Wittgenstein

[xion]

Filosofi måste komma naturligt. Det går inte att som Wittgenstein i Tractatus, sitta och "blåtänka" och därigenom tro att man ska komma fram till något vettigt, och det gjorde ju inte han heller, vilket han tydligen själv insåg så småningom. Jag tror inte heller på att pluggläsa filosofiska skrifter eftersom det viktiga står mellan raderna.

[SigurdV]

Det är skillnad på everything och all. Everything är singular. All plural.

Det är bara monister som bryr sig!
Everything är mängden av alla delar everything har.

[SigurdV]

I och via språket kan du aldrig komma utanför språket utom fiktivt eller symboliskt. Hur gärna du än vill. Enda sättet är egentligen att peka på det som åsyftas, rent konkret här och nu. När vi en gång skapat språket blev vi dess fångar. Bara handlingen kan spränga murarna.

Jag förstår dig fortfarande inte:
Språk är sätt att uttrycka tankar.
Är tankar våra fångvaktare?

Kan du förklara
hur det skulle vara
att vara fri?

Du ser stenen
närma sig ditt barn.
Och du har inget språk
till att varna barnet...

Att inte kunna
få det att flytta sig
ur projektilens bana...
Är det att vara fri?

Språket och orden ger oss frihet att uttrycka våra tankar och känslor och att förmedla dem till andra som har samma språk, men samtidigt låser det våra tankemönster i de banor som orden och deras konnotationer och denotationer stakar ut. Orden. språket befriar och låser samtidigt. Något av en paradox. Även om musik onekligen också är ett språk kan musik kännas som ett mer direkt sätt att uttrycka sig. Åtminstone emotionellt och ateoretiskt.

Vi kan ju inte idag avsäga oss språket om vi tycker det låser tanken. Vi har förlorat vår verbala oskuld och måste i stället utveckla oss och språket via t.ex. logik och lyrik så vi och språket kan uttrycka sådant som tidigare inte var möjligt att uttrycka. De landvinningar som tidigare gjorts kan vi bygga vidare på men ibland är enda möjligheten till utveckling eller förändring att vika av i en ny riktning eller göra ett språng.

Språket kan ses som ett enda stort självreferenssystem där och när vi definierar ord med andra ord. "Mitt språks gränser är min världs gränser", skriver Wittgenstein. Men det är alltid möjligt att flytta gränserna, utvidga världen via språket och språket via världen. Ett mångdimensionellt nät av relationer och associationer som både kan befria och snärja oss. Vi blir lätt slavar under egna och andras formuleringar.

Människan söker frihet och möjligheter och makt. Över sig själv och över andra. Och hon är både bekväm och nyfiken. Språket passar henne i hennes strävan och passar hennes bekvämlighet och nyfikenhet. Tänk att kunna ha ett ord för det man talar om i stället för att leta upp och sitta med föremålet i fråga!

Jag undrar hur det står till med den här hypotesen idag:
https://en.wikipedia.org/wiki/Linguistic_relativity

The principle of linguistic relativity holds that the structure of a language affects its speakers' world view or cognition. Popularly known as the Sapir–Whorf hypothesis, or Whorfianism, the principle is often defined to include two versions. The strong version says that language determines thought, and that linguistic categories limit and determine cognitive categories, whereas the weak version says that linguistic categories and usage only influence thought and decisions.

[Anne]

NN: Vad gör du då?
W: Lagar mat till familjen.
---
En stund senare
---
NN: Har du ätit själv?
W: Nej.
---
NN: Men du behöver ju äta!
W: Jag är mätt.
NN: Du sa ju att du inte hade ätit.
W: Det sa jag inte alls!
...
Dribbeldravel.
...
W: Jag åt inte ensam. Jag hade sällskap.