Vad utgör medvetandets referens?

[Illusionen]

Matematiken återspeglar verkligheten (hur många ggr ska jag behöva skriva detta), och då/där ”existerar” illusionen oändlighet.

Nej, men jag skulle vilja vända på den meningen och säga att det är matematiken som är ett användbart verktyg för att beskriva verkligheten. Om vi räknar rätt så brukar modellerna fungera. Utan empiri blir det bara litet torr kritfysik av hypoteserna. Ofta kan en beskrivning av ett tänkt experiment som, om de kunde genomföras, skulle kunna belägga eller falsifiera en hypotes.

Efter ditt senaste inlägg är det inte lätt att veta hur du ser på begreppet oändlighet. Eller tillskrev du oss andra att ha en bild av vad oändlighet är som du inte vill godta?

Målsättningen med mitt koncept är att ge förslag till enkla svar på några fundamentala frågor.
Jag recenserar därför ogärna andra, och har inga synpunkter på vad du och andra tycker och tror om mitt koncept.
I tidigare inlägg redovisar jag min syn på oändlighetsbegreppet och Big Bang, sen är det upp till läsarna att
utifrån sina respektive uppfattningar avgöra/bedöma om det för deras del är godtagbara förklaringar eller ej.
På köpet elimineras några paradoxer.
Inget av det som skrivits hitintills i tråden omkullkastar konceptet.
Det som är fascinerande för mig att notera är hur många filosofer lägger ner mycken möda på att argumentera
för att Gud ej existerar, samtidigt som mänskligheten bevisligen inte behärskar frågeställningarna jag tar upp.
Men den insikten livar onekligen upp en gammal båtbyggare.

/ Illusionen

Pax vobiscum

https://www.youtube.com/watch?v=biw0f15z7Hw

[SigurdV]

Oändligheten, så som många tänker sig den, existerat inte. Samma gäller för Big Bang.

/ Illusionen
https://www.youtube.com/watch?v=zsXPdrJZC6E

Jaha... Och hur tänker sig dom dem då?
Jag undrar ibland om de många tänker alls.
Upprepar dom inte bara vad andra har sagt?

Jag har lite tid över nu och läser mig bakåt i din tråd.

Modellen beskrivs dock via matematik, och då mer specifikt via kombinationer av Eulers formel.
Modellen tillför därigenom något utöver det matematiken isolerat kan erbjuda.

Det är kanske ungefär som när ett ord som betyder något i ensamhet
får en utökad betydelse när det används som del av en sats.

Exempel
Först det isolerade fallet
1. "jag" betyder "den som talar"

Nu låter vi ordet delta i en sats!
2. Nu talar JAG!

I sats 2 ska man INTE substituera från sats 1!
3. Nu talar den som talar

För då åstadkommer man bara en sann trivialitet!
Vad jag egentligen menade med sats 2 var att:
4. Nu talar SigurdV!

Detta^ missade Wittgenstein (den senare) när han menade att det är ords användning som ger ordet mening... inte så att han direkt hade fel... bara det att orden har en egenmening i isolation som gör dem lämpade för vissa användningar.

[SigurdV]

”jaget” är ,
via sitt individuellt förankrade referens-perspektiv, sannolikt ”perspektivgränsöverskridande”.

Ja det kanske är begripligt?
Här du hört talas om den här typen av nervceller?
https://en.wikipedia.org/wiki/Grid_cell

A grid cell is a type of neuron in the brains of many species
that allows them to understand their position in space

Cellen känner igen en plats i omgivningen och en karta byggd av sådana celler
talar om för ditt undermedvetna var någon stans i världen kroppen är
och sedan berättar ditt undermedvetna för dig var du är någonstans...

Det där upplever du inte!

Du vet var du är, men du vet inte hur du kan veta det
och talar lite vagt om TRANSCENDENS -Om du är filosof alltså ...
Vad båtbyggare säger har jag svårt att uttala mig om

[SigurdV]

Anm
För några veckor sedan bad jag moderatorn att radera mitt konto, men så har ej skett av någon orsak.Jag misstänker att det hänger samman med att jag fortsatt skriva inlägg.
Det finns inte så mycket mer att tillägga från min sida, och när nu definitionen av tid har tillkommit kan det vara lämpligt att sätta punkt här. Ev återkommer jag senare med en omarbetad text i vilken bl a det atomära begreppet RESONANS ges en mer framträdande roll.

