Jag känner att jag har en dänga cynism i mig. Jag vill inte blir en vanligt knegare, jag är för smart för det. Jag känner att jag fått för mycket frihet i min uppväxt och har fortfarande svårt att adaptera till idiotiska samhällskrav. När jag var 12 flyttade min mor ihop med en brister asfaltsläggare, son till en hårt arbetande bonde. Båda hade blivit slagna och på annat sätt psykologiskt förstörda i deras uppväxt. Han kom ofta med till mig synes helt idiotiska krav och jag frågade alltid varför, men han kunde sällan motivera varför han tyckte att jag skulle anpassa mig efter hans krav. Nu är det samma sak med samhället, ett till mig idiotisk samhälle som kräver att jag ska vara produktiv. Så jävla mycket snack om att hela tiden vara produktiv. Speciellt i en stad som Skövde där staden överlever p.g.a. 1. Deras Volvo, 2. Deras Militäranläggningar 3. Högskolan (med mycket inriktning på arbetlivsföreberedande studier, eller vad dom nu kallar det). Äckliga ideal som hänger kvar. Skulle alla gå ihop och dela på det som verkligen behöver göras och robotisera alla idiotiska arbeten i så stor utsträckning som möjligt skulle jag se fram emort att arbeta - att bidra till en större gemenskap. Tyvärr är det inte så. Man står där på ett band som en jävla apa och håvar in pengar till entreprenör Arne som genom sitt privilegrade sociala arv lärt sig spela spelets regler. Här pratar vi om den stora ligan. Jag vill inte vara offer för ett dåligt socialt arv. Inga som helst kontakter till någonting, förutom desperata pundare som snor bärbara datorer för att ha råd till nästa sil. Bara för jag blev till av misstag av en sorglig narkoman och en väldigt förvirrad tjej som själv blivit till i en våldtäkt tycker jag att jag inte ska behöva lida för det. Men vad jag tycker spelar väll ingen roll, önsketänkande leder ju inte till produktivitet menar jag.
Jag är samtidigt ödmjuk, jag vet inte, jag känner att jag inte kan utnyttja människor. Annars skulle jag kunna bli spågubbe, skriva böcker som typ banta rätt med Gi-metoden, odla svamp, eller göra annat tvivelaktigt som ger snabba pengar.
Varför ska jag bry mig om ett samhälle som fungerar genom alla dessa idiotiska instutioner där man inte möts som en människa, det är alltid två roller som möts. Jag hatar folk i maktpositioner med bristande ödmjukhet, överdriven stolthet över sig själva. Varför ska jag tävla? Jag ser vad tävlandet och strävan efter positioner gör med människor och samhället i övrigt. Sen tittar jag på tv och ser förtvivlande föräldrar till frågetecken som inte fattar varför deras flitiga och sportiga dottrar fått anorexia.
Hela min uppväxt har präglats av trasiga familjeförhållanden, aldrig någon gemenskap. Vi pratade aldrig om något. En genomgående kyla och oförstående för andras problem. Väldigt mycket självförnkelse. Då var datorn nära till hands. Jag började knappa. Sen jag har alltid älskat att göra spel, jag vet inte varför, men jag har väll haft turen att ha en riktigt kärleksfull mor, riktigt riktigt snäll, lät mig göra precis som jag ville. Men hon var nog för snäll, jag fick inga krav, och släpar därför på anpassningsproblem nu . Jag skulle lätt kunna bli typ programmerare, ett relativt välbetalt arbete, men jag känner att jag heldre skulle bli något annat. Dataspel visst, men det handlar fortfarande att det är en marknad och tjocka gubbar med stor plånbok som tror att tjejspel med mera rosa hästar innebär större avkastning.
Entreprenör, kanske ett av de fulaste ord jag vet. Fixa problem, få betalt för det, i regel inte ha tid att bry sig om en större medmänsklighet och samhällsansvar. Ta Bert Karlsson som exempel, vore det inte för honom skulle band som Ultima Thule inte funnits i var och varannan grabbs (vars uppfostran präglats av för mycket inkonsistenta våldshandlingar och för lite kärlek och omtanke) skivsamling.
Det finns dumma människor, sen finns det smarta och kalla människor som tjänar på dumma människors arbete, sen finns det ännu smartare människor som sätter i system att hålla oss fördummade.
