemöts först kanske med skratt och stoj, men efter hand med ökad irritation. Till slut har eleven effektivt lärt sig att dennes egna frågor är inte värda något i skolans ögon.
Det finns faktiskt mycket verkliga exempel på mycket bättre sätt än detta. Att de inte anammats av samhället beror inte på att dagens system fungerar bättre. Istället tror jag att det finns en enorm okunskap om detta område. Rent kulturellt så är vi heller inte vana vid att ha en skola på det sätt som jag visionerar om den. Vi är också benägna att tänka i futtigheter i Sverige, man vågar inte ta sig för, man vågar inte slå sig för bröstet, man vågar inte ta den eventuella konflikten, osv. Men först och främst så beror det hela på okunskap och en allmän misstro mot sådant som inte är av exakt samma sak som vi alltid haft det på. Man inser och debatterar problemen, men vägrar att förändra något. Till slut blir själva debatten ett mål och en livsstil i sig.
T.o.m. en väldigt radikal person skulle nog häpna om hans idéer verkligen sattes igång i verkligheten, för innerst inne så tror han inte på att de någonsin kommer att bli verklighet. Tänk om folk skulle bemöt honom med ett "Jamen det var en intressant idé, det skulle vi kunna göra! Här borta finns det plats och möjlighet för det, låt oss sätta igång!"
Eller?
Ett virrvarr av teorier? Hur kommer det sig att du inte kan sätta in dessa olika teorier i ett sammanhang och dra egna slutsatser om det? Nu istället för att kalla alltihopa för "skit" så skulle du ju faktiskt kunna ställa frågor om det du inte själv förstår om dessa teorier. Det finns också en hel del litteratur på området som jag kan bistå med ifall du är intresserad.
"Att ordet lärare skulle betyda en som lär sig känns lite sökt, skulle det inte då kallas för en lärande? Detta är för mig dock bara semantik ledare,lärare, lärande, minihitler, detta är bara ord för de olika roller man bör/mäste behärska inom yrket."
Vad menar du med sökt? Långsökt eller? Var det verkligen så jag sa förresten? Nej, jag sa att tack vare institutionstänkandet så är läararen inte längre en medmänniska, utan en tjänsteman och ska ha rollen av expert. Det är detta jag vänder mig emot, för det finns inga experter, det finns bara de som är mer kunniga än andra, och detta oftast för att dom hållit på mycket med den saken eller har ett brinnande intresse för det.
Alla de saker du nämner (ledare, lärare, etc.) ingår förståss i ditt yrke, men du får det att låta som att du skulle säga emot mig, men det gör du faktiskt inte. Däremot så säger du emot din egen professionalitet. Du säger i princip "jamen vi gör ju redan dessa saker" jag kontrar helt klar med att säga, nej det gör ni inte alls, ni FÖRSÖKER göra det efter bästa individuella förmåga, men ni blir hela tiden hindrade i ett sådant arbete av institutionsprincipen. Så även om ni gärna vill och lägger in både själ och hjärta i att försöka lära ut på det sättet så kommer ni att ställa till med en hel del bekymmer för institutionen. Plötsligt skulle vi ha lärare som inte längre följer läroplanen, elever som verkar göra som dom vill, hur skulle det se ut? Huga ligen vad skrämmande! Istället är det mycket enklare att stå ut med att skolan är på ett visst sätt och försöka anpassa sitt utbildande efter den, men genom att göra det så reproduceras enbart systemet och nya idéer hämmas.
Att jag kallade läroplanen för puritansk var inte direkt för att beskriva en funktionell princip, mer att jag värderar den som vedervärdigt platt och torr. Vi anvädner oss nog båda av semantik, men jag har inte någon poäng i sig med semantik. Ifall det hela ska bli ett gräl om begrepp då är vi återigen inne i hur institutioner tänker, för det är ju så de brukar göra eller hur? Vi tar bort patriarkalism genom att kalla institutionen för feministisk istället. Vi förändrar genom att "omorganisera", dvs. behålla institutionesprincipen men byta ut en chef eller två, låta honom jobba nere på kommunen istället för på skolan.
I krig har man arméer av olika slag som ska slå bort fienden genom att vara på något sätt överlägsna; strategiskt, styrkemässigt, vapenmässigt, uthållighetsmässigt, osv. Krigsföring är en slags matematik där målet är att slå ut fienden för att erövra marken, lägret, hämta gisslan, osv.
