Tråden om Tidlös utbildning (introduktion, teori, o s v)

[Kreativ]

Jag begriper inte hur du kan tolka Darwins citat som det. Och om det skulle vara så, varför har då Neo-Darwinister helt missat detta?

[Anders]

Vad är vetenskap?
Följande video är en slags sammanfattning och redogörelse för varför jag inte är allt för imponerad av våra moderna vetenskapliga teorier:
https://youtu.be/JK7VldpH1VQ

Nu är jag ingen vetenskapsman själv men har med rätt många att göra. Men jag har läst ganska mycket vetenskapsteori och Idehistoria. Och de är inte lika imponerade heller, vetenskapsmännen. Vetenskapen gör ju inte direkt anspråk på sanningen. Matematiken är ju ett sätt att söka sanningen i de kretsarna och även det här med hypotes, experimenterande och slutsatser.

Det är en mer ödmjuk hållning, med sökande av sannolikhet snarare än sanning. Och för mej lirar det. Nåt i stil med Pragmatism.

Det är om jag skall uttrycka mig lite kaxigt människorna i allmänhet som vill ha sanningar. De som "kräver svar" av politiker på frågor som saknar svar, där kompromissen är självklar. De människor som nu i dessa tider kastar sig för eller emot flytkingpolitik eller metoo. Det är de som gärna ser forskningens resultat som endlösungar. De som inte älskar kommentaren "det här är svårt".

[hakkapeliitta]

Jag begriper inte hur du kan tolka Darwins citat som det. Och om det skulle vara så, varför har då Neo-Darwinister helt missat detta?

Darwin wrote, "…Natural selection acts only by taking advantage of slight successive variations; she can never take a great and sudden leap, but must advance by short and sure, though slow steps."

Vet ej vad Neo-Darwinism är.
Det naturliga urvalet tar fördelar av små framsteg och tar aldrig stora hopp. Detta uppfattar jag som modest progressiv utveckling.

[Kreativ]

Vilken titel föredrar ni, eller skulle skapa mest nyfikenhet i er om ni hörde det första gången? "Tidlös utbildning" eller "Väsentlig utbildning"?

[Kreativ]

Hittills har jag mest länkat till mitt material utanför forumet. Men det kanske är dags att utveckla materialet direkt i tråden. Som jag ser det är mitt grundarbete nästan färdigt.

Grunden har hela tiden varit att göra ett system som förenklar behovet att hålla väsentlig kunskap kvar i minnet till förmån för effektiv vidarebefordring i kulturen. Prioritering har varit på att göra det grundläggande tillgängligt och färdigt i bokform, video/youtube form, och bloggform. Sedan kan mer detaljer i form av blogginlägg, videor, och mer böcker läggas till senare som svar på direkta frågor eller diverse utmaningar i möte med allmänheten.

Men innan mitt grundmaterial är komplett vill jag färdigställa min Visdoms- eller Utvärderingskompass som sedan kan tillämpas på individer, attityder, och kulturella fenomen. Att försöka gradera saker konkret utefter ett system för att se om det kan generera intresse i Tidlös utbildning och få konceptet att sätta sig.

Så i förberedelse inför det här vill jag framföra mitt argument med lite sammanfattning av Tidlös utbildning och hur sakerna i den hänger ihop. Jag kommer ta det i bitar och möjligtvis orientera mig kring era potentiella kommentarer.


Inledande argument

Vi utgår pragmatiskt från att vi vill förbättra vår egen livskvalitet, därefter livskvaliteten hos de omkring oss - först närmsta familjen, sedan landsmän, därefter lokala världsdelen och sedan resten av världen. Om vi inte själva når en tillfredsställande livskvalitet är det osannolikt att vi bryr oss om resten av världen (eller ens om de som står oss nära ifall vi befinner oss i en riktigt frustrerad eller plågad position).

När vi börjar uppnå en viss livskvalitet vill vi gärna bevara den, och därmed uppkommer ett intresse i att etablera våra egna värderingar som stöder det rådande läget på de som står närmast. Om livskvaliteten är riktigt hög vill individen gärna blanda sig i hela världens affärer av samma anledning.

Än så länge har ingen lyckats etablera några värderingar eller system som inte lett till exploatering och förtryck av andra människor, särskilt de människor som befinner sig på längst avstånd från individen socialt och geografiskt. Detta trots att många haft "goda avsikter."

Den stora frågan är då hur vi kan hjälpa oss själva, hur vi kan hjälpa andra, och hur vi kan hjälpa och förbättra våra kulturella värderingar överlag. Eller om vi ens borde försöka.

