Illusionen skrev:lynx skrev:...---...
Illusionen! Kan du försöka hjälpa mig förstå detta: Vid jämförelse med Eulers formler, framgår att enligt definitionerna av cosh och cos är skillnaden att vinkeln är multiplicerad med komplexa enheten i;
motsvarande gäller för sin och sinh
Hej Lynx!
Har inte glömt din önskan, så gör ett tillfälligt inhopp med anledning av ditt inlägg.
Planen är att justera min hemsida med nedanstående, varvid texten är tänkt att om möjligt fungera som både en sammanfattning och introduktion. Mitt tidigare svar på din önskan om hjälp var något knapphändigt, så förhoppningsvis kan det här inlägget i vissa delar (trots att det nog fortfarande kan upplevas som svårtillgängligt) fungera som ett bättre mer vittomspännande förtydligande.
Även Anders hade funderingar kring det imaginära, så hoppas han läser detta.
/ Illusionen
DELTA-KONCEPTET är hemmahörande i gränslandet mellan filosofi och naturvetenskap.
Konceptet har sitt ursprung i patentansökan 1200737-3.
Föreliggande sammanfattning skall ses som en uppdaterad kortfattad introduktion till ursprungstexten. Vissa kompletterande förtydliganden har tillkommit, för att bl a bättre belysa en tänkbar princip för medvetandets inkl ”jagets” växelverkan-samband med ett överordnat balanserat och tidlöst universum. Målsättningen är att vid behov successivt komplettera texten.
Då konceptet inte är skrivet utifrån några akademiska normer, och innehållet antagligen saknar
motsvarighet i facklitteraturen, uppfattas konceptet förmodligen som både säreget och udda.
Uppsatsen är genomgående baserad på egna resonemang, fristående från etablerade teorier.
Den nu aktuella etappen, rör i första hand fenomen associerade till fältteori.
Konceptet kan därför betraktas som en fältteori, inkluderande koppling till vårt medvetande.
Så gott som samtliga diskussioner rörande universum och vår verklighet utgår från att RUM och TID, redan existerar. Hur man kom dit, utelämnas så gott som alltid, liksom svaret på frågorna,
• Vad är TID ?
• Vad är RUM?
• Vad utgör medvetandets referens ? Man försöker således besvara aktuella frågor om universum utifrån ett internt
RUM-TIDEN-perspektiv, utan att förklara medvetandets inkl ”jagets” roll och natur, och vad rum och tid representerar. Det utgör givetvis en betydande svaghet och begränsning, om målet är att förstå universum på ett djupare plan. Många tror sig visserligen förstå, men vid en närmare granskning visar det sig att man i sin argumentering ofta använder sig av begrepp som ej är entydigt definierade. Ovanstående frågor kräver m a o svar.
Målsättningen med konceptet är av det skälet, att bl a ge förslag till svar på aktuella frågor.
För detta använder sig konceptet av en
ATOMÄR MODELL på fältnivå, av vilken samband mellan den via jagets förnimbara verklighetens begrepp och storheter och universum framgår.
Det är den modellen konceptet och den ursprungliga texten inkl patentansökan, avhandlar.
Den atomära modellen baseras på ”tänjningar” i
G, ur ett
hållfasthetsperspektiv”, där balans är liktydigt med konstant G-densitet, vilket uppnås genom produkt- och kvot-bildning.
I ett försök att enklare beskriva det förnimbara i relation till ett överordnat komplext universum, har texten i detta sammandrag kompletterats med en enklare matematisk beskrivning/förankring, baserad på, relativt varandra förskjutna,
TRIGONOMETRISKA och
HYPERBOLISKA funktioner (≈ ”strukturer”).
