Vet du verkligen inte vad du vill?

[Medion]

Jag har funderat på det här flera dar nu och får ingen ordning på det så om ni kan hjälpa mig...

När man frågar folk vad dom vill och dom säger dom vet inte, säger dom det för att dom är rädda för vad som ska hända om dom säger vad dom verkligen vill, är dom rädda för att känna efter vad dom verkligen vill eller? För jag förstår inte hur man inte kan veta vad man vill.. då menar jag personliga frågor.. inte som .. vad vill du göra med livet.. vad vill du göra om 10 år.. utan mer liksom.. vad vill du ha utav denna person? inom den riktningen..

Jag har alltid vetat vad jag vill så jag förstår inte på "jag vet inte" inom detta område.. är väl bara känna efter och se vad man känner mest för? eller? finns det folk som verkligen inte vet?

[Kiifen]

Jag är helt övertygad om att denna förvirring beror på hur vårt Svenska samhälle är, på alla nivåer. Först och främst så är Svensken oerhört försynt, vill inte ta plats, vill inte visa var han står, Svensken gömmer sig gärna i köerna och vill inte berätta om sig själv för det anses vara att göra för stora anspråk och man tror att det är arrogant. Sedan så har Svensken passiviserats på många sätt som inte är unikt för det Svenska samhället utan för seriöst institutionaliserade samhällen över hela världen där arbetsstolthet, visioner och drömmar betraktas med skepsis eller fientlighet och istället skall man ha en övergripande auktoritet, oavsett om det handlar om en byråkrati och regering eller ifall man har en diktator med en hemlig polis.
Svenskarna lever i en kultur som har en djup osäkerhet i sig tack vare att alla personliga initiativ slås ner. Vi lever också med många falska idéer om verkligheten, att ifall något ska vara värt något så måste det fungera på direkten, det måste finnas en omedelbar tillfredställelse i alla företag utan att man ska behöva ta en personlig risk. Sverige har en lång historia av förakt och skepsis gentemot privata initiativ och istället så försöker man att skapa fler arbeten i tjänstesektorn.
Av egen erfarenhet kan jag säga att jobba som tjänsteman är oerhört passiviserande och förslöande, samtidigt som det är väldigt bekvämt men det är heller inte speciellt belönande. Att arbeta i telefon hela dagarna med att sälja, svara på frågor osv. är inte ett speciellt belönande arbete, det är ensamt och det är tråkigt. Ändå så finns det flesta arbetena i just dessa sektorer. Arbeten som handlar om att producera något är ovanliga, förutom då det handlar om att arbeta på fabriksgolv och i den seriella produktionen, men i allmänhet så finner man ingen stolthet i det man gör där för den allmänna arbetsmoralen är den att arbetet suger och den enda anledningen att man gör det är för att man ska kunna tjäna pengar för att sedan köpa tillbaka lite livskvalité. Det är bakvänt! Klart som fan man blir förvirrad av denna situation! Men detta går såklart att förändra. Genom att vi börjar att uppskatta varandras visioner och drömmar, tar oss tid att lyssna och acceptera att man vill något, att vi faktiskt, var och en av oss, vill saker, även om vi just nu inte kan se helt perfekt klart och ha alla svaren färdiga. Att vilja något innebär också att ta en risk, men det innebär också att man växer med ett ökag ansvar och stolthet. Men ingen har en färdig lösning på hur man ska driva en verksamhet från början till slut, det är något som utvecklas och måst få möjligheten att utvecklas. Den skepticism som råder i det här landet gentemot människor som vill något är vad som gör detta land så småaktigt och skräckslaget i mellanmänskliga relationer. Man tror inte sig själv om något och tror därför inte heller varandra och andra om något. Det finns så mycket att göra, think big!