Jag funderar ganska ofta på att vi i Svergie har det ganska bra just på grund av att vi i grunden har en Socialdemokratisk förankring. Kolla på SVT, visst är det ett och annat meningslöst program då och då, men det är iaf omtanke i innehållet. Det handlar om medvetandegörande (om än begränsat), och inte kompetensutveckling - ett annat ord jag hatar.
Jag vill inte gå till Arbetsförmedlingen och ta del av något idiotiskt program hur man lär sig söka jobb.
Kanske ska jag ta jobb på McDonalds och verkligen ge allt under och för mina arbetstider, då kanske jag en dag avancerar till slavhandlande manager.
Sen är den akademiska världen förpestad med detta produktivitetstänk. Och allt snack om problematiserande och kritiskt tänkande. Haha tror folk verkligen på det där på allvar? Den som verkligen tänker kritiskt framstås som en idiot och blir snart utfryst. Det handlar om att tänka kritiskt - inom ramarna. Det är en cirkus där det handlar om att fabrisera meninglösa exjobbsuppsatser som inte säger någonting om någonting. En av mina kompisar som läser prgrammet för medvetandestudier här i Skövde funderar på att ta sin examen i historia. Det lät som en bra idé tyckte han - tills han surfade in på Lunds websida för deras humaniorainstution. Det var tydligen någon som gjort ett exjobb som handlade om hur kalvskinnsskor var överlägsna bland 1830-talets skotrender. Men hallå? Vemfan är intresserad av detta? Vad bidrar detta med till någonting överhuvudtaget, förutom att denne lycklige student senare fick ett examenspapper som senare medför att han kan kräva högre lön än någon annat som inte gått tre år och bankat in studenlitteratur skriven av studenter som själva gått ut några år tidigare. Det akademiska systemet är ett skämt. Vad vet jag, kanske det är bättre på andra ställen, men tror inte det. Visst jag erkänner, jag har blivit lite mera kritiskt av att vara högskolestudent, men det är inte mycket i förhållande det jag fått ut av att sporadiskt diskutera filosofi, som i sig själv inte är mycket i förhållande till det jag har fått ut av att tvångmässigt fundera på saker p.g.a. att jag födds in i en så dåligt sits. Vem som helst som föds in i den sämsta tänkbara rollen i ett system blir en mästare på kritiskt tänkande. Han ser alla problem eftersom de är så extremt påtagliga i hans vardag, han behöver inga akademiska år för att krysta fram problemställningar. Motsatsen är någon idiot som föds in i en överklassfamilj, där allt handlar om att lära sig finkulturen, hur man för sig. Snackat med några av dessa, och visst dom är ofta jävligt mycket smartare än någon som växt upp i en fattig underklass famlij, men de har ingen medmänsklighet. Medmänskligheten kommer alltså underifrån, man måste ha varit i skiten själv för att vakna upp och förstå, men inte för långt ner - då sugs man ner i ett svart hål där allt handlar om nästa sil. Jag antar att Hegel hade ganske mycket rätt i att bohemerna är de som ligger mellan över och underklassen, de som verkligen förstår och ser hur saker ligger till i samhället, som har varit i båda världar, men som inte har någon makt att förändra någonting överhuvudtaget. Man lever som en undercover agent utan arbetsgivare. Ångesten är påtaglig. Det handlar om att uttrycka sig för att utsidan och insidan ska vara samstämmig. Det är skönt när utsidan resonerar med insidan eftersom man blir konstig i längden av att ingen förstår varför man tänker som man gör. Ungefär som man vore en utomjording. Eller bara dum i huvet - att det man tänker och känner på någotsätt vore icke-mänskligt, helt enkelt inte okej. Jag är bara en produkt av mina omständigheter, jag har inte valt denna förnedring själv. Vissa tycker jag är flummig, men en flummare är för mig någon som är romantiska och flummar iväg in i deras egna fantasier, en vägran att anpassa sig efter jordlivet. Och visst. Jag kanske gränsar där ibland. Kanske ska jag börja utnyttja människor. Suga ut just dig. Ibland får jag spontana tankar att bara göra inbrott hos någon och gå in och slå sönder att jag ser. Så känner jag att ett yttre tryck gör mot min insida, jag skulle bara svara med samma medel. Jag har en medmänsklighet, men pånågot sätt är folk för dumma för att inse att jag försöker bry mig om dom. De tror inte att det finns människor som vågar bry sig - oavsett vad som händer. Allt är okej, gränsöverskridande kärlek. Men jag har ingen miljö att yttrycka den i. Jag får inte visa spontan kärlek till de människor jag träffar i flyktiga möten. Jag blir galen. Jag vågar bry mig, men får inget svar. Jag möts av en kyla, en rädsla. Den spontana glädjen och nyfikenhet som för mig är det mest mänskliga som finns och som en gång existerat hos alla människor är nu kanaliserad till givna mönster som uttrycker sig genom diverse subkulutrer. Det är inte längre okej att vara spontant lycklig. Du måste ha en anledning till alltig. Allting ska vara så jävla rationellt.
