vetenskapen vs religionen

Moderator: Moderatorgruppen

Tomas Brolins målgest
Inlägg: 290
Blev medlem: 18 sep 2005 13:24

Inläggav Tomas Brolins målgest » 14 mar 2006 14:15

Jag håller med dig t.b.m. Utforskandet av bönens kraft och meditationens effekter kan ske empiriskt men frågan om Jesus natur är något helt annat. Kanske Jesus verksamhet kan ses som ett axiom, ett grundantagande?
/luipa


Visst, om man vill så kan man se jesus verksamhet som ett axiom, men jag undrar hur många kristna det egentligen är som skulle vilja frångå alla de gamla myterna. Liksom, det blir lite tomt när alla de äldre grundpelarna stadigt försvinner bort.
I Never Talked To Bob Dylan med Patti Smith är världens bästa bootleg.

Användarvisningsbild
Luipa
Inlägg: 649
Blev medlem: 02 jul 2005 08:56
Ort: pöbeln, massan, mobben och folket.
Kontakt:

Inläggav Luipa » 14 mar 2006 15:57

Kyano skrev:Det är ju skillnad på att ha fel och att aldrig kunna veta om något är sant.
Så vitt jag vet råder det inte konsensus på detta område.
Delar din åsikt att det är skillnad på att ha fel och aldrig veta om något är sant. Och angående det du säger om bristande konsensus så träffar du en brännande punkt. Min tes var att vetenskapen alltid erkände osäkerheten i sina antaganden, att detta var dess signum och dessutom otroliga styrka. Johan menade, om jag förstod honom rätt att min tes var felaktig och om du har rätt angående det bristande samförståndet menar även du att jag har fel. Jag försöker hitta en vetenskapens gemensamma nämnare och jämföra den med reella och tänkbara religösa verksamheter. Undersöka var brytpunkterna går. Nu kan jag nog överge tanken om vetenskapen som en i grunden 'ödmjuk' aktivitet som inte gör absoluta utfästelser. Jag tackar dig och Johan för att jag blivit av med min illusion. Sökandet går vidare...

t.b.m. skrev:Liksom, det blir lite tomt när alla de äldre grundpelarna stadigt försvinner bort.
Om utövarens verksamhet förutsatt bokstavtroende av myterna blir inte mycket kvar. Men om utövningen varit en praktik av t ex kärleksbudskapet så sker ingen förändring i grunden. Det går att tro på villkorslös kärlek utan att anta miraklers existens. Men visst skulle det bli en prövotid för många och går inte människor igenom sådant ideligen? Mänskligheten rymmer tvivlare som brottas med sin föreställningsvärds grunder. Vissa löser kanske dilemmat genom att avsäga sig sin tro medan andra kanske renodlar vissa av dess aspekter? Finns ännu fler alternativ men tomhet behöver inte automatiskt bli det bestående resultatet.

PoPJimmy, jag återkommer.
/Luipa
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.
- Konrad Lorenz?

Användarvisningsbild
Luipa
Inlägg: 649
Blev medlem: 02 jul 2005 08:56
Ort: pöbeln, massan, mobben och folket.
Kontakt:

Inläggav Luipa » 14 mar 2006 18:15

PoPJimmy skrev:Jag vet att människor har olika ingånstpunkter när de närmar sig en diskussion, men när jag ser vad människor skriver så känner jag att alla försöker "få spelet till över till sin planhalva" så att säga. Folk är verkar inte ett dugg intresserade av varför jag t.ex. kan definiera religion på fyra olika sätt.
Jag ser det som fullt naturligt att man försöker föra diskussionen på den plan man själv behärskar bäst. Inte alltid önskvärt men likväl fullt naturligt. Du får hemskt gärna redogöra för dina fyra olika definitioner men det är svårt att förhålla sig till något man inte läst.
PoPJimmy skrev:Vad säger allt detta då? Jo att (natur)vetenskapen sysslar med tredjepersonsperspektiv - sanning och att religionen sysslar med (första och) andrapersonsperspektiv - moral.
Jag vet inte om detta påstående härstammar från en av de fyra definitionerna men moraliska förhållningssätt är väl knappast en fråga som enbart religioner försöker skapa? Håller heller inte med om att enbart vetenskapen sysslar med 3:e personsperspektivet. Finner nog att även religiösa traditioner gör anspråk på det området. Däremot kanske inte vetenskapen sysslar med att "predika" moral åtminstone inte om man ser filosofin som icke-vetenskaplig.
/luipa
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.

- Konrad Lorenz?

Stefan
Inlägg: 1926
Blev medlem: 01 jun 2004 01:17
Ort: Stockholm

Inläggav Stefan » 14 mar 2006 20:50

Kyano skrev:Det är ju skillnad på att ha fel och att aldrig kunna veta om något är sant.
Så vitt jag vet råder det inte konsensus på detta område. Vilken vetenskapsteori tänker du på?


Tidiga vetenskapsteoretiker som Russell och Carnap tänkte sig att vetenskapen skulle byggas upp från ett antal säkra fundament: observationssatser, som man inte kan tvivla på. Detta eftersom de är rapporter om egna sinnesdata (jag ser rött, etc.) Men senare har man övergett tanken på att bygga upp vetenskapen med hjälp av ett sånt fenomenalistiskt språk, och då kan varje (i varje fall varje empiriskt) påstående i princip revideras.

