Meningen med livet

[Esther]

Genom att ta emot Himmelen i dig - blir du en del av Himmelen (eller Guds Rike som det också kallas).
Finns det ett ego med?

Hur kan det finnas med ett ego när själva grundprincipen på vilken himmelriket vilar är LAGEN. Lagen som säger: Du ska älska Herren din Gud av hela ditt väsen - och din nästa som dig själv. --- ser inte mycket utrymme för ego där

Jag tror inte att himlen är det väsentliga, dessutom så tror jag att en himmel på jorden är svår att skapa med himlen som förlaga. När man inte längre ser ner på andra människor, är vänlig i sitt bemötande, men även inser sina begränsningar, då blir miljön där man befinner sig himlen på jorden... Lät det enkelt?

tänker vidare på det du skriver...
förstår delvis (tror jag ) hur du menar med det du skriver... men, jag tror att (som jag redan skrev om min begreppsliga syn på vad himmelen står för - representerar, symboliserar) om man har en strikt materiell begreppslig förankring på begreppens betydelse och mening ...(menar här, att begreppens ursprung är sprugna ur det yttre hos människan) så kanske det kan vara svårt att följa det jag skriver i min förklaring av vad himmelen är för mig...(eller troende kristna).

[klorofyll]

men, jag tror att (som jag redan skrev om min begreppsliga syn på vad himmelen står för - representerar, symboliserar) om man har en strikt materiell begreppslig förankring på begreppens betydelse och mening ...(menar här, att begreppens ursprung är sprugna ur det yttre hos människan) så kanske det kan vara svårt att följa det jag skriver i min förklaring av vad himmelen är för mig...(eller troende kristna).

Det kan jag inte påstå att jag har. Begreppen är för mig verkligare än verkligheten. Men min åsikt är att ifall den enskilda individens idéer endast är värdefulla för henne själv, så är de förmodligen skadliga för resten av befolkningen. Idéer som inte är allmänt accepterade skall man inte bry sig om. Men varför in leka med tanken...

[Algotezza]

Sett till hur verkligheten ser ut och hur människor agerar och resonerar finns det väldigt många sätt att skapa/finna/ ge mening åt livet - och man kan ju också finna sig i att det i grunden är meningslöst och absurt - eller bortom all mening. Det är därför en rätt hopplös och kanske meningslös fråga att besvara vad som är livets generella mening utan vi kan bara tala om vad som är/känns meningsfullt för en själv som individ. Och hoppas kunna inspirera andra eller vara ett varnande exempel genom sina subjektiva reflektioner kring vad som ger det egna livet en mening. Visst kan vi säga att livets mening är att leva det och uppleva och handla. Men det är väl ett cirkelresonemang, eller...? För egen del kan jag inte kalla allt jag upplever meningsfullt även om det är meningsfullt att öht kunna uppleva. Inte allt jag gör känns hundraprocentigt meningsfullt.

Meningsfullt för mig är

möta andra - samtala utbyta tankar inkl skvaller
kärleken till nära och kära och din mildare varianten till kolleger och elever
arbetet - förutom möten för mötenas egen skull
skriva tänka komponera fotografera
Cykla

Vara ute i naturen
Promenera

Hushållsarbete

[klorofyll]

men, jag tror att (som jag redan skrev om min begreppsliga syn på vad himmelen står för - representerar, symboliserar) om man har en strikt materiell begreppslig förankring på begreppens betydelse och mening ...(menar här, att begreppens ursprung är sprugna ur det yttre hos människan) så kanske det kan vara svårt att följa det jag skriver i min förklaring av vad himmelen är för mig...(eller troende kristna).

Det kan jag inte påstå att jag har. Begreppen är för mig verkligare än verkligheten. Men min åsikt är att ifall den enskilda individens idéer endast är värdefulla för henne själv, så är de förmodligen skadliga för resten av befolkningen. Idéer som inte är allmänt accepterade skall man inte bry sig om. Men varför in leka med tanken...