Men det krisiska tänkandet är som sagt ett skämt. Det handlar om att bibehålla samhällets status que. Sen är allt snack om filsofiskt fritänkande/fikontänkande i sig ett annat ugglande. En verkligetskoll behövs tack. Det är medvetenhet genom erfarenhet som behövs.
Jag antar att jag måste spela med i spelet tills jag får en maktposition, en titel, innan jag får säga till om någonting överhuvudtaget. Jag kanske måste skaffa min ph.d. Sen är betygsystemet ett skämt. Det handlar om famlijer som motiverar sina barn att sitta fint, vara en duktig hund. Andra famlijer har ingen sammanhållning, barnen blir bortglömda om inte förnedrade och slagna, inte konstigit att dessa barn inte vill plugga vidare, när deras erfarenheter av skolan innebär att de får förklarade för sig hur dumma idioter de är som inte fattar någonting.
Sen är jag trött på mina läkare som inte tar mig på allvar, de ser mig inte som en människa utan som en sjukdomsbild. De lyssnar inte på vad jag säger utan refererar till omedveten psykologisk ängslan. Vad fan, det är ju det jag undersöker dyngnet runt, försöker medvetandegöra just detta. Bara för de flesta rationaliserar bort deras problem så innebär inte att jag måste göra det. Fast det är klart, det stog ju inte i deras kurslitteratur.
Ett gränsland mellan produktivitet och jag vet inte vad
Moderator: Moderatorgruppen
Sen är jag så trött på alla som inte fattar vad andligt sökande går ut på. De tror att man är en idiot som försöker finna tröst i dyrkande av externa ideal. Jag skiter i alla ideal. Det enda jag vill är att våga uttrycka min inre spontanitet och kärlek. Jag är ingen strömlinjeformad hippie.
Eller vafan kalla mig hippie då om du måste förstå och kategoriesera allt på ett ytligt plan. Jag har aldrig känt någon hippie. Jag erkänner att jag på senaste tiden köpt lite rökelse. Men det är bara för att dölja lukten av alla sopor jag aldrig orkar bära ut. Jag hatar att människor väljer de snabba vägarna via subkulturer. Men jag antar att det är mig det är fel på. Äsch jag erkänner. Jag saknar en gemenskap. Har alltid gjort det. Det är ensamt att vara helt självständig att stå utanför alla typer av rörelser. Jag funderar på att bli zenbuddhist på heltid. Kalla mig buddhist då. Jag börjar som praktiserande. Idag. De stora lirarana som Buddha, Jesus och gänget vågade iaf bry sig och ge allt. Att Buddha senare konstaderade att det bara var 2 personer som tillfulla förstog vad han försökte förmedla, av alla alla han mött under 40 år är ju bara ett uttryck hur sorligt religon tenderar att bli, och hur några som verkligen är redo för sånt här. Jag skiter i om många inte fattar vad jag pratar om. Några gör det, och det räcker.
Eller vafan kalla mig hippie då om du måste förstå och kategoriesera allt på ett ytligt plan. Jag har aldrig känt någon hippie. Jag erkänner att jag på senaste tiden köpt lite rökelse. Men det är bara för att dölja lukten av alla sopor jag aldrig orkar bära ut. Jag hatar att människor väljer de snabba vägarna via subkulturer. Men jag antar att det är mig det är fel på. Äsch jag erkänner. Jag saknar en gemenskap. Har alltid gjort det. Det är ensamt att vara helt självständig att stå utanför alla typer av rörelser. Jag funderar på att bli zenbuddhist på heltid. Kalla mig buddhist då. Jag börjar som praktiserande. Idag. De stora lirarana som Buddha, Jesus och gänget vågade iaf bry sig och ge allt. Att Buddha senare konstaderade att det bara var 2 personer som tillfulla förstog vad han försökte förmedla, av alla alla han mött under 40 år är ju bara ett uttryck hur sorligt religon tenderar att bli, och hur några som verkligen är redo för sånt här. Jag skiter i om många inte fattar vad jag pratar om. Några gör det, och det räcker.
Word!
Varför ska jag gå till skolan och bli indoktrinerad någon skitdum praktisk filosofi? Som tror att människan kan enas om en moralisk lag och som inte inser att ord är känslomässiga uttryck, ett reagerande på en omvärld. Varför ska jag ge mina kära klasskompisar svar på tal i argumentationer när både de och jag endast blir förvirrade av en brist på klargörande av information?
Varför ska jag överhuvudtaget plugga vidare och tjäna pengar när jag känner i varje steg jag tar hur det bara leder till mer och mer destruktivitet?
Det kanske bara är att spela med i spelet tills man har tillräckligt med mod och pengar att kunna skita i det. Den västerländska stressen äter upp mig inifrån och jag känner mig hela tiden oförstådd och distanserad. I alla fall om jag behåller ett visst synsätt.
På senare tid har jag lagt det synsättet åt sidan. Det har jag märkt, eftersom det krävs en slags symbios i alla sociala sammanhang. Man ska kunna ge och ta på samma nivå, och jag anpassar mig till den stämning som råder. Har märkt att jag dock gärna flikar in med mina tankar om livet i sin helhet när det passar bra. Eller rättare sagt, när jag tycker att det passar bra. Råkar man klämma ur sig "Du existerar egentligen inte" så brukar många rygga tillbaka och ibland blir det pinsamma tystnader. Det är sånt som händer när man bryter de sociala kontrakten.
Jag känner mig som den där undercover agenten i övre medelklassen. En social agent också, som socialiserat sig med alla "klasser".
Det finns väl egentligen bara ett svar på alla dessa frågor, vilken tycks vara "Be here now". För då finns inga frågor.
Varför ska jag gå till skolan och bli indoktrinerad någon skitdum praktisk filosofi? Som tror att människan kan enas om en moralisk lag och som inte inser att ord är känslomässiga uttryck, ett reagerande på en omvärld. Varför ska jag ge mina kära klasskompisar svar på tal i argumentationer när både de och jag endast blir förvirrade av en brist på klargörande av information?
Varför ska jag överhuvudtaget plugga vidare och tjäna pengar när jag känner i varje steg jag tar hur det bara leder till mer och mer destruktivitet?
Det kanske bara är att spela med i spelet tills man har tillräckligt med mod och pengar att kunna skita i det. Den västerländska stressen äter upp mig inifrån och jag känner mig hela tiden oförstådd och distanserad. I alla fall om jag behåller ett visst synsätt.
På senare tid har jag lagt det synsättet åt sidan. Det har jag märkt, eftersom det krävs en slags symbios i alla sociala sammanhang. Man ska kunna ge och ta på samma nivå, och jag anpassar mig till den stämning som råder. Har märkt att jag dock gärna flikar in med mina tankar om livet i sin helhet när det passar bra. Eller rättare sagt, när jag tycker att det passar bra. Råkar man klämma ur sig "Du existerar egentligen inte" så brukar många rygga tillbaka och ibland blir det pinsamma tystnader. Det är sånt som händer när man bryter de sociala kontrakten.
Jag känner mig som den där undercover agenten i övre medelklassen. En social agent också, som socialiserat sig med alla "klasser".
Det finns väl egentligen bara ett svar på alla dessa frågor, vilken tycks vara "Be here now". För då finns inga frågor.
Råkar man klämma ur sig "Du existerar egentligen inte" så brukar många rygga tillbaka och ibland blir det pinsamma tystnader. Det är sånt som händer när man bryter de sociala kontrakten.
Njae, det är väl snarare sånt som händer när man inte talar som folk och yttrar uppenbara osanningar. Att de ryggar tillbaka tror jag inte handlar om att de är indoktrinerade och trångsynta.
jaa. tycker du att du är ensam jimmy? känner du dig oförstådd?
att du säkert är den enda i sverige som kunnat tänka ut dessa saker? att vi andra inte förstår och ser igenom samhället som du?
..eller,, att vi andra inte lider av det?
jag förstår inte.
men jag ryser lite och skäms som en hund när jag inser hur lätt jag skulle kunnat vara den desperata narcissistiska pubertala skribenten..tragiskt.så tragiskt.
att du säkert är den enda i sverige som kunnat tänka ut dessa saker? att vi andra inte förstår och ser igenom samhället som du?
..eller,, att vi andra inte lider av det?
jag förstår inte.
men jag ryser lite och skäms som en hund när jag inser hur lätt jag skulle kunnat vara den desperata narcissistiska pubertala skribenten..tragiskt.så tragiskt.
Ta ett rakblad och gå och gräv ner dig i dina Nietzsche böcker. Jag ser ingen kärlek i dina ögon. Skriv en bok själv. Så ska jag pissa på din grav och torka mig i röven med dina försök. Nej förlåt, du försökte ju inte ens.Varney skrev:jaa. tycker du att du är ensam jimmy? känner du dig oförstådd?
att du säkert är den enda i sverige som kunnat tänka ut dessa saker? att vi andra inte förstår och ser igenom samhället som du?
..eller,, att vi andra inte lider av det?
jag förstår inte.
men jag ryser lite och skäms som en hund när jag inser hur lätt jag skulle kunnat vara den desperata narcissistiska pubertala skribenten..tragiskt.så tragiskt.
Varney du som vet hur saker ligger till. Kan du inte förklara för oss andra, lite dummare, som inte är tillräckligt skarpsinnta och medvetna eller kanske inte tillräckligt gamla för att förstå hur saker ligger till? Kom igen, några visdomsord kan du säkert klämma till med för oss som fortfarande tror på livet, som vill utvecklas och som vill hitta ett sätt att leva som inte innebär galenskap? Du är säkert forumets bortglömda guldskatt som väntar på att bli avdammad? Eller du kanske är galen själv? Alla år av isolation och cynism kanske har satt sina spår? Är ditt liv så grått att du känner att du måste välla över lite på oss andra?
Edison ansågs vara ett geni - just för att han aldrig gav upp.
Edison ansågs vara ett geni - just för att han aldrig gav upp.
Jag förstår inte vad du pratar om. Jag och Lars tycks iallafall bära på liknande erfarenheter. Jag vet inte vad som är fel. Jag har bara en ilande känsla att något, någonstans blivit fel. En liten känsla jag går omkring och bär på. I en liten ask. En plastask som har etiketten Nonsens.A skrev:Alltså en fråga, tror du att du vet vad som är bäst för dig, tror du att vad du behöver, för att "förstöra ditt inlärda tänkande"?
Så vanliga människor har ett sunt förnuft som fungerar som en radar mot uppenbara osanningar? Är det något som överskrider kulturella föreställningar? Konstigt, eftersom olika kulturer har olika sätt att se på saker. Jag förstår vad Lars försöker säga.archaxe skrev:Råkar man klämma ur sig "Du existerar egentligen inte" så brukar många rygga tillbaka och ibland blir det pinsamma tystnader. Det är sånt som händer när man bryter de sociala kontrakten.
Njae, det är väl snarare sånt som händer när man inte talar som folk och yttrar uppenbara osanningar. Att de ryggar tillbaka tror jag inte handlar om att de är indoktrinerade och trångsynta.
Fan vad du verkar vara insnöad på "kulturella föreställningar." Har du något emot dem, och isåfall - vad är alternativet? Skulle det förringa en uppfattning/åsikt/whatever att det "bara" skulle vara en kulturell föreställning, som således inte äger någon giltighet?
Beträffande vanligt folks sunda förnuft så är liknelsen vid en radar inte helt missvisande, även om det såklart inte råder ett ett-till-ett-förhållande mellan hur en radar fungerar och hur sunt förnut fungerar. Men för att inte krågla till det kan vi nöja oss med den bilden. Det är en god bild.
Beträffande vanligt folks sunda förnuft så är liknelsen vid en radar inte helt missvisande, även om det såklart inte råder ett ett-till-ett-förhållande mellan hur en radar fungerar och hur sunt förnut fungerar. Men för att inte krågla till det kan vi nöja oss med den bilden. Det är en god bild.
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 13 och 0 gäster