Användarvisningsbild
Kyano
Inlägg: 310
Blev medlem: 11 maj 2005 21:15
Ort: Stockholm

Inläggav Kyano » 14 mar 2006 21:51

Stefan skrev:Tidiga vetenskapsteoretiker som Russell och Carnap tänkte sig att vetenskapen skulle byggas upp från ett antal säkra fundament: observationssatser, som man inte kan tvivla på. Detta eftersom de är rapporter om egna sinnesdata (jag ser rött, etc.) Men senare har man övergett tanken på att bygga upp vetenskapen med hjälp av ett sånt fenomenalistiskt språk, och då kan varje (i varje fall varje empiriskt) påstående i princip revideras.

Att allting kan bli bättre (revideras) är ju en sak. På så sätt är nog alla vetenskapsteoreriker villiga att erkänna teoriernas möjlighet till "fel". Men att konstatera att fundamenten kan vara fel (och fel inte i betydelsen "kan formuleras bättre", utan helt fel och ingenting med sanningen att göra) är något som ännu diskuteras. För om fundamenten inte kan tillskrivas ens approximativ sanningshalt är det svårt att argumentera att vetenskapen är progresseiv eller kumulativ överhuvudtaget. Det är lätt att hamna i relativism och godtycklighet.

Användarvisningsbild
Kyano
Inlägg: 310
Blev medlem: 11 maj 2005 21:15
Ort: Stockholm

Inläggav Kyano » 14 mar 2006 22:08

Luipa skrev:Min tes var att vetenskapen alltid erkände osäkerheten i sina antaganden, att detta var dess signum och dessutom otroliga styrka.

Ja, man kanske kan säga att det är felaktigt. Energiprincipen tillexempel ifrågasätts ju sällan. Men på ett sätt kan man ju tycka att det inte gör någonting, för så länge ett visst antagande inte uppvisar några anomalier finns det ju ingen anledning att ifrågasätta det. Det är rent av rationellt att bara acceptera det.
Om vetenskapen ständigt erkände osäkerheten i sina antaganden skulle det nog inte bli så mycket vetenskap alls. Det skulle bli så mycket metafysiskt käbbel att ingen egentlig forskning skulle kunna bedrivas. Filosofin fyller istället den uppgiften.

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 15 mar 2006 01:51

Luipa skrev:Jag ser det som fullt naturligt att man försöker föra diskussionen på den plan man själv behärskar bäst. Inte alltid önskvärt men likväl fullt naturligt. Du får hemskt gärna redogöra för dina fyra olika definitioner men det är svårt att förhålla sig till något man inte läst.
Visst är det naturligt. Men problemet är att folk övehuvud tycker att de har rätt att döma ut andras förhållningsätt i områden de helt enkelt inte ens börjat förstå vidden av. Det jag försöker säga är inte att man måste vara en expert för att få uttala sig om saker - det jag menar är att många förstår inte begränsningarna av det lilla de vet. De har sett ett hörn av problematiken och försöker härleda allt annat till detta hörn. Problemet är alltså brist på ödmjukhet inför hur lite vi egentligen vet om ett område. Jag hävdar att alla människor har rätt, men att deras sanningar bara är en del av en större kaka. Det viktiga är allstå att utöka våra definitioner så att de rymmer en större problemrymd, inte som många andra försöker - nämligen att ignorera att lyssan på andras utgångspunkter. Istället för att avfärda det anda säger, bör vi bli bättre på att lära oss förfytta och ta andra perspektiv för att undersöka ett problem från en annan ståndpunkt. Nu är det bara så jag upplever problematiken, mina observervationer kan ju naturligtvis vara begränsade.

PoPJimmy skrev:Vad säger allt detta då? Jo att (natur)vetenskapen sysslar med tredjepersonsperspektiv - sanning och att religionen sysslar med (första och) andrapersonsperspektiv - moral.
Jag vet inte om detta påstående härstammar från en av de fyra definitionerna men moraliska förhållningssätt är väl knappast en fråga som enbart religioner försöker skapa? Håller heller inte med om att enbart vetenskapen sysslar med 3:e personsperspektivet. Finner nog att även religiösa traditioner gör anspråk på det området. Däremot kanske inte vetenskapen sysslar med att "predika" moral åtminstone inte om man ser filosofin som icke-vetenskaplig.
Jag kanske uttryckte mig klumpigt, det jag försökte göra är att grovt indela olika sysselsättningars undersökningsområden. Jag försökte inte säga att det endast är moral som rör sig i "We" perspektivet och att det är bara i "We" perspektivet det stäcker sig. Jag försökte bara förklara hur religion förhåller sig till vetenskap - i stora drag. Jag försöker alltså inte reducera komplexa företeelser till simpla modeller.

Sen nämde jag att vissa religioner tidigare har försökt ta monopol på hur sanningen - d.v.s. tredjepersons perspektivet (Sokrates - the True, Kants - Pure Reason, Poppers - Nature, and Habermas - objective truth) detta eftersom vi ännu inte (innan vetenskapens framväxt) förstått att det finns ett bättre, mer metodiskt sätt att närma sig verkligheten för att med större säkerhet kunna förklara hur redan existerande sakhållanden ser ut. Vissa religioner försöker nu i moderna tiden även förneka naturvetenskapen, men det är inte heller det jag pratar om. Jag försöker som sagt förklara hur olika områden bör inse sina egna ramar och inte göra övertramp. Olika områden behövs, eftersom att de redan existerar är ett uttryck för något viktigt vi bör skapa utrymme för. Jag pratar allstå om hur vetenskap och religion kan leva i harmoni genom att definiera deras områden. Jag vill inte ta parti för något och förkasta det andra. Att seden prata om att viss vetenskap gör och vad viss religion gör övertramp och försöker ta monopol - är för mig en annan diskussion. Jag diskuterar hur saker kan förhålla sig till varandra genom att löst definiera deras ramar - inte att ta en utgångspunkt från ett område och genom det, döma ut det andra. Det jag strävar är som sagt vad Wilber valt att kalla ett "integralt förhållningsätt". Jag hade detta förhållningsätt innan jag började läsa integral filsosfi, han har bara gett mig ett namn på det förhållningsätt jag redan hade.