Notera att även om vi här väljer att kalla materialistisk rikedom och makt för "hög livskvalitet", vilket inte nödvändigtvis behöver vara sant då behovet att skydda position och tillgångar ofta skapar stress och ökat krav på ansvarstagande, är sådan livskvalitet inte möjlig för varje individ och skapar därmed oundvikligen kulturell friktion.

Hänger ni med?

Frågor om att hjälpa, förbättra och värdera (oavsett vem eller vad) har ingen mening utan en standard eller måttstock att förhålla oss till. Vi behöver parametrar för hälsa, livskvalitet och förbättring att orientera oss kring, likt en kompass.

Att bara gå på intuition eller känslor och samvete är, som vi sett, ineffektivt eftersom vad som kan framstå som hjälp och rätt vägledning i ögonblicket antingen distraherar från att se de större eller dolda problemen, eller, som värst, orsakar värre konsekvenser på lång sikt. Dessutom är vädjan till känslor och samvete ineffektivt mot de människor som är känslomässigt likgiltiga och avtrubbade. Sådana människor behöver en annan typ av motivation.

Vi skulle kunna bli en av dessa människor och strunta i alltsammans. Men detta skulle bara leda till att andra fortsätter med sina partiska värderingar, vilka kan få konsekvenser för oss så att vi ångrar vår passivitet bittert. Och om lösningen skulle vara ett ideal av att alla slutar förbättra, då måste detta fortfarande motiveras. Och om det behöver motiveras och upprätthållas som ideal, då skiljer det sig inte väsentligt från någon annan värdering. Då blir det bara icke-värdering som vår värdering.

Följer ni med i resonemanget?

Vi behöver en opartisk logik som räknar ut väsentlighet för samhälleligt förnuft. En förnuftig grundutbildning, om den ska utföra sitt verkliga syfte och främja hälsosamma värderingar, måste vara uppmärksam, diskriminerande och utvärderande. Och för att kunna utvärdera något som "bra" eller "dåligt", oavsett vad det gäller, måste utvärderingen vara ansluten till ett system.

Det är här nödvändigheten av ett verktyg eller kunskapsteori kommer in i bilden. Ett verktyg i form av en utvärderingskompass som kan etablera parametrar för individuell, folklig, och kulturell utveckling/hälsa som kan etableras som måttstock.

Detta är syftet med min utbildning, och varför den kanske bäst kan kallas 'Väsentlig utbildning' (även om termen 'Tidlös utbildning' har ytterligare ett syfte som jag kan gå in på senare).

Låter det här alls intressant? Har ni något att invända mot i argumentet (bortsett från möjlig skepsis att en sådan kompass kan formuleras)?

[xion]

Vilken titel föredrar ni, eller skulle skapa mest nyfikenhet i er om ni hörde det första gången? "Tidlös utbildning" eller "Väsentlig utbildning"?

Tidlös utbildning låter bra.
Jag tänker på Martinus "Livets bok". Livet är ju jämförbart med ett slags bok. Vi lär så länge vi lever. Varje dag ger nya erfarenheter som förhoppningsvis gör att vi blir bättre i vad vi gör.
Man är ingen bra bilförare bara för att man fått körkort. Det är erfarenheten som övar upp skickligheten.
Man är ingen bra läkare bara för att man fått sin legitimation. Erfarenhet ("tidlös utbildning") är det som skapar skicklighet.
Man är inte filosof för att man har skaffat sig universitetspoäng i ämnet. Filosof blir man genom att filosofera. Men man skulle inte komma långt helt på egen hand. Man behöver influenser från andra människor för att tankar ska mogna.

[Smisk]

Låter det här alls intressant? Har ni något att invända mot i argumentet (bortsett från möjlig skepsis att en sådan kompass kan formuleras)?

Tanken är bra och det är intressant och jag tror att de behövs en model som integrerar så mycket som möjligt av våra mänskliga företeelser för att det skall fungera. Modellen jag tycker verkar vara bäst är Ken Wilbers integral model eller AQAL.

https://www.youtube.com/watch?v=EZ3WLHN6cAY
https://en.wikipedia.org/wiki/Integral_ ... Ken_Wilber)
https://integrallife.com/five-elements-aqal/

Den har allt som behövs i nuläget tänker jag. All quadrants all levels är grundtanken som visas i den första lilla videon.

Tar man exempelvis Spiral Dynamics som modellen som visar en fungerande utvecklingsmodell av mänskligheten kan man ju utbilda hela världen i en sådan modell.

http://www.theliturgists.com/spiral-dynamics-visuals/

Målet är då att lära ut modellen i teorin först och främst för att vi skall få en grund. I längden blir målet att höja alla människors medvetande, personligen och kulturellt, till högre nivåer. Den moraliska utvecklingen, självbilden och vår världsbild, är viktiga att få med.