Ett grundläggande problem vi inledningsvis står inför, när frågor om universums natur skall utforskas och besvaras, är att förklara begreppet ”jaget” och dess subjektiva och komplexa relation till vår verklighets s k rum-tid, alltså hur jaget, den subjektiva upplevelsen/förnimmelsen, kan uppstå ur, och/eller kopplas via samband till, något materiellt. Principen som efterfrågas är här den atomära modell, som beskriver relationen och sambanden mellan hjärnan som materia och jaget.
Någon sådan förklaring har, såvitt jag känner till, ej redovisats. Personligen tolkar jag detta som att ingen egentligen vet och förstår.
Vi behöver m a o förstå vad ”jaget” representerar, på ett djupare plan, för att förstå universum. Frågeställningen om "jaget" är att betrakta som en illusion (fri från våra atomära begrepp = ”perspektivgränsöverskridande”), alternativt verkligt (beskrivbart inom ramen för det förnimbara), är därför fascinerande.
Frågan bör då rimligen ha den dignitet som krävs för att kunna göra anspråk på att vara en av de mer fundamentala och obesvarade frågorna inom filosofin.
Det kan ifrågasättas (mot bakgrund av det jag skriver i konceptet) om våra atomära begrepp och storheter räcker för att mer uttömmande besvara frågan. Det perspektivgränsöverskridande går då, i förlängningen, att associera med det vi lägger i begreppet själ, vilket även gör frågeställningen än mer fascinerande.
-.- DELTA-KONCEPTET baseras på unika principer tillämpade på ett fiktivt abstrakt grundtillstånd,
G.
Grundtillståndet,
G, representerar universum, överordnat och referensneutralt.
Det är via ”
G-strängen” universum sjunger sin sång.
Balanskriteriet
ΔØ symboliserar balansen i
G.
ΔØ beskriver bakgrunden till vår verklighets s k
RUM-TID, i form av strukturella skillnader och komplexa avvikelser/obalanser i
G.
Aktuella principer förklaras i den ursprungliga texten, och benämns,
• Medvetandets Referens, MR,
• Maskerings Princip, MP,
• Dubbelreferens Princip, DRP. Medvetande har enligt konceptet, en intern egenstruktur,
MR.
Medvetandet maskerar via
MP sin egenstruktur
MR i
G, vilket beskrivs av principerna,
MP och
DRP.
Medvetandet förankrar därigenom via
MP sin egen referens,
MR, i
G.
Det medför att
MP fungerar som den egna strukturens
INDIVIDUELLT förankrade strukturella
REFERENS.
Det är utifrån
REFERENS-FÖRANKRINGEN,
MR via
MP placerar ”jaget” i dess centrala
”medvetande-position”, till vilken den av
ΔØ beskrivna balansen refererar.
Allt, inkl modellen ifråga, skall dock i slutänden visa sig vara en av
MR genererad illusion.
Konceptet beskriver hur
BALANS erhålls på komplex fältnivå genom växelverkan,
VXV, via
Ư,
refererande till dessa individuella förankringar. Balansen refererar till
OLIKA av
MP beroende strukturtyper, beskrivna som koncentrationer/densiteter av
G inom växelverkan.
DRP beskrivs som en
REFERENSNEUTRAL normerad ömsesidig
VÄXELVERKAN, medan
FÖRNIMMELSEN, till skillnad från den balanserade växelverkan är,
REFERENSBEROENDE.
∆Ø är således en följd av tillämpning av olika referenser, eller om man så föredrar, referensdifferens.
Förenklat kan hävdas att begreppet ”rum-tid” därigenom ”länkar samman” de olika referensperspektiven.
De strukturella polarisations-förskjutningar i
G som blir följden av individuella maskeringar/förankringar pga maskeringsprincipen, MP, medför att den strukturella balanspunkten ej längre är en punkt, utan får den komplexa ”sfäriska” karaktär som kännetecknar och symboliserar balanskriteriet
Ư.
Balanskriteriet
∆Ø har karaktär av
dubbelnatur, och skrivs därför som
2Ư.