Det jag försökte säga här var att vetenskapen bör sträva efter att inte syssla med värderingar/tyckande - den bör påvisa redan existerande sakförhållanden. Det är krångt att förklara vad jag menar. Man kan även argumentera för all vetenskap i grund och botten utgår ifrån tyckandet (att vetenskap är något vi bör syssla med, och vilka områden vi bör forska på framför andra), men det är inte min poäng. Den ska allstå påvisa hur saker ÄR framför hur saker BORDE VARA. Och med de menar jag inte sannolikhetslära - hur stor chans det är rimligt att något efter, jag pratar om strävan/riktning. Vetenskapen bör inte sträva efter att uppnå något önskat tillstånd (utöver att förklara hur sakers tillstånd redan är). Vetenskapen bör inte bedöma hur rimligt något är framför något annat. Moral undersöker om jag borde släppa eller inte släppa atombomer. Vetenskapen undersöker om hur egenskaper hos atomer är . Atomer är inte bra eller dåliga - de bara är, medans att mörda någon är i de flesta icke komplexa förhållanden dåligt.

Användarvisningsbild
PopJimmy
Inlägg: 2569
Blev medlem: 23 nov 2004 07:07

Inläggav PopJimmy » 15 mar 2006 02:19

Lupia, jag orkar f.n. inte gå in på alla mina definitioner, däremot kan
härleda till Jean Gebser, som gör skillnad på magiska, mytiska, mentala och integrala förhållnigsätt. Många som tycker sig kritisera "religion" från ett "vetenskapligt" perspektiv, kritiserar egentligen inte religion, utan de kritiserar mytisk religion från ett mentalt perspektiv. Läs en längre text om hur Gebser förklarar hur medvetandet utvecklat sig genom och uttrycks genom olika kulturstadier, extremt intressant tycker jag. Läs om gebser här http://en.wikipedia.org/wiki/Jean_Gebser och en längre förklaring av alla perspektiv här http://www.gaiamind.org/Gebser.html


En annan intressant tungviktare i just denna fråga om vetenskap och religion var Ervin Laszlo, som ibland sägs vara grundaren av systemfilosofi. Han var även en av de personer som var med och grundade integral institute. Här är en av hans böcker jag funderar på att köpa http://www.amazon.com/gp/product/159477 ... e&n=283155