Detta projekt är för mäktigt för mig så jag ställer mig neutral i sak men tycker tanken är fin och använder Wilbers modell själv.

/Smisk

[Kreativ]

Ser ut som Ken Wilber valt en lång och mödosam väg i och med försöket att integrera så många värderingar och kunskap som möjligt. Inte alla värderingar människor har är baserade på en realistisk verklighet, och mycket kunskap har sitt ursprung i feltolkningar och fantasier. Min slutsats är att ett sådant tillvägagångssätt inte är nödvändigt, vi kan räkna ut den mest förnuftiga värderingen och kunskapen (riktningen) genom att analysera den yttersta verklighetens principer.

Jag har även sett andra idéer från 70-talet där folk var inne på att konceptualisera riktningen av vår civilisation och kultur i en uppgående utveckling analogisk med individens utveckling. Men jag har en lite annorlunda syn på historien och dess orsaksmekanismer. Det finns trots allt mycket vi inte vet om vår historia och synen på den ändras fortfarande.

använder Wilbers modell själv.

Hur, exakt, tillämpar du den? Kan du ge ett exempel? Jag vet inte mycket om denna modell så du får gärna jämföra den med mina egna argument så vi kan se var de befinner sig i förhållande till varandra.

[Kreativ]

När det kommer till att nå en högre opartisk logik eller förnuftig utbildning i fråga om "utveckling," "riktning," och "värdering," måste vi medge att kunskap är väsentligt, och att kunskap bör vara verklighetsförankrad - det vill säga vara sann.

Hur man finner rätt kunskap

Kan en lögn eller rent påhitt någonsin ge oss en vettig riktning? Kanske om människor vore robotar som gick att programmera. Men även en sådan programmering skulle inte nödvändigtvis leda till en hälsosam utveckling i längden om vi inte etablerat vad som är "utveckling," "hälsosamt" eller hållbart till att börja med. Och om det är baserat på någons preferens, är denna preferens verkligen deras egen eller är den "programmerad"? Dessutom kan vi inte veta om människor verkligen börjar som blanka papper som går att programmera, och om vi ljuger om det riskerar vi allvarliga konsekvenser. Så i vilket fall måste vi först ha vetskap, inte preferens eller påhitt.

Så hur når vi vetskap eller kunskap (fakta, sanning) om något överhuvudtaget? Först måste vi söka något som går att veta, nå ett gemensamt grundantagande alla kan ställa sig bakom. Vad kan vi alla veta med säkerhet? Bara det som återupprepar sig är möjligt för alla att veta med säkerhet. Utan upprepning i fenomen kan ingen objektiv eller användbar kunskap etableras. All exakt kunskap, alla mått, är bara möjliga genom observering av upprepande processer.

Vi bör först acceptera rörelse (förändring, tid) som grund för kunskap, därefter matematiska enheter (tal). Förutom det här vet vi bara att en värld som vi lever i existerar, och att vårt medvetande i oss själva existerar. Detta är fakta, verklighet, även om det inte går att bevisa eller motbevisa. Allt annat är värdelöst som grund. Allt annat är bara okända kvantiteter och fenomen, så som "natur," "materia," "liv," "död," "energi," "ljus," "mörker," o s v. Inget av dessa kvantiteter eller fenom fungerar som utgångspunkt.

Vi har därmed börjat formulera en utgångspunkt för väsentliga filosofiska principer, principer som kan kallas "tidlösa" och bestående (permanenta). Med andra ord börjar kunskap med upplevelse och filosofi. Inte med vetenskap eller information.

Nästa steg är att söka orsaken bakom dessa fenomen och bakom vårt medvetande som upplever. Så vi reducerar fenomenen tills deras grundelement inte längre går att reducera, för att se hur de är uppbyggda. Vi observerar världen som primärt rörelse, och att den grundläggande rörelsen som upprepar sig är cirkulär i form av, t ex, dygn och årstider. Ingenting är därmed permanent, förutom själva rörelsen. Detta kan kallas för en "konfigurering" världen är grundad på. En "yttersta" verklighet. Allt annat sätts ihop och bryts ned, men rörelse (tid) består.

Men hur fungerar rörelse? Vad är dess orsaksmekanism?

För att rörelse ska kunna fungera krävs en växelverkan; en polaritet; två anslutna ting som samtidigt stöter bort varandra. Ett enda ting kan inte producera rörelse eller fenomen. Inte heller två ting om inte dessa utgör två motsatser med jämförbar styrka eller permanens.

