En känsla som jag inte förstår...

[PopJimmy]

Jag brukar ibland känna en speciell känsla som jag inte kan plasera i ett fack (om nu någon känsla egentligen kan det). Jag är inte säker om det verkligen är en känsla eller flera. Jag tror det kanske är två känslor jag på nåttsätt blandar ihop.

Den första är en känsla av att "dö" men samtidigt observera att livet faktiskt är något som existerar. När jag åker buss på natten och börjar närma mig en större stad från att ha varit ute och åkt i ödslig natur kan jag ibland känna en speciell form av mysighet när jag tittar på hur ljuset från staden kotrasterar mot mökret. Det är en form av mysig, ödslighet. En ensamhet och medvetenhet om att leva.

Jag var kanske 4-5 år och låg i baksätet på en bil som körde på en större väg med lyktstolpar som lös med gult sken. Jag låg på rygg och tittade upp i taket när det rytmiskt pendlande från att vara upplyst och inte. Jag tror att jag hade varit hos mamma en vecka, men att jag nu skulle vara hos pappa.

Ibland upplever jag känslan på söndagar, eftersom jag upplever att veckan snart är slut.

Ibland när jag gjort spontana saker, som när jag oplanerat besökte en filmvisning som visade eyes wide shut gratis på en söndag på en tidigare obesökt biograf i utkanten av staden. Ett flyktig tillställning.

Ibland när jag tittar på endel svenska filmer, som t.ex. Jönssonliganfilmerna kan jag uppleva en känsla av mysighet inför Stockholm. Speciellt mysiga gränder och gator.

Ibland när jag gick i mellanstadiet brukade jag på dagen, några timmar precis efter skolavslutningen känna att alla försvinner år varsitt håll. Jag får en känsla av att vilja vara i ett centrum av händelser där alla i klassen är och där det händer saker, men att klassen nu slutat att existera. Att jag vill vara och ta del av av en större helhet.

Ibland känner jag på musikfestivaler som hutsfred att jag står isolerad från ett hav av händelser, jag vill vara med om allting som händer samtidigt, men är låst till en plats, till en på en punkt. Jag känner en känsla av total isolering från det yttre. Det är en total medvetenhet, ungefär som det vore en motsats till de situationer man glömmer bort sig själv när man är helt levande i situation, när man skrattar och ÄR hela situationen, det finns inget isolerat "jag".


Flyktighet, Mysighet, Ensamhet, Medvetenhet inför livet, Vemodig sorg, Förlust, Isolering.

Jag fundear på vad de kan vara. Jag har aldrig haft en familj. Aldrig haft en central punkt med värme och trygghet. Mina föräldrar skillde sig tidigit. Jag flyttade även väldigt tidigt från att bo i förorten i Stockholm till att bo på landet utanför Uppsala. Kanske flyttade i för sent. Jag kanske hade vant mig med miljön.


Ibland på högstadiet efter skolan brukade jag gå ut på stan i uppsala. Jag var helt själv och gick omkring och kände mig ensam och isolerad. Jag gick mest runt planlöst och tittade på människor.

Under hela mitt liv har jag känt mig utanför. Jag har aldrig haft några fasta rutiner hemma, ingen enhetlig familjekänsla. I skolan var jag alltid annorlunda, jag vet inte jag ar alltid haft kompisar och så, men jag har varit väldigt sluten.

Jag har aldrig fått några regler hemmifrån vilket har gjort att jag fortfarande är väldigt exprimentell och nyfiken.


Det jag upplevde för ett och ett halvt år sedan var en total motsats till detta, det var en återförening mellan inre och yttre. Det var en form av religös upplevelse, mitt tidigare identifierade "jag" upphörde och jag var nu ren spontanitet, jag var alltig som uppstog. Jag levde i två veckor med en konstant lyckokänsla och orubligt tillit i allt jag sa och gjorde. Alla tvivel, ängslan, rädsla var totalt bortblåsta.

Jag tror det är det jag saknar, en återförening mellan mitt jag och min miljö. Jag tror det är vårat språk och våran moderna världsbild som skapar detta. Vi isoleras från våran miljö och tror att vi är självständiga oberoende individer. Men detta skapar bara isolering och depression. Jag upplever mig inte som centrum av min upplevelse.


Jag vet inte, ibland när jag hör vissa låtar, så kan de ibland ta fram denna flyktighetskänsla. Jag vill vara i centrum av vad som händer.

Jag vet inte. Jag ska nog börja meditera mera. Det jag upplevde för ett och ett halvt år sedan var helt otroligt, men sedan dess har jag varit helt förstörd och förvirrad. Jag vet inte. Jag vet inte...

[Minded]

Upplevelsen du berättar om påminner mig om det man kan höra om en mindre frivilligt avslutad kärleksaffär. Typ i stil med att efter henne/honom så finns inget annat. I alla fall inget som går att jämföra med. Vissa skulle kanske kalla det att man hittat den rätte.

Dessutom så slås jag av känslan att det inte bör upprepas. Precis som du pratar om att helt gå in i situationen, så fungerar det inte att gå och längta efter att uppleva samma sak och samma känsla igen. Det är ungefär som att vänta på att kitteln som inte kokar ska börja med just detta... Eftersom att du mer eller mindre försöker få just detta att hända så blir det antingen tvingat - och därmed inte samma - eller en negativ fokus. Du kastar bort allting som inte är det.

Dock så känner jag igen känslan... Ett flyktigt och diffust minne av en härlig tid...