Ett gränsland mellan produktivitet och jag vet inte vad
Moderator: Moderatorgruppen
Hmm...
archaxe: Missförstå mig rätt. Jag talade om jaget som psykologisk modell för människans informationsbehandling, vilken medför en avskiljning mot det observerade. Det är subjekts- objektsrelationen jag pratar om. Något som varit på tapeten ett tag i det här forumet. Många menar att jaget bara existerar som en illusion eller som en idé om hur det ligger till. Så någon uppenbar osanning är det verkligen inte.
A och Varney,
Under forumfliken "Tankar och känslor" står det "Ventilera dina personliga funderingar om smått och stort". Jag tänkte att jag kunde göra det. Det kan vara skönt och kul. Speciellt när PopJimmy skriver någonting. Jimmy är en person jag kan känna igen mig i till stor del trots att vi aldrig har träffats. Det är därför roligt att reflektera och diskutera kring en någotsånär gemensam värdegrund. Eller rättare sagt reflexioner mellan varandra om hur man gör sig av med just denna.
Att sen vissa människor vill glida förbi och värdera mina funderingar tar jag inte speciellt illa upp. Det är dock endast ett resultat av den värderandes brister som leder till avskärmning och destruktivitet. Det tycker jag är lite synd. Ärligt talat så tycker jag synd om er snarare än mig själv. Jag ser i alla fall var mina brister har sin grund och kan tala om dem öppet över internet.
Jag tror inte ni förstår vilket djup Jimmy egentligen förmedlar med den här texten och jag tror att det är därför ni dömer ut den.
archaxe: Missförstå mig rätt. Jag talade om jaget som psykologisk modell för människans informationsbehandling, vilken medför en avskiljning mot det observerade. Det är subjekts- objektsrelationen jag pratar om. Något som varit på tapeten ett tag i det här forumet. Många menar att jaget bara existerar som en illusion eller som en idé om hur det ligger till. Så någon uppenbar osanning är det verkligen inte.
A och Varney,
Under forumfliken "Tankar och känslor" står det "Ventilera dina personliga funderingar om smått och stort". Jag tänkte att jag kunde göra det. Det kan vara skönt och kul. Speciellt när PopJimmy skriver någonting. Jimmy är en person jag kan känna igen mig i till stor del trots att vi aldrig har träffats. Det är därför roligt att reflektera och diskutera kring en någotsånär gemensam värdegrund. Eller rättare sagt reflexioner mellan varandra om hur man gör sig av med just denna.
Att sen vissa människor vill glida förbi och värdera mina funderingar tar jag inte speciellt illa upp. Det är dock endast ett resultat av den värderandes brister som leder till avskärmning och destruktivitet. Det tycker jag är lite synd. Ärligt talat så tycker jag synd om er snarare än mig själv. Jag ser i alla fall var mina brister har sin grund och kan tala om dem öppet över internet.
Jag tror inte ni förstår vilket djup Jimmy egentligen förmedlar med den här texten och jag tror att det är därför ni dömer ut den.
ursäkta mig lars,
kan du vara snäll att läsa om det jag skrev, och se om det hjälper....
...det var så kallad "sanning" det jag skrev, alltså, allvarligt om att det kunde varit jag som skrivit texten. på vilket vis framgår detta _inte_
(det är lite småjobbigt att jimmy verkar ha många drag gemensamt med such och väljer att vara en skitunge och bete sig som en apa, så snart han kan känna lukten av - ja, vad som helst egentligen, som han _kan_ hallucinera sig till är ett..hot eller nåt...men men.. jag bryr mig inte nämvärt ärligt talat,..verkar som han behöver det, stackarn. det verkar liksom inte nå ända fram till den människan om något i en text _inte_ handlar om Honom, tyvärr..)
/tacksammast Varn
kan du vara snäll att läsa om det jag skrev, och se om det hjälper....
...det var så kallad "sanning" det jag skrev, alltså, allvarligt om att det kunde varit jag som skrivit texten. på vilket vis framgår detta _inte_
(det är lite småjobbigt att jimmy verkar ha många drag gemensamt med such och väljer att vara en skitunge och bete sig som en apa, så snart han kan känna lukten av - ja, vad som helst egentligen, som han _kan_ hallucinera sig till är ett..hot eller nåt...men men.. jag bryr mig inte nämvärt ärligt talat,..verkar som han behöver det, stackarn. det verkar liksom inte nå ända fram till den människan om något i en text _inte_ handlar om Honom, tyvärr..)
/tacksammast Varn
archaxe: Missförstå mig rätt. Jag talade om jaget som psykologisk modell för människans informationsbehandling, vilken medför en avskiljning mot det observerade. Det är subjekts- objektsrelationen jag pratar om. Något som varit på tapeten ett tag i det här forumet. Många menar att jaget bara existerar som en illusion eller som en idé om hur det ligger till. Så någon uppenbar osanning är det verkligen inte.
Jag är inte säker på att jag förstår - "jaget som psykologisk modell för människans informationsbehandling, vilket medför en avskiljning mot det observerade" låter dels som postmodernistiskt dravel ("the Other"), dels som något jag vill ha utförligare förklarat för mig.
På vilket sätt existerar jaget "bara" som en illusion? Är det någon som tror något annat?
Varney:
Nu har jag läst om dina inlägg men jag hittar fortfarande inte vad jag skulle tolkat som att du känner igen dig i vad Jimmy försökte förmedla. Du verkar vara lite oklar. Var det...
eller...
På vilket sätt skulle detta bidra till någon konstruktivitet gällande diskussionen. I det här fallet tror jag att det handlar om semantisk relativism som orsakar att ni inte förstår varandra.
Det jag tror att Jimmy försöker förmedla är att den dagen det inte existerar lidande i världen så ska han (och jag också för den delen) sluta gnälla på dig.
Nu har jag läst om dina inlägg men jag hittar fortfarande inte vad jag skulle tolkat som att du känner igen dig i vad Jimmy försökte förmedla. Du verkar vara lite oklar. Var det...
men jag ryser lite och skäms som en hund när jag inser hur lätt jag skulle kunnat vara den desperata narcissistiska pubertala skribenten..tragiskt.så tragiskt.
eller...
..det här är ju bara pinsamt.
...det är ju inte utan att man börjar fundera på om någon har något allvarligt kromosomfel...
På vilket sätt skulle detta bidra till någon konstruktivitet gällande diskussionen. I det här fallet tror jag att det handlar om semantisk relativism som orsakar att ni inte förstår varandra.
Det jag tror att Jimmy försöker förmedla är att den dagen det inte existerar lidande i världen så ska han (och jag också för den delen) sluta gnälla på dig.
Jag kan känna igen tankegångarna av utanförskap och känslan att ha genomskådat allt, fast de inte varit riktigt lika uttalade som det beskrivs här.
Det jag gjorde var att läsa företagsekonomi 1-20 p, ungefär känn din fiende. Jag läste om exempelvis entreprenörskap, organisationsteori och marknadsföring. Det var himla intressant och allmänbildande, även om jag satt och tuggade fradga under en och annan föreläsning. Jag har även gått på en massa föredrag om hur man nätverkar, söker jobb, marknadsför sig själv osv - kort sagt, hur man spelar med i det sociala spelet.
Så, varför anstränger jag mig för att spela med något jag inte köper? - Därför att jag vill något! Jag vill förändra världen och jag har gett mig fan på att göra det på något sätt. Jag har idéer och tänker fan inte låta dem bara förbli tankefoster. Att inte försöka förverkliga en idé beror med all sannolikhet på rädsla att misslyckas, i alla fall för mig. Jag vill inte sitta i ett litet rum och gnälla på världen och tycka synd om mig själv som jag gjort innan. Jag vägrar identifiera mig med outsidern, den missförstådda tänkaren.
En positiv bieffekt av att läsa ekonomi var att jag upptäckte att min största svaghet var just att få saker att hända - entreprenörskapet. Jag tänkte och analyserade istället för att handla eftersom tänkandet alltid är riskfritt. Och bakom varje anledning till gnäll så dolde sig en egen svaghet. Nu när jag har ett tydligt mål istället sorterar jag inte misslyckanden, tex sociala felsteg, som nedslående bevis på att jag inte duger till utan som feedback, viktig information och ett steg närmare målet. Precis som Edison sa att han kommit på 1000 olika sätt att inte tillverka en glödlampa. Fullt medveten om att jag svär i kyrkan - företagsekonomin är nog det jag läst som inneburit störst personlig utveckling för mig.
Nu har ju mina kriser förmodligen inte varit lika djupa som en del andras här, take it or leave it, osv, osv. Men för mig funkar det eftersom allting blir väldigt enkelt när jag vet vad jag vill. Alltså, vilket resultat jag vill uppnå. Då spelar kulturell prägling, cynism och all annat skit ingen roll. Det enda man behöver göra är att hålla ögonen på målet. Men att välja mål är kanske det svåra i en värld som i grund och botten verkar sakna objektiv mening.
Det jag gjorde var att läsa företagsekonomi 1-20 p, ungefär känn din fiende. Jag läste om exempelvis entreprenörskap, organisationsteori och marknadsföring. Det var himla intressant och allmänbildande, även om jag satt och tuggade fradga under en och annan föreläsning. Jag har även gått på en massa föredrag om hur man nätverkar, söker jobb, marknadsför sig själv osv - kort sagt, hur man spelar med i det sociala spelet.
Så, varför anstränger jag mig för att spela med något jag inte köper? - Därför att jag vill något! Jag vill förändra världen och jag har gett mig fan på att göra det på något sätt. Jag har idéer och tänker fan inte låta dem bara förbli tankefoster. Att inte försöka förverkliga en idé beror med all sannolikhet på rädsla att misslyckas, i alla fall för mig. Jag vill inte sitta i ett litet rum och gnälla på världen och tycka synd om mig själv som jag gjort innan. Jag vägrar identifiera mig med outsidern, den missförstådda tänkaren.
En positiv bieffekt av att läsa ekonomi var att jag upptäckte att min största svaghet var just att få saker att hända - entreprenörskapet. Jag tänkte och analyserade istället för att handla eftersom tänkandet alltid är riskfritt. Och bakom varje anledning till gnäll så dolde sig en egen svaghet. Nu när jag har ett tydligt mål istället sorterar jag inte misslyckanden, tex sociala felsteg, som nedslående bevis på att jag inte duger till utan som feedback, viktig information och ett steg närmare målet. Precis som Edison sa att han kommit på 1000 olika sätt att inte tillverka en glödlampa. Fullt medveten om att jag svär i kyrkan - företagsekonomin är nog det jag läst som inneburit störst personlig utveckling för mig.
Nu har ju mina kriser förmodligen inte varit lika djupa som en del andras här, take it or leave it, osv, osv. Men för mig funkar det eftersom allting blir väldigt enkelt när jag vet vad jag vill. Alltså, vilket resultat jag vill uppnå. Då spelar kulturell prägling, cynism och all annat skit ingen roll. Det enda man behöver göra är att hålla ögonen på målet. Men att välja mål är kanske det svåra i en värld som i grund och botten verkar sakna objektiv mening.
PopJimmy skrev:Jag förstår inte vad du pratar om. Jag och Lars tycks iallafall bära på liknande erfarenheter. Jag vet inte vad som är fel. Jag har bara en ilande känsla att något, någonstans blivit fel. En liten känsla jag går omkring och bär på. I en liten ask. En plastask som har etiketten Nonsens.A skrev:Alltså en fråga, tror du att du vet vad som är bäst för dig, tror du att vad du behöver, för att "förstöra ditt inlärda tänkande"?
Jag menar, du försöker med något. Då måste du ha ett mål, hur ser ditt mål ut?
archaxe:
Jaha! Ser man på. Jag trodde att det var en allmänt vedertagen uppfattning här på filosofiforum. Alltså den uppfattningen att jaget är en illusorisk bild.
Jag skulle vilja jämställa jaget med upplevelsen, helt enkelt. Den psykologiska jagmodellen medför att det finns någonting inuti min lilla hudpåse med kött och ben och att jag inifrån denna lilla manick studerar världen. Frågan är hur den håller. Vad är jag, egentligen?
Jämställer man jaget med atomerna i min kropp, det materiella så stöter man på problem. På fem år byts alla atomer i din kropp ut minst en gång. Vad är det då som är jag?
Minnen av det man varit och hur man formats håller man kvar i hjärnan eftersom hjärnan hela tiden tänker i tid. Allting är i ett konstant flöde och saker och ting förändras. Vårat sätt att uppleva denna förändring är tid. Tiden lagras alltså alltid subjektivt och är en åskådningsform. Denna åskådningsform är skapat av jaget eftersom jaget är i behov av minnen och föreställningar om hur man är och verkar samt hur man beter och har betett sig.
Dessa minnen och föreställningar finns kvar eftersom de finns rent materiellt i hjärnan. Hjärnan skapar elektroniska mönster när den lagrar information och dessa mönster är fullständigt materiella. Alltså påverkas hjärnans materiella struktur av hur du tänker.
Den viktiga distinktionen ligger i att se att dessa (tanke)mönster finns kvar rent materiellt, men dess beståndsdelar (det materiella) byts hela tiden ut i och med kroppens metabolism. I och med att atomerna byts ut. Kvar blir alltså föreställningar grundade på åskådningsformen tid som skapar mönster i hjärnan som påverkar hur man tänker.
Var lämnar då detta åt oss?