Vi når därmed slutsatsen att existens är beroende av minst tre aspekter för att kunna producera mer fenomen och forma en värld som den vi existerar i. Vi bör även anta att medvetandet är uppbyggt på samma vis. Därmed kan vi formulera denna grundläggande och permanenta orsak bakom fenomen i följande matematisk symboler:

+ (kraft)
- (motkraft)
∞ (anslutenhet, växlande eller medlande kraft, jämvikt och avbruten jämvikt)

Det här är det närmaste vi kommer en konfigurering eller tidlös orsak bakom verklighetens rörelse, fenomen och effekter - eftersom fenomen inte går att reducera eller dela upp i mindre beståndsdelar. I brist på en bättre symbol kan vi även använda denna triad som symbol för vårt medvetandes grundelement eller grundprinciper. Denna tidlösa orsak som reglerar sakers väsen blir därmed grunden för vår kunskap, och är följdaktligen mest värdig som vägledare.

Riktig opartisk kunskap kräver upptäckten av kategorierna till verklighetens konfigurering, d v s de tidlösa naturlagarna, och fördjupning i uppskattningen av deras betydelse. Dessa principer förmedlar vad vi bör finna i vår upplevelse och erfarenhet. De är främst en formel för att behålla i vårt minne de upplevelseelement som är tidlösa. De är aldrig önsketänkande.

Så vilka slutsatser kan vi dra och hur kan vi tillämpa denna grundläggande kunskap i fråga om "värdering," "förbättring," och "rikning"?

Det är uppenbart att cirkulär rörelse eller en permanent bakgrund (orsak) inte kan ha någon riktning eller förbättring. Det är också uppenbart att försöka göra något annat permanent är att utmana eller kämpa emot denna grundläggande konfigurering, vilket bara kan leda till frustration och besvikelse. Det blir därmed också uppenbart att inget kan ha något slutgiltigt mål eller höjdpunktssyfte i en permanent eller upprepande (cyklisk) evighet. Faktum är att det inte kan finnas något höjdpunktssyfte även om existensen skulle vara temporär.

Om slutmål och höjdpunktssyften inte kan existera, då kan de inte vara rätt riktning att söka svaren i. Om vi söker ett permanent tillstånd, är det då inte mest förnuftigt och realistiskt att finna ett redan existerande permanent tillstånd: oupphörlig förändring som ger oss upplevelser och överraskningar och förhindrar oss från att bli uttråkade; samt inre permanent medvetandekärna vars beståndsdelar inte kan upplösas och därmed inte försvinna?

Även om vi inte kan bevisa eller veta om medvetandets kärna verkligen är permanent eller inte, kan vi ändå börja formulera den enda förnuftiga riktningen: inte ett slutmål men ett mål av närvaro, av att uppskatta och leva i ögonblicket. Detta innebär inte ett upphörande av planering eller trivialiserande av framtiden, men planering bör stödja fortsatt närvaro och uppskattning av varje kommande ögonblick med mottaglighet, öppenhet och intresse. Ju högre livsform desto mindre återupprepning och mer variation är dessutom nödvändigt för hälsa och tillfredsställelse.

I fråga om syfte söker vi då inte längre efter det i framtiden i form av ideal att uppnå, men söker istället efter syften i vad vi är just nu. Det vill säga att vara och att manifestera det vi är. Istället för att fråga oss om vi har ett syfte att åstadkomma i framtiden, bör vi fråga om vi, med den natur vi fått, tjänar en funktion i en värld av anslutna processer. En "funktion" likt hur olika mikroorganismer stöder högre arter, och hur arter stöder ett större ekosystem, o s v.

Vår värdering blir därmed den kunskap om verkligheten vi etablerat; rikning blir ögonblicket; och förbättring (utveckling) blir synkronisering eller medflöde med verklighetens konfigurering eller tidlösa orsak, vilken är bortom tid och polariteter (motsatser).

Vad som är att betrakta som fel värdering är därmed kunskap som inbillar oss om att vi måste eller bör uppnå mål eller permanenthet i framtiden; vilket är fel, orealistisk och meningslös (fåfänglig) riktning; och leder till försämring i och med ett kämpande emot verkligheten. Det som ökar inbillningar och motsatstänkande och får oss att sträva i en omöjlig riktning, vilket både slösar våra energier och distraherar oss från både närvaro och vad vi redan är, är därmed motsatsen till utveckling eller förbättring.

Något att invända mot än så länge? Är allt tydligt så här långt?

[Pilatus]

Så hur når vi vetskap eller kunskap (fakta, sanning) om något överhuvudtaget? Först måste vi söka något som går att veta, nå ett gemensamt grundantagande alla kan ställa sig bakom. Vad kan vi alla veta med säkerhet? Bara det som återupprepar sig är möjligt för alla att veta med säkerhet. Utan upprepning i fenomen kan ingen objektiv eller användbar kunskap etableras. All exakt kunskap, alla mått, är bara möjliga genom observering av upprepande processer.

