Hämnd från en tjänsteman?

[Kallekula]

En fördel med statliga jobba är dock att det är tryggt. Arbetstakten är låg. Du behöver aldrig ta personligt ansvar (det är lite diffust ett kollektiv man ingår i). Låg lön, ingen utveckling men myspys. Vissa gillar det och de blir kvar.

Om du med statliga jobb även menar arbete inom offentlig sektor så vittnar mina erfarenheter från akutvården om något annat. Du målar upp en 'idyll' som om den existerar enbart gör det som ett undantag. Du har nog enbart rätt när det gäller den låga lönen, tyvärr.

Jag spetsar givetvis till det för att få en diskussion. Sjukvården vet jag inget om. Du har säkert rätt.

Kan berätta om farsan. Utbildad civilingenjör, men han läste även innan utbildningen pedagogik eftersom han hade en tanke att bli lärare.

Nåväl han jobbade som ingenjör tills han var 47 sedan hoppade han på och blev lärare (man den gamla utbildningssystemet fick man automatiskt lärarbehörighet efter pedagogikstudier). Nåväl hur var det. När han började sa alla kollegor att det var ett helvete. Stressigt, inget inflytande, jobbiga elever osv. (självklart ventilerar man problem bland kollegor). Men grejen var det att det hade blivit sämre, enligt dem. Det här är en klassiker som alla beslutsfattare (politiker chefer osv) känner till. Minsta försämring leder till nästintill revolt. Positiva förändringar, även stora sådana rycks det i bästa fall enbart på axlarna åt.

Där hamnade han. Hur var det. Skönt. Han la upp tiden själv. Han hade bästa resultat med sina elever. Disciplin. Eleverna tyckte om han. Vad vet jag kanske beror det på hans ålder och erfarenheter vad vet jag.

Sen var han inte den klassiska lärartypen. När de införde stämpelkort vägrade han. Avskeda mig då var han kommentar.

"Kan jag få jobba som lärare med f-skattesedel" (han hade varit egen företagare innan). Den frågan gick ända till skolverket.

Osv osv. Så ska man agera. Spela högt. Må bra. Men risken finns att du får sparken (och den risken är som sagt nästintill obefintlig) så det handlar om inställning och förhållningssätt.

Trivs du ändå inte. Byt jobb.

[Kallekula]

Kanske ska tillägga det är skillnad, STOR skillnad, om du har en fast tjänst inom det offentliga eller ej.

Inom det privata så är detta med fast tjänst inte så stort. Du kan alltid bli av med dem om du (AG) inte vill ha kvar (jag har pysslat med detta så jag vet).

Du Brolin. Kom igen. Dina erfarenheter.....

Jag har jobbat med alla möjliga trix. Förhandlat med fack. Avskedat folk i parti och minut. Ändrat organisationer. Skapat nya organisationer med nya arbetsbeskrivningar. Sett till att gravida tjejer får sparken. Sådant som man pysslar med på en PA- stab. Ofta med fackets goda minne
Det var alltid kul att se nyexande PA studenters reaktion för verkligheten. Men de lärde sig snabbt, man vill väl ha ett bra jobb och man anpassar sig (det finns fler som gjorde det 40-talets Tyskland, jag och ingen annan är väl bättre än dem)


Lessnade på skiten. Ville tjäna pengar. Ska jag sälja min själ ska jag väl ändå ha bra betalt

Ja vad har du för erfarenheter?

[Kallekula]

Ja bli inte förvånande. Tänk Scandia så förstår ni

[Luipa]

Kallekula, du har säkert rätt i det faktum att många av oss anpassar oss till arbetsbördan på ett sådant sätt att den alltid upplevs som lite för hög och detta är faktiskt tragiskt. Det bottnar nog i att arbetet i sig inte uppskattas av den som utför det. Problemet är bland annat att det finns en hel del arbeten som någon måste utföra men som kanske ingen upplever som stimulerande utan enbart monotona. Men det betyder ju inte att arbetsbördan ibland inte kan vara just för hög.