Det här lät lite märkligt. Jag menar att man tjänar på att behålla saker för sig själv. Vad lägger du in i begreppet himmel? Är du religiös?

[Pilatus]

men, jag tror att (som jag redan skrev om min begreppsliga syn på vad himmelen står för - representerar, symboliserar) om man har en strikt materiell begreppslig förankring på begreppens betydelse och mening ...(menar här, att begreppens ursprung är sprugna ur det yttre hos människan) så kanske det kan vara svårt att följa det jag skriver i min förklaring av vad himmelen är för mig...(eller troende kristna).

Det kan jag inte påstå att jag har. Begreppen är för mig verkligare än verkligheten. Men min åsikt är att ifall den enskilda individens idéer endast är värdefulla för henne själv, så är de förmodligen skadliga för resten av befolkningen. Idéer som inte är allmänt accepterade skall man inte bry sig om. Men varför in leka med tanken...

Det här lät lite märkligt. Jag menar att man tjänar på att behålla saker för sig själv. Vad lägger du in i begreppet himmel? Är du religiös?

För fan klorofyll, sätt dig ner och läs Esthers text långsamt. Skulle en person som ogillar religiös metafysik uttala sig så? Jag trodde först att Esther tillhörde Jehovas vittnen, Plymouthbröderna eller någon annan religiös sekt. Men det passar inte riktigt till hennes intellektuella framtoning.

[Algotezza]

Hm, kan man inte vara både religiös OCH intellektuell? Står dessa begrepp i något slags motsats till varandra?

[Anne]

Meningen med livet i den kristna bemärkelsen är att vara en tillräckligt bra människa för att accepteras in i himmelen. Men allt för ofta under historiens gång kan vi se att just den här strävan att räcka till och att vara god ofta missbrukas eller förväxlas med annat.
Ditt ego finns alltså med i jakten på att vara en bra människa. Det gör dig öppen för att påverkas, att påverka andra bygga sociala strukturer och att jämföra sig och värdera.

Inom buddhism så är den ultimata befrielsen att vara fri från sitt ego och att vara ett med sig själv. Att vara fri från sitt ego är en omöjlig uppgift om man inte lever isolerat och helt utan sammanhang. Det är också en ideologi som helt är utan försvar mot världsliga attacker. Men det finns något mycket viktigt att ta med sig ifrån buddhism och det är att svaret finns inom mig och jag behöver inte uppnå något för att duga. Jag behöver bara mig själv och jag behöver lära mig mig själv.

Eftersom jag precis har blivit medlem och ser att denna tråd är lång och många gett sin åsikt i frågan tänker jag börja från början och ta trådens första fråga/svar som grunden för min betraktelse.
Först...ditt påstående om kristendomen... Meningen med livet i den kristna bemärkelsen är att vara en tillräckligt bra människa för att accepteras in i himmelen" är något som jag inte kan hålla med om på grund av att just kristendomen erkänner människans egen inkapacitet i ärendet att just kunna (för egen maskin) bli en bra människa och lägger in Guds nåd som den faktor som möjliggör att du - inte kommer in i himmelen - utan att du kan ta emot himmelen i dig. I ditt väsen. Genom att ta emot Himmelen i dig - blir du en del av Himmelen (eller Guds Rike som det också kallas).
Finns det ett ego med?

Hur kan det finnas med ett ego när själva grundprincipen på vilken himmelriket vilar är LAGEN. Lagen som säger: Du ska älska Herren din Gud av hela ditt väsen - och din nästa som dig själv. --- ser inte mycket utrymme för ego där - snarare ser jag att du är en uttömd människa genom vilken Gud kan verka med sin kärlek eftersom du gett "upp dig själv" för detta ändamål.

