Vad är tid?

[Pilatus]

Är tiden linjär? Cirkulär? Spiralformad? Sinuskurveformad?

Jag skulle tro att tiden är uppdelad i diskreta enheter, (eller kvantiserad). I matematiska formler räknar man dock med att tiden är kontinuerlig, eftersom det är praktiskt.

[Illusionen]

Är tiden linjär? Cirkulär? Spiralformad? Sinuskurveformad?

Eller en påse? Chronos' spypåse?

I väntan på att mitt konto skall raderas kan jag inte låta bli att även lägga in nedanstående i denna tråd.

Hälsar
Illusionen

PS
Tack för den här tiden Algot, du var en trevlig bekantskap!

Re: Vad utgör medvetandets referens?

Inläggav Illusionen » 07 jan 2017 11:12

EN SONDERING

Det är svårt att föra en bra diskussion, när motparten alltid tror sig veta bäst, och inte förstår att han inte förstått.
Man trampar då runt bland verklighetens reella storheter i ett begränsat, och därigenom omöjligt, sökande efter svar.
Det är därför jag vill påminna om att jag presenterat förklaringar och svar till de fundamentala frågor jag nämner
i inledningen på mitt koncept, men som man nu fortsätter att söka svaren till. En sådan fråga är, Vad är tid ?
Det är så, närmast tröstlöst och meningslös, jag personligen upplever min närvaro här på FF.
Under de tre år jag skrivit inlägg här, tolkar jag alltså erhållna kommentarer som att man fortfarande inte förstår det
jag skriver/beskriver. Att det upplevs som obegripligt används t o m av några som argument för att jag måste ha fel.
Problemet, om det nu är ett problem, är att jag fortfarande är lika övertygad som tidigare om att jag är på rätt spår.
Jag har aldrig tidigare under mina yrkesverksamma år misstagit mig när den här känslan jag nu har, infunnit sig.

För att komma runt den här låsningen skulle jag om möjligt vilja gå in i en begränsad diskussion med en, eller högst
två kreativa personer, som följt tråden, och förutsättningslöst är beredda att diskutera aktuella frågeställningar,
utifrån en mer basalt förankrad bakgrund, enligt konceptet.
I ett nytt försök att förklara hur begreppet "referens" kommer in i bilden har jag därför börjat skissa på en ny metafor.
Det första steget kan beskrivas som följer.
Jag är beredd att utveckla detta ytterligare, förutsatt att ev kommentarer motiverar en fortsättning.

Tänk er två flottar, a och b, på ett spegelblankt hav, flytande långt från land.
Flottarna ligger en bit från varandra, och rör sig från varandra med hastigheten, v.
A och B väljer att definiera hastighet centrerat FRÅN egna flotten som positiv, alltså +v.
Flotte a ligger norr om flotte b.
På flotten a sitter personen A, och på flotten b sitter personen B.
A och B kan inte se/avgöra om det är a- eller b-flotten som rör sig.
Från sin norra flotte a ser A att B rör sig bort med hastigheten +v, i sydlig riktning.
Från sin södra flotte b ser B att A rör sig bort med hastigheten +v, i nordlig riktning.
Hastigheten förnims av båda vara +v, men riktningen skiljer sig åt ur A:s och B:s perspektiv.
Det A och B definierar som +v från sin respektive flotte motsvaras av –v ur den andres perspektiv.

Frågan är då hur A och B löser en ömsesidig kommunikation/växelverkan sinsemellan, som jämbördiga parter ?
Svaret är att man enas om att använda sig av ett medelvärde av varandras förnimmelser !
Reproduktionen av i vxv ingående ΔØ beskrivs i konceptet som/via ett geometriskt medelvärde.
Skälet till att geometriskt medelvärde här är aktuellt sammanhänger med att reproduktionen av ΔØ är att
betrakta som en perspektivberoende mängd-funktion (Eulers formel).
Medelvärdet blir då, √(+v)(−v) = √−v^2 = ±jv = +jv och −jv
Detta gäller ur/för både A:s och B:s perspektiv, och om FRÅN-rörelsen ändras till MOT-rörelse.