[Kallekula]

Luipa

Du har rätt men jag skulle bara säga UPPLEVS för hög. Annars håller jag med.

Ja du skrev ju upplevs IOF. Ja tagga ned då (i arbetslivet) så blir det bättre. Svårare än så är det inte. Kasta Luther. Skit i den alllänna arbetsmoralen, gör det du känner för.

[Luipa]

Ja tagga ned då (i arbetslivet) så blir det bättre. Svårare än så är det inte. Kasta Luther. Skit i den alllänna arbetsmoralen, gör det du känner för.

Lungn, Luther åkte ut för länge sedan. Personligen har jag inga problem med min arbetssituation men jag vet de som har det med sin. Själv lever jag ett liv i lyx.

[Makterna]

Du talar mycket om "objektiv" kontra "subjektiv", men jag har inte alls förstått vad du menar med dessa termer.

Det objektiva är verkligheten. Det subjektiva är det som bara existerar för en själv. Att utgå från något subjektivt är inte nödvändigtvis fel, men det är fel att tro att alla är som man själv. Det är alltså helt okej att t.ex. säga "jag tycker klassisk musik är MYCKET bättre än rave" om man nu tycker det, men det är fel att säga "rave är en bättre musik än klassisk" (och mena att det skulle vara så för alla). Felaktig subjektivitet kallas subjektivism. Ett exempel på subjektivism är asatro och andra naturreligioner, som tror att man kan påverka verkligheten genom önsketänkande. Om alla runt bordet säger att chipsskålen är en döskalle så ÄR den enligt asatron också det. "Om ett träd faller i skogen, och ingen ser det, har det då fallit?" Ja självklart. Skönheten sitter i betraktarens öga, inte i tavlan. Verkligheten/vetenskapen/sanningen lever ett eget liv, oberoende av oss människors observationer av den. Jorden är rund även om en folkomröstning med 99% majoritet av nån anledning skulle säga att den är platt.

Jag tycker inte att det vore coolt om läraren "hämnades" på eleven. Jag tycker att eleven borde skällas ut, och anledningen är att det är enda sättet för de vuxna att ta kontroll över skolan. Om man inte markerar ordentligt mot barnen när de gör fel kommer de inte att sluta att göra fel.

Utskällning är knappast kommunikationsmässigt högstående. Vi människor har ett språk för att istället för att bara markera alienation, dessutom förklara VARFÖR vi känner alienation. Utskällning i grunden lika lågstående som en örfil eller en isboll eller en lågbetygsättarhämnd. Dessutom är det knappast givande. Det enda eleven skulle lära sig är "oj vad arg han verkade ha blivit för att han fick isbollen på sig", men det kunde han väl räkna ut så vad vinner man på det? Jag tror fortfarande det handlar om en vilja att kuva, att utskällningen skulle leda till att eleven blir alldeles skakis av lärarens skrik, vilket leder till att eleven (något överdrivet, för tydlighetens skull) kryper ihop, börjar skaka, inte vet vad han ska göra annat än att säga att det var fel och kanske rentav knäckas/reduceras så mycket jag-mässigt att man faktiskt menar det, inte logiskt men man fås ändå genom skräckpedagogik att underordna sig den skrikige och upplevt farlige personen. Auktoritetspedagogik är lågstående, omodernt och dåligt (utom i såna undantag som i krigssituationer o dyl).

Jag tror inte att huvudanledningen till att barn är oregerliga idag är att de är "kuvade". Vissa barn är det: t ex finns det vissa fäder som är alldeles för hårda mot sina barn. Dessa barn kan i vissa fall bli rätt oregerliga när de vistas bland vuxna som är mindre hårda. Men de flesta bråkiga barn har föräldrar som inte sagt till barnen tillräckligt mycket: de är ouppfostrade helt enkelt.