Att säga att man tar emot Himmelen - dvs Guds treeninga gestalt i sitt eget väsen innebär däremot inte mycket om man inte samtidigt kan definiera vad detta per se innebär. Så vad innebär det då att ta emot Himmelen i sitt väsen - genom Guds nåd?!
Såsom jag ser det innebär det att du blir en aktiv del av Sanningen (med stort S) samt Kärleken med stort K samt på grund av att de föregående vinns - Friheten. Vars sanna väsen inte ligger i valmöjligheterna i det yttre varat - utan i den inre expansion som det innebär att ande själ och kropp i en individ förenas med Den Evige.

Hej och välkommen, Esther Det sägs att Gud skapade Eva som sällskap till Adam. För mig betyder det att Gud förstår vad det innebär att vara ensam. Jag tror att Gud vill ha sällskap. Min uppfattning är inte att Gud vill suga ut oss på kärlek och lämna oss tomma som någon sorts zombies. Utan en antydan till våra egon får Han inte sällskap.

[Pilatus]

Hm, kan man inte vara både religiös OCH intellektuell? Står dessa begrepp i något slags motsats till varandra?

Det är säkert en gammal fördom mot kristna från ungdomsåren. Jag har alltid undrat om inte religiositeten leder till inre konflikter. Hur ser man på Bibelns texter? Eller är som med Antje Jackelén som menar att det är berättelser (narrativ) som inte kan läsas som om de bokstavligen vore sanna? Det tycks handla om något annat som inte grundar sig på verkliga händelser, eller händelser som är så redigerade att de helt fjärmats från sitt verklighetsunderlag. T ex berättelsen om Simson i Domarboken som under hela sin tillkomst (500 år) tillfogades detaljer som sakta förvandlade Simson till en nationell hjälte.

[Anne]

Hm, kan man inte vara både religiös OCH intellektuell? Står dessa begrepp i något slags motsats till varandra?

Jag tror att Pilatus syftar på att Jehovas och Plymouthbröderna generellt är motståndare till t ex universitetsstudier.

Edit: Hade visst något fel. Pilatus skrev samtidigt som mig.

[Esther]

men, jag tror att (som jag redan skrev om min begreppsliga syn på vad himmelen står för - representerar, symboliserar) om man har en strikt materiell begreppslig förankring på begreppens betydelse och mening ...(menar här, att begreppens ursprung är sprugna ur det yttre hos människan) så kanske det kan vara svårt att följa det jag skriver i min förklaring av vad himmelen är för mig...(eller troende kristna).

Det kan jag inte påstå att jag har. Begreppen är för mig verkligare än verkligheten. Men min åsikt är att ifall den enskilda individens idéer endast är värdefulla för henne själv, så är de förmodligen skadliga för resten av befolkningen. Idéer som inte är allmänt accepterade skall man inte bry sig om. Men varför in leka med tanken...

det jag skriver är allmänt accepterat av ca 1,3 miljarder människor... samt ytterligare lika många - så totalt ca 2,5 miljarder människor globalt har mer eller mindre samma uppfattning.

[Esther]

Det kan jag inte påstå att jag har. Begreppen är för mig verkligare än verkligheten. Men min åsikt är att ifall den enskilda individens idéer endast är värdefulla för henne själv, så är de förmodligen skadliga för resten av befolkningen. Idéer som inte är allmänt accepterade skall man inte bry sig om. Men varför in leka med tanken...

Det här lät lite märkligt. Jag menar att man tjänar på att behålla saker för sig själv. Vad lägger du in i begreppet himmel? Är du religiös?

För fan klorofyll, sätt dig ner och läs Esthers text långsamt. Skulle en person som ogillar religiös metafysik uttala sig så? Jag trodde först att Esther tillhörde Jehovas vittnen, Plymouthbröderna eller någon annan religiös sekt. Men det passar inte riktigt till hennes intellektuella framtoning.

katolik är bättre ... och stämmer rätt på också.