2∆Ø symboliserar således två olika skepnader/strukturer för att därigenom sammantaget vara i balans inom växelverkan.
ΔØ anknyter till de elektromagnetiska fälten inkl de s k fundamentala konstanterna,
εo och
μo.
Dessa konstanter kan betraktas som de yttersta ”utposterna”, mot det för oss okända.
Konceptet har kompletterats, med en kortfattad matematisk beskrivning, som redogör för hur
∆Ø:s strukturella relationer fungerar, som gränssnitt mot universum, alltså en typ av
strukturell balansanpassning mellan atom och omgivande universum.
Balanskriteriet
ΔØ, är av fundamental betydelse för konceptet, och härledningen av begreppet
RUM-TID.
Av den orsaken beskrivs kortfattat principen för hur växelverkan,
VXV, inkl
2∆Ø innefattar en typ av ”
FUNKTIONSOMKOPPLING” mellan ”sfärisk” och ”hyperbolisk” struktur, i grundtillståndet,
G.
ΔØ baseras således på relativt varandra förskjutna
TRIGONOMETRISKA och
HYPERBOLISKA funktioner.
ΔØ beskrives som funktion av relativt varandra balanserande
SFÄRISK och
HYPERBOLISK struktur.
Den strukturella
DIFFERENSEN kan betraktas som atomens anpassning till/gentemot universum, och vice versa.
Hyperblerna kan då relativt atomen liknas vid mot omgivande universum ”roterande” och balanserande strukturer.
Den hyperboliska strukturen fungerar m a o som den sfäriska/trigonometriska ”atomens”
gränssnittet gentemot universum.
VXV, så som den beskrivs i denna introduktion till konceptet, inkluderar således trigonometriska och hyperboliska funktioner,
samt sambanden dem emellan.
VXV är
ÖMSESIDIG, och förankrad via
MP i skilda referenser.
Växelverkan mellan atomer kan betraktas som en ”interferens-effekt” mellan resp atomers gränssnitt.
Den s k Euler-tabellen utgör ett av flera tänkbara exempel på detta.
Genom hyperbelns båda brännpunkterna går en linje, transversalaxeln, som hyperbeln är symmetrisk kring.
Mitt på transversalaxeln är hyperbelns
centrum beläget.
Det är detta centrum och sfärens
origo som de strukturella förskjutningarna/sidställningarna refererar till.
Begreppet
RUM, eller kanske här bättre,
AVSTÅND, är en konsekvens av dessa strukturella förskjutningar.
FÖRNIMMELSEN kan p g a
MP och förskjutningen, på fältnivå betraktas som en ”rotations-skugga/spegling”.
Begreppet
RUM är enligt konceptet en funktion av detta.
Balanskriteriets,
2ΔØ, två huvud-skepnader/strukturer har således karaktär av
SFÄR och
HYPERBEL.
• SFÄREN balanseras (i rummet), av RELATIVT sfären negativ HYPERBEL.
• HYPERBELN utgör sfärens balanserande motsvarighet, i annan strukturform.
• RUM-TID är funktion av FUNKTIONS-DIFFERENS mellan SFÄR och HYPERBEL. Sammanfattat redogör konceptet via
2ΔØ för det principiella ursprunget till atomära begrepp som,
• RUM & TID
• GRAVITATION
• RELATIVITET
• LJUSETS KONSTANTA HASTIGHET, c
• RELATIONEN, MEDVETANDE – UNIVERSUMUtifrån här redovisade principer skiljer konceptet på medvetandets
ATOMÄRA, ”förskjutna”, struktur,
och
UNIVERSELL, ”balanserad”, struktur.
-.-I den ursprungliga texten, samt mot ovan beskriven bakgrund tillämpas i konceptet och följande definitioner.
Universums BALANSERADE överordnade perspektiv benämns det,
•
UNIVERSELLA PERSPEKTIVET, UP.
Medvetandets transformerade förnimmelse, benämns för det,
•
ATOMÄRA PERSPEKTIVET, AP.
