klorofyll skrev:När jag gick i mellanstadiet hade vi religionskunskap med en kvinna som berättade bibliska berättelser. Hon var väldigt troende och väldigt bra. Dock upplevde jag att andra i klassen tyckte illa om henne på något vis. Jag tror att många ogillar människor som är snälla.
Ja, snäll är inte ett lätt begrepp. Det är lite, då man lyssnar på Jordan Peterson, som jag gör, att man vill ju vara lite mitt emellan det svarta och det vita. Man vill ha tryggheten men också söka det okända.
Och snällhet liksom vill få en till någon slags mähätillvaro, och det signallerar på något vis att personen inte förstått vilket B-ställe världen är, på många sätt. Som koncept. Som den här mesiga brorsan i bröderna Karamazov (Ja, den är skittråkig, har bara orkat typ 2/3, men Dostojevskij kan verkligen måla personligheter. Och det finns inga brudar som man skulle vilja ha sex med så mycket som med hans kvinnliga rollfigurer) som inte fattar vilket värdelöst ställe världen är och som blir körd med. Eller voltaires Candide. Det måste ju upp i Stefan Einhorns eller Kay Pollacks lycko och snällhetsnivåer, en ansvarsfull, medveten, intestoppahuvudetisanden snällhet för att den skall kännas riktigt attraktiv.
Detta sagt, i verkligheten möter man ytterst sällan några såna där apsnälla människor. Tvivlar på att din religionstant var så där rysligt snäll. Nu är ju "troende" själva arketypen för ondska, inte de kristna då, utan de fundamentalistiska muslimerna. De är ju troende säger de. Så i alla fall, då man möter de här människorna som fortfarande efter att man stötts och blötts med dom fortfarande är, ja, snälla, så blir åtminstone jag uppriktigt glad. Och lite stressad. Men mest glad.