I nästa steg låter vi flottarna röra sig både från och mot varandra (”oscillera”), och skriver, ±v.
Medelvärdet blir även då +jv och –jv men med den skillnaden att det även medför ett SKIFT.
Den oscillerande rörelsen/hastigheten, ±v, resulterar således i +jv och −jv respektive −jv och +jv.
FRÅN och MOT skiftar m a o relativ ”POSITION” sinsemellan.
Skiftet av position, ”positionsskiftet”, ger den perspektiv-differens som resulterar i ΔØ inkl RUM-TID.
Notera att positionerna framdeles skall associeras till maskeringsprincipens maskerings-förankringar.
Det är viktigt för det fortsatta resonemanget att förstå den här beskrivna POSITION-SKIFT-principen !

Tänk er sedan att flotten är rund och även rör sig (”oscillerar”) runt sitt centrum (”dubbel-rot” i konceptet),
och modellen blir mer komplett. Principen omfattar därigenom såväl linjär som cirkulär "oscillering".

Euler-tabellen, liksom balanskriteriet 2ΔØ inkl dess sfäriska struktur, återspeglar dessa RIKTNINGS-styrda
positions-SEPARERINGAR via positions-skift-principen. Vårt RUM, och fenomenet TID, är likaså,
i förlängningen, en konsekvens av detta.
Begrepp som OÄNDLIGHET, BIG-BANG och RELATIVITET visar sig även få en annorlunda betydelse.

I ett sista försök att förtydliga detta ytterligare kan följande exempel, som refererar till konceptet,
förhoppningsvis vara till hjälp. För förståelse krävs att man tidigare tagit del av konceptet.

Den förnimbara verkligheten är ”polvänd” relativt den ”rättvända” egenstrukturen, p g a
maskeringens negativa polarisering av G! Polarisationen kan liknas vid en negativ ”spegling”.
Växelverkan, vxv, beskrivs som modell via dessa referensberoende polarisationer/speglingar.
Kvoten (relationen) mellan det ”rättvända” (+1) och ”polvända” (−1) är således konstant, +1/−1 = −1.
Detta gäller ur det aktuella MP-förankrade maskerade perspektivet, som vi benämner A-perspektivet.
Medelvärdet/tyngdpunkten av en ”tänjnings-vektor” har sitt centrum i mitten på vektorn!
MP-förankringen/referensen refererar därigenom till vektorns centrum/mitt.
Det är speglingen som tillhandahåller det för växelverkan nödvändiga teckenskiftet.
Medelvärdet av vektorn kännetecknas därigenom som en sammansatt dubbel-karaktär.
Vid växelverkan mellan A och B är kvoten ur referensperspektivet ”rättvänd” och ”polvänd”,
alltså SKIFTAD relativt A och B, men p g a dubbelkaraktären även ”ROTERAD”.
Växelverkan är orienterad kring KOMPLEXA NAV. Balanskriteriet, ΔØ, har sin grund i detta.
MP-förankringarnas ömsesidiga vxv refererar därigenom till vektorernas komplexa nav.
Följande länk visar vxv ur ett perspektiv, något förenklat.
http://s30.postimg.org/utskdpl81/Page_1_IMG_0021.jpg

Vid vxv erhålls den förnimbara verklighetens ”polvända” normerade koordinater som √−1 = +j1 och –j1,
ur både A-perspektiv och B-perspektiv, men alltså skiftade relativt varandra, som ”dubbel-rot”.
Det medför att, ur motsatt perspektiv motsvaras +j1 av −1/j1, och +1/j1 av –j1, och vice versa.
+j1 och +1/j1 har motsatt riktning relativt –j1 och −1/j1. Notera: +1/j1 ∙ j/j = −j
De inverterade uttrycken är ej normerade, vilket utgör förutsättning för rum-tid.
Detta gäller för samtliga i reproduktionskedjan ingående 2ΔØ.
Den ”synkrona likriktnings-effekten” kan ses som konsekvens av inverteringens skalfaktor-påverkan.

RUM-TID är funktion av skalära differenser (normerat - ej normerat) inom 2ΔØ, och således även
av antalet i reproduktionskedjan ingående 2ΔØ, och aktuella skift.

Sammanfattat gäller då,
• Maskeringsprincipen, MP, sätter via maskerings-förankring referens för förnimmelsen.
• Referensen definierar riktning relativt förnimmelsen/jaget.
• Maskerings-polariseringen ger negativ relativ spegling i G.
• Växelverkan sker via respektive referens spegling (±j)
• Konstant kvot ger inverterad relation mellan förnimmelse och objekt.
• Imaginär rot avser observerat objekt, och har inverterad relation till förnimmelsen.
• Negativ rot avser riktning MOT referens.
• Positiv rot avser riktning FRÅN referens.