Det var inte så jag menade heller. Jag menade såhär: Om ett barn gör något som det inte får, finns det två skäl till det: barnet har en drift (viljemässig eller tvångsmässig) att göra detta, och barnet är inte tillräckligt kuvat (jag-reducerad) för att avstå från att utöva sin vilja. Det finns två tänkbara lösningar. Antingen kuvar man barnet, så att det helt enkelt inte förmår göra otillåtna saker (t.ex. genom att skälla ut barnet så att det associerar udda beteende med olust). Eller så resonerar man med barnet för att övertala barnet att låta bli. Ett sådant resonemang kan t.ex. se ut såhär: "om du kastar isbollar fler gånger relegerar vi dig och det vill du väl inte?".

Förresten så är ju isbollen redan kastad och det kan inte göras ogjort. Därför borde det vara mer relevant att få reda på VARFÖR den kastades, så att det kan undvikas en annan gång. Därför är resonemang viktigare än skäll. Det är ju inte säkert att skäll fungerar. Och även om det gör det så kanske det får andra oönskade effekter. Skäll är trubbigt och får antagligen effekten att det delvis även hämmar sådana initiativ som är önskvärda.

[Makterna]

Du talar mycket om "objektiv" kontra "subjektiv", men jag har inte alls förstått vad du menar med dessa termer.

Det objektiva är verkligheten. Det subjektiva är det som bara existerar för en själv. Att utgå från något subjektivt är inte nödvändigtvis fel, men det är fel att tro att alla är som man själv. Det är alltså helt okej att t.ex. säga "jag tycker klassisk musik är MYCKET bättre än rave" om man nu tycker det, men det är fel att säga "rave är en bättre musik än klassisk" (och mena att det skulle vara så för alla). Felaktig subjektivitet kallas subjektivism. Ett exempel på subjektivism är asatro och andra naturreligioner, som tror att man kan påverka verkligheten genom önsketänkande. Om alla runt bordet säger att chipsskålen är en döskalle så ÄR den enligt asatron också det. "Om ett träd faller i skogen, och ingen ser det, har det då fallit?" Ja självklart. Skönheten sitter i betraktarens öga, inte i tavlan. Verkligheten/vetenskapen/sanningen lever ett eget liv, oberoende av oss människors observationer av den. Jorden är rund även om en folkomröstning med 99% majoritet av nån anledning skulle säga att den är platt.

Jag tycker inte att det vore coolt om läraren "hämnades" på eleven. Jag tycker att eleven borde skällas ut, och anledningen är att det är enda sättet för de vuxna att ta kontroll över skolan. Om man inte markerar ordentligt mot barnen när de gör fel kommer de inte att sluta att göra fel.

Utskällning är knappast kommunikationsmässigt högstående. Vi människor har ett språk för att istället för att bara markera alienation, dessutom förklara VARFÖR vi känner alienation. Utskällning i grunden lika lågstående som en örfil eller en isboll eller en lågbetygsättarhämnd. Dessutom är det knappast givande. Det enda eleven skulle lära sig är "oj vad arg han verkade ha blivit för att han fick isbollen på sig", men det kunde han väl räkna ut så vad vinner man på det? Jag tror fortfarande det handlar om en vilja att kuva, att utskällningen skulle leda till att eleven blir alldeles skakis av lärarens skrik, vilket leder till att eleven (något överdrivet, för tydlighetens skull) kryper ihop, börjar skaka, inte vet vad han ska göra annat än att säga att det var fel och kanske rentav knäckas/reduceras så mycket jag-mässigt att man faktiskt menar det, inte logiskt men man fås ändå genom skräckpedagogik att underordna sig den skrikige och upplevt farlige personen. Auktoritetspedagogik är lågstående, omodernt och dåligt (utom i såna undantag som i krigssituationer o dyl).

