Jag har tappat all respekt för livet

[PopJimmy]

Känns som jag sugs in i ett svart hål av riktigt tung ångest. Jag kollar på ett klipp av en tjej som ställer sig framför ett tåg. Förut kände jag att jag hade lite kontroll på mitt känsloliv, men nu jag har extrema svängningar. Jag har ingenstans att fly. Jag klarar inte av kraven. Jag kvävs.

[PopJimmy]

Min värdegrund försvinner mer och mer. Jag har en konstat känsla av ett behov av att fly.

[Djens]

Så länge ditt självbedrägeri om att finna större meningar fortgår kommer du aldrig bli att fri från ångesten. Ju mer man distanserar sig från faktumet att det inte finns större meningar desto mer ångest får man.

Ångest behöver inte vara dåligt, det kan vara fullt berättigat. Men om man har ångest över att man har ångest borde man stanna upp och tänka efter.

Vilka krav är det du inte klarar av? Om du inte klarar av dina egna krav jobba mot att klara dem. Eller sänk dem, ifrågasätt varför du har kraven.

Det är alltid lika jobbigt att inse att man inte styr känslorna med tanken såsom känslorna styr tanken.

Livet är för kort för att ha ångest, lev idag. Allt är bara ett stort skämt i alla fall =)


PopJimmy jag läser alltid dina inlägg med intresse för de påminner mig om många tankar jag har haft och har.

[Damir]

Popjimmy jag har läst dina inlägg och trådar och märker att du är i en "svag fas" av ditt liv. Jag tycker att det är uppfriskande med din äkthet när hela samhället samt majoriteten av den här sidan snackar en massa skit. Alla säger saker som de har läst någonstans eller hört sina föräldrar säga utan att våga ifrågasätta dem. 50 % av den här communityn använder sig av uttryck som de själva inte förstår för att upprätthålla en image av en tänkare. Jag säger att de har läst för mycket böcker utan att bilda sig egna åsikter. Du är äkta och det märks i sättet du skriver. Jag kan inte skriva eller säga något som kan få dig att må bättre men jag kan säga att jag känner igen mig i dina tankebanor och blir många gånger trött på folks rädsla för sanningen. Folk säger till mig att jag tänker för mycket men jag tycker att de tänker för lite. Vad fan ska livet vara värt om man ska leva i 80 år med att göra samma rutiner för att man inte vågar utforska sig själv?
Jag växte upp i en destruktiv familj, full av psykiska och fysiska övergrepp. Övergrepp som fördes över från mina föräldrar till oss barn. Mina syskon är en mess idag och kämpar varje dag för att inte ramla ner i det svarta hålet kallat "livskris". Jag var ensam för det mesta och iaktog min familj som en utomstående åskådare utan att ha någonting att säga till om. De var och fortfarande är så upptagna över sina egna nojor att de inte orkade se mig eller höra på mig. Jag var yngst och allas slagpåse. När de mådde dåligt tog de ut det över den som var svagast (jag) för att "döda" sin egen svaghet. Jag har gett upp en gång för cirka 3 år, varit nära avgrunden och fallit i den. Men jag har på något sätt lyckats klättra upp igen och fortsätter kämpa. Inte en jävel som har sagt att jag har varit duktig som har gjort allt det på egen hand. Men jag fortsätter kämpa och kommer inte att ge upp för att jag nu fattar att alla ändå skiter i det. Vi föds ensamma och vi dör ensamma. Om jag inte talar om vad jag har på hjärtat så kommer alla att skita i det ändå.
De säger att jag är för känslig och svag, jag säger att de är för dumma för att förstå mitt djup. Jag är säker på att du kommer att simma lugnt i land igen.

[Kiifen]

Gillar skarpt det Damir säger. Jag tror att även om det är svårt just nu Jimmy så kommer det bli bättre, dom säger ju att skärselden renar. Kanske du också går igenom en slags skärseld.