Institutionen är som ett kontrolltorn som vill manövrera de olika brickorna, eller arméerna, som den förfogar över, på samma sätt som man skulle organisera ett krig. Skolan äger lite av samma tänkande. I skolan har man böcker och skolplaner och en armé av lärare som är utbildade och beredda att slåss mot okunskapen som om den vore en fiende i sig. Böckerna är vapnen och skolplanen är själva strategin. Vi har 30 minuter matte här, sen har vi rast på 20 minuter, sedan 45 minuter svenska där, sen lunch, sen 40 minuter OÄ. osv osv.
Så frågar jag dig. Tycker du verkligen att detta är ett realistiskt sätt att arbeta på för att få människor att lära sig något, utvecklas och bli stolta över vad dom lärt sig? Är detta den enda sättet eller finns det andra?
Det är ju uppenbart att ifall man lever under en sådan här struktur så har man inte rätt till sitt eget lärande. Du säger "att man inte får lära sig det man vill för stunden". Som att barn inte vill ha ett sammanhang, som att barn inte vill utvecklas, som att barn egentligen inte vill lära sig något. Men det är ju faktiskt skolan som tar bort sammanhangen, läroplanen mobiliserar sig emot sammanhangen genom att skära upp allting i "hanterbara" brickor om 30 och 40 minuters lektioner. Barn har inte en chans att förstå eller mobilisera sig emot denna grundläggande princip hos skolan.
Skolklassen är dessutom designad för att inrätta alltihopa ungefär som en kyrka för att på så vis skapa en känsla av oantastlig auktoritet hos läraren. Den vill skapa en "vi" och "dom" känsla, just för att det är ju vad skolan handlar om. Det är inte människor som lär sig något, det är VI som lär DOM. Elever lär sig snabbt att i detta sammanhang lönar det sig inte att ställa frågor om vad man själv funderar över. Ifall en elev skulle avbryta läraren som undervisar matte och fråga om hur det kommer sig att det finns så många stjärnor, eller varför tallar har bark, eller liknande, bemöts först kanske med skratt och stoj, men efter hand med ökad irritation. Till slut har eleven effektivt lärt sig att dennes egna frågor är inte värda något i skolans ögon.
Det finns faktiskt mycket verkliga exempel på mycket bättre sätt än detta. Att de inte anammats av samhället beror inte på att dagens system fungerar bättre. Istället tror jag att det finns en enorm okunskap om detta område. Rent kulturellt så är vi heller inte vana vid att ha en skola på det sätt som jag visionerar om den. Vi är också benägna att tänka i futtigheter i Sverige, man vågar inte ta sig för, man vågar inte slå sig för bröstet, man vågar inte ta den eventuella konflikten, osv. Men först och främst så beror det hela på okunskap och en allmän misstro mot sådant som inte är av exakt samma sak som vi alltid haft det på. Man inser och debatterar problemen, men vägrar att förändra något. Till slut blir själva debatten ett mål och en livsstil i sig.
T.o.m. en väldigt radikal person skulle nog häpna om hans idéer verkligen sattes igång i verkligheten, för innerst inne så tror han inte på att de någonsin kommer att bli verklighet. Tänk om folk skulle bemöt honom med ett "Jamen det var en intressant idé, det skulle vi kunna göra! Här borta finns det plats och möjlighet för det, låt oss sätta igång!"
Eller?
Kiifen/
Vad snackar du om? Bara oerhört illa uppfostrade barn gör såna saker. Dessutom gör det de endast i usla skolmiljöer. Det är inte direkt så att alla barn kastar isbollar i nacken på folk för att ställa frågan "Vilken slags vuxen är du?". Dessutom, om man inte blir ordentligt förbannad på ett sånt barn, på ett redigt övertygande sätt, har man verkligen visat sig svag. Självklart ska man bli arg när ett barn gör några såna dumheter.
Vilket inte helt, men ändå i stora drag är sant. Högstadieungar kommer aldrig att föredra kemi framför att supa. Tvång är det enda medlet.
Enda riktigt vettiga inlägget.
Makterna/
? Ja, det låter väldigt rimligt. Staten bryr sig nog väldigt mycket om dig, en ensam medborgare. Låter lite rättshaveristiskt.
Snälla nån, det är precis det där spåret man kör nu, med katastrofresultat precis som suchaother säger. Eleverna får gå in på nätet och leta efter information själva efter det som intresserar dem. Kontentan blir att de duktiga eleverna sköter sig och inte tappar så mycket och de dåliga eleverna inte gör det: de klarar inte av att släppas fria. De klarar inte att göra grupparbeten i fyran. De behöver gammaldags katederundervisning.