UP är i balans, vilket innebär NORMERAD STRUKTUR ( = LIKA SKALFAKTORER).
UP kännetecknas av att växelverkan sker via normerade strukturer.
UP refererar till minst DUBBLA REFERENSER.
AP är i obalans, vilket innebär EJ NORMERAD STRUKTUR ( = OLIKA SKALFAKTORER).
AP kännetecknas av att FÖRNIMMELSE sker p g a obalans.
AP refererar till EGENREFERENSEN.
NORMERAT: Den G-värde-densitet som ingår i universell växelverkan.
FENOMEN: Differens/relation mellan NORMERAD och EJ NORMERAD ”G-densitet”.
FÖRNIMMELSE: f(ej normerad ”G-densitet”), beroende av valda definitioner.
Konceptet beskriver med hjälp av ovan redovisade begrepp och principer hur ALLT inkl
RUM-TID, kan härledas från avvikelser (överskott och underskott) i grundtillståndet, G.
Ur vårt atomära perspektiv, sker detta via MR, MP, DRP, och av dessa beroende växelverkan,
VXV, i G, inkl STRUKTURELL TRANSFORMERING i atomär skepnad i form av 2∆Ø. I efterföljande text ges en enklare matematisk förankring/härledning av
2Ư.
-.-STRUKTURANPASSNING, 2∆Ø - UNIVERSUMFör att underlätta beskrivningen av den principiella bakgrunden till konceptet, behöver några viktiga
matematiska samband uppmärksammas och begrundas. Det är med avstamp i/från dessa samband
bakgrunden sammanfattat förklaras till vår verklighet, och hur
VXV inkl balanskriteriet
2Ư innefattar
”FUNKTIONSOMKOPPLING” mellan ”sfärisk” och ”hyperbolisk” struktur, resulterande i att de hyperboliska strukturerna balanserar de sfäriska/trigonometriska ”atomerna” gentemot universum. Fenomenet
TID liksom fälthastigheten
c härrör t ex från differensen mellan de skilda strukturer
2Ư symboliserar.
Ovan nämns att den andra/balanserande sfären i
2∆Ø är av annan, från verkligheten avvikande, struktur, det är det uttrycket/sambandet vi här söker. Detta åstadkommes genom att multiplicera de atomära trigonometriska uttryck, som används för att beskriva vår verklighet, med komplexa enheten
i (i tidigare text även benämnd
j) erhålls ett nytt inom aktuell växelverkan, balanserande uttryck.
För att förstå tanken bakom
i, antags att vår förnimbara verklighet beskrivs som funktion av talet
+1,
samt att rummet kan beskrivas utifrån en referenspunkt med hjälp av enhetscirkeln, x^2 + y^2 = +1 I förlängningen av detta resonemang finner vi begreppet
EXISTENS, som då kan likställas med ”
+1”.
Det konceptet bl a handlar om är vad som i dold/imaginär form
BALANSERAR vår förnimbara reella
VERKLIGHET, och som då kan beskrivs som funktion av talet
−1. Balans innebär här att summan av +1 och −1 =
0Därutöver är vi intresserade av hur balansen i vår förnimbara verklighet förhåller sig till omgivande universum.
För att förklara detta bör innebörden av talet
−1 först begrundas.
Vi tänker oss här en balanserande struktur, som representeras av en negativ ”yta”,
−1.
För att de balanserande egenskaperna skall kunna beskrivas behöver vi utvärdera några ”detaljer” hos den negativa/dolda ytan, och det uppnås genom att beräkna ”ytans” sidor m a o roten ur
−1, som skrivs
√−1.
Den i sammanhanget viktiga imaginära enheten,
i, definieras som,
i = ±√−1 Medelvärdet av den reella verkligheten,
+1, och den balanserande strukturen
"−1" blir då √+1∙−1 =
±iDen imaginära enheten,
i, förekommer således i två skepnader,
+ respektive
−.