[Esther]

Meningen med livet i den kristna bemärkelsen är att vara en tillräckligt bra människa för att accepteras in i himmelen. Men allt för ofta under historiens gång kan vi se att just den här strävan att räcka till och att vara god ofta missbrukas eller förväxlas med annat.
Ditt ego finns alltså med i jakten på att vara en bra människa. Det gör dig öppen för att påverkas, att påverka andra bygga sociala strukturer och att jämföra sig och värdera.

Inom buddhism så är den ultimata befrielsen att vara fri från sitt ego och att vara ett med sig själv. Att vara fri från sitt ego är en omöjlig uppgift om man inte lever isolerat och helt utan sammanhang. Det är också en ideologi som helt är utan försvar mot världsliga attacker. Men det finns något mycket viktigt att ta med sig ifrån buddhism och det är att svaret finns inom mig och jag behöver inte uppnå något för att duga. Jag behöver bara mig själv och jag behöver lära mig mig själv.

Eftersom jag precis har blivit medlem och ser att denna tråd är lång och många gett sin åsikt i frågan tänker jag börja från början och ta trådens första fråga/svar som grunden för min betraktelse.
Först...ditt påstående om kristendomen... Meningen med livet i den kristna bemärkelsen är att vara en tillräckligt bra människa för att accepteras in i himmelen" är något som jag inte kan hålla med om på grund av att just kristendomen erkänner människans egen inkapacitet i ärendet att just kunna (för egen maskin) bli en bra människa och lägger in Guds nåd som den faktor som möjliggör att du - inte kommer in i himmelen - utan att du kan ta emot himmelen i dig. I ditt väsen. Genom att ta emot Himmelen i dig - blir du en del av Himmelen (eller Guds Rike som det också kallas).
Finns det ett ego med?

Hur kan det finnas med ett ego när själva grundprincipen på vilken himmelriket vilar är LAGEN. Lagen som säger: Du ska älska Herren din Gud av hela ditt väsen - och din nästa som dig själv. --- ser inte mycket utrymme för ego där - snarare ser jag att du är en uttömd människa genom vilken Gud kan verka med sin kärlek eftersom du gett "upp dig själv" för detta ändamål.

Att säga att man tar emot Himmelen - dvs Guds treeninga gestalt i sitt eget väsen innebär däremot inte mycket om man inte samtidigt kan definiera vad detta per se innebär. Så vad innebär det då att ta emot Himmelen i sitt väsen - genom Guds nåd?!
Såsom jag ser det innebär det att du blir en aktiv del av Sanningen (med stort S) samt Kärleken med stort K samt på grund av att de föregående vinns - Friheten. Vars sanna väsen inte ligger i valmöjligheterna i det yttre varat - utan i den inre expansion som det innebär att ande själ och kropp i en individ förenas med Den Evige.

Hej och välkommen, Esther Det sägs att Gud skapade Eva som sällskap till Adam. För mig betyder det att Gud förstår vad det innebär att vara ensam. Jag tror att Gud vill ha sällskap. Min uppfattning är inte att Gud vill suga ut oss på kärlek och lämna oss tomma som någon sorts zombies. Utan en antydan till våra egon får Han inte sällskap.

Ja... min erfarenhet av Gud är att Han går ut ur sig själv - mot oss för att dela Sitt med oss. Det är för mig en kärlekshanding.

[Pilatus]

Hm, kan man inte vara både religiös OCH intellektuell? Står dessa begrepp i något slags motsats till varandra?

Jag tror att Pilatus syftar på att Jehovas och Plymouthbröderna generellt är motståndare till t ex universitetsstudier.

Edit: Hade visst något fel. Pilatus skrev samtidigt som mig.

Nej då, jag tycker inte du tänkte fel, många kristna tänker sig inte att Bibeln kan vara redigerad och ha syften som går litet längre än vad vi tror om en skrift som påstås vara sann. Kanske läser man inte alls, man tror på något, ett hopp om att allt inte förgäves.

[Esther]

Hm, kan man inte vara både religiös OCH intellektuell? Står dessa begrepp i något slags motsats till varandra?