En isboll i nacken? Jaja, vi måste väl ändå komma ihåg att barn är barn och barn talar ett språk som vuxna måste lära sig. En isboll behöver inte betyda "jag hatar dig" eller "du är en dålig lärare", däremot skulle det kunna betyda en fråga "Vilken slags vuxen är du?".
Vad snackar du om? Bara oerhört illa uppfostrade barn gör såna saker. Dessutom gör det de endast i usla skolmiljöer. Det är inte direkt så att alla barn kastar isbollar i nacken på folk för att ställa frågan "Vilken slags vuxen är du?". Dessutom, om man inte blir ordentligt förbannad på ett sånt barn, på ett redigt övertygande sätt, har man verkligen visat sig svag. Självklart ska man bli arg när ett barn gör några såna dumheter.
Skolan är designad utifrån föreställningen att utan den skulle barn inte lära sig något, för barn vill nämligen inte lära sig något! Därför, måste barnen hållas fast och indoktrineras.
Vilket inte helt, men ändå i stora drag är sant. Högstadieungar kommer aldrig att föredra kemi framför att supa. Tvång är det enda medlet.
Håller inte med dej alls.
I skolan behövs inte mer flummeri än det som redan finns. Tvärtom.
Den gamla pluggskolan hade säkert sina brister men är ändå överlägsen dagens slappa "gör vad du vill" skola.
Snöbollen i nacken är nog så talande för dagens skola.
Vi som vuxna måste ta vårat ansvar och inte lägga detta på barnen.
Alla behöver baskunskaper, att kunna läs, räkna etc. Hur fasiken blir det om ungarna får bestämma?
Dax för lite ordning i skolan tycker jag. Ingen mår bra av den kaotiska miljön som råder just nu.
Enda riktigt vettiga inlägget.
Makterna/
Staten har förklarat krig mot mig.
? Ja, det låter väldigt rimligt. Staten bryr sig nog väldigt mycket om dig, en ensam medborgare. Låter lite rättshaveristiskt.
Hur bör då lärandet se ut? Tja man borde prata med eleven och se vilka saker den är intresserad av, t.ex. riddare, dinosaurier eller bomber. Man bör utgå från detta barnets intresse, och successivt försöka föra in samtalet om ämnet, till något lärorikt. Skulle barnet tappa intresset är det bara en indikator på att barnet inte ser hur kunskapen kan appliceras på verkligheten. Detta är bara bra, för det är en varningsklocka för läraren att han har missat att förklara något.
Snälla nån, det är precis det där spåret man kör nu, med katastrofresultat precis som suchaother säger. Eleverna får gå in på nätet och leta efter information själva efter det som intresserar dem. Kontentan blir att de duktiga eleverna sköter sig och inte tappar så mycket och de dåliga eleverna inte gör det: de klarar inte av att släppas fria. De klarar inte att göra grupparbeten i fyran. De behöver gammaldags katederundervisning.
Stefan
Lärande och att lära ut handlar om olika faser vid olika tidpunkter. Ibland fungerar det bäst att agera styrande, andra gånger fungerar det bättre att vara stödjande, andra gånger verka coachande, andra gånger att enbart vara tyst och inte avbryta processen.
Visst håller jag med dig att man skulle med rätta bli förbannad av en isboll, och jag kanske förivrade mig lite i mitt resonemang för att jag ville göra en poäng av situationen, nämligen att det är enkelt att enbart bli arg och agera ut sin ilska, utan att reflektera över sammanhanget. Visst kanske just den eleven skulle må bra av att bli ihopknycklad just då, men jag försöker att säga att man kan inte ha attityden av att man ska applicera samma slags mall på alla situationer och företeelser. Utan man är tvungen att lära sig börja läsa situationen och förstå sammanhangen och konsekvenser.
Skolmiljön spelar visst en inte alls ovesäntlig roll i detta, men framförallt så är det övergripande problemet själva institutionsmodellen. Du kritiserar detta med att "släppa barnen fria" som man försöker med på olika skolor, med varierande resultat förståss. Menar att man inte lär sig på detta sätt, och jag kan bara hålla med dig. Den slags metodik som man försöker att applicera blir helt värdelös när man gör det inom ramen för den gamla modellen. I den gamla modellen ställs disciplin mot frihet och lektion mot rast, så när man "släpper barnen" så betyder det bara i det sammanhanget att lärarna går in i kafferummen och ungarna tror att de har fått en schemalagd rast.
Därför menar jag att vi måste tillåta oss att växa utanför denna modell genom att sätta igång projekt. Och lärarna ska absolut inte gå och gömma sig i lärarrummen, de ska delta!