Från en sak till en annan:
Jag tänker här referera till hur Wilber sammanfattar de vanligaste förhållningsätten till fråga vetenskap kontra religion ifrån hans bok marrige of sense and soul. Jag är ledsen att jag referarar ett så långt stycke text, men känner på någotsätt förenklar för de människor som är seriösa och verkligen vill börja försöka förstå komplexiteten i denna fråga. Det handlar alltså inte om människor som är för vetenskap kontra människor som är för religion, även fast det kanske är de två vanligaste (och för mig personligen, mest begränsade perspektiven eftersom de båda är två extremer. Extremer tenderar trots allt fokusera ensidigt på problematiska situationer).
1. Science denies any validity to religion. This is the standard empirical and positivist approach, which became, in numerous guises, the dominant official mood of modernity. Classic variations on this theme have been given by Auguste Comte, Sigmund Freud, Karl Marx, and Bertrand Russell, but they all boil down to: religion is a hangover from the childhood of humanity, on exactly the same footing as the tooth fairy. It's cute for kids but deadly for adults, and its persistence into maturity—the persistence of deeply held religious beliefs into adulthood—is a sign of pathology, lack of logical clarity, or existential inauthenticity. There are no exceptions, because there is no God. And there is no God because science registers that which is real, and no microscope and no telescope have yet spotted any "God."
2. Religion denies any validity to science. This is a typically fundamentalist retort to modernity, and is itself a by-product of modernity. By and large, classical religions never denied science—first, because science was not a threat (only with modernity does science become powerful enough to kill God); and second, because science was always held to be one of several valid modes of knowing, subservient to spiritual modes but valid nonetheless, and hence there was no reason to deny its importance.
At the same time, it should be noted that the sciences of antiquity were not nearly as impressive as what a Newton, a Galileo, or a Kepler would deliver, and thus few were the temptations to make science itself into a new religion of positivism (which is exactly what Auguste Comte would propose, with Comte himself volunteering to be, literally, the Pope of Positivism).
In any event, science in the premodern world had little inclination to deny religion and thus a drastic counterforce was uncalled for. But with the rise of modernity and its inherent claim that all religions are childish productions, many fundamentalist religions (especially Christianity and Islam) began to deny even the basic facts of science itself: evolution does not exist, the Earth was literally created in six days, radiocarbon dating is a fraud, and so on. It has been pointed out, for example, that the extremism of Islamic fundamentalists is not so much an inherent aspect of Islam (which has produced some truly glorious civilizations) as it is a product of a wild counterreaction to modernity's attempt to terrorize and kill spirituality in general. In wild panic, the fundamentalists have become counterterrorists.
This does not in any way excuse terrorism; I believe that many (but by no means all) of the religious sentiments of humankind are indeed a childish hangover and eventually need to be surrendered. Most fundamentalists, in this sense, are indeed refusing to grow up cognitively. But it does point out the intense emotions involved in this battle of modernity, this battle to find a place for both science and religion, truth and meaning, logic and God, facts and Spirit, evidence and the eternal.
3. Science is but one of several valid modes of knowing, and thus can peacefully coexist with spiritual modes. This was the standard position of most classical religions and the religions of antiquity. In fact, this is just another way of describing the Great Chain of Being, and, as you can see in Figure 1-1, science and theology and mysticism all had an important and rightful place in the Great Nest of Being.
Although this view—which is now generally called episte-mological pluralism—was the backbone of the great wisdom traditions, it collapsed with the Great Chain, upon which it depended. When modernity rejected the Great Chain, it simultaneously rejected epistemological pluralism. And modernity continues to reject epistemological pluralism in any of its forms because modernity most definitely continues to reject the Great Chain.
Nonetheless, for those scholars, theorists, and intelligent laypeople attempting to make sense of the universe in some sort of holistic or encompassing fashion, epistemological pluralism has remained one of the more appealing and sophisticated attempts to unite science and religion. Modernity itself aggressively discarded this view; but what we might call "countermodernity" or the "counterculture"—never much more than a small percentage of the total population, but one desperately looking for a way to heal modernity's fragmentations—would nevertheless continue to look to episte-mological pluralism as one of the most refined and compelling ways to proceed.
The traditional view of epistemological pluralism was given perhaps its clearest statement by such Christian mystics as St. Bonaventure and Hugh of St. Victor: every human being has the eye of flesh, the eye of mind, and the eye of contemplation. Each of these modes of knowing discloses its own corresponding dimension of being (gross, subtle, and causal), and thus each is valid and important when addressing its own realm. This gives us a balance of empirical knowledge (science], rational knowledge (logic and mathematics], and spiritual knowledge (gnosis).
The three eyes of knowing are, of course, just a simplified version of the universal Great Chain of Being. If we picture the Great Chain as having five levels (matter, body, mind, soul, and spirit), men and women have five eyes available to them (material prehension, bodily emotion, mental ideas, the soul's archetypal cognition, and spiritual gnosis). Likewise, if the Great Chain is divided into twelve levels, we have twelve eyes, or twelve levels of awareness and knowing.
Indeed, Plotinus—arguably the greatest philosopher-mystic the world has ever known—usually gave the Great Chain twelve levels: matter, life, sensation, perception, impulse, images, concepts, logical faculty, creative reason, world soul, nous, and the One. Table 2-1 shows the typical Great Nest as presented by Plotinus and Sri Aurobindo, two of its greatest representatives (the match between them is quite striking and fairly typical).
The point is that, any way we slice the great pie—three levels, five levels, twelve levels or more—men and women have available to them at least the three basic eyes of knowing: the eye of flesh (empiricism), the eye of mind (rationalism), and the eye of contemplation (mysticism), each of which is important and quite valid when dealing with its own level, but gravely confused if it attempts to see into other domains. This is the very heart of epistemological pluralism, and, as far as it goes, it is indeed quite valid.
Now, if the existence of all three eyes of knowing were a commonly accepted fact in modernity, the relation of science and religion—and their peaceful coexistence—would be no problem whatsoever. Empirical science would pronounce on the facts delivered by the eye of flesh, and religion would pronounce on the facts delivered by the eye of spirit (or the eye of contemplation). But mainstream modernity has soundly and thoroughly denied reality to the eye of spirit. Modernity recognizes only the eye of reason yoked to the eye of flesh—in Whitehead's phrase, the dominant world-view of modernity is scientific materialism, and whether that science be the holistic science of systems theory or the subatomic physics of quantum events, science is the eye of reason linked to evidence offered by the empirical senses. In no case is the eye of contemplation or the eye of Spirit required . . . or even allowed.
The real difficulty, then, is not showing how empiricism, rationalism, and mysticism can all fit together in the Great Chain of Being; it is not showing how they can all be harmoniously integrated in a great spectrum of consciousness; it is not demonstrating that such a synthesis is coherent and complete. For that, in a sense, is the easy part. All of those statements, I believe, are true. The hard part is that modernity does not accept the higher levels themselves (the transmental, transrational, transpersonal, and contemplative modes), and thus it sees no need whatsoever for the integration. Why try to integrate science and Santa Claus?
Thus, arguing for epistemological pluralism and the different eyes of knowing (or modes of inquiry) is at best a first step. The real problem is that modernity does not accept the terms to be integrated in the first place. We will therefore have to find another path into the heart of modernity if an integration of science and religion is ever to take root in the West.
4. Science can offer "plausibility arguments" for the existence of Spirit. This is a variation on epistemological pluralism, but because it has recently generated much interest—among professionals and laypeople alike—I will discuss it separately. The idea is that, as empirical science pushes into the deepest secrets of the physical world, it discovers facts and data that seem to demand some sort of Intelligence beyond the material domain.
The standard example is the Big Bang: Where did that come from? Since the very earliest material plasma seems to have been obeying mathematical laws that themselves did not come into being with the Big Bang, must not those laws exist "in the mind of some eternal Spirit," as Sir Arthur Ed-dington, echoing Berkeley, suggested? These laws, all agree, existed prior to space and time. Thus, to the question "What existed before the Big Bang?," the answer very well might be a nonmaterial Logos governing the patterns of creation—what many would simply call God. And, this argument continues, since science discovered the Big Bang, science itself is pointing to God.
There are numerous variations on this argument, most of which are twists on the traditional argument from design, namely, that incredibly intelligent natural designs demand an incredibly intelligent Something-or-Other behind them. This is a very old argument, stretching back at least to early Greece, that has been aggressively attached to recent advances in the sciences—particularly quantum, relativistic, systems and complexity theories.