Uppfattningen om jaget finns kvar som strukturer och minnen som tankemönster i hjärnan. De illusoriska tankemönstrena håller sig kvar i hjärnan och på så sätt bildas vanor eftersom då man möter problem, refererar man till det man tidigare lärt sig om hur man ska lösa den typen av problem.
Så länge vi har denna typ av jagmodell kommer alltid vår perception vara partiell. Våra erfarenheter grundar sig på gamla föreställningar om hur man då uppfattade en situation. Föreställningarna lagras och blir minnen, vilka vi refererar tillbaka till när vi talar om hur kul det var då och då osv. I samma ögonblick som vi refererar tillbaka och tänker "Det där vill jag uppleva igen" eller "Usch vad jobbigt det där vill jag inte vara med om" förändras vå perception i en slags strävan efter att uppnå någonting som vi har en suddig bild i vårat minne av. Denna strävan efter att bli någonting eller att uppnå någonting sysselsätter vi sedan hela våra liv med. Alltså bidrar jaget till att tänka i tidstermer och tolka vår upplevelse och vårat liv som en konstant strävan. Där har du också lycka-referensen till Dalai Lama också. Tanken om att det enda människan någonsin gör är att sträva efter lycka.
Jagmodellen har tagits upp av många. Einstein kallade den för "medvetandets synvilla". Krishnamurti med den gamla goda boken "Jaget och tiden" i vilken han bland annat deklarerar "När jaget uppstår, uppstår tiden".
Hoppas jag bidrog mer till ett klargörande än ett förvirrande.
God Natt!
//En förhoppningsfull Frans
Jaha! Ser man på. Jag trodde att det var en allmänt vedertagen uppfattning här på filosofiforum. Alltså den uppfattningen att jaget är en illusorisk bild.
Jag skulle vilja jämställa jaget med upplevelsen, helt enkelt. Den psykologiska jagmodellen medför att det finns någonting inuti min lilla hudpåse med kött och ben och att jag inifrån denna lilla manick studerar världen. Frågan är hur den håller. Vad är jag, egentligen?
Jämställer man jaget med atomerna i min kropp, det materiella så stöter man på problem. På fem år byts alla atomer i din kropp ut minst en gång. Vad är det då som är jag?
Minnen av det man varit och hur man formats håller man kvar i hjärnan eftersom hjärnan hela tiden tänker i tid. Allting är i ett konstant flöde och saker och ting förändras. Vårat sätt att uppleva denna förändring är tid. Tiden lagras alltså alltid subjektivt och är en åskådningsform. Denna åskådningsform är skapat av jaget eftersom jaget är i behov av minnen och föreställningar om hur man är och verkar samt hur man beter och har betett sig.
Dessa minnen och föreställningar finns kvar eftersom de finns rent materiellt i hjärnan. Hjärnan skapar elektroniska mönster när den lagrar information och dessa mönster är fullständigt materiella. Alltså påverkas hjärnans materiella struktur av hur du tänker.
Den viktiga distinktionen ligger i att se att dessa (tanke)mönster finns kvar rent materiellt, men dess beståndsdelar (det materiella) byts hela tiden ut i och med kroppens metabolism. I och med att atomerna byts ut. Kvar blir alltså föreställningar grundade på åskådningsformen tid som skapar mönster i hjärnan som påverkar hur man tänker.
Var lämnar då detta åt oss?
Uppfattningen om jaget finns kvar som strukturer och minnen som tankemönster i hjärnan. De illusoriska tankemönstrena håller sig kvar i hjärnan och på så sätt bildas vanor eftersom då man möter problem, refererar man till det man tidigare lärt sig om hur man ska lösa den typen av problem.
Så länge vi har denna typ av jagmodell kommer alltid vår perception vara partiell. Våra erfarenheter grundar sig på gamla föreställningar om hur man då uppfattade en situation. Föreställningarna lagras och blir minnen, vilka vi refererar tillbaka till när vi talar om hur kul det var då och då osv. I samma ögonblick som vi refererar tillbaka och tänker "Det där vill jag uppleva igen" eller "Usch vad jobbigt det där vill jag inte vara med om" förändras vå perception i en slags strävan efter att uppnå någonting som vi har en suddig bild i vårat minne av. Denna strävan efter att bli någonting eller att uppnå någonting sysselsätter vi sedan hela våra liv med. Alltså bidrar jaget till att tänka i tidstermer och tolka vår upplevelse och vårat liv som en konstant strävan. Där har du också lycka-referensen till Dalai Lama också. Tanken om att det enda människan någonsin gör är att sträva efter lycka.
Jagmodellen har tagits upp av många. Einstein kallade den för "medvetandets synvilla". Krishnamurti med den gamla goda boken "Jaget och tiden" i vilken han bland annat deklarerar "När jaget uppstår, uppstår tiden".
Hoppas jag bidrog mer till ett klargörande än ett förvirrande.
God Natt!
//En förhoppningsfull Frans
Vad är det som driver dig till att ens försöka lokaliserat jaget någonstans i rumtiden - må vara som tankemönster i vår hjärna eller som fysiskt manifesterbar i kroppens atomer? Att vi inte kan lokalisera det betyder inte att det inte finns, utan att vi kanske snarare bör vända oss från uppfattningen av jaget som en entitet och se det som en kontinuitet. Det har fungerat för mig.
Andra finner sitt jag (sig själva) på hitta-dig-själv-resor i Indien, uppe i något buddhistiskt tempel i samma veva som de byter namn till "Iavud" för att befästa sin nyvunna insikt om Sanningen. Eller ser Fight Club och låtsas att de är Tyler Durden som gör egen tvål i vasken. Eller basunerar ut sina själsliga fluktuationer till allmän beskådan på nått forum. Alla har vi våra vägar till självförverkligande.
Andra finner sitt jag (sig själva) på hitta-dig-själv-resor i Indien, uppe i något buddhistiskt tempel i samma veva som de byter namn till "Iavud" för att befästa sin nyvunna insikt om Sanningen. Eller ser Fight Club och låtsas att de är Tyler Durden som gör egen tvål i vasken. Eller basunerar ut sina själsliga fluktuationer till allmän beskådan på nått forum. Alla har vi våra vägar till självförverkligande.
archaxe: Jag försöker inte lokalisera det, utan intog en ställning i som en sökande för att kunna förklara lite bättre för dig.
Uppenbarligen var du redan familiär med tanken.
Och det är klart att vi har olika tillvägagångssätt, då vi är präglade till att reagera på olika sätt på vår omgivning. Det betyder dock inte att man måste lägga någon värdering i någon annans sätt att hantera denna konflikt, vilket det kändes som om du gjorde.
Det som komplicerar det hela är att jag ser på mig själv och andra människor vilka konsekvenser idèen om jaget får. Det skapar ofta rädslor, förvirring, destruktivitet och annat som är mindre önskvärt.
Uppenbarligen var du redan familiär med tanken.
Och det är klart att vi har olika tillvägagångssätt, då vi är präglade till att reagera på olika sätt på vår omgivning. Det betyder dock inte att man måste lägga någon värdering i någon annans sätt att hantera denna konflikt, vilket det kändes som om du gjorde.
Det som komplicerar det hela är att jag ser på mig själv och andra människor vilka konsekvenser idèen om jaget får. Det skapar ofta rädslor, förvirring, destruktivitet och annat som är mindre önskvärt.
När jag umgås i olika sällskap så ger deras radar utslag på olika saker. Vad mer behöver jag säga?archaxe skrev:Fan vad du verkar vara insnöad på "kulturella föreställningar." Har du något emot dem, och isåfall - vad är alternativet? Skulle det förringa en uppfattning/åsikt/whatever att det "bara" skulle vara en kulturell föreställning, som således inte äger någon giltighet?
Beträffande vanligt folks sunda förnuft så är liknelsen vid en radar inte helt missvisande, även om det såklart inte råder ett ett-till-ett-förhållande mellan hur en radar fungerar och hur sunt förnut fungerar. Men för att inte krågla till det kan vi nöja oss med den bilden. Det är en god bild.
Mitt mål? Jag är i en depression och då är allt meningslöst. Nej men jag hade tänkt att bli dataspelsdesigner, men för att bli det måste man armbåga sönder människor på vägen, och jag är väll ingen krigare antar jag. Eller så kanske det är som Varney säger, jag är helt enkelt en barnrumpa. Det är kanske mera moget att slita sönder sina antagonister i stycken.A skrev:PopJimmy skrev:Jag förstår inte vad du pratar om. Jag och Lars tycks iallafall bära på liknande erfarenheter. Jag vet inte vad som är fel. Jag har bara en ilande känsla att något, någonstans blivit fel. En liten känsla jag går omkring och bär på. I en liten ask. En plastask som har etiketten Nonsens.A skrev:Alltså en fråga, tror du att du vet vad som är bäst för dig, tror du att vad du behöver, för att "förstöra ditt inlärda tänkande"?
Jag menar, du försöker med något. Då måste du ha ett mål, hur ser ditt mål ut?
Återgå till "Tankar och känslor"
Vilka är online
Användare som besöker denna kategori: 11 och 0 gäster