Jag tror att vi kan veta något som inte upprepas, en enskild händelse kan förvisso vara sann. T ex att Alf Ahlbergs Filosofins historia, 2:a uppl 1953 ligger här bredvid tangentbordet.

Vi bör först acceptera rörelse (förändring, tid) som grund för kunskap, därefter matematiska enheter (tal). Förutom det här vet vi bara att en värld som vi lever i existerar, och att vårt medvetande i oss själva existerar. Detta är fakta, verklighet, även om det inte går att bevisa eller motbevisa. Allt annat är värdelöst som grund. Allt annat är bara okända kvantiteter och fenomen, så som "natur," "materia," "liv," "död," "energi," "ljus," "mörker," o s v. Inget av dessa kvantiteter eller fenom fungerar som utgångspunkt.

Det går att bevisa att det finns ljus (fotoner) och att dessa partiklar har energi. Vi kan t ex genom experiment visa att ljus som faller in mot ett underlag kan emittera elektroner då det belyses med elektromagnetisk strålning. Se vidare om den fotoelektriska effekten.

Vi har därmed börjat formulera en utgångspunkt för väsentliga filosofiska principer, principer som kan kallas "tidlösa" och bestående (permanenta). Med andra ord börjar kunskap med upplevelse och filosofi. Inte med vetenskap eller information.

I Platons terminologi betyder episteme kunskap, som i "sann rättfärdigad tro". Se vidare kunskapsteori (epistemologi) = läran om kunskap.

Vi bör även anta att medvetandet är uppbyggt på samma vis.

Jag tror inte vi kan tala om medvetandet som ett ting. Vi kan vara medvetna om oss själva och omvärlden, men det gör inte medvetandet till vad Descartes trodde om hypofysen, att det var själens (medvetandets) interaktion med kroppen.

[xion]

När det kommer till att nå en högre opartisk logik eller förnuftig utbildning i fråga om "utveckling," "riktning," och "värdering," måste vi medge att kunskap är väsentligt, och att kunskap bör vara verklighetsförankrad - det vill säga vara sann.

Hur man finner rätt kunskap

Kan en lögn eller rent påhitt någonsin ge oss en vettig riktning? Kanske om människor vore robotar som gick att programmera. Men även en sådan programmering skulle inte nödvändigtvis leda till en hälsosam utveckling i längden om vi inte etablerat vad som är "utveckling," "hälsosamt" eller hållbart till att börja med. Och om det är baserat på någons preferens, är denna preferens verkligen deras egen eller är den "programmerad"? Dessutom kan vi inte veta om människor verkligen börjar som blanka papper som går att programmera, och om vi ljuger om det riskerar vi allvarliga konsekvenser. Så i vilket fall måste vi först ha vetskap, inte preferens eller påhitt.

Så hur når vi vetskap eller kunskap (fakta, sanning) om något överhuvudtaget? Först måste vi söka något som går att veta, nå ett gemensamt grundantagande alla kan ställa sig bakom. Vad kan vi alla veta med säkerhet? Bara det som återupprepar sig är möjligt för alla att veta med säkerhet. Utan upprepning i fenomen kan ingen objektiv eller användbar kunskap etableras. All exakt kunskap, alla mått, är bara möjliga genom observering av upprepande processer.

Vi bör först acceptera rörelse (förändring, tid) som grund för kunskap, därefter matematiska enheter (tal). Förutom det här vet vi bara att en värld som vi lever i existerar, och att vårt medvetande i oss själva existerar. Detta är fakta, verklighet, även om det inte går att bevisa eller motbevisa. Allt annat är värdelöst som grund. Allt annat är bara okända kvantiteter och fenomen, så som "natur," "materia," "liv," "död," "energi," "ljus," "mörker," o s v. Inget av dessa kvantiteter eller fenom fungerar som utgångspunkt.

Vi har därmed börjat formulera en utgångspunkt för väsentliga filosofiska principer, principer som kan kallas "tidlösa" och bestående (permanenta). Med andra ord börjar kunskap med upplevelse och filosofi. Inte med vetenskap eller information.

Nästa steg är att söka orsaken bakom dessa fenomen och bakom vårt medvetande som upplever. Så vi reducerar fenomenen tills deras grundelement inte längre går att reducera, för att se hur de är uppbyggda. Vi observerar världen som primärt rörelse, och att den grundläggande rörelsen som upprepar sig är cirkulär i form av, t ex, dygn och årstider. Ingenting är därmed permanent, förutom själva rörelsen. Detta kan kallas för en "konfigurering" världen är grundad på. En "yttersta" verklighet. Allt annat sätts ihop och bryts ned, men rörelse (tid) består.

Men hur fungerar rörelse? Vad är dess orsaksmekanism?