Jag tror det beror på att man gillar att ha dig här

[SigurdV]

Talet Pi är ändligt och exakt.

Hur kan du veta det?

[SigurdV]

VAD UTGÖR MEDVETANDETS REFERENS ?
Ett enkelt exempel visande på betydelsen av att frågan om medvetandets referens besvaras är följande.
Tänk er att vi kan förändra skalfaktorn på/för vår verklighet, t ex genom att vi kan ändra vår storlek genom att pumpa upp oss, som en ballong.

När vi pumpas upp är det underförstått att även egenreferensen och/eller dess struktur förändras. Hur universum ter sig, och beter sig, är då en funktion av hur stor observatören/vi är.

Antag nu att vi sticker ett litet hål på ”ballongen” så att luften pyser ut, och skalfaktorn minskar. Detta får till följd att även EGENREFERENSEN MINSKAR.
Förnimmelserelationen till universum blir därigenom, att universum EXPANDERAR.

Faktiskt bra sagt.

Att tro på Big Bang, utan att förklara och definiera vad som utgör REFERENS för resonemanget, förefaller då anmärkningsvärt.
Det finns många som reservationslöst hävdar Big Bang och att universum EXPANDERAR,
hur ser ni på detta med REFERENS? " ?

Du menar kanske att vi inte skulle kunna skilja på två möjligheter;
a)Universum expanderar. men inte dess beståmdsdelar.
b)Universum behåller sina yttre gränser men dess beståndsdelar krymper.

Jag har alltid lutat åt alternativ b.
Det är inte så "egotrippat" som alternatv a.
Alla universa kan bli samtidigt "oändliga"!

[Zokrates]

Att universum expanderar vet vi om, utifrån tidigare mätningar har även expansionshastigheten vid senare mätningar visat sig vara större*, frågan är om de förra mätningarna var sämre än de nya, eller om universum storlek faktiskt rent mätbart har ökat mellan dessa?

Spelar det någon större roll om vi hade varit stora som elefanter eller små som myror vad gäller mätningens resultat, svar, nej. Vår egenstorlek är i förhållande till det som mäts ytterst försumbar, ljuset färdas ju med ljusets hastighet oavsett vår storlek. Har jorden krympt eller växt sedan senaste mätningen? Rent teoretiskt så växer jorden fortare än den krymper, vilket beror på att det faller in mer material från rymden än det avges, det som lämnar oss är lättare gaser och vatten medan det som tillförs huvudsakligen består av tyngre partiklar, det vatten på månen som kommer från jorden kanske kan komma till nytta om människan får för sig att bygga en fast station där.

Slutligen angående expansionen. Själva expansionen av universum bör även leda till att allt faktiskt blir större av den anledningen att gravitationen helt enkelt blir lägre, volymen ökar, däremot inte massan av exakt samma anledning då densiteten blir lägre, säkert även det initialt ytterst försumbart, men i slutänden i ett accelerande expanderande universum kommer det ju att till slut nå en bristningsgräns som får allt att flyta isär.

* (förtydligande, universum expanderar kontinuerligt, vad som avsågs var ifall expansionshastigheten har ökat).

[SigurdV]

Att universum expanderar vet vi om, utifrån tidigare mätningar har även expansionshastigheten vid senare mätningar visat sig vara större, frågan är om de förra mätningarna var sämre än de nya, eller om universum storlek faktiskt rent mätbart har ökat mellan dessa?

Spelar det någon större roll om vi hade varit stora som elefanter eller små som myror vad gäller mätningens resultat, svar, nej. Vår egenstorlek är i förhållande till det som mäts ytterst försumbar, ljuset färdas ju med ljusets hastighet oavsett vår storlek. Har jorden krympt eller växt sedan senaste mätningen? Rent teoretiskt så växer jorden fortare än den krymper, vilket beror på att det faller in mer material från rymden än det avges, det som lämnar oss är lättare gaser och vatten medan det som tillförs huvudsakligen består av tyngre partiklar, det vatten på månen som kommer från jorden kanske kan komma till nytta om människan får för sig att bygga en fast station där.