Jag tror inte att huvudanledningen till att barn är oregerliga idag är att de är "kuvade". Vissa barn är det: t ex finns det vissa fäder som är alldeles för hårda mot sina barn. Dessa barn kan i vissa fall bli rätt oregerliga när de vistas bland vuxna som är mindre hårda. Men de flesta bråkiga barn har föräldrar som inte sagt till barnen tillräckligt mycket: de är ouppfostrade helt enkelt.

Det var inte så jag menade heller. Jag menade såhär: Om ett barn gör något som det inte får, finns det två skäl till det: barnet har en drift (viljemässig eller tvångsmässig) att göra detta, och barnet är inte tillräckligt kuvat (jag-reducerad) för att avstå från att utöva sin vilja. Det finns två tänkbara lösningar. Antingen kuvar man barnet, så att det helt enkelt inte förmår göra otillåtna saker (t.ex. genom att skälla ut barnet så att det associerar udda beteende med olust). Eller så resonerar man med barnet för att övertala barnet att låta bli. Ett sådant resonemang kan t.ex. se ut såhär: "om du kastar isbollar fler gånger relegerar vi dig och det vill du väl inte?".

Förresten så är ju isbollen redan kastad och det kan inte göras ogjort. Därför borde det vara mer relevant att få reda på VARFÖR den kastades, så att det kan undvikas en annan gång. Därför är resonemang viktigare än skäll. Det är ju inte säkert att skäll fungerar. Och även om det gör det så kanske det får andra oönskade effekter. Skäll är trubbigt och får antagligen effekten att det delvis även hämmar sådana initiativ som är önskvärda.

[Makterna]

Du talar mycket om "objektiv" kontra "subjektiv", men jag har inte alls förstått vad du menar med dessa termer.

Det objektiva är verkligheten. Det subjektiva är det som bara existerar för en själv. Att utgå från något subjektivt är inte nödvändigtvis fel, men det är fel att tro att alla är som man själv. Det är alltså helt okej att t.ex. säga "jag tycker klassisk musik är MYCKET bättre än rave" om man nu tycker det, men det är fel att säga "rave är en bättre musik än klassisk" (och mena att det skulle vara så för alla). Felaktig subjektivitet kallas subjektivism. Ett exempel på subjektivism är asatro och andra naturreligioner, som tror att man kan påverka verkligheten genom önsketänkande. Om alla runt bordet säger att chipsskålen är en döskalle så ÄR den enligt asatron också det. "Om ett träd faller i skogen, och ingen ser det, har det då fallit?" Ja självklart. Skönheten sitter i betraktarens öga, inte i tavlan. Verkligheten/vetenskapen/sanningen lever ett eget liv, oberoende av oss människors observationer av den. Jorden är rund även om en folkomröstning med 99% majoritet av nån anledning skulle säga att den är platt.

Jag tycker inte att det vore coolt om läraren "hämnades" på eleven. Jag tycker att eleven borde skällas ut, och anledningen är att det är enda sättet för de vuxna att ta kontroll över skolan. Om man inte markerar ordentligt mot barnen när de gör fel kommer de inte att sluta att göra fel.

Utskällning är knappast kommunikationsmässigt högstående. Vi människor har ett språk för att istället för att bara markera alienation, dessutom förklara VARFÖR vi känner alienation. Utskällning i grunden lika lågstående som en örfil eller en isboll eller en lågbetygsättarhämnd. Dessutom är det knappast givande. Det enda eleven skulle lära sig är "oj vad arg han verkade ha blivit för att han fick isbollen på sig", men det kunde han väl räkna ut så vad vinner man på det? Jag tror fortfarande det handlar om en vilja att kuva, att utskällningen skulle leda till att eleven blir alldeles skakis av lärarens skrik, vilket leder till att eleven (något överdrivet, för tydlighetens skull) kryper ihop, börjar skaka, inte vet vad han ska göra annat än att säga att det var fel och kanske rentav knäckas/reduceras så mycket jag-mässigt att man faktiskt menar det, inte logiskt men man fås ändå genom skräckpedagogik att underordna sig den skrikige och upplevt farlige personen. Auktoritetspedagogik är lågstående, omodernt och dåligt (utom i såna undantag som i krigssituationer o dyl).

Jag tror inte att huvudanledningen till att barn är oregerliga idag är att de är "kuvade". Vissa barn är det: t ex finns det vissa fäder som är alldeles för hårda mot sina barn. Dessa barn kan i vissa fall bli rätt oregerliga när de vistas bland vuxna som är mindre hårda. Men de flesta bråkiga barn har föräldrar som inte sagt till barnen tillräckligt mycket: de är ouppfostrade helt enkelt.

Det var inte så jag menade heller. Jag menade såhär: Om ett barn gör något som det inte får, finns det två skäl till det: barnet har en drift (viljemässig eller tvångsmässig) att göra detta, och barnet är inte tillräckligt kuvat (jag-reducerad) för att avstå från att utöva sin vilja. Det finns två tänkbara lösningar. Antingen kuvar man barnet, så att det helt enkelt inte förmår göra otillåtna saker (t.ex. genom att skälla ut barnet så att det associerar udda beteende med olust). Eller så resonerar man med barnet för att övertala barnet att låta bli. Ett sådant resonemang kan t.ex. se ut såhär: "om du kastar isbollar fler gånger relegerar vi dig och det vill du väl inte?".

Förresten så är ju isbollen redan kastad och det kan inte göras ogjort. Därför borde det vara mer relevant att få reda på VARFÖR den kastades, så att det kan undvikas en annan gång. Därför är resonemang viktigare än skäll. Det är ju inte säkert att skäll fungerar. Och även om det gör det så kanske det får andra oönskade effekter. Skäll är trubbigt och får antagligen effekten att det delvis även hämmar sådana initiativ som är önskvärda.

[CAUSTIX]

CAUSTIX

Visst bör det finnas möjligheter att fånga upp morgondagens problembarn på ett tidigt stadium.

Vuxna som bryr sig och tar ansvar. Men hur ska det gå till?

Ett sätt är ju att just låta vuxna människor (lärare) få ta ansvar för sin undervisning. Att själva välja utbildningsformer/metoder. Att slippa centrala påbud.

Det enda staten bör göra är sätta upp kunskapsmål och sedan mäta dem. Kanske via nationella prov? Sedan är resten upp till lärarkåren. Decentralisera med andra ord.Frågan är om det ens behövs centraliserade mål?

Det stora felet ligger i själva perspektivet. det finns inga problembarn, bara problemlärare. Problemen skulle inte uppkomma om lärarna var pedagogiska och lyhörda och såg sig själv som lärare på det sätt jag sagt i inläggen ovan. Lärarna har alltid ansvar för sin undervisning och måste själv ständigt rannsaka sig. Oavsätt vad den centrala planen för vad barnen skall ha lärt sig i en viss årskurs säger ju inget HUR du som lärare faktiskt lär ut. Jag ser inte vad det finns för hinder annat än lärarna själva. Är man en smitare som flyr ansvar och inte vågar ta konflikter som uppkommer i skolan, då är man ingen lärare och knappast vuxen heller för den delen.

Resten av ditt partsnack anser jag vara helt irrelevant i frågan. Typiskt ofilosofiskt nonsens.

[Kallekula]

Säker på att det är ofilosofiskt nonsens? Hur ser filosofiskt nonsens ut? Vi är alla goda kålsupare här på forumet. Tycker du blajar på rätt bra själv.

Vad var det jag skrev måste kolla....Ähä det är bara allmänna råd hur man ska agera i yrkeslivet om man vill lyckas. Inom statliga myndigheter. Inget nytt. Känner alla tjänstemän till som jobbar inom det statliga.

Att sossarna skapat den kultur vi har i Sverige. Tja tro det om du vill

[dangdang]

CAUSTIX skrev

det finns inga problembarn, bara problemlärare.

Vi testar att ta bort subjekten

Det finns inga problem, bara problem.

Så enkelt kan det väl ändå inte vara.

[archaxe]

Vi testar att ta bort subjekten
Det finns inga problem, bara problem.
Så enkelt kan det väl ändå inte vara.

Va? Vad menar du?

[dangdang]

Är vi objektiva?
Är det inte alldeles för många uttalanden i stil med:
När jag gick i skolan....
Jag hade en lärare.....
Jag var minsann den typen av elev ......
Jag är en lärare av den gamla skolan....
Det var bättre förr när jag gick i plugget.....

Det känns som om vi missar poängen med den här tråden. Ja då menar jag inte min initiala fråga för den var nog dåligt uttryckt. Men vad är det vi egentligen talar om?
Är det hur skolan ska se ut? Det är ju intressant!

Den frågan känns mer relevant att tala om än enskilda individers lyckade eller lyckade/misslyckade resultat/insatser.

Samtidigt kan vi väl lämna floskel VM som tex allt som behövs är lite tid o.d.
Jag är här för att få nya infallsvinklar. Hade jag velat få reda på hur det förhåller sig för de som har det taskigt så hade jag bara behövt fråga
vem som helst utav de jag träffar varje dag och säkerligen fått ett mer exakt svar än det nån av er kan ge utifrån era "gamla" exempel (hade ett hemskt idag förresten(skakar mig ännu)).
Man försöker att stålsätta sig, men man lyckas inte.

Det är förskräckligt arbetsamt när man hör ord som: barn vill o.s.v när de som ska fixa allt(lärarna) står maktlösa inför sitt ursprungliga uppdrag.
Att det dessutom refereras till läroplaner från 1969 och 1980 emellanåt gör ju hela fjantet patetiskt.

Enligt de läroplaner/kursplaner som vi har för grundskolan nu så:

Har elever rätt att bestämma över sin utbildning.

Bedömer lärare elevers utveckling, inte bara reell kunskap.

Har lärare skyldighet att informera föräldrar om sin undervisningsplanering.

Har lärare skyldighet att få eleven godkänd i sitt ämne.(lyckas man inte får man inget straff, men en otrolig pappersexersis)

Är det inte tvång för skolor att ha timplan.


Tyvärr (tror jag) att man gör det enkelt för sig om man säger att allt handlar om frihet för eleverna eller lärarna. det ska handla om relationer dessa emellan och ganska bestämda mål, det är ju en grundskola.

Mina bästa resultat har jag fått i små grupper i där relationen oss emellan har varit uppsluppen men ändå på det klara med att jag bestämt. Detta stämmer väl överrens med nutida forskning (inte bara inlärningsteorier (som det antytts att jag inte vet nåt om))

Nu avslutatde jag med ett personligt exempel som jag tidigare undbad mig om=Jag är Pucko!

[CAUSTIX]

Säker på att det är ofilosofiskt nonsens? Hur ser filosofiskt nonsens ut? Vi är alla goda kålsupare här på forumet. Tycker du blajar på rätt bra själv.

Vad var det jag skrev måste kolla....Ähä det är bara allmänna råd hur man ska agera i yrkeslivet om man vill lyckas. Inom statliga myndigheter. Inget nytt. Känner alla tjänstemän till som jobbar inom det statliga.

Att sossarna skapat den kultur vi har i Sverige. Tja tro det om du vill

Jag vet inte vad du tycker att jag blajar för något? men kom gärna med ett exempel.

när jag säger att det är ofilosofiskt nonsens så menar jag att det handlar om dina egna politiska åsikter angående olika partier på ett mycket ofilosofiskt sätt. Jag kan inte heller se det filosofiska värdet i att bespotta ett parti. kom med riktiga argument i stället för löjlig pajkastning.

Du talar ju vidare om råd för hur man som tjänsteman vill "lyckas". bara själva uttrycket gör en ju rädd. Och på vad sätt är det relevant i dina ögon?