För att rörelse ska kunna fungera krävs en växelverkan; en polaritet; två anslutna ting som samtidigt stöter bort varandra. Ett enda ting kan inte producera rörelse eller fenomen. Inte heller två ting om inte dessa utgör två motsatser med jämförbar styrka eller permanens.

Vi når därmed slutsatsen att existens är beroende av minst tre aspekter för att kunna producera mer fenomen och forma en värld som den vi existerar i. Vi bör även anta att medvetandet är uppbyggt på samma vis. Därmed kan vi formulera denna grundläggande och permanenta orsak bakom fenomen i följande matematisk symboler:

+ (kraft)
- (motkraft)
∞ (anslutenhet, växlande eller medlande kraft, jämvikt och avbruten jämvikt)

Det här är det närmaste vi kommer en konfigurering eller tidlös orsak bakom verklighetens rörelse, fenomen och effekter - eftersom fenomen inte går att reducera eller dela upp i mindre beståndsdelar. I brist på en bättre symbol kan vi även använda denna triad som symbol för vårt medvetandes grundelement eller grundprinciper. Denna tidlösa orsak som reglerar sakers väsen blir därmed grunden för vår kunskap, och är följdaktligen mest värdig som vägledare.

Riktig opartisk kunskap kräver upptäckten av kategorierna till verklighetens konfigurering, d v s de tidlösa naturlagarna, och fördjupning i uppskattningen av deras betydelse. Dessa principer förmedlar vad vi bör finna i vår upplevelse och erfarenhet. De är främst en formel för att behålla i vårt minne de upplevelseelement som är tidlösa. De är aldrig önsketänkande.

Så vilka slutsatser kan vi dra och hur kan vi tillämpa denna grundläggande kunskap i fråga om "värdering," "förbättring," och "rikning"?

Det är uppenbart att cirkulär rörelse eller en permanent bakgrund (orsak) inte kan ha någon riktning eller förbättring. Det är också uppenbart att försöka göra något annat permanent är att utmana eller kämpa emot denna grundläggande konfigurering, vilket bara kan leda till frustration och besvikelse. Det blir därmed också uppenbart att inget kan ha något slutgiltigt mål eller höjdpunktssyfte i en permanent eller upprepande (cyklisk) evighet. Faktum är att det inte kan finnas något höjdpunktssyfte även om existensen skulle vara temporär.

Om slutmål och höjdpunktssyften inte kan existera, då kan de inte vara rätt riktning att söka svaren i. Om vi söker ett permanent tillstånd, är det då inte mest förnuftigt och realistiskt att finna ett redan existerande permanent tillstånd: oupphörlig förändring som ger oss upplevelser och överraskningar och förhindrar oss från att bli uttråkade; samt inre permanent medvetandekärna vars beståndsdelar inte kan upplösas och därmed inte försvinna?

Även om vi inte kan bevisa eller veta om medvetandets kärna verkligen är permanent eller inte, kan vi ändå börja formulera den enda förnuftiga riktningen: inte ett slutmål men ett mål av närvaro, av att uppskatta och leva i ögonblicket. Detta innebär inte ett upphörande av planering eller trivialiserande av framtiden, men planering bör stödja fortsatt närvaro och uppskattning av varje kommande ögonblick med mottaglighet, öppenhet och intresse. Ju högre livsform desto mindre återupprepning och mer variation är dessutom nödvändigt för hälsa och tillfredsställelse.

I fråga om syfte söker vi då inte längre efter det i framtiden i form av ideal att uppnå, men söker istället efter syften i vad vi är just nu. Det vill säga att vara och att manifestera det vi är. Istället för att fråga oss om vi har ett syfte att åstadkomma i framtiden, bör vi fråga om vi, med den natur vi fått, tjänar en funktion i en värld av anslutna processer. En "funktion" likt hur olika mikroorganismer stöder högre arter, och hur arter stöder ett större ekosystem, o s v.

Vår värdering blir därmed den kunskap om verkligheten vi etablerat; rikning blir ögonblicket; och förbättring (utveckling) blir synkronisering eller medflöde med verklighetens konfigurering eller tidlösa orsak, vilken är bortom tid och polariteter (motsatser).

Vad som är att betrakta som fel värdering är därmed kunskap som inbillar oss om att vi måste eller bör uppnå mål eller permanenthet i framtiden; vilket är fel, orealistisk och meningslös (fåfänglig) riktning; och leder till försämring i och med ett kämpande emot verkligheten. Det som ökar inbillningar och motsatstänkande och får oss att sträva i en omöjlig riktning, vilket både slösar våra energier och distraherar oss från både närvaro och vad vi redan är, är därmed motsatsen till utveckling eller förbättring.