This approach is perhaps the simplest and most popular of the ways in which an alienated countermodernity has attempted to integrate science and religion. We see it in everything from The Tao of Physics (which maintains that modern physics discloses a worldview similar to that of Eastern mysticism] to the thoughtful writings of Paul Davies (e.g., The Mind of God, which maintains that "By the means of science we can truly see into the mind of God") to the Anthropic Principle (which maintains that the evolution of human beings is so improbable that the universe must have known what it was doing from the very start) to the "new holistic paradigm" approaches (which maintain that systems theory is demonstrating the same great web of life that the holistic spiritual traditions embraced).
I have a great deal of sympathy for many of those plausibility arguments. They are suggestive. They are indicative. They are certainly entertaining. But, alas, none of them can stand up to the critical philosophy of, say, Immanuel Kant or the Buddhist genius Nagarjuna, both of whom strongly demonstrated the limits of rationality in the face of the Divine. If deeply spiritual Nagarjuna is unswayed by these plausibility arguments, how must they go over with nonspiritual types? This is why the vast majority of scientists—and modernity itself—tend to take these "arguments" with mild interest at best, wild amusement at worst.
The real problem with these rational, mental, or linguistic plausibility arguments is that they are attempting to use the eye of mind to see that which can be seen only with the eye of contemplation. This confusion of levels (which is called a "category error") is particularly fatal when it comes to "arguments" for the existence of Spirit. It was precisely these inadequate and altogether unconvincing mental attempts to storm the spiritual palace that made modernity look with suspicion on any and all claims to be able to prove the existence of God. These arguments and "proofs" are simply not compelling to the modern mind, and to the spiritual mind they are inherently inadequate anyway. In no case, then, do these arguments deliver what they aspire to deliver, namely, any sort of actual spiritual knowledge.

Martin Gardner's response to these arguments is quite typical. Referring to the Anthropic Principle, Gardner points out that, according to its adherents, it comes in four successive forms, each stronger in its claims: the Weak Anthropic Principle, or WAP (the universe allows us to exist]; the Strong Anthropic Principle, or SAP (the existence of life explains the laws of the universe); the Participatory Anthropic Principle, or PAP (conscious observers are necessary to bring the universe into existence); and the Final Anthropic Principle, or FAP (if life or consciousness ends, the universe will evaporate).
To this list Gardner, speaking for modernity, adds the Completely Ridiculous Anthropic Principle, or CRAP: any who buy the first four.
5. Science itself is not knowledge of the world but merely an interpretation of the world, and therefore it has the same validity—no more, no less—as poetry and the arts. Because science refused to gracefully
take its place as one among many other valid modes of knowing, this approach attempted to cripple science in its very foundations, pulling it down against its will. It tried to level the playing field by shooting science in the head and proclaiming, "There! Now we're equal."
This approach is, of course, the essence of postmodernism. It says, in effect, that the world is not perceived, it is only interpreted. Different interpretations are equally valid ways of making sense of the world, and thus no interpretation is intrinsically better than another. Science is not a privileged conception of the world but merely one among many equivalent interpretations; science does not offer "truth" but simply its own favorite prejudice; science is not a set of universal facts but merely an arbitrary imposition of its own power drives. And in all cases, science is no more grounded in reality than is any other interpretation, so that, epistemologically speaking, there is little difference between science and poetry, logic and literature, history and mythology, fact and fiction.
Thus, this postmodern view continues, science is not governed by facts, it is governed by paradigms, and paradigms are not much more than ad hoc constructions or free-floating interpretations. As we will see in the next chapter, the notion that science is governed by paradigms was made popular by Thomas Kuhn in his now-famous The Structure of Scientific Revolutions, which the postmodernists seized with a fury. Yet this is not at all the way Kuhn defined or described paradigms, and he strenuously denounced this abuse of his work—to no avail. But, according to this mis-Kuhnian notion of "paradigm," science is not conforming itself to actual facts, it is simply imposing its paradigms on the world at large. Since independent facts do not exist (only interpretations do), it follows, according to this account, that science is always driven by some sort of power or ideology: science itself is sexist, racist, ethnocentric, imperialistic, brutally imposing its analytic and divisive interpretations on an unwilling and innocent world. And it has no more warrant, no more final validity, than any other poetic interpretation.
Science reduced to poetry: this is now the dominant route taken by the countercultural world in an attempt to reduce the monster of science to manageable proportions. The postmodern attack on science, which attempts to shatter its epistemologi-cal foundations, is the reigning model of how to "counter" science in the postmodern world.
It is crucial to understand this postmodern attempt to level science and thus make room for "other paradigms," whether poetry, religion, mysticism, astrology, holism, post-structuralism, neopaganism, or whatnot. Aside from its important moments of truth (which I will highlight and incorporate], this entire postmodern attempt is nonetheless profoundly misguided and deeply confused. In attempting to shoot science in the head, it simply kills that which it should be integrating. It denies that which should be embraced. It sabotages the desired wedding by murdering one of the spouses.
Yet this postmodern attempt—to see science as paradigm-bound, and thus rush in to offer a "new paradigm"—is at the core of virtually every alternative, countercultural, and "new-paradigm" approach to science and religion. The idea is that science is undergoing a paradigm shift of momentous proportions, and this new paradigm is in fact commensurate with spiritual realities. The "new paradigm," it is claimed, will therefore unite science and religion for the first time in history, thus heralding the beginning of a world transformation, global in its sweep, that will usher in the beginning of a holistic, unified, web-of-life world.
And almost all of that, we will see, is based on a complete misreading of Thomas Kuhn.

