Wittgenstein

[SigurdV]

Reality meaning "everything" or?

"Alles ist Alles was der Fall ist".

"Everything is all there is".

Nja, reality är snarare det som ligger mellan allting och ingenting.
Eftersom allting och ingenting är varandras semantiska inverser
så saknar båda reell existens: De är limit-begrepp. Utanför verkligheten...

Extern och intern limit så att säga.
Det är tänkbart att de uråldriga såg dem som gudar...

[Algotezza]

Det är skillnad på everything och all. Everything är singular. All plural.

[SigurdV]

Det är skillnad på everything och all. Everything är singular. All plural.

Ja kanske det...
Skillnaden uppstår om man kunde betrakta objektet både från utsida och insida.
Singulärt är utifrån och mångfaldigt är inifrån.

Vi (en mångfald) befinner oss i "alltinget"
men kan bara betrakta det singulärt från "ingentinget".

Bättre än denna orimliga situation är att förneka existensen av båda!
I matematiken ska alltså varken oändligheten eller nollan betraktas som naturliga tal.

[Algotezza]

Det är skillnad på everything och all. Everything är singular. All plural.

Ja kanske det...
Skillnaden uppstår om man kunde betrakta objektet både från utsida och insida.
Singulärt är utifrån och mångfaldigt är innefrån.

Vi befinner oss inne i "alltinget"
men kan bara betrakta det som helhet från "ingentinget".

Bättre än denna orimliga situation är att förneka existensen av båda!
I matematiken ska alltså varken oändligheten eller nollan betraktas som naturliga tal.

Möjliga tolkningar:

Noll är talsystemets fasta punkt men själv inget tal. Oändligheten är en tänkt aldrig uppnådd summering av varje möjlig företeelse.

[SigurdV]

Hoppsan!
Det där låter bra.
Jag kanske själv kunde ha sagt det.

[SigurdV]

Varför låter jag sanningar ersätta fakta?

(1) detta är sats 1

Därmed har vi ett antagande... vägen TILL slutsatsen är:

(2) detta = "(1) detta är sats 1"

Substition ger nu slutsatsen som är det uppfattbara
som bestämmer sanningsvärdet för antagandet
eftersom det är ekvivalent med antagandet!

(3) "(1) detta är sats 1" är sats 1

Vägen till från antagande till slutsats går således via en sats
som så att säga "hör ihop" med antagandet...
och som förtydligar dess innebörd.

Den satstypen som måste ha den logiska formen av en identitet
har jag inte hittat något officiellt namn på:

1 antagande (tanke)
2 identitet (definition?) (legitimation?) (identifier) (?)
3 slutsats (faktum)

Nåt liknande gäller orden:

1 ord (tankesymbol)
2 mening (definition)
3 objekt (det tänkta)
_________________________

Mening förknippar tecknet med det betecknade,
skulle kanske vara slutsatsen av det sagda här ovan?

[Algotezza]

Varför låter jag sanningar ersätta fakta?

(1) detta är sats 1

Därmed har vi ett antagande... vägen TILL slutsatsen är:

(2) detta = "(1) detta är sats 1"

Substition ger nu slutsatsen som är det uppfattbara
som bestämmer sanningsvärdet för antagandet
eftersom det är ekvivalent med antagandet!

(3) "(1) detta är sats 1" är sats 1

Vägen till från antagande till slutsats går således via en sats
som så att säga "hör ihop" med antagandet...
och som förtydligar dess innebörd.

Den satstypen som måste ha den logiska formen av en identitet
har jag inte hittat något officiellt namn på:

1 antagande (tanke)
2 identitet (definition?) (legitimation?) (identifier) (?)
3 slutsats (faktum)

Nåt liknande gäller orden:

1 ord (tankesymbol)
2 mening (definition)
3 objekt (det tänkta)
_________________________

Mening förknippar tecknet med det betecknade,
skulle kanske vara slutsatsen av det sagda här ovan?

Hmmm... Man undrar ju förstås vilken roll omvärlden och dess företeelser, objekt, levande varelser, relationer och processer spelar i din sanningsteori?

[SigurdV]

Mening förknippar tecknet med det betecknade,
skulle kanske vara slutsatsen av det sagda här ovan?