Innebörden av detta blir att
i antyder att den dolda ”imaginära ytan", som balanserar den förnimbara verkligheten, har
komplexa egenskaper som vi saknar mänsklig förmåga att direkt förnimma.
TRIGONOMETRISKA funktioner definieras reellt via enhetscirkel, x^2 + y^2 = 1
Av Pythagoras sats följer att enhetscirkeln kan beskrivas i koordinater varvid, x^2 + y^2 = 1,
som i/vid polära koordinater blir den s k trigonometriska ettan.
Enhetscirkeln är en cirkel med radie 1.
https://sv.wikipedia.org/wiki/EnhetscirkelFör kommande bruk utökas här resonemanget till att utöver det reella även omfatta det komplexa
med hjälp av Eulers formler,
e^+ix = cos x + i sin x som omformuleras som, sin x = (e^+ix − cos x) / i
e^−ix = cos x − i sin x som omformuleras som, cos x = (e^−ix + i sin x)
vilka vidare omformas via,
sin x = (e^+ix − cos x) / i =
(e+ix − e^−ix + i sin x) / i =
(e^+ix − e^−ix − sin x) / i =
sin x + sin x = (e^ix − e^−ix) / i =
2 sin x = (e^ix − e^−ix) / i =
sin x = (e^ix − e^−ix) /2i
och på liknande sätt för
cos x = (e^−ix + i sin x) =
e^−ix + i(e^+ix − cos x) / i =
e^−ix + (e^+ix − cos x) =
2 cos x = (e^ix + e^−ix) =
cos x = (e^ix + e^−ix) /2
Trigonometriskt gäller således,
sin x = (e^ix − e^−ix) /2i = i sin x = (e^ix − e^−ix) /2
cos x = (e^ix + e^−ix) /2
HYPERBOLISKA funktioner definieras med hjälp av enhetshyperbel, x² - y² = 1
Kopplingen mellan hyperbler och de hyperboliska funktionerna framgår av,
https://sv.wikipedia.org/wiki/Hyperbolisk_funktion Inom den analytiska geometrin placerar man i regel hyperbeln så att medelpunkten sammanfaller
med origo och transversalaxeln med x-axeln. Hyperbelns ekvation blir då,
x^2 / a^2 − y^2 / b^2 = +1
Till varje hyperbel hör en konjugathyperbel, som har hyperbels konjugataxel som transversalaxel
och dess transversalaxel som konjugataxel. Dess ekvation är, x^2 / a^2 − y^2 / b^2 = −1
Produkten av ett binom med dess konjugat blir enligt konjugatregeln differensen mellan två kvadrater.
Ett tals konjugat används bland annat vid division av komplexa tal genom att förlänga bråket med
nämnarens konjugat för att få ett reellt tal i nämnaren.
De hyperboliska funktionerna är besläktade med de trigonometriska funktionerna, och kan här betraktas
som utvidgningar till det komplexa talplanet av atomära trigonometriska funktioner.
De har därigenom
förutsättningar att beskriva de komplexa egenskaper/samband som kännetecknar de
komplexa, egenskaper vi här söker.
Högra delen av hyperbeln har koordinaterna
cosh a,
sinh a, där a är dubbla rödmarkerade arean.
Koordinaterna
cosh a och
sinh a, refererar således inte till cirkeln utan till hyperbeln.
Vid jämförelse med Eulers formler, framgår att enligt definitionerna av [b]cosh och
cos är skillnaden
att vinkeln är multiplicerad med den komplexa enheten
i. [/b] Motsvarande gäller för
sin och
sinhNotera att det är
VINKELN (≈ ”ROT-tänjning”) som multipliceras med komplexa enheten
i .
Till följd av multipliceringen med
i saknar de hyperboliska funktionerna reella perioder.
Av samma skäl har
sinh x och
cosh x den imaginära perioden
2πi.