Slutligen angående expansionen. Själva expansionen av universum bör även leda till att allt faktiskt blir större av den anledningen att gravitationen helt enkelt blir lägre, volymen ökar, däremot inte massan av exakt samma anledning då densiteten blir lägre, säkert även det initialt ytterst försumbart, men i slutänden i ett accelerande expanderande universum kommer det ju att till slut nå en bristningsgräns som får allt att flyta isär.

Jag tror faktiskt att du missat poängen (Hej förresten!)

Titta på det här förhållandet:
<1 , 1>
<2 ,1/2>
<3 , 1/3>
...
I st f att gå mot den yttre oändligheten så kan man gå mot den inre oändligheten.
<1000, 1/1000>

Om du tycker att universum BLIR STÖRRE så kan det bero på att DU KRYMPER!
Men ditt inlägg är ganska bra ändå...

[Pilatus]

Om du tycker att universum BLIR STÖRRE så kan det bero på att DU KRYMPER!

Hur ser du då på rödförskjutningen varigenom vi bedömer avstånd till avlägsna stjärnor. Och Hubble-sfären bestäms ju av att långt ljuset hunnit 13,7 miljarder år.

Det finns ett antal yttre referenser som är fasta. Om vi tittar i en kikare ändras ju inte rödförskjutningen, eller ljusets hastighet.

[Illusionen]

Om du tycker att universum BLIR STÖRRE så kan det bero på att DU KRYMPER!

Hur ser du då på rödförskjutningen varigenom vi bedömer avstånd till avlägsna stjärnor. Och Hubble-sfären bestäms ju av att långt ljuset hunnit 13,7 miljarder år.

Det finns ett antal yttre referenser som är fasta. Om vi tittar i en kikare ändras ju inte rödförskjutningen, eller ljusets hastighet.

Rödförskjutning har beröringspunkter med oändlighetsbegreppet.
I tidigare inlägg, liksom i konceptet, förklarar jag detaljerat fenomenet rödförskjutning.
Av det som nu skrivs i tråden framgår att den informationen inte verkar ha nått fram.

Tänk dig att du står framför en tavla föreställande vårt reella universum.
Sedan vrider du tavlan så den till sist är vinklad 90 grader (j) relativt dig som observatör.
Du ser då inte längre tavlan, men den existerar i ”imaginär” form ur ditt observatörs-perspektiv.
Går du fram till tavlan och vrider/vänder dig mot den blir/är den åter reell.
Tillämpa sedan samma princip, via den komplexa ”roteraren/vridaren” G, och de
elektromagnetiska fälten, och du förstår bättre hur jag ser på universum!

Oändlighetsbegreppet, Big Bang, den speciella relativitetsteorin, rödförskjutning, mm,
ALLT detta har sin grund i MP, (egenreferensens maskerande effekt, och förankring i G),
enligt min åsikt.

ThinkThat skrev den 17 sep 2016 17:54, i tråden, Vad är tid ?, citat,
”Tid är materiens uttrycksform, tid gestaltas i materiens sätt att existera.
Tid är alltså materiens sätt att manifestera sej i rummet.”

Manifestationen så som den här beskrivs, är m a o i rummet abstrakt och osynkroniserad
till sin natur. Eulers formel tolkar jag personligen som att vxv innefattar resonans,
således innefattande en typ av balanserad fördelning. Formeln i dess olika skepnader beskriver
därigenom den abstrakta komplexa balansen/fördelningen mellan reellt och imaginärt i rummet
(refererande till maskerings-förankringen relativt resonanskonfigurationen).
Det markerade är mot denna bakgrund riktigt bra formulerat, och är det som hitintills bäst
överensstämmer med de samband jag, utan större framgång, försöker förklara/beskriva.

/ Illusionen

Pax vobiscum

https://www.youtube.com/watch?v=fZU6CbbR2yo

[SigurdV]

Om du tycker att universum BLIR STÖRRE så kan det bero på att DU KRYMPER!