Den förnimbara verklighetens koordinater representeras, via det komplexa navet, i både A- och
B-perspektiv, av relationen till reella och imaginära MEDELVÄRDEN.
Detta gäller såväl linjär som cirkulär struktur. Här skall man vara observant på att de olika
medelvärdestyperna vid vxv är i beroendeställning till varandra, p g a ömsesidigheten.
Symbolen j kan här bl a associeras till medelvärde/medelvärdesposition, och perspektiv-relationer.

Vid vxv och relativrörelse, V, har vi att ta hänsyn till ömsesidigheten och aktuella medelvärden.
Det innebär att konsekvensen av V på vxv är funktion av såväl reella som imaginära medelvärden.
De reella inkluderar +C och –C, och de imaginära +jC och –jC, ömsesidigt skiftade relativt varandra.
Det är viktigt att förstå att ”C” här utgör NORMERADE (ej förnimbart) symboler.
Vid relativrörelse, V, erhålls då följande ”påverkan” för de reella och imaginära medelvärdena,

RE NORMERAT: √(+C + V)(–C + V) / jC0 = √(–C^2 + V^2) / jC = jC√1– (V/C)^2 / jC = ±√1– (V/C)^2
IM NORMERAT: √(+jC + V)(–jC + V) / C0 = √(+C^2 + V^2) / C = C√1+ (V/C)^2 / C = ±√1+ (V/C)^2

Den konstanta fälthastigheten c utgör konsekvens av att det normerade övergår till EJ NORMERAT (förnimbart),
i det egna referensperspektivet, som konsekvens av maskering, och därav följande interferens enligt Euler-tabellen.
Lorentz-transformationen tar enbart hänsyn till uttrycket √1– (V/C)^2, när man utifrån detta sedan
drar slutsatser, och beaktar således ej √1+ (V/C)^2.

Summan av de komplexa uttrycken beskrivs mer ingående i konceptet.

Efter att ni begrundat detta, ställ er gärna frågan, är relativitetsteorin rätt tolkad och komplett ?

När ThinkThat skriver citat,”...... någon skrev en gång att "tid är materiens existensform", så ligger han mycket
nära min uppfattning. Själv skulle jag kanske, mot bakgrund av ovanstående, som alternativ föredra formuleringen,
”tid är (ur referensperspektivet) ett komplement till materiens existensform”.

DEFINITION AV TID

Ett preliminärt utkast till DEFINITION av fenomenet TID, skulle enligt detta betraktelsesätt,
då kunna formuleras utifrån följande, som bygger på konceptet och tidigare inlägg i tråden, Vad utgör
medvetandets referens ?.
Vi utgår enligt konceptet från ett ej förnimbart abstrakt grundtillstånd, G, skilt från vår verklighet.
Förenklat kan detta uttryckas som att G och rum-tiden ej är ”synkroniserade” relativt varandra.
G kan betraktas som en typ av ”universell integral” av all växelverkan, ur aktuellt vxv- perspektiv.
Egenreferensens maskeringsförankring i grundtillståndet G, och därav beroende negativa polarisationer,
utgör bas för växelverkan inkl ”interferenser”. Interferensmönstren innefattar därigenom ”skalära”
variationer/densiteter, som skiljer sig åt (= ΔØ) ur respektive förankringsperspektiv.
Det är relationerna mellan dessa densiteter som formar ΔØ och rum-tid inkl atomära fenomen.
Den tidigare redovisade Eulertabellen återspeglar detta.
Maskeringen medför att G:s normerade struktur (ej förnimbar) övergår i ej normerad (förnimbar) struktur.
Fenomenet TID kan då betraktas som det SUBSTITUT som, ur referensperspektivet, länkar samman
(överbryggar) de atomära egenskaper som är en följd av interferensmönstrets variationer.

/ Illusionen och Jeppe
https://www.youtube.com/watch?v=qc-oba0Hvvs

Pax vobiscum

[Zokrates]

Jag har också en stark känsla av att jag har rätt, intuition är ibland för att inte säga ofta överskattat, men när intuitionen bygger på erfarenheter, kunskaper och goda analyser gjorda utifrån detta kan den hos en tämligen måttfull intelligent individ utgöra något mer än bara en känsla bland alla andra känslor.