Symbolen
a erhåller därigenom atomärt karaktären av den atomära cirkulära strukturens (
Ø) balanserande dolda/maskerade imaginära komplement. Maskeringen får via ”hyperbel-karaktäristiken” m a o till konsekvens en imaginär spegling med i förlängningen ”separerande egenskaper”.
Principiellt kan detta beskrivas som att ”separeringen” är funktion av derivator vars förankring är individuellt och selektivt bestämda av maskeringen. Detta utgör en viktig komponent i den basala bakgrunden till Euler-tabellen i konceptet, och de atomära begreppen
RUM och
TID.
TRIGONOMETRISKA - HYPERBOLISKA ömsesidiga
VXV-samband
Växelverkan mellan atomer kan betraktas som en ”interferens-effekt” mellan resp atomers gränssnitt. Detta kan då beskrivas som att när verklighetens trigonometriska uttryck multipliceras med komplexa enheten i erhålls ett nytt hyperboliskt balanserande uttryck, individuellt förankrat, ingående i det via
VXV observerade. Växelverkan fungerar därigenom som ömsesidig strukturomvandlare, beroende av
MP.
VXV inkluderar således trigonometriska och hyperboliska funktioner, och sambanden dem emellan. Principen för detta kan då t ex beskrivas enligt följande.
Vår, som observatör, förnimbara reella verklighet beskrivs, ur observatörens position och perspektiv, trigonometriskt med hjälp av rummets koordinater, refererar till en reell referens punkt.
Denna punkt övergår i konceptet till sfärisk komplex form inom växelverkan,
VXV, och beskrivs därvid som balanskriteriet,
Ư.
För att beskriva övergången från det reella trigonometriska, till det komplexa
∆Ø, använder sig konceptet Eulers formler, för att utöka resonemanget till att utöver det reella även omfatta det komplexa,
e^+ix = cos x + i sin x som omformuleras till, sin x = (e^+ix − cos x) / i
e^−ix = cos x − i sin x som omformuleras till, cos x = (e^−ix + i sin x)
sin x = (e^+ix − cos x) / i = sin x = (e^+ix − (e^−ix + i sin x)) / i = (e^+ix − e^−ix − i sin x)) / i =
(e^+ix − e^−ix) / i − sin x = = (e^+ix − e^−ix) / i − sin x = 2 sin x (e^+ix − e^−ix) / i = sin x (e^ix − e^−ix) /2i
Ovanstående innebär att, sin x = (e^ix − e^−ix) /2i multiplicerat med
i, antar hyperbolisk form enligt,
sinh (ix) = (e^+iix − e^−iix) /2ii = (e^−x – e^+x ) /−2 = −(e^−x – e^+x )/2 = (e^+x − e^−x ) /2 =
sinh (ix) = (e^+x − e^−x ) /2
”udda” = ”Rotation” (inv runt origo)vilket innebär att i sin x = (e^+ix − e^−ix) /2 hyperb. motsvaras av sinh (ix) = (e^+x − e^−x ) /2
vilket ger
i sin (x) = sinh (ix) Samt på motsvarande sätt, cos x = (e^+ix + e^−ix) /2 multiplicerat med
i, antar hyperbolisk form enligt,
cosh (ix) = (e^+iix + e^−iix) /2 = (e^−x + e^+x) /2 =
cosh (ix) = (e^+x + e^−x ) /2
“jämn” = ”Symmetrisk” (≈ ”ömsesidigt”)vilket innebär att cos x = (e^+ix + e^−ix) /2 hyperb. motsvaras av cosh (ix) = (e^+x + e^−x ) /2
vilket ger
cos (x) = cosh (ix)cosh (x) = cos (ix), cosh (ix) = cos (x)
sinh (x) = − i sin (ix), sinh (ix) = i sin (x)
Till följd av multipliceringen med
i saknar de hyperboliska funktionerna reella perioder.