Tractatus
Inlägg: 828
Blev medlem: 21 mar 2005 21:25

Inläggav Tractatus » 15 mar 2006 02:35

Jag håller delvis med dig, men jag tror att man skulle kunna säga att "religon" är den kulturella delen utav tron. Religon syftar då på de kulthandlingar som omger de grundläggande trosföreställningarna men som egentligenm inte spelar någon roll för fundamentet. Man kanske till och med skulle skilja på religon, tro och Gud. Gud eller gudsbegreppet kan man närma sig utifrån så många olika perspektiv såväl trosmässiga, vetenskapliga eller kulturellt dogmatiskt. Hmm jag kanske använder begreppen lite osunt, men jag hoppas du förstår.

Den naturliga teologin undersöker ju gudsbegreppet både apriori och empiriskt. det är med andra ord gudsvetenskapen som undersöker sitt objekt utifrån våra rationella förutsättningar att nå kunskap om gud. I och med att den naturliga teologin inte lutar sig mot uppenbarelser och dyl. så skiljer den ju inte sig i från övrig vetenskap om t.ex. neutrinos (fysiken) mm. Tron liknar ju den naturliga teologin men lutar sig på uppenbarelser, sakrala upplevevelser och skrifterna. Religonen (kulturen) är det som vårdar kulthandlingar och ser till att traditionen följs den lutar sig på ett dogmatiskt förhållningsätt till skrifterna och de auktoritära ledarna inom samfundet. Religonen som kultur är därför alltid bakåtsträvande.

Låter det rimligt?


Visst låter det rimligt. Jag tror dock inte att de är lätt att skilja på tro, religion och gud. Jag tror i själva verkat att det inte låter säg göras. Är inte gud, frukten av religion och religion fruken av tro. Religion kommer oundvikligt utav tro och gud oundvikligt utav religion? Ty kan man tro utan att att ge upphov till religion och är inte gud den naturliga slutpunkten och följden utav tro och religon?

Tomas Brolins målgest
Inlägg: 290
Blev medlem: 18 sep 2005 13:24

Inläggav Tomas Brolins målgest » 15 mar 2006 12:14

Luipa, det vi pratar om här nu är inte religion eller troende, utan just endast kristendomen, och enligt min kunskap (som kanske är fel) så bygger kristendomen på det som står om jesus kristus i det nya testamentet - och vissa saker ska gå att förneka, medan vissa andra saker inte ska gå att förneka; en av dessa saker är jesus död och återfödelse.

Man kan vara religiös och troende samtidigt som man förnekar precis allt som står i det nya testamentet, men man kan inte vara kristen och förneka precis allt som står i det nya testamentet.
I Never Talked To Bob Dylan med Patti Smith är världens bästa bootleg.

CAUSTIX
Inlägg: 494
Blev medlem: 22 maj 2004 01:32

Inläggav CAUSTIX » 15 mar 2006 12:57

Tractatus skrev:
Jag håller delvis med dig, men jag tror att man skulle kunna säga att "religon" är den kulturella delen utav tron. Religon syftar då på de kulthandlingar som omger de grundläggande trosföreställningarna men som egentligenm inte spelar någon roll för fundamentet. Man kanske till och med skulle skilja på religon, tro och Gud. Gud eller gudsbegreppet kan man närma sig utifrån så många olika perspektiv såväl trosmässiga, vetenskapliga eller kulturellt dogmatiskt. Hmm jag kanske använder begreppen lite osunt, men jag hoppas du förstår.

Den naturliga teologin undersöker ju gudsbegreppet både apriori och empiriskt. det är med andra ord gudsvetenskapen som undersöker sitt objekt utifrån våra rationella förutsättningar att nå kunskap om gud. I och med att den naturliga teologin inte lutar sig mot uppenbarelser och dyl. så skiljer den ju inte sig i från övrig vetenskap om t.ex. neutrinos (fysiken) mm. Tron liknar ju den naturliga teologin men lutar sig på uppenbarelser, sakrala upplevevelser och skrifterna. Religonen (kulturen) är det som vårdar kulthandlingar och ser till att traditionen följs den lutar sig på ett dogmatiskt förhållningsätt till skrifterna och de auktoritära ledarna inom samfundet. Religonen som kultur är därför alltid bakåtsträvande.

Låter det rimligt?


Visst låter det rimligt. Jag tror dock inte att de är lätt att skilja på tro, religion och gud. Jag tror i själva verkat att det inte låter säg göras. Är inte gud, frukten av religion och religion fruken av tro. Religion kommer oundvikligt utav tro och gud oundvikligt utav religion? Ty kan man tro utan att att ge upphov till religion och är inte gud den naturliga slutpunkten och följden utav tro och religon?


Jo fast även om gud som idé är sprungen ur religonen så betyder det ju inte att själva gudsbegreppet inte kan särskiljas och undersökas vetenskapligt/filosofiskt av t.ex. icke-troende. En icke-religös kan ju även få en sakral uppenbarelse och bli troende på ett sätt som inte följer de kulturella och religösa normer som är rådande i samhället i övrigt.
De flesta människor är ju infödda i en religon, är döpta osv utan att egentligen ha en tro eller överhuvudtaget ens ha reflekterat över andliga frågor. men ändå så håller de på många av de normer som ingår i den religonen/kulturen t.ex. du skall inte döda, stjäla, leva monogamt...osv.

Jag tycker det är en mycket rimlig uppdelning, särskilt ur ett filosofiskt perspektiv. Det enda som är problematiskt är att termen "religon" är så belastad som begrepp, men det är ju inget problem för själva uppdelningen som sådan. Jag tror att man genom att dela upp det på det viset kan undvika många onödiga missförstånd som nästan alltid uppkommer just när man diskuterar tro eller gudsbegrepp mm.

Användarvisningsbild
Camilla
Inlägg: 447
Blev medlem: 12 aug 2004 16:33
Ort: Uppsala

Inläggav Camilla » 15 mar 2006 13:06

PopJimmy skrev:
3. Science is but one of several valid modes of knowing, and thus can peacefully coexist with spiritual modes. This was the standard position of most classical religions and the religions of antiquity. In fact, this is just another way of describing the Great Chain of Being, and, as you can see in Figure 1-1, science and theology and mysticism all had an important and rightful place in the Great Nest of Being.
Although this view—which is now generally called episte-mological pluralism—was the backbone of the great wisdom traditions, it collapsed with the Great Chain, upon which it depended.



Cool! Jag trodde att det var jag som myntade termen "epistemologisk pluralism", alternativt "epistemisk pluralism". Ju mer filosofi jag läser desto lägre uppfattning får jag om min egen förmåga. Alla idéer jag haft tycks någon annan ha varit före mig med. Kanske beror det på att jag snappat upp dessa idéer bakvägen genom någon långsökt kedja och sedan bara tror att jag själv kommit på dem.

Det konstigaste är dock att den epistemologiska pluralismen inte är mer spridd bland dagens filosofer. I och för sig menar jag nog inte exakt samma sak med "epistemologisk pluralism" som Wilber gör.

Användarvisningsbild
Luipa
Inlägg: 649
Blev medlem: 02 jul 2005 08:56
Ort: pöbeln, massan, mobben och folket.
Kontakt:

Inläggav Luipa » 15 mar 2006 17:36

Kyano skrev:Energiprincipen tillexempel ifrågasätts ju sällan. Men på ett sätt kan man ju tycka att det inte gör någonting, för så länge ett visst antagande inte uppvisar några anomalier finns det ju ingen anledning att ifrågasätta det. Det är rent av rationellt att bara acceptera det.

Det är rationellt att acceptera det som sannolikt. Faran med att se en princip som sann är att det då lätt uppstår skygglappar som försvårar upptäckten av de eventuella avvikelserna.

Kyano skrev:Om vetenskapen ständigt erkände osäkerheten i sina antaganden skulle det nog inte bli så mycket vetenskap alls. Det skulle bli så mycket metafysiskt käbbel att ingen egentlig forskning skulle kunna bedrivas. Filosofin fyller istället den uppgiften.

Skulle inte snarare ett rent pragmatiskt förhållningssätt gynnas av en öppen inställning? De metafysiska frågorna väcks ju först på allvar iom sanningsanspråken.

Kyano skrev:Ändå har man ju en intuitiv uppfattning att är en radikal skillnad dessa falanger emellan. Synen på förändring är kanske en sådan. En vetenskapsman vill inget hellre än förändra den gängse uppfattningen om något och ju radikalare resultat han lyckas prestera desto bättre. Vetenskapen har ju en progressiv vilja på det sättet, som religionen kanske saknar. Religionen föröker inte förändras utan kanske snarare tvingas till det.

Samtidigt har antagligen vissa av religionens ursprungsfigurer varit gränssprängare av rang. De har ifrågasatt normer och sanningar utan hänsyn till samtidens etablissemang. Men kanske många av dess efterföljare, lärjungarna, haft som mål att antingen leva enligt grundarens normer alternativt förverkliga en jämnbördig förståelse? Grundarens insikt har setts som total och därmed har ett tak satts som eleverna söker förverkliga men inte gå bortom. Det är högst troligt att vissa efterföljare likväl gått bortom sin läromästares insikt men kanske en sådan strävan inte är lika vanlig som i den motsvarande vetenskapliga traditionen?

Det är möjligt att förhållandet mentor - student är av mer progressiv art än mästare - lärjunge men jag känner mig tveksam att påstå att det är en definitiv skillnad. Jag tror det finns många studenter för att inte tala om mentorer som vill att studenten skall förvalta snarare än förnya. Motsvarande tror jag även det finns andliga mästare som ser sin egna ofullkomlighet och önskar inget annat än att deras lärjungar går förbi dem.

/luipa
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.

- Konrad Lorenz?

Användarvisningsbild
Kyano
Inlägg: 310
Blev medlem: 11 maj 2005 21:15
Ort: Stockholm

Inläggav Kyano » 16 mar 2006 18:41

Luipa skrev:Det är rationellt att acceptera det som sannolikt. Faran med att se en princip som sann är att det då lätt uppstår skygglappar som försvårar upptäckten av de eventuella avvikelserna.

Jo sant. Men tror du inte hela vetenskapen skulle bli oöverblicklig om den endast tillskrev sina teorier vissa sanningshalter? (Utöver de praktiska svårigheterna att uppskatta dessa) Jag håller med om att vetenskapen innehåller skygglappar, men jag känner att det kanske är oundvikligt. För att kunna gå på djupet så måste man skärma av något.

Luipa skrev: Skulle inte snarare ett rent pragmatiskt förhållningssätt gynnas av en öppen inställning? De metafysiska frågorna väcks ju först på allvar iom sanningsanspråken.