Hur ser du då på rödförskjutningen varigenom vi bedömer avstånd till avlägsna stjärnor. Och Hubble-sfären bestäms ju av att långt ljuset hunnit 13,7 miljarder år.

Det finns ett antal yttre referenser som är fasta. Om vi tittar i en kikare ändras ju inte rödförskjutningen, eller ljusets hastighet.

Så här ser jag problemet: Vi gör successiva mätningar av ett mycket stort avstånd och märker att det uppmätta avståndet ökar... Det kan bero på att universums radie ökar, att vårt mått minskar eller en kombination av båda möjligheterna.

Det här gäller bara för stora avstånd... i vår närmiljö är allt mätbart normalt.

Hur kan vi avgöra vad som är fallet? Vi vet ju bara att förhållandet mellan det stora och det lilla ändras. Vi har (väl?) inget absolut mått att jämföra både avståndet och vårt mått med.

Således ser jag rödförskjutning som ett relativt mått...
Och detsamma gäller ljusets hastighet.
Kort sagt: Alla tillgängliga mått är relativa!

Det skulle vara en världsnyhet om ni kunde finna ett absolut mått
De vore likvärdigt med att kunna ta spjärn mot en punkt utanför universum
och flytta på det... Arkimedes skulle applådera!

[Pilatus]

Hur kan vi avgöra vad som är fallet? Vi vet ju bara att förhållandet mellan det stora och det lilla ändras. Vi har (väl?) inget absolut mått att jämföra både avståndet och vårt mått med.

Vi vet hur långt ljuset hinner på en sekund, 303 000 km. Spelar det då någon roll om du är Gulliver eller en lilliput?

[SigurdV]

ThinkThat skrev den 17 sep 2016 17:54, i tråden, Vad är tid ?, citat,
”Tid är materiens uttrycksform, tid gestaltas i materiens sätt att existera.
Tid är alltså materiens sätt att manifestera sej i rummet.”

Nej fullt så enkelt är det inte!
Allt är manifestationer av energi.
Ingen av energins manifestationer kan existera utan förhållande till de andra.

Energi är ett olöst mysterium men (på ett ungefär)
x är en manifestation av energin e OMM
gränsvärdet av (x gånger 1/x) när x går mot noll, är e.

Här kan man exempelvis tolka x som universums volym vid temperaturen 1/x.

[Pilatus]

skrev den 17 sep 2016 17:54, i tråden, Vad är tid ?, citat,
”Tid är materiens uttrycksform, tid gestaltas i materiens sätt att existera.
Tid är alltså materiens sätt att manifestera sej i rummet.”

Nej så enkelt är det inte!

Det är litet kategoriskt att klämma i med ett nej. Tid kan sägas vara en följd av materiens/energins förfall. Man skulle kunna rita upp förfallets derivata som tid. Tiden löper utför med den takt som förfallet fortskrider (entropins ökning). Tiden är irreversibel. Så ThinkThats tes är i linje med hur jag betraktar tid.

[SigurdV]

skrev den 17 sep 2016 17:54, i tråden, Vad är tid ?, citat,
”Tid är materiens uttrycksform, tid gestaltas i materiens sätt att existera.
Tid är alltså materiens sätt att manifestera sej i rummet.”

Nej så enkelt är det inte!

Det är litet kategoriskt att klämma i med ett nej. Tid kan sägas vara en följd av materiens/energins förfall. Man skulle kunna rita upp förfallets derivata som tid. Tiden löper utför med den takt som förfallet fortskrider (entropins ökning). Tiden är irreversibel. Så ThinkThats tes är i linje med hur jag betraktar tid.

Orsaken att jag inte accepterar materia som mått på tiden är att universum saknar materia från början och fortsätter att sakna materia ganska länge. (sett ur det mycket lilla perspektivet)

Däremot accepterar jag (nästan) din ide om energins förfall:
Först tvingar energin in ett kvantum i big bang punkten,

ett arbete är uträttat, rummet existerar
(det saknar centrum eftersom ett kvantum inte är delbart)
och den potentiella energin har minskat med ett kvantum.

Varför ser du det som "förfall"?
(Kanske du är Gnostiker?)
Jag ser det som meningsfullt arbete

Vore jag religiös skulle jag dilla om guds pekfinger...