Av samma skäl har sinh x och cosh x den imaginära perioden
2πi.
Vi omvandlar utifrån detta därefter Eulers trigonometriska formler till hyperboliska,
e^+ix = cos x + i sin x = cosh (ix) + sinh (ix)
e^−ix = cos x − i sin x = cosh (ix) − sinh (ix)
Produkten av Eulers trigonometriska formler är enligt ovan, e^+jx · e^–jx = cos^2 x + sin^2 x vilket kan skrivas,
[cosh (ix) + sinh (ix)] [cosh (ix) − sinh (ix)] = cosh^2 (ix) – sinh^2 (ix) hyperboliskt.
• Sätt x = cos och y = sin i cos^2 x + sin^2 x erhålls x^2 + y^2 = 1 = enhetscirkel
• Sätt x = cosh och y = sinh i cosh^2 (ix) – sinh^2 (ix) erhålls x^2 − y^2 = 1 = enhetshyperbel.
Detta utgör då Delta-konceptets redovisade basala matematiska bakgrunden till atomens
balanserande ”gränssnitt” relativt universum. Omsatt till tänjnings-fenomen i grundtillståndet,
G,
beskrivs detta i med hjälp av den s k Euler-tabellen.
Eulertabellen baseras på
DRP och
MP, och det är här inom vxv som
RUM-TID tar form.
Enkelt uttryckt ger vxv atomära begrepp via olika ”koncentrationer” (= olika skalfaktorer).
De olika skalfaktorerna kan, enligt konceptet, därigenom beskrivas som av skalfaktorer beroende
dubbelriktade tänjningsfenomen av ”roterande” karaktär.
Denna dubbel-rotation kan således beskrivas som funktion av vinkeländring,
φ.
De
TRIGONOMETRISKA och
HYPERBOLISKA funktionerna/strukturerna verifierar indirekt den i
konceptet använda/tillämpade modellen.
NÅGRA YTTERLIGARE KOMMENTARER • Vid kommunikation/växelverkan mellan t ex A och B, gäller detta resonemang ömsesidigt.
Både A och B förnimmer sig således existera i verkligheten som
+1, men har likväl imaginärt medelvärde.
Hur detta är möjligt är avhängigt av varuti växelverkan strukturellt består. Växelverkan innefattar
p g a
2∆Ø:s dubbla skepnader, både
TRIGONOMETRISKA (re) och
HYPERBOLISKA (im) samband.
Observera dock att detta gäller ömsesidigt ur både A:s och B:s perspektiv.
En konsekvens av detta är att A och B egentligen inte förnimmer varandra direkt, utan förnimmelsen
innefattar komplex (av
MP och
DRP beroende)
STRUKTUROMVANDLING.
De hyperboliska sambanden som balanserar verklighetens trigonometriska samband har då ej enbart
verkligheten som förankring utan ”speglar” i viss bemärkelse universum. Det förefaller därigenom som att
den komplexa vxv med dess skilda strukturer (trigonometriska OCH hyperboliska) som matematikens
imaginära tal har sin basala grund. Det ovan beskrivna medelvärdet ±i innefattar enligt konceptets tolkning
således de strukturella skillnader som kännetecknar växelverkan.
Konsekvensen av detta blir att det vi förnimmer mer är att betrakta som en ”vxv-balans-spegling” gentemot
Universum via ±i, än absolut sanning ur ett universellt överordnat perspektiv.
Filosofiskt bör det vara fascinerande att, på här beskrivet sätt, förklara i atomära termer hur vårt medvetande
inkl jaget, ej är att betrakta som autonomt, utan via den ”hyperboliska balansrelationen” ingår i, och samverkar
med, universum. Paradoxer som t ex ”oändlighet” får härigenom på köpet sin förklaring.
• För att balansera den första sfären ingående i
∆Ø används de hyperboliska funktioner som erhålls
vid multiplicering med den imaginära enheten i, och som då symboliseras av den andra ”negativa” sfären.
