några små funderingar

[PopJimmy]

Jag har funderat ett tag på mig själv.

Jag fick en väldigt kärleksfulluppfostran, mina föräldrar var väldigt givmilda även om de själva var väldigt förvirrade och förträngade extremt mycket och fortfarande gör det, men samtidigt fick jag inga regler eller förhållningsätt detta har medfört att jag varit förvirrad i stort sett hela mitt liv. Jag har varit fri att exprimentera med saker men svårt att få saker slutförda.

Tidigt separerade mina föräldrar vilket gjort att jag hela livet kännt mig halv, aldrig känt att jag hast en fast trygg punkt.

Tidigt flyttade vi från storstaden till en liten by på landet och jag fick stor omställning av min miljö, jag anpassade mig aldrig till den lilla bymentaliteten och alltid kännt mig utanför. Blev ofta utsatt nästan mobbad eftersom jag inte köpte moppe, spela fotboll.

Mitt liv har präglats av ett sökande.

Andra människor hittar förr eller senare en grund, vilket gör att de har en verklighetensmodel som bygger på en väldigt begränsad mängd information. De får offantliga problem att lära sig nya saker eftersom de deras verklighetsuppfattning filtrerar bort så mycket. Extremt mycket friktion uppstår när deras förväntningar inte möts.


Att lära sig saker innebär att distansera sig från det man vet och vara öppen för intryck. Dömmandet är det enda hindret från att göra dig till ett geni. Att bara observera är att få material att senare göra en bedömning. Intelligens är förmågan att hitta nya mönster. Sluta döm, prova nya förhållningsätt. De flesta vågar inte utan lever i sin extremt begränsande världsbild. När du börjar närma dig större och större förståelse behövs inget konstant dömmande. Du kan dömma vid handlande, men du måste inte. När du ärligt talat vågar säga "jag vet inte" och stå för det är du fri. Friheten från att veta medför ett intuitvt förhållningsätt till världen. Du behöver inte längre vara rädd och öppnar upp dig mot världen och tar in allt och glädjs åt det du upplever. Du behöver inte längre förtränga något. Geniet är alltså inte han som vet allt, utan han som inser hur lite han vet och därför försöker vidga sin fötståelse. Bara döda saker går att härleda.

[Tomas Brolins målgest]

Det var väl Sokrates som sa att det enda han vet är att han ingenting vet.
Inte för att jag gillar Sokrates speciellt mycket men... ja, du är inte ensam om att tänka som du gör.

[PopJimmy]

ja vad ska jag säga, bedömandet och tyckande är godtyckligt, det bygger bara på tidigare påverkade omständigheter.

[Tomas Brolins målgest]

relativism?

[PopJimmy]

jag ska slå upp ordet.

Although there are many different kinds of relativism, they all have two features in common.

1) They all assert that one thing (e.g. moral values, beauty, knowledge, taste, or meaning) is relative to some particular framework or standpoint (e.g. the individual subject, a culture, an era, a language, or a conceptual scheme).
2) They all deny that any standpoint is uniquely privileged over all others.

Alltså jag känner att när jag pratar med dig så upplever jag att det jag säger så att säga försöker tolkas enligt din filosofiska begreppsvärld och att mycket så att säga försvinner på vägen.

Fan, jag är ledsen. Jag vet inte vad jag ska säga. Det är så svårt att göra sig förstådd.

[Tomas Brolins målgest]

Visst, men vi kan väl mötas halvvägs?

För det finns ju någon typ av relativitet i det du säger om godtycklighet och omständigheter, eller?

[PopJimmy]

Jag är influerad av Krishnamurti. Krishnamurti är nära buddhism. Det går också att säga att han i vissa fall är nära Heidegger med tanken om varat. Det han säger är ungefär detta: Tänkandet kommer ur minnet. Du kan inte tänka på en företelse om du inte upplevt det först. Tankar är fragment av totalupplevelsen.

Allt du tänker och tycker är helt enkelt minnen som jämförs. Din kompis sa att det var töntigt med hockeyfrilla, och nästa gång du ser en hockeyfrilla, vips, du tycker killen är töntig.

Det krishnamurti ofta säger är att tankar separerar. Alla former av system, ideologier är godtyckliga. "Sanning" är levande, och den existerar. Sanning är det som hela tiden rör sig. Försöker du påstå något om sanning så är det minnen av sanningens rörelse du upplever. Sanningen är livet, en rörelse. Så fort vi hävdar något om sanningen så är det en gammal företeelse, ett minne vi försöker härleda. När du slutar försöka filtrera dina upplevelser genom dina system, när härledandet av olika identiteter från minnet upphör så kommer du slås av upplevelsen av att vara en isolerad entitet - en person - kommer att upphöra och du möter ditt auteniska helhets vara. Gud eller helheten av din upplevelse, kalla det vad du vill.

"Ting" är inget som existerar. Det är våra tankar som skapar illusionen av separerade självstängiga ting. Naturligtvis existerar min dator, men det är egentligen onödigt att se den som separerad från miljön. Anledningen är för att tingen tycks exister är för att tänkandet är fragmenterat - minnen jämförs. Skulle det inte vara fragmenterat skulle ingen jämförelse mellan tankar - symboler - kunna ske. Tänkandets funktion är att värna om sin egna skapelse, det strävar alltid efter koherens och kommer information som är inkosistent med våra system så förkastas dom. Tänkandets mål är försvara oss. Identiteter är känslomässigt identifiering med tankar.

Observera tänkandet syftar till logiskt resonerande.

Sanningen - upplevelsen av verklighet - är alltså ingen logisk symbol utan en rörelse vi kan ha olika förhållanden till. Vissa lever i minnen och försöker härleda sanningen/den nuvarande upplevelsen ur de tidigare minnerna.

[PopJimmy]

Allt detta är skitsnack. Lyssna inte på vad jag säger

[Angelina]

Jag tycker inte alls det är skitsnack..jo, lite ibland.men i det stora hela så förmedlar du en ärlighet som jag inte sett på väldigt länge, kanske aldrig tidigare. Tack för att du törs.