Tid existerar inte i verkligheten, tid är lika naturligt i verkligheten som en inbillad tumstock, men vänta nu, en sådan kan ju konkretiseras, realiseras, tillverkas och användas för att mäta både bredd och längd, ja, så kan uret med. Vi mäter tiden det tar att förflytta sig mellan två platser, vi mäter dygnet, vi mäter året, vi mäter vår ålder, universums ålder, ja allt utifrån denna skapelse, men det vi egentligen missar är att att det är förhållanden vi mäter i skeenden från en stund till en annan, ja, stunden det tar för oss som är fast i en materiell skapelse att nå något annat vilket förväxlas med att den tid detta tar, utgör en i sig existerande självständig faktor.

Materia och rörelse existerar, strålning existerar, gravitation existerar, tid existerar inte, likväl påstår en del att TIDEN går långsammare i närheten av ett svart hål, att tiden går snabbare utanför planeters gravitation, att tiden bla bla bla, är det inte materian som uppför sig olika på grund av olika bromsmekanismer beroende på just existerande förhållanden, jo det är det och det har fortfarande inget med en reell tid att göra, men vi behöver tiden, eftersom vi har rutat in vår tillvaro efter den, vi klockas från det vi föds tills dess vi dör, men likväl, vi existerar, inte tiden, men sönderfallet existerar lika bra ändå. Vi har skapat en konstgjord låtsasdimension, kallat detta för tid, eftersom det funkar bra att mäta skeenden med, att sedan några tror att tiden i sig är verklig utgör för mig en gåta.

[Pilatus]

... det funkar bra att mäta skeenden med, att sedan några tror att tiden i sig är verklig utgör för mig en gåta.

Att någonting kan ske, är inte det ett bevis på existensen av tid? Hur kan planeter röra sig i rummet om det inte finns en dimension som vi kallar tid? Förklara gärna.

[Pilatus]

När ThinkThat skriver citat,”...... någon skrev en gång att "tid är materiens existensform", så är han mycket nära min uppfattning. Själv skulle jag kanske, mot bakgrund av ovanstående, som alternativ föredra formuleringen, ”tid är (ur referensperspektivet) ett komplement till materiens existensform”.

Det är sannolikt hämtat från Mao Zedong om motsättningar, Om dialektisk materialism, (1937) sid 5.

Den dialektiska materialismens andra grundläggande princip är dess teori om rörelse (eller teori om utveckling). Det innebär ett erkännande av att rörelse är materians existensform, ett inneboende attribut hos materia, en manifestation av materians mångskiftande karaktär.

[Pilatus]

Citatet är inte hämtat från Mao då jag aldrig läst honom men väl från marxistisk litteratur, kommer nu inte ihåg vilken.

Mao har säkert läst Engels som skriver om rörelsen som materiens existenssätt, som är naturens dialektik "materiens självrörelse och uppspaltningen av det enhetliga" - så är "människoanden, som den organiska materiens högsta blomstring", samtidigt "materiens högsta rörelseform"; inte som ett mättat, dött stoffs, utan som det alltmer utvecklade rörelseinnehållets.

Ernst Bloch: "Materialismproblemet - dess historia och substans"
Exkurs över Engels "Naturens dialektik" 1937

[xion]

Jag har också en stark känsla av att jag har rätt, intuition är ibland för att inte säga ofta överskattat, men när intuitionen bygger på erfarenheter, kunskaper och goda analyser gjorda utifrån detta kan den hos en tämligen måttfull intelligent individ utgöra något mer än bara en känsla bland alla andra känslor.

Tid existerar inte i verkligheten, tid är lika naturligt i verkligheten som en inbillad tumstock, men vänta nu, en sådan kan ju konkretiseras, realiseras, tillverkas och användas för att mäta både bredd och längd, ja, så kan uret med. Vi mäter tiden det tar att förflytta sig mellan två platser, vi mäter dygnet, vi mäter året, vi mäter vår ålder, universums ålder, ja allt utifrån denna skapelse, men det vi egentligen missar är att att det är förhållanden vi mäter i skeenden från en stund till en annan, ja, stunden det tar för oss som är fast i en materiell skapelse att nå något annat vilket förväxlas med att den tid detta tar, utgör en i sig existerande självständig faktor.

Materia och rörelse existerar, strålning existerar, gravitation existerar, tid existerar inte, likväl påstår en del att TIDEN går långsammare i närheten av ett svart hål, att tiden går snabbare utanför planeters gravitation, att tiden bla bla bla, är det inte materian som uppför sig olika på grund av olika bromsmekanismer beroende på just existerande förhållanden, jo det är det och det har fortfarande inget med en reell tid att göra, men vi behöver tiden, eftersom vi har rutat in vår tillvaro efter den, vi klockas från det vi föds tills dess vi dör, men likväl, vi existerar, inte tiden, men sönderfallet existerar lika bra ändå. Vi har skapat en konstgjord låtsasdimension, kallat detta för tid, eftersom det funkar bra att mäta skeenden med, att sedan några tror att tiden i sig är verklig utgör för mig en gåta.

Med verkligheten antar jag att du menar: vad som kan uppfattas med våra sinnen på ett eller annat sätt. Medvetandet skulle alltså inte tillhöra verkligheten? I så fall existerar ju inte heller filosofi, moral, etik etc. i verkligheten, eftersom dessa bara finns i vårt medvetande.

[xion]

DEFINITION AV TID

Ett preliminärt utkast till DEFINITION av fenomenet TID, skulle enligt detta betraktelsesätt,
då kunna formuleras utifrån följande.
Det är ”egenreferensen” som via maskeringsförankringen och därav beroende negativa polarisationer,
utgör bas för växelverkan inkl ”interferenser”. Maskeringen medför att normeringen övergår i ej normerat.
Interferensmönstren innefattar därigenom ”skalära” variationer/densiteter.
Fenomenet TID kan då betraktas som det SUBSTITUT som, ur referensperspektivet, länkar samman
(överbryggar) de atomära egenskaper som är en följd av interferensmönstrets variationer.
Den tidigare redovisade Eulertabellen återspeglar detta.

/ Illusionen och Jeppe
https://www.youtube.com/watch?v=qc-oba0Hvvs

Här har du verkligen lyckats stapla obegripligheter på varandra.
Det förvånar mig att ingen tycks begripa vad du försöker förklara. Inte ens TT som verkar vara bra på matte tycks förstå det du försöker bevisa.
Det vore ju tråkigt om du har rätt men att ingen förstår.
Jag är i alla fall säker på att du har fel i ett avseende. Du verkar tro på ett slags "övermedvetande" (Gud) som existerar utanför vår värld om som styr över vad som sker. Om man tror så kan man aldrig få en korrekt bild av verkligheten. Det går nämligen inte att förbigå inverkan av en sådan existens när man försöker beskriva vår verklighet, samtidigt som det inte finns någon sannolikhet för dess existens.

[Zokrates]

Verkligheten, i motsats till inbillad och eller upplevd verklighet, Zion.

Vår förståelse av saker och ting blir ofta begränsad på grund av språket, skeenden är förknippat med vår uppfattning av tid, men vi är inte ensamma om att kunna uppfatta tid, det finns en inbyggd biologisk klocka i allt komplext liv, vad jag vet, eftersom livet i sig är beroende av energi. Men detta är en funktion av livet, att inneha en mer eller mindre utvecklad tidsuppfattning då det gynnar arternas överlevnadschanser. Ytterst säkerligen kopplat till solen och jordens rotation men faktum kvarstår, tid existerar inte i sig självt och tid har inte en egen dimension i verkligheten.

[Pilatus]

Jag bara älskar Engels begrepp ”egenrörelse”. Han hämtade inspiration från Spinoza som med uttrycket ”causa suit”, ”sin egen orsak” frigjorde kausaliteten från enkla orsak-verkan till att omfatta växelverkan.

ursäkta petigheten, men i Naturens Dialektik (latin = causa sui)

Vi möter en serie av rörelseformer - mekanisk rörelse, värme, ljus, elektricitet, magnetism, kemisk sammansättning och upplösning, övergångar mellan aggregationstillstånd, organiskt liv - vilka alla (om vi tills vidare gör ett undantag för organiskt liv) övergår i varandra, ömsesidigt påverkar varandra, ibland fungerande som orsak och ibland som verkan, varvid rörelsens totala summa förblir densamma i alla de varierande formerna (Spinozas "substansen är causa sui" ger ett slående uttryck för denna växelverkan).