Detta förfarande refererar till den verklighet och dess storheter medvetandet och ”jaget” förespeglar oss .
Begreppet
RUM är m a o att betrakta som ”inbyggd” referens, för det förda balans-resonemanget.
Viktigt att notera är även att i hyperbelfunktionerna ingående cosh och sinh refererar till punkt (”origo”)
som här
EJ sammanfaller med cirkelns origo, utan
befinner sig på sfärens periferi, orienterad med
i.
Vår förnimbara verklighet och dess
RUM-TID balanseras således av en imaginär
BALANSERANDE ”struktur” som befinner sig
FÖRSKJUTEN/SIDSTÄLLD med fälthastigheten/ljushastigheten, c, relativt
vår reella ”struktur”. Begrepp som
GRAVITATION och
RELATIVITET får likaså sin förklaring som
funktion av aktuella strukturers förskjutning/sidställning relativt varandra.
• Hyperbeln erhålls här när vinkeln i cirkelns ”koordinater” multipliceras med komplexa enheten i.
Detta ger upphov till en typ av ”rotation” mellan cirkel och hyperbel, som beskrivs i ursprungstexten.
Cirkeln och hyperbeln antar härvid (p g a rotationen) skenbart ”sfärisk” form.
Begrundas detta inses att cirkeln och hyperbeln balanserar varandra.
Därav benämningen
BALANSKRITERIE.
Den ”förskjutna/roterande ”hyperbeln kan därigenom ses som en imaginär spegling av cirkeln/sfären.
Därav symbolen
2Ư.
Ur ett filosofiskt perspektiv bör noteras att
verkligheten nu balanserar gentemot något imaginärt.
• Den i konceptet beskrivna ömsesidiga
VÄXELVERKAN, är baserad på här beskrivna samband.
Ett exempel på detta, hämtat från ursprungstexten,
RELATIVITET, är följande,
Ur
ATOMÄRT perspektiv, refererande till en observatör, ger relativrörelse, V, upphov till följande från
relativitetsteorin välbekanta samband,
ΔVXV
”RE”: √(+C + V)(–C + V) / jC = √(–C^2 + V^2) / jC = jC√1– (V/C)^2 / jC =
±√1– (V/C)^2 ΔVXV
”IM”: √(+jC + V)(–jC + V) / C = √(+C^2 + V^2) / C = C√1+ (V/C)^2 / C =
±√1+ (V/C)^2 Notera här att uttrycken innefattar relationen till
imaginära MEDELVÄRDET mellan aktuella strukturformer !
Den speciella relativitetsteorin blir därigenom förhållandevis lätt att förstå.
Konceptet redogör även för hur Lorentz-transformationen,
LT, och Einsteins Speciella Relativitetsteori,
ESR, enbart utgår från det medvetandet förnimmer. Det, i kombination med avsaknad av definition av
fenomenet tid, medför enligt konceptet att
LT och
ESR ej är kompletta och då sannolikt feltolkas.
• För att balansera ∆-sfären i
G, i samtliga ”koordinat-riktningar”, krävs att även de hyperboliska
funktionerna täcker in samtliga riktningar, innebärande perspektiven
±c och
±jc.
Notera att medelvärdet av +c och –c är √+c ∙−c =
±jc , och motsvarande för +jc och –jc är √+jc ∙−jc =
±c.
Vid förändringar inom ramen för
RUM-TID får dessa följdverkningar för balanskomplexet i sin helhet,
som funktion av relationen till
±c och
±jc.
Förändringarna ifråga innebär m a o ändrade ömsesidiga balansförutsättningar, därav medelvärdena.
• En sammanfattande förenkling av konceptets syn på medvetandets mekanism är att medvetandet
är en atomär illusion genererad via våra sinnens egenstrukturers maskerande egenskaper, ”nyckelkod”,
i relation till universums grundtