Finns Gud?

[Pilatus]

Gud finns för dem som mött Gud. Hur många har gjort det?

Antagligen är det som du säger att om någon verkligen mött Gud så borde ju saken vara klar. Kanske borde mötet verifieras med ett diplom som kan ramas in och hängas upp på köksväggen. "Vi (församlingen XX i Vartofta) får härmed intyga att NN fredagen den 21 april 2017, kl 08:17 mötte Gud i farstun." Det blir något att minnas och berätta för barnbarnen.

Det har aldrig hänt mig, men jag har hört frälsningssoldater vittna om liknande händelser. Ibland är deras berättelser associerade med ett tidigare liv i förfall och dryckenskap. Men det brukar ordna sig och några minuter senare sjunger de vidare på sina klämkäcka sånger om Jesus och frälsningen. Det blir till ett livsinnehåll och kan för all del erbjuda mänsklig värme och gemenskap.

[Algotezza]

Det förefaller lite simpelt att bevisa Guds existens med hjälp av semantik, dvs. att bara hitta på en passande definition så att Guds existens blir följden av densamma.

Jag tänker också att det måste kännas att möta Gud, liksom på djupet. Att säga t.ex. att Gud = kosmos ger mig bara en Jaha-känsla.

Martinus menar att Gud = omvärlden. Men det är inte många jag möter som ger mig en känsla som bekräftar att de skulle vara Gud. Så kan man förstås mena att var och en Är Gud inom sig, kanske någon slags solipsism. Men jag känner mig inte som Gud och inte heller att jag är ensam i världen.

[klorofyll]

Men jag känner mig inte som Gud och inte heller att jag är ensam i världen.

Samma här. Jag bryr mig faktiskt inte så överdrivet mycket om vem jag är. Lite info om mig själv har jag begrepp om, men jag tror inte att det är hälsosamt att fundera på det för mycket. Det som står i bibeln - att Jesus var Guds son - behöver man inte heller ta för givet, det blir en fix idé. För mig är bibeln en saga, jag sätter hellre värde på egna upplevelser och erfarenheter. Jag har heller aldrig trott mig vara Jesus. För mig ligger det närmare till hands att tro negativt om mig själv.

[Algotezza]

Men jag känner mig inte som Gud och inte heller att jag är ensam i världen.

Samma här. Jag bryr mig faktiskt inte så överdrivet mycket om vem jag är. Lite info om mig själv har jag begrepp om, men jag tror inte att det är hälsosamt att fundera på det för mycket. Det som står i bibeln - att Jesus var Guds son - behöver man inte heller ta för givet, det blir en fix idé. För mig är bibeln en saga, jag sätter hellre värde på egna upplevelser och erfarenheter. Jag har heller aldrig trott mig vara Jesus. För mig ligger det närmare till hands att tro negativt om mig själv.

Jag skiter i vem eller vad jag är, vad andra tror jag är eller kallar mig. Det viktiga för mig är vad jag kan och vill göra - och faktiskt gör.

[Pilatus]

Jag skiter i vem eller vad jag är, vad andra tror jag är eller kallar mig. Det viktiga för mig är vad jag kan och vill göra - och faktiskt gör.

Det är säkert ovanligt att man inte intresserar sig för vem man är, sin identitet. Tänk bara på all släktforskning. Själv kom jag tidigt ifrån mina föräldrar. Jag har lagt ner åtskillig tid på att finna dem och och lära känna dem. Detsamma gäller mina halvsyskon, jag har skrivit till dem och träffat dem. Även en kvinnlig kusin som jag blev mycket glad att träffa. En halvbror har gjort en släktutredning som sträcker sig bort till sagokungarnas tid.

Därför är jag skeptisk till anonymisering av faderskapet vid inseminering som sker i Danmark. Att veta vilka föräldrar vi har är av stor betydelse, ännu bättre om vi får träffa dem och lära känna dem.

[Illusionen]

Det förefaller lite simpelt att bevisa Guds existens med hjälp av semantik, dvs. att bara hitta på en passande definition så att Guds existens blir följden av densamma.
Jag tänker också att det måste kännas att möta Gud, liksom på djupet. Att säga t.ex. att Gud = kosmos ger mig bara en Jaha-känsla.

Martinus menar att Gud = omvärlden.
Men det är inte många jag möter som ger mig en känsla som bekräftar att de skulle vara Gud.
Så kan man förstås mena att var och en Är Gud inom sig, kanske någon slags solipsism.
Men jag känner mig inte som Gud och inte heller att jag är ensam i världen.

Detta inlägg är till vissa delar tagna från annat inlägg jag nyligen skrivit.
Religiösa skrifter som bibeln och koranen är skrivna utifrån vår reella världsliga bild/förnimmelse av varat.
Målsättningen med mitt koncept är att förklara hur ytterst BEGRÄNSAD vår kunskap om ”verkligheten” är.
Den som inte trovärdigt förmår förklara vad TID och FÖRNIMMELSE representerar och refererar till,
och sättet varpå hur dessa begrepp inkluderas, saknar grund för att hävda något utöver den ILLUSION
(enligt min uppfattning) vi uppfattar/förnimmer som vår verklighet. Jag kan givetvis ha fel men mitt intryck är
att flertalet fortfarande har svårt att acceptera att verkligheten inte är det ABSOLUTA vi tycker oss uppleva.
Att mot denna bakgrund försöka beskriva Gud utifrån de begrepp och storheter som kännetecknar vår
verklighet är omöjligt. När ateisten enbart referera till bibeln och koranen och sina atomära erfarenheter,
i argumentationen för att Gud inte finns, saknas således beskrivning av vår mänskliga begränsning.
Detta är skälet till att jag tidigare citerade prästen som i sin predikan sade, ”den som tror sig förstå Gud
har inte förstått någonting”. Huruvida man tror på Gud eller ej, är givetvis varje människas ensak, men
innan ateisten offentligt predikar sitt budskap bör han ta sig en funderare, och begrunda om han verkligen
behärskar helheten.

/ Illusionen

Pax vobiscum.

https://www.youtube.com/watch?v=WKmVWrV5k38

[xion]

Att mot denna bakgrund försöka beskriva Gud utifrån de begrepp och storheter som kännetecknar vår
verklighet är omöjligt.

Om man vill beskriva Gud måste man utgå ifrån kända egenskaper.
Är Guds existens fysisk eller metafysisk?
Har Gud några egenskaper som går att mäta eller på annat sätt identifiera?
Om inte så måste Guds existens vara icke fysisk, alltså metafysisk.
Det som är metafysiskt existerar bara i tankevärlden, alltså bär vi Gud inom oss.
Man kan sålunda säga att det är vi som är Gud. Utan oss skulle Gud inte ha någon existens.

[Illusionen]

Att mot denna bakgrund försöka beskriva Gud utifrån de begrepp och storheter som kännetecknar vår
verklighet är omöjligt.

Om man vill beskriva Gud måste man utgå ifrån kända egenskaper.
Är Guds existens fysisk eller metafysisk?
Har Gud några egenskaper som går att mäta eller på annat sätt identifiera?
Om inte så måste Guds existens vara icke fysisk, alltså metafysisk.
Det som är metafysiskt existerar bara i tankevärlden, alltså bär vi Gud inom oss.
Man kan sålunda säga att det är vi som är Gud. Utan oss skulle Gud inte ha någon existens.

Då du saknar beskrivning av vår mänskliga begränsning och därutöver ej förklarar vad
TID och FÖRNIMMELSE representerar och refererar till, finns det inget stöd för ditt påstående.
Du behärskar m a o inte helheten.

/ Illusionen

[Pilatus]

Om man vill beskriva Gud måste man utgå ifrån kända egenskaper.

Då du saknar beskrivning av vår mänskliga begränsning ...

Om det är sant för xion så borde det också vara sant för dig.

Guds (som han framstår i Bibeln) existens vilar endast på en inlärd föreställning. Det saknas ju empirisk evidens för att någon person verkligen haft förbindelse med någon gud.

[Algotezza]

Jag skiter i vem eller vad jag är, vad andra tror jag är eller kallar mig. Det viktiga för mig är vad jag kan och vill göra - och faktiskt gör.

Det är säkert ovanligt att man inte intresserar sig för vem man är, sin identitet. Tänk bara på all släktforskning. Själv kom jag tidigt ifrån mina föräldrar. Jag har lagt ner åtskillig tid på att finna dem och och lära känna dem. Detsamma gäller mina halvsyskon, jag har skrivit till dem och träffat dem. Även en kvinnlig kusin som jag blev mycket glad att träffa. En halvbror har gjort en släktutredning som sträcker sig bort till sagokungarnas tid.

Därför är jag skeptisk till anonymisering av faderskapet vid inseminering som sker i Danmark. Att veta vilka föräldrar vi har är av stor betydelse, ännu bättre om vi får träffa dem och lära känna dem.

Ja, vi har ju flera identiteter. Vi har ju en via biologin och genetiken. Var ens släkt och familj har sina rötter, genetiskt, etniskt, geografiskt. Den kan vara nog så viktig att komma fram till för den ger en en plats i tid och rum och relationer. Sedan är ju frågan om det räcker för att bestämma vem man är. Då krävs väl också vad man kan och vill, vad man gjort i sitt liv, vad man vill göra, önskningar, längtan, planer, personliga minnen, och inte minst fantasier.

[xion]

Att mot denna bakgrund försöka beskriva Gud utifrån de begrepp och storheter som kännetecknar vår
verklighet är omöjligt.

Om man vill beskriva Gud måste man utgå ifrån kända egenskaper.
Är Guds existens fysisk eller metafysisk?
Har Gud några egenskaper som går att mäta eller på annat sätt identifiera?
Om inte så måste Guds existens vara icke fysisk, alltså metafysisk.
Det som är metafysiskt existerar bara i tankevärlden, alltså bär vi Gud inom oss.
Man kan sålunda säga att det är vi som är Gud. Utan oss skulle Gud inte ha någon existens.

Då du saknar beskrivning av vår mänskliga begränsning och därutöver ej förklarar vad
TID och FÖRNIMMELSE representerar och refererar till, finns det inget stöd för ditt påstående.
Du behärskar m a o inte helheten.

/ Illusionen

Jag får en känsla av att du egentligen inte vill att jag ska besvara, men kanske kan samma metod användas.
Existerar tid fysiskt eller metafysiskt?
Det finns ingen tid utan en jämförelse och vem ska göra denna jämförelse om inte vi. Alltså blir svaret: metafysiskt (tankevärlden)
Förnimmelse är medvetandets kontaktyta mot verkligheten, både den fysiska och den metafysiska.
Nej, jag behärskar inte helheten, men det gör inte du heller. Det gör ingen.

[Illusionen]

Om man vill beskriva Gud måste man utgå ifrån kända egenskaper.
Är Guds existens fysisk eller metafysisk?
Har Gud några egenskaper som går att mäta eller på annat sätt identifiera?
Om inte så måste Guds existens vara icke fysisk, alltså metafysisk.
Det som är metafysiskt existerar bara i tankevärlden, alltså bär vi Gud inom oss.
Man kan sålunda säga att det är vi som är Gud. Utan oss skulle Gud inte ha någon existens.

Då du saknar beskrivning av vår mänskliga begränsning och därutöver ej förklarar vad
TID och FÖRNIMMELSE representerar och refererar till, finns det inget stöd för ditt påstående.
Du behärskar m a o inte helheten.

/ Illusionen

Jag får en känsla av att du egentligen inte vill att jag ska besvara, men kanske kan samma metod användas.
Existerar tid fysiskt eller metafysiskt?
Det finns ingen tid utan en jämförelse och vem ska göra denna jämförelse om inte vi. Alltså blir svaret: metafysiskt (tankevärlden)
Förnimmelse är medvetandets kontaktyta mot verkligheten, både den fysiska och den metafysiska.
Nej, jag behärskar inte helheten, men det gör inte du heller. Det gör ingen.

Du inser och accepterar vår mänskliga begränsning, men anser likväl att Gud ej finns.
Jag respekterar din åsikt, men för mig ter sig detta som en motsägelsefull ståndpunkt.

Som exempel, du skriver citat, ”Det finns ingen tid utan en jämförelse”.
Det "metafysiska" begreppet TID förutsätter således minst en REFERENS av något slag.
Vad är det då som utesluter att begreppet Gud "symboliseras" av metafysiska samband,
med andra/avvikande REFERENSER, än de som kännetecknar jagets förnimmelse ?

/ Illusionen

[Pilatus]

... vad man kan och vill, ...

Vi arbetar väl oavbrutet med att försöka uppnå våra mål? Men det är ju ett bra påpekande, det säger en hel del om vilka vi är. Hur väl organiserade är vi? Hur lätt avleds vår uppmärksamhet på vad vi bör göra? Jag är fortfarande intresserad av ytpsykologi, hurdana vi är på "ytan", personlighetstypen. En del människor presterar väl och lyckas med sina liv. Differensen mellan människors prestationsförmåga är enorm. Det är en politisk myt att "alla kan".

Men nu är vi utanför ämnet, tror jag. Upplevelsen av något stort och överväldigande kan vem som helst känna i naturen. Men ingen kan uppleva Guds närvaro utan en föregående kunskap om vad Gud anses vara. Hur vi förväntar oss upplevelsen av en specifik religion är alltid inlärd. Det är förhoppningsvis en fördom, men jag anser att det är mycket få av nutidens människor som har något speciellt personligt att säga om sin gudsupplevelse. Jag föreställer mig att kristna rörelser under de första århundradena var mer innehållsmättade, att deras religiositet innebar någonting.

[Pilatus]

Vad är det då som utesluter att begreppet Gud "symboliseras" av metafysiska samband,
med andra/avvikande REFERENSER, än de som kännetecknar jagets förnimmelse ?

Tid är enkelt, vi ser årstider, dygnets skiftningar, växtligheten som gror och spirar på våren, fåglarnas bestyr och vårt eget åldrande. Vi förstår mycket lätt att tiden inte beror på vår subjektiva upplevelse. Det råder numera fullkomlig konsensus om att naturens förändringar är relaterade till det som vi benämner tid.

Med gudsbegrepp förhåller det sig annorlunda. Om du växt upp i ett hinduiskt präglat hem i Indien skulle du haft helt andra föreställningar om vad Gud är. Våra religiösa bilder och berättelser är inlärda. De är visserligen länkade till en del känslomässiga upplevelser. Ofta gemenskap, glädje, stora känslor. Intellektuellt är det betydligt mer torftigt.

Det finns inga yttre tecken på närvaro av krafter som kan förknippas med något gudomligt. Allt som finns är litet olika berättelser av religiös natur och en del försanthållande om innehållet i de religiösa berättelserna. Men det saknas varje spår av bevis. Det är en tro. Om Guds icke-existens går att bevisa är totalt utan intresse. Den som önskar får tro.

[Algotezza]

... vad man kan och vill, ...

Vi arbetar väl oavbrutet med att försöka uppnå våra mål? Men det är ju ett bra påpekande, det säger en hel del om vilka vi är. Hur väl organiserade är vi? Hur lätt avleds vår uppmärksamhet på vad vi bör göra? Jag är fortfarande intresserad av ytpsykologi, hurdana vi är på "ytan", personlighetstypen. En del människor presterar väl och lyckas med sina liv. Differensen mellan människors prestationsförmåga är enorm. Det är en politisk myt att "alla kan".

Men nu är vi utanför ämnet, tror jag. Upplevelsen av något stort och överväldigande kan vem som helst känna i naturen. Men ingen kan uppleva Guds närvaro utan en föregående kunskap om vad Gud anses vara. Hur vi förväntar oss upplevelsen av en specifik religion är alltid inlärd. Det är förhoppningsvis en fördom, men jag anser att det är mycket få av nutidens människor som har något speciellt personligt att säga om sin gudsupplevelse. Jag föreställer mig att kristna rörelser under de första århundradena var mer innehållsmättade, att deras religiositet innebar någonting.

Det som de flesta som haft en mystik upplevelse har att säga är att de saknar ord för den. Att den förlorar i kraft och valör när man försöker klä den i ord. Det gör man ju inte för sin egen skull utan för andras så de ska på ett ungefär förstå vad man upplevt. I och för sig för ens egen skull också så de andra inte spärrar in en.

Vad Gud anses vara är väl en sak, vad han verkligen är något annat, om han alls är.