Jo, så kan man resonera. Men det känns inte som om det är någon allmän syn på vetenskapen. Det är ju mest ingengörer som sysslar med mer praktiskt orienterad forskning, mycken grundforskning tänker jag mig endast drivs av törsten efter "kunskap". Det behöver inte finnas någon tanke om att resultaten kommer kunna användas till något.
Problemet med en rent pragmatisk syn på vetenskapen och kanske framförallt naturlagar, blir väl att det som föreligger idag inte behöver föreligga imorgon. Dvs, naturlagar skulle man inte ens kunna prata om. De är ju ett slags absolut beskrivande principer. Hur kan man prata om sådana om allt vi är intresserade att utala oss om är det som händer här och nu. Jag tror man måste göra inskränkningar på hur pragmatisk man menar att vetenskapen ska få vara. För jag menar, visst behöver vi naturlagar?

Luipa skrev: Samtidigt har antagligen vissa av religionens ursprungsfigurer varit gränssprängare av rang. De har ifrågasatt normer och sanningar utan hänsyn till samtidens etablissemang.

Ja verkligen! Men de har ju också gått emot religionen, inte följt den. Men du kanske menar att det ligger i religionens förtryckar-struktur att locka fram revolt som leder till förändring :)
Jag kanske är orättvis. Men jag tänker mig att vetenskapen mer går ut på att ifrågasätta, även om den också naturligtvis innehåller tröghet.

Luipa skrev:Grundarens insikt har setts som total och därmed har ett tak satts som eleverna söker förverkliga men inte gå bortom.

Här är kanske en viktig distinktion mellan vetenskap och religion. Att vetenskapen är mer tydlig med att det är idéerna som hyllas och inte personen som kom med dem i sig.

Användarvisningsbild
Luipa
Inlägg: 649
Blev medlem: 02 jul 2005 08:56
Ort: pöbeln, massan, mobben och folket.
Kontakt:

Inläggav Luipa » 17 mar 2006 16:09

Kyano skrev:Jag håller med om att vetenskapen innehåller skygglappar, men jag känner att det kanske är oundvikligt. För att kunna gå på djupet så måste man skärma av något.
Det ligger mycket i vad du säger. Så länge vi människor har de brister vi har så vore det slöseri med energi att försöka införliva medvetenheten om det osäkra. Jag är på din linje, låt ifrågasättandet av grunderna komma när de kommer om de kommer.
Kyano skrev:Jag tror man måste göra inskränkningar på hur pragmatisk man menar att vetenskapen ska få vara. För jag menar, visst behöver vi naturlagar?
Med pragmatisk menar jag bara att man tar det som det är utan att vare sig hävda att det är sant eller problematisera in absurdum. Vi anammar våra naturlagar som modeller istället för absoluta principer. Det betyder inte att grundforskning blir ointressant bara att vi förhåller oss mer öppna till dess resultat och grunder. Men som jag sa i föregående stycke så är det nog för enkelhetens skull bäst att köra på den linje som vi redan slagit in på, alltså den du förespråkar.

Kyano skrev:Ja verkligen! Men de har ju också gått emot religionen, inte följt den. Men du kanske menar att det ligger i religionens förtryckar-struktur att locka fram revolt som leder till förändring
Jag kanske är orättvis. Men jag tänker mig att vetenskapen mer går ut på att ifrågasätta, även om den också naturligtvis innehåller tröghet.
Nja, de har gått emot tidigare religioner, inte religion i sig (vad nu det är?). Jag menar inte att det finns någon slags generell religiös fötryckarstruktur. Visst kan vissa religiösa uttryck ta sig formen av förtryck men detta är inte en automatsik följd av religionen i sig (vad den nu är!). Revolten kommer snarare av att revoltören inte tycker att de väsentliga frågorna behandlas och löses på ett tillräckligt tillfredsställande sätt. Ganska odramatiskt med andra ord. Sedan tror även jag att vetenskapliga resultat är i större utsräckning gjorda för att de ska ifrågasättas än vad religiösa utsagor är. Vetenskapen är framförallt en intellektuell verksamhet till skillnad från religionen som inbegriper flera olika typer av verksamheter.

Kyano skrev:Att vetenskapen är mer tydlig med att det är idéerna som hyllas och inte personen som kom med dem i sig.
Det är inte den religiösa mästarens person som lärjungarna inspireras av utan det är dennes insikt vilket i sammanhanget är något annat. Att sedan många lärjungar inte förmår se skillnaden är nog iofs sant men det är en annan sak. Motsvarigheter finns i forskarvärlden. Proffessorn kan vara en navelskådande, bitter, självgod och på flera områden ynklig skapelse men ändå vara en briljant forskare. Studenten kan urskilja proffessorns forskande egenskap och bli insirerad av den utan att anamma de andra sidorna. Och givetvis finns det även förvirrade studenter som faschineras av personligheten och kanske går vilse, men det är ju som sagt var en annan sak. Kanske en skillnad är att det forskaren 'för över' till studenten är ett intellektuellt förhållningssätt emedan det mästaren 'för över' är ett, i brist på bättre ord, 'djupare' förhållningssätt.

Ju längre diskussionen pågor desto mer trolig framstår Joahns tes om att vetenskapen bara är samtidens religion. Jag tyckte hans påstående lät väl enkelt men samtidigt kan jag inte förneka att jag mer och mer ser gradskillnader och inte kvalitetsskillnader emellan just vetenskapen och religionen.

/luipa

P.S. Camilla startade en tråd om vad religion är. Mycket bra fråga men jag upplever att även vi succesivt försöker besvara den frågan här. Om än med en något mer jämförande metod. D.S.
P.P.S. Vi får se hur länge vi orkar. D.S.
Man is the missing link between primitive apes and civilized human beings.

- Konrad Lorenz?


Återgå till "Filosofi"

Vilka är online

Användare som besöker denna kategori: 37 och 0 gäster