Något att invända mot än så länge? Är allt tydligt så här långt?

Bra skrivet. Därför tar jag mig friheten att "permanenta" det, även om jag vet att du inte vill det.

[Kreativ]

Jag tror att vi kan veta något som inte upprepas, en enskild händelse kan förvisso vara sann. T ex att Alf Ahlbergs Filosofins historia, 2:a uppl 1953 ligger här bredvid tangentbordet.

Jag funderade på att påpeka "enstaka bevittnade händelser" som undantag. Men dessa är inget alla människor, i alla tider, kan ställa sig bakom. När vi måste ta någons ord för att något har hänt eller resa runt halva jordklotet för att bekräfta att ett objekt befinner sig på en särskild plats, är det inte väsentlig kunskap. Det faller mer in i kategorin olyckshändelser som inte är av användning till utveckling av kunskapsteori, vetenskap, värde, moral, o s v. Kanske skulle jag använd uttrycket "kulturell kunskap"?

Det går att bevisa att det finns ljus (fotoner) och att dessa partiklar har energi. Vi kan t ex genom experiment visa att ljus som faller in mot ett underlag kan emittera elektroner då det belyses med elektromagnetisk strålning. Se vidare om den fotoelektriska effekten.

Jag tror du missförstår. Ja vi kan observera ting och fenomen, men det gör inte att vi begriper dessas väsen. Som jag ser det är ljus och partiklar något som faller inom ramen för "världen" och "rörelse" som går att förutspå och därmed använda oss av. Men mer kunskap än så når vi inte.

Vi har därmed börjat formulera en utgångspunkt för väsentliga filosofiska principer, principer som kan kallas "tidlösa" och bestående (permanenta). Med andra ord börjar kunskap med upplevelse och filosofi. Inte med vetenskap eller information.

I Platons terminologi betyder episteme kunskap, som i "sann rättfärdigad tro". Se vidare kunskapsteori (epistemologi) = läran om kunskap.

Jag antar att det här bara är lite trivia du delar med dig av, då jag inte ser hur det ändrar något jag sagt?

Vi bör även anta att medvetandet är uppbyggt på samma vis.

Jag tror inte vi kan tala om medvetandet som ett ting. Vi kan vara medvetna om oss själva och omvärlden, men det gör inte medvetandet till vad Descartes trodde om hypofysen, att det var själens (medvetandets) interaktion med kroppen.

Jag betraktar medvetandet som en grundläggande kraft i universum, likt rörelse och gravitation. Men jag begär inte att människor nödvändigtvis behöver ställa sig bakom en sådan idé. Min fråga är, hur skulle du symbolisera det självmedvetna Jaget? Inte förnimmelser, känslor och tankeverksamhet, men den inre observatör som kan bevittna (notera) dessa lägre psykologiska processer?

[Pilatus]

Jag tror att vi kan veta något som inte upprepas, en enskild händelse kan förvisso vara sann. T ex att Alf Ahlbergs Filosofins historia, 2:a uppl 1953 ligger här bredvid tangentbordet.

Jag funderade på att påpeka "enstaka bevittnade händelser" som undantag. Men dessa är inget alla människor, i alla tider, kan ställa sig bakom. När vi måste ta någons ord för att något har hänt eller resa runt halva jordklotet för att bekräfta att ett objekt befinner sig på en särskild plats, är det inte väsentlig kunskap. Det faller mer in i kategorin olyckshändelser som inte är av användning till utveckling av kunskapsteori, vetenskap, värde, moral, o s v. Kanske skulle jag använd uttrycket "kulturell kunskap"?

Min poäng var endast att sådana enstaka anekdotiska händelser kan vara sanna, och ibland av värde. Kunskapsteoretiskt finns inget att invända mot det enskilda fallet.

Jag tror inte vi kan tala om medvetandet som ett ting. Vi kan vara medvetna om oss själva och omvärlden, men det gör inte medvetandet till vad Descartes trodde om hypofysen, att det var själens (medvetandets) interaktion med kroppen.

Jag betraktar medvetandet som en grundläggande kraft i universum, likt rörelse och gravitation. Men jag begär inte att människor nödvändigtvis behöver ställa sig bakom en sådan idé. Min fråga är, hur skulle du symbolisera det självmedvetna Jaget? Inte förnimmelser, känslor och tankeverksamhet, men den inre observatör som kan bevittna (notera) dessa lägre psykologiska processer?

Högre primater har en sådan förmåga. Några säger att det är ett epifenomen. Jag tror det är väsentligt för att förstå begreppet empati. Men fällan finns att vi blir solipsister.

[Kreativ]

Min poäng var endast att sådana enstaka anekdotiska händelser kan vara sanna, och ibland av värde. Kunskapsteoretiskt finns inget att invända mot det enskilda fallet.

Okej, men se det på det här sättet: för att ha kunskap om att Alf Ahlbergs Filosofins historia, 2:a uppl 1953 ligger bredvid ditt tangentbord måste du först ha kunskap om både böcker, människor (Alf), ord, tangentbord, och tid (årtal). Allt detta kräver i sin tur upprepning. Hade du aldrig tidigare bevittnat något av detta och sett denna kombination av fenomen för första gången, skulle du inte ha någon aning om vad det är.

Högre primater har en sådan förmåga. Några säger att det är ett epifenomen. Jag tror det är väsentligt för att förstå begreppet empati. Men fällan finns att vi blir solipsister.

Om det är ett epifenomen, vad är då det primära fenomenet?
Empati associerar jag mer med känslolivet än det inre Jaget. Vi kan observera eller notera vår egen empati separerad från vår observation/notering.
Jag har inte studerat solipsism, är det något fel med den?

[Smisk]

Ser ut som Ken Wilber valt en lång och mödosam väg i och med försöket att integrera så många värderingar och kunskap som möjligt. Inte alla värderingar människor har är baserade på en realistisk verklighet, och mycket kunskap har sitt ursprung i feltolkningar och fantasier. Min slutsats är att ett sådant tillvägagångssätt inte är nödvändigt, vi kan räkna ut den mest förnuftiga värderingen och kunskapen (riktningen) genom att analysera den yttersta verklighetens principer.

Jag har även sett andra idéer från 70-talet där folk var inne på att konceptualisera riktningen av vår civilisation och kultur i en uppgående utveckling analogisk med individens utveckling. Men jag har en lite annorlunda syn på historien och dess orsaksmekanismer. Det finns trots allt mycket vi inte vet om vår historia och synen på den ändras fortfarande.

använder Wilbers modell själv.

Hur, exakt, tillämpar du den? Kan du ge ett exempel? Jag vet inte mycket om denna modell så du får gärna jämföra den med mina egna argument så vi kan se var de befinner sig i förhållande till varandra.

Jag tror att den gör det du söker göra på bästa sätt möjligt så jag rekommenderar att du tittar på den. Den är det mest komplexa jag känner till så det blir svårt att förklara kort. Dock tror jag inte du kommer ha svårt att hänga med då du är en abstrakt och intelligent tänkare.

Här kanske är en okey överblick?

https://academy.metaintegral.org/sites/ ... erview.pdf

När man går igenom alla mänskliga företeelser kan man sortera in allt vi kan veta något om i olika kategorier och på olika sätt se om vi kan se något mönster i dem. Den mest grundlättande elementet är de 4 kvadranterna genom vilket allt kan mappas mot.

Hur jag använder modellen är att den exempelvis lär mig att inte reducera det som existerar genom att framträda för oss genom det interna till det externa. Hjärnan är en del av något som finns genom 4 kvadranter som allt annat och den existerar inte enbart som något objekt utan som en del av en holistisk integrerad helhet genom vilket även en insida finns. Medvetandet är inget vi får tillgång till genom det externa utan är det genom vilket det interna (mig, känslor, tankar, medvetandet) relaterar till det externa (hjärna, fysisk värld, 5 sinnen, etc).

Verkligheten är, enligt modellen, holistisk och inte fysisk. Det fysiska är den externa sidan av myntet och är verklighetens utsida och det interna är en annan sida av det som finns i dess insida. De egenskaper i ena dimensionen kan inte reduceras till de i den andra. Hjärna är inte medvetandet och medvetandet är inte hjärna utan de existerar genom 4 dimensioner, 4 kvadranter, som möjliggör helheten.

Detta och mycket annat är av värde för min del

Den kräver sitt intellekt dock och jag tror inte den är till för alla. För den vision du verkar ha ser jag principen den bygger på är ett måst faktiskt.

Värderingar och realistisk verklighet är för övrigt två helt olika saker. Värderingar har med inre att göra och objektiv verklighet det yttre. Bägge är en holistisk verklighet vi framträder genom.

Människor utvecklas ju genom hela livet och så även världsbilden och värderingarna. Enligt utvecklingspsykologin bör man rimligtvis kunna hävda att vi har lägre och högre stadier i en sådan utveckling och därigenom kommer självet+värderingar och våra möjligheter att förhålla oss till världen att förändras.

Räknar man inte med detta och har en sån vision du har skjuter man sig i foten tänker jag mig?

Att kunna se världen holistiskt och integrera alla fält i en fungerande helhet bör ligga en bit upp i en sådan utveckling. En världsbild som är holistisk och integral med syfte att skapa det totala goda, sköna och sanna för de maximala antalet entiteter kräver en sådan tänker jag mig.