[klorofyll]

Tid är det mått av ansträngning som man behöver lägga ned för att ändra sakernas tillstånd. Ordning är svårt att åstadkomma, kaos är lätt att åstadkomma. Tid är något vi upplever. Vi minns saker som vi har förmåga att återskapa, resten glömmer vi. Formen är vad vi ser, existensen kommer vi aldrig åt, men vi känner den. Vi behöver inte anstränga oss när det är bekvämt, vi förlorar medvetandet för en stund. När vi går under öppen himmel med blöta kläder och skor och hagelskuren slår mot vårt ansikte så är vi medvetna i varje nerv.

[Pilatus]

Tid är det mått av ansträngning som man behöver lägga ned för att ändra sakernas tillstånd.

Bara om all ansträngning är lika effektiv och åstadkommer samma grad av nytta. Tid är ett dåligt mått på effektivitet.

Ett schackproblem som det tog tre sekunder för Michail Tal att lösa tog det andra åtskilliga minuter (eller vara näst intill omöjligt) att lösa.

[klorofyll]

Tid är det mått av ansträngning som man behöver lägga ned för att ändra sakernas tillstånd.

Bara om all ansträngning är lika effektiv och åstadkommer samma grad av nytta. Tid är ett dåligt mått på effektivitet.

Ett schackproblem som det tog tre sekunder för Michail Tal att lösa tog det andra åtskilliga minuter (eller vara näst intill omöjligt) att lösa.

Men människor upplever också tid på olika sätt. Man kan använda tid på olika sätt. Bara för att du anstränger dig så behöver det inte betyda att du uppnår ditt mål.

Men denne spelare har ansträngt sig oerhört för att hans hjärna skall bli något liknande en maskin som fungerar väldigt effektivt på spelet schack.

Om det fanns en knapp som man kunde trycka på för att få en viss effekt, så spelar det ju väldigt stor roll på vilket avstånd du är från denna knapp.

[Illusionen]

DEFINITION AV TID

Ett preliminärt utkast till DEFINITION av fenomenet TID, skulle enligt detta betraktelsesätt,
då kunna formuleras utifrån följande.
Det är ”egenreferensen” som via maskeringsförankringen och därav beroende negativa polarisationer,
utgör bas för växelverkan inkl ”interferenser”. Maskeringen medför att normeringen övergår i ej normerat.
Interferensmönstren innefattar därigenom ”skalära” variationer/densiteter.
Fenomenet TID kan då betraktas som det SUBSTITUT som, ur referensperspektivet, länkar samman
(överbryggar) de atomära egenskaper som är en följd av interferensmönstrets variationer.
Den tidigare redovisade Eulertabellen återspeglar detta.

/ Illusionen och Jeppe
https://www.youtube.com/watch?v=qc-oba0Hvvs

Här har du verkligen lyckats stapla obegripligheter på varandra.
Det förvånar mig att ingen tycks begripa vad du försöker förklara.
Inte ens TT som verkar vara bra på matte tycks förstå det du försöker bevisa.
Det vore ju tråkigt om du har rätt men att ingen förstår.
Jag är i alla fall säker på att du har fel i ett avseende.
Du verkar tro på ett slags "övermedvetande" (Gud) som existerar utanför vår värld om som styr över vad som sker.
Om man tror så kan man aldrig få en korrekt bild av verkligheten.
Det går nämligen inte att förbigå inverkan av en sådan existens när man försöker beskriva vår verklighet,
samtidigt som det inte finns någon sannolikhet för dess existens.

Är följande (justerad!) definition fortfarande obegriplig,

• Ett preliminärt utkast till DEFINITION av fenomenet TID, skulle enligt detta betraktelsesätt,
då kunna formuleras utifrån följande.
Vi utgår enligt konceptet från ett ej förnimbart abstrakt grundtillstånd, G, skilt från vår verklighet.
Förenklat kan detta uttryckas som att G och rum-tiden ej är ”synkroniserade” relativt varandra.
G kan betraktas som en typ av ”universell integral” av all växelverkan, ur aktuellt vxv- perspektiv.
Egenreferensens maskeringsförankring i grundtillståndet G, och därav beroende negativa polarisationer,
utgör bas för växelverkan inkl ”interferenser”. Interferensmönstren innefattar därigenom ”skalära”
variationer/densiteter, som skiljer sig åt (= ΔØ) ur respektive förankringsperspektiv.
Det är relationerna mellan dessa densiteter som formar ΔØ och rum-tid inkl atomära fenomen.
Den tidigare redovisade Euler-tabellen återspeglar detta.
Maskeringen medför att G:s normerade struktur (ej förnimbar) övergår i ej normerad (förnimbar) struktur.
Fenomenet TID kan då betraktas som det SUBSTITUT som, ur referensperspektivet, länkar samman
(överbryggar) de atomära egenskaper som är en följd av interferensmönstrets variationer.

så är jag inte omöjlig, utan rekommenderar då den sanna och beprövade lågprisvarianten,

• Tid är det man mäter med klockor!

Vad gäller min tro på Gud är den nog lika komplicerad som min förklaring av vad tid är.
Så skall ateisten övertyga mig om att jag inte bör tro på Gud, bör hen börja med att visa att hen
behärskar begreppet tid, och kan ge en trovärdig basal förklaring till fenomenet.

Notera att det jag skriver enbart utgör mitt FÖRSLAG till hur fenomenet TID kan beskrivas.
Jag hävdar alltså ej att jag har rätt, det får andra avgöra. Följande citat är taget från konceptet
(sidan 14) och ger bakgrunden till mitt intresse för begreppet/fenomenet tid.

En viktig frågeställning med anledning av föregående text, som sällan, om ens någonsin,
berörs i facklitteraturen är alltså,

• VAD UTGÖR REFERENS FÖR VÅRT MEDVETANDE ?

Trots litteraturens avsaknad av svar på aktuella inledande frågor försöker dagens fysiker beskriva
universum utifrån det vi uppfattar som vår verklighet och ”vårt rum”.
Medvetandet och dess förnimmelser får därigenom något av ”referensstatus”, och ifrågasätts ej,
vilket förefaller utgöra en både felaktig och onödig begränsning. Man utgår alltså från vårt medvetande,
i stället för att inlemma det som en fri komponent i universum och fysikens logik.

Intresset för konst och kultur refererar till någon typ av referens.
Vad är det som t ex gör att något anses vara vackert ?
Ju mer man begrundar frågeställningen, desto intressantare, och obegripligare blir den.
Lika obegripligt är det att tro att man förstår universum, om referensen utelämnas i förklaringen.

Konceptet hävdar att vårt medvetande har en referensstruktur/referenszon av multicirkulär natur.
Konceptet visar hur medvetandet, alltså det vi förnimmer, ”befinner” sig i ”zonen” mellan kontraktion
och expansion, eller uttryckt på annat sätt, mellan partikelstatus och rumstatus.
Figur 1 visar detta förenklat och principiellt.
Detta är en följd av att medvetandet är involverat i fenomenkomplexet partikel och rum.
Att då beskriva universum enbart via våra vanliga atomära referenser och koordinater är ant omöjligt.
En konsekvens av den ”cirkulära” referenszonen är t ex det vi benämner elektromagnetiska fält, EMF.
V g se figur 1

I det följande ges exempel, för att förtydliga frågeställningens vidd och betydelse.

Av här angivna skäl ställer jag mig alltså personligen mycket skeptisk till om det är möjligt att ha
medvetandet inkl ”våra” rumsdimensioner/koordinater som ”referens”. Om vi inte till fullo förstår
vad som utgör referens, och vad det är vi förnimmer via vårt medvetande, hur kan vi då tro oss veta
något om universums bakomliggande struktur och egenskaper på ett djupare plan ?
Lägg till detta, att om medvetandet är en transformerad effekt som funktion av atomens interna
struktur, som konceptet hävdar, så blir dagens spekulationer om universum i vidlyftigaste laget.

Som ett exempel skrivs det i media att vissa experter kommit till slutsatsen att universum består av
”vibrerande strängar”. Att något ”vibrerar” i ett atomärt perspektiv, tolkas underförstått som att
strängarna vibrerar i tiden, och att begreppet ”existens” har förklarats. Så är inte fallet. Notera även
att fenomenet tid ej är vare sig definierat eller förklarat, vilket även gäller begreppet ”sträng”.

Att utifrån matematikens regelverk, som refererar till atomära erfarenheter av det vi förnimmer,
hävda att universum består av ”vibrerande strängar” utan att universellt definiera och förklara begreppen
tid och sträng, ger enligt min personliga uppfattning intryck av att forskarvärlden försöker ge sken av
att förstå universum, trots att sanningen ant ligger nära att ingen förstår i ordets egentliga bemärkelse.

En av de absolut största bristerna inom fysiken, är således att begreppet/fenomenet TID fortfarande,
vare sig är definierat eller förklarat på ett bra sätt av forskarvärlden.
Som stöd för denna uppfattning citeras följande från Wikipedia.

Tiden innefattas vanligtvis som en del av universums grundläggande struktur, en dimension i vilken
händelser sker i sekvens. Liksom en sträcka anger avståndet mellan två platser i rummet, anger ett
tidsintervall "avståndet" mellan två händelser i tiden, alternativt ett händelseförlopps varaktighet.
Den moderna fysiken sammanför rummets dimensioner och tiden till ett gemensamt begrepp
- rumtiden - och slår med detta undan intuitiva begrepp som samtidighet och objektiv absolut tid.

Den gängse synen på Big bang är, att även tiden skapades då.
Men vår förståelse av tiden är minst sagt både trevande och skakig.
Och mer intressant blir det med frågor som: Hur kan tiden ha en början och hur var det i så fall före?
I fysik är tid, något förenklat, definierad som avståndet mellan händelser längs den fjärde axeln i rumtiden.
Speciella relativitetsteorin visade att tid inte kan tolkas på annat sätt än som del av rumtiden,
en kombination av rum och tid. Avståndet mellan händelser beror då på observatörernas relativa
hastighet till händelserna. Något allmänt objektivt tidsbegrepp finns alltså inte

Viktiga frågor i filosofin inkluderar: Är tid absolut eller bara relativ?
Är oföränderlig tid konceptuellt omöjlig eller finns det möjliga tolkningar?
Är tiden en statisk dimension eller "går" tiden i någon verklig mening?
Är föreställningar om dåtid, nutid och framtid helt och hållet subjektiva, enbart beskrivningar utifrån våra sinnen?

Kyrkofadern Augustinus menade att Gud, som är den högsta verkligheten, är ett enda tidlöst evigt nu.
Tidsflödet är något som enbart kännetecknar människans erfarenheter.
De tre tiderna, nutid, framtid, och förfluten tid är endast subjektiva begrepp som hos människan kopplas
ihop med hennes själsliga funktioner: varseblivning, förväntan och minne.
Kant diskuterade detta i sin Kritik der reinen Vernuft . Där kommer han till slutsatsen att tiden och
dess gång (och även rummet!) är subjektiva "a priori" begrepp som ger oss möjlighet att begripa omvärlden
men som egentligen inte existerar utanför vår inre tankevärld.
Delta-konceptet är en indirekt bekräftelse av hur djupa dessa tankar var och är.

Tid är alltså ett fundamentalt begrepp i vår tillvaro som är svårt att definiera, och frågan om dess
natur är något som har engagerat vetenskapsmän och filosofer i alla tider.
TID är även det mest intressanta och fundamentala fenomenet i föreliggande koncept.
Det är mot denna bakgrund förvånande att dagens fysiker, trots avsaknad av förklaring av
medvetandet inkl fenomen som tid och kraft, likväl försöker förmedla en bild av hur universum ”ser ut”.

Min misstanke, och i viss mån övertygelse, är att fysikerna, på grund av oförmågan att definiera och
förklara fundamentala fenomen bortsett från medvetandets mekanismer, och därigenom angriper problemet
med att tolka och förstå universum från en kanske omöjlig utgångspunkt.
Konsekvensen har blivit ett antal paradoxer, som ingen kunnat förklara på ett trovärdigt sätt.
Exempel på sådana paradoxer är begrepp som, Oändlighet, Big Bang, Tvilling-paradoxen m fl.
Delta-konceptet har ett unikt förslag till alternativa svar på aktuella frågor inkl, VAD ÄR TID ?,
och beskriver teorier/hypoteser som eliminerar flertalet paradoxer.
-.-

/ Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=NwMBe6-A6dM

[xion]

Det är tack vare dina intressanta frågeställningar som jag har fått klart för mig en del fundamentala "insikter". Om man kokar ner det hela till vad vi med säkerhet vet, så är det enda som blir kvar, vissheten om att det finns händelser som på ett eller annat sätt uppstår genom rörelser. Allt övrigt går det att hänföra till vårt inre liv, d.v.s. medvetandet. Denna visshet grundar sig visserligen också på medvetandet via våra sinnen men tar man bort också denna så finns inget alls kvar. Då skulle allt vara en illusion och det tror jag inte på.