Lärande och att lära ut handlar om olika faser vid olika tidpunkter. Ibland fungerar det bäst att agera styrande, andra gånger fungerar det bättre att vara stödjande, andra gånger verka coachande, andra gånger att enbart vara tyst och inte avbryta processen.
Visst håller jag med dig att man skulle med rätta bli förbannad av en isboll, och jag kanske förivrade mig lite i mitt resonemang för att jag ville göra en poäng av situationen, nämligen att det är enkelt att enbart bli arg och agera ut sin ilska, utan att reflektera över sammanhanget. Visst kanske just den eleven skulle må bra av att bli ihopknycklad just då, men jag försöker att säga att man kan inte ha attityden av att man ska applicera samma slags mall på alla situationer och företeelser. Utan man är tvungen att lära sig börja läsa situationen och förstå sammanhangen och konsekvenser.
Skolmiljön spelar visst en inte alls ovesäntlig roll i detta, men framförallt så är det övergripande problemet själva institutionsmodellen. Du kritiserar detta med att "släppa barnen fria" som man försöker med på olika skolor, med varierande resultat förståss. Menar att man inte lär sig på detta sätt, och jag kan bara hålla med dig. Den slags metodik som man försöker att applicera blir helt värdelös när man gör det inom ramen för den gamla modellen. I den gamla modellen ställs disciplin mot frihet och lektion mot rast, så när man "släpper barnen" så betyder det bara i det sammanhanget att lärarna går in i kafferummen och ungarna tror att de har fått en schemalagd rast.
Därför menar jag att vi måste tillåta oss att växa utanför denna modell genom att sätta igång projekt. Och lärarna ska absolut inte gå och gömma sig i lärarrummen, de ska delta!
Förstår inte riktigt vart du vill komma, kan du precisera lite? Men jag håller med om att lärarna måste vara ute mer bland barnen och att det var något som var helt fel med den gamla skolan. Det fanns massa fel med den; jag vill inte på nåt sätt försvara allt med den, men mycket av det nya är ännu värre som suchanother säger.
Stefan
Glad att du inte slår ihjäl mig utan låter mig förklara!
Men det är svårt att veta vad du vill att jag ska precisera här, jag har, tycker jag iaf, ganska grunligt försökt skissa ut själva problemet i de föregående posterna, möjligen skulle du för att närmare bekanta dig med hur Jag tänker, läsa mitt inlägg i den politiska tråden som heter "Sluta isolera, börja involvera!".
För att vara konkret kan jag väl säga att skolformen fungerar dåligt just för att man har koagulerat. Skolan är en död form och verkar därför enbart hämmande och gör alla frustrerade och uttråkade. Jag ska lägga till något som jag skrev på ett annat forum för att förklara varför saker och ting stagnerar så lätt i institutionsmodellen. Det har att göra med att varje sak man gör blir till ett slutmål i sig:
Glad att du inte slår ihjäl mig utan låter mig förklara!
Men det är svårt att veta vad du vill att jag ska precisera här, jag har, tycker jag iaf, ganska grunligt försökt skissa ut själva problemet i de föregående posterna, möjligen skulle du för att närmare bekanta dig med hur Jag tänker, läsa mitt inlägg i den politiska tråden som heter "Sluta isolera, börja involvera!".
För att vara konkret kan jag väl säga att skolformen fungerar dåligt just för att man har koagulerat. Skolan är en död form och verkar därför enbart hämmande och gör alla frustrerade och uttråkade. Jag ska lägga till något som jag skrev på ett annat forum för att förklara varför saker och ting stagnerar så lätt i institutionsmodellen. Det har att göra med att varje sak man gör blir till ett slutmål i sig:
Kiifen skrev:Principen för detta samhälle som jag envisionerar har sin grund i hur naturen fungerar. I naturen är nämligen ingen art isolerad från någon annan, ingen art är heller allenarådande på sitt område. Granen skulle inte kunna klara sig om den inte hade björken och boken, för granen försurar nämligen marken och ifall den var isolerad så skulle den begå kollektivt självmord. Människan skulle inte heller klara sig utan skogen, vattendragen, luften, djuren. Ifall man skulle placera en människa i en helt isolerad miljö så skulle hon snabbt helt enkelt dö. Även om man skulle fortssätta att mata vederbörande så skulle personen ändå ganska snart bli galen. Jag tror att det beror på att vi människor äger en fantastisk förmåga till fantasi, och ifall vi inte får chansen att hålla den i chack genom att få den korrigerad, så skulle vi bli totalt neurotiska. Dvs. bygga luftslott, måla djävlar överallt, få för oss saker som gör oss farliga för oss själva.
Som grundläggande princip så blir isolation snabbt till stagnation. Om vi tar myndigheterna som exempel, vem avskyr inte byråkrater? Just för att dessa människor verkar ha principerna som ett mål-i-sig. De uppfattar principerna som isolerade ifrån verksamheten och därför verkar det så förbaskat korkade och svårtåtkomliga. De å andra sidan uppfattar andra som synnerligen inkompetenta som inte begriper att regler är till för att hållas, och vad som skulle kunna bli ett bra samarbete mellan regler och verksamhet, blir istället till en ohanterbar konflikt.
Det isolerande samhället kommer att influera människor till att bli sådana som uppfattar ideologin som ett mål i sig, skolan som ett mål i sig, polisen som ett mål i sig, produktionen som ett mål i sig, pengar som ett mål i sig, semester som ett mål i sig, osv osv. Och varje gång något blir till ett mål i sig så stagnerar det ganska snabbt. Ideologin tappar fotfästet och folk blir hyperidealister, elever tappar intresset, polisen blir mer och mer frustrerad och folk blir förbannade på att polisen inte gör något, folk blir ha-tokiga och kan utnyttja vad och vem som helst för at tjäna ytterligare en tusenlapp. Andra motsätter sig och menar att pengar är onda och sådana som vill ha pengar likaså, och så blir detta tänkande också till ett mål i sig. Semestern som snabbt urartar för att "nu ska vi ha semester och då jävlar ska ingen ringa mig från jobbet och fråga om jag kan jobba extra!" eller "Nu har vi semester så nu ska vi alla vara vänner och ha det enbart trevligt!" eller ta bara julafton som det nutida exemplet på en hatad institution med ett mål i sig.
Människor blir som brickor i ett spel som de inte har en övergripande insyn i. Det involverande samhället fungerar helt annorlunda, istället för att skicka iväg människor åt alla olika håll, istället ha som princip att man kan samarbeta tack vare att det finns olikheter. En kan något om datorer, en annan kan något om att bereda skinn, en tredje kan något om att sy kläder, en fjärde kan något om att rita och teckna, en femte, osv. osv. Principen är att det ena hela tiden leder till det andra och till det tredje och till det fjärde och det femte, det utvecklas, det fortsätter, det tar aldrig slut!
Då inser man också att allting kan inte ske på en enda gång, utan det måste få ta den tid det behöver för att kunna utvecklas. Men samtidigt finns det inga hinder åt vilket håll eller hur mycket något kan komma att utvecklas.
Pluggar ni alla? Har ni haft jobb eller hur ser det ut?
Först och främst måste man inse vilket del i organisationen man är i. Vilken position man har. Hur mycket makt man har att påverka. Är man på golvet som lärare och inte gillar förutsättningarna och inte kan ändra på dem. Ja då är det bara att byta jobb. Och man ska nu inte inbilla sig att man kan förändra så mycket. Nåväl så här är det med alla jobb, men vad jag har fattat så är läraryrket ändå bland de friaste.
Om elever som misshandlar lärare. Det är väl inget konstigt. Koppla in polis och sociala myndigheter. Först bör man väl dock försäkra sig om den snökastande ynglingen tänkte på konsekvenserna. En snöboll bestående enbart av is, farligt. Dock en snöboll som träffar kanske av den mottgande parten uppfattas som att det är gjord av is, fast den inte är det.
Snöbollar har väl alltid alla unga i alla tider kastat på vuxna.
Först och främst måste man inse vilket del i organisationen man är i. Vilken position man har. Hur mycket makt man har att påverka. Är man på golvet som lärare och inte gillar förutsättningarna och inte kan ändra på dem. Ja då är det bara att byta jobb. Och man ska nu inte inbilla sig att man kan förändra så mycket. Nåväl så här är det med alla jobb, men vad jag har fattat så är läraryrket ändå bland de friaste.
Om elever som misshandlar lärare. Det är väl inget konstigt. Koppla in polis och sociala myndigheter. Först bör man väl dock försäkra sig om den snökastande ynglingen tänkte på konsekvenserna. En snöboll bestående enbart av is, farligt. Dock en snöboll som träffar kanske av den mottgande parten uppfattas som att det är gjord av is, fast den inte är det.
Snöbollar har väl alltid alla unga i alla tider kastat på vuxna.
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 18 och 0 gäster