Det är säkert en gammal fördom mot kristna från ungdomsåren. Jag har alltid undrat om inte religiositeten leder till inre konflikter. Hur ser man på Bibelns texter? Eller är som med Antje Jackelén som menar att det är berättelser (narrativ) som inte kan läsas som om de bokstavligen vore sanna? Det tycks handla om något annat som inte grundar sig på verkliga händelser, eller händelser som är så redigerade att de helt fjärmats från sitt verklighetsunderlag. T ex berättelsen om Simson i Domarboken som under hela sin tillkomst (500 år) tillfogades detaljer som sakta förvandlade Simson till en nationell hjälte.

Intressant --- för mig är Skrifterna en slags kontext i vilken din lilla egna livsberättelse lägg in (fast i en annan tid och annan yttre kontext) vilket innebär att man delvis "genomlever" parallella "händelser" - vilket gör det mer konkret.
Alla har ju olika sätt att förstå sina liv och meningen med dem... jag tror att befinna sig i en "Större Berättelse" gör att det blir meningsfullare - i alla fall för mig och många som lever i det andliga planet (också). Bibeln har inte mer betydelse för mig än att den så att säga "besannas" även i de troende liv - inte för att man följer det som står där som vore de en lagbok --- som (tex Jehovas som inte är kristna) eller försöker förmå andra tro på det som står skrivet där (vilket jag tror är meningslöst) - utan jag ser meningen i det som står skrivet i det att det även händer i livet här och nu fast på ett lite annorlunda sätt.

[Anne]

Eftersom jag precis har blivit medlem och ser att denna tråd är lång och många gett sin åsikt i frågan tänker jag börja från början och ta trådens första fråga/svar som grunden för min betraktelse.
Först...ditt påstående om kristendomen... Meningen med livet i den kristna bemärkelsen är att vara en tillräckligt bra människa för att accepteras in i himmelen" är något som jag inte kan hålla med om på grund av att just kristendomen erkänner människans egen inkapacitet i ärendet att just kunna (för egen maskin) bli en bra människa och lägger in Guds nåd som den faktor som möjliggör att du - inte kommer in i himmelen - utan att du kan ta emot himmelen i dig. I ditt väsen. Genom att ta emot Himmelen i dig - blir du en del av Himmelen (eller Guds Rike som det också kallas).
Finns det ett ego med?

Hur kan det finnas med ett ego när själva grundprincipen på vilken himmelriket vilar är LAGEN. Lagen som säger: Du ska älska Herren din Gud av hela ditt väsen - och din nästa som dig själv. --- ser inte mycket utrymme för ego där - snarare ser jag att du är en uttömd människa genom vilken Gud kan verka med sin kärlek eftersom du gett "upp dig själv" för detta ändamål.

Att säga att man tar emot Himmelen - dvs Guds treeninga gestalt i sitt eget väsen innebär däremot inte mycket om man inte samtidigt kan definiera vad detta per se innebär. Så vad innebär det då att ta emot Himmelen i sitt väsen - genom Guds nåd?!
Såsom jag ser det innebär det att du blir en aktiv del av Sanningen (med stort S) samt Kärleken med stort K samt på grund av att de föregående vinns - Friheten. Vars sanna väsen inte ligger i valmöjligheterna i det yttre varat - utan i den inre expansion som det innebär att ande själ och kropp i en individ förenas med Den Evige.

Hej och välkommen, Esther Det sägs att Gud skapade Eva som sällskap till Adam. För mig betyder det att Gud förstår vad det innebär att vara ensam. Jag tror att Gud vill ha sällskap. Min uppfattning är inte att Gud vill suga ut oss på kärlek och lämna oss tomma som någon sorts zombies. Utan en antydan till våra egon får Han inte sällskap.

Ja... min erfarenhet av Gud är att Han går ut ur sig själv - mot oss för att dela Sitt med oss. Det är för mig en kärlekshanding.

Absolut, men tänker du inte på vad Gud vill ha?