Hmmm... Man undrar ju förstås vilken roll omvärlden och dess företeelser, objekt, levande varelser, relationer och processer spelar i din sanningsteori?

Bra frågat
Du hittar omvärlden i identitetsutsagan...

Alltså i modellens sats 2!
Jag har mest intresserat mig för tanken... alltså självreferens.
Men sanningsmodellen fungerar också mot omvärlden:

1) solen lyser
2) solen är det lysande föremålet (på himlen)
3) det lysande föremålet lyser

Du ser kanske att för vad som kallades syntetiska satser
blir slutsatsen (faktum) en tautologi eller en kontradiktion.
Jag räknar ALLA satser som behöver antagas som syntetiska...

Där kan Quine få som han vill.
Det är alltså endast slutsatser (fakta) som är analytiska satser.
Och de är antingen logiska satser eller citatsatser av typen: "x är Q" är Z.

Jag räknar faktiskt med två satstyper till... hybridsatser och verklighetsfragment.
De innehåller bitar av verkligheten. De finns på sätt och vis inte men man kan antyda dem! : #solen# lyser... skulle förinta läsaren eftersom uttrycket: #solen# , innebär att solen finns PÅ RIKTIGT mellan de nya citationstecknen.

Och : # solen lyser#, är det som tidigare ansågs vara det faktum satsen "solen lyser" skulle motsvara. (Berättar det mest för fullständighetens skull.)

[Algotezza]

I och via språket kan du aldrig komma utanför språket utom fiktivt eller symboliskt. Hur gärna du än vill. Enda sättet är egentligen att peka på det som åsyftas, rent konkret här och nu. När vi en gång skapat språket blev vi dess fångar. Bara handlingen kan spränga murarna.

[SigurdV]

Fångad i språket?

Jag kan medge att jag är fångad i kroppen som i sin tur är fångad på jorden som är fångad av solsystemet som är fångat i vintergatan som är fångad i den lokala galaxhopen som är fångad i universum som är fångat i universums okända komplement som sin tur är fångat i ett ännu större okänt komplement och så vidare... i en process som kanske saknar slut åt det hållet.

Och hur är det då åt andra hållet?

Om man fortsätter tillbaka kommer man så småningom till min kropp och upptäcker att man inte hittar fram till mig i kroppen. Istället hittar man kroppens delar och varje del i kroppen består i sin tur av delar som i sin tur består av delar av delen och så vidare eventuellt i all oändlighet.

Den besynnerlighet som jag egentligen inte hittar mig själv inom, kallar jag "verkligheten".

[xion]

Inom datavärlden brukar man använda begreppet plattform.
Språket är på ett liknande sätt "plattform" för tänkandet.

[SigurdV]

Inom datavärlden brukar man använda begreppet plattform.
Språket är på ett liknande sätt "plattform" för tänkandet.

Fångar vi språket i verkligheten, eller verkligheten i språket?
Äsh! Vi ska inte krångla till det.
Spåket fängslar oss inte: Det släpper oss fria!

Sapir–Whorf-hypotesen är en kontroversiell lingvistisk hypotes uppkallad efter Edward Sapir och Benjamin Lee Whorf. Den säger att en persons alla tankar inte kan förstås av en annan person som använder ett annat språk, eftersom tankesättet är starkt påverkat av ens modersmål.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Sapir%E2% ... -hypotesen

[SigurdV]

I och via språket kan du aldrig komma utanför språket utom fiktivt eller symboliskt. Hur gärna du än vill. Enda sättet är egentligen att peka på det som åsyftas, rent konkret här och nu. När vi en gång skapat språket blev vi dess fångar. Bara handlingen kan spränga murarna.

Jag förstår dig fortfarande inte:
Språk är sätt att uttrycka tankar.
Är tankar våra fångvaktare?

Kan du förklara
hur det skulle vara
att vara fri?

Du ser stenen
närma sig ditt barn.
Och du har inget språk
till att varna barnet...

Att inte kunna
få det att flytta sig
ur projektilens bana...
Är det att vara fri?

[Algotezza]

I och via språket kan du aldrig komma utanför språket utom fiktivt eller symboliskt. Hur gärna du än vill. Enda sättet är egentligen att peka på det som åsyftas, rent konkret här och nu. När vi en gång skapat språket blev vi dess fångar. Bara handlingen kan spränga murarna.

Jag förstår dig fortfarande inte:
Språk är sätt att uttrycka tankar.
Är tankar våra fångvaktare?

Kan du förklara
hur det skulle vara
att vara fri?

Du ser stenen
närma sig ditt barn.
Och du har inget språk
till att varna barnet...

Att inte kunna
få det att flytta sig
ur projektilens bana...
Är det att vara fri?

Språket och orden ger oss frihet att uttrycka våra tankar och känslor och att förmedla dem till andra som har samma språk, men samtidigt låser det våra tankemönster i de banor som orden och deras konnotationer och denotationer stakar ut. Orden. språket befriar och låser samtidigt. Något av en paradox. Även om musik onekligen också är ett språk kan musik kännas som ett mer direkt sätt att uttrycka sig. Åtminstone emotionellt och ateoretiskt.

Vi kan ju inte idag avsäga oss språket om vi tycker det låser tanken. Vi har förlorat vår verbala oskuld och måste i stället utveckla oss och språket via t.ex. logik och lyrik så vi och språket kan uttrycka sådant som tidigare inte var möjligt att uttrycka. De landvinningar som tidigare gjorts kan vi bygga vidare på men ibland är enda möjligheten till utveckling eller förändring att vika av i en ny riktning eller göra ett språng.

Språket kan ses som ett enda stort självreferenssystem där och när vi definierar ord med andra ord. "Mitt språks gränser är min världs gränser", skriver Wittgenstein. Men det är alltid möjligt att flytta gränserna, utvidga världen via språket och språket via världen. Ett mångdimensionellt nät av relationer och associationer som både kan befria och snärja oss. Vi blir lätt slavar under egna och andras formuleringar.

Människan söker frihet och möjligheter och makt. Över sig själv och över andra. Och hon är både bekväm och nyfiken. Språket passar henne i hennes strävan och passar hennes bekvämlighet och nyfikenhet. Tänk att kunna ha ett ord för det man talar om i stället för att leta upp och sitta med föremålet i fråga!

[SigurdV]

I och via språket kan du aldrig komma utanför språket
utom fiktivt eller symboliskt. Hur gärna du än vill.

Vad är då det språk vi har svårt att komma utanför och vad finns det där utanför?
Om vi tittar på orden så utgör de ett koordinatsystem för ting och våra operationer med dem: "Låna min stenyxa om du ska ut och jaga!".

Jag tycker inte det är språket som binder oss... är det inte snarare samhället genom sociala konventioner; ritual , religion och annat, (vars egentliga funktion är att få oss att hålla samman) som binder tankarna i särskilda former: "Tack ska du ha. Be nu för min jaktlycka."

Jag tvivlar på att de flesta känner nåt behov av något utomspråkligt.
Är det inte snarare samhället man vill göra nånting åt:"Vår prästs böner verkar inte fungera nåt vidare ... borde vi inte skaffa oss en ny?"

Språket och orden ger oss frihet att uttrycka våra tankar och känslor och att förmedla dem till andra som har samma språk, men samtidigt låser det våra tankemönster i de banor som orden och deras konnotationer och denotationer stakar ut.

Jag tycker alltså inte att det är orden eller semantiken som binder tanken ... jag ser i stället tvång och orättvisa i samhällets politiska system, och jag tycker du också är på väg dit.

Språket kan ses som ett enda stort självreferenssystem där och när vi definierar ord med andra ord. "Mitt språks gränser är min världs gränser", skriver Wittgenstein. Men det är alltid möjligt att flytta gränserna, utvidga världen via språket och språket via världen. Ett mångdimensionellt nät av relationer och associationer som både kan befria och snärja oss. Vi blir lätt slavar under egna och andras formuleringar.
Människan söker frihet och möjligheter och makt. Över sig själv och över andra. Och hon är både bekväm och nyfiken. Språket passar henne i hennes strävan och passar hennes bekvämlighet och nyfikenhet. Tänk att kunna ha ett ord för det man talar om i stället för att leta upp och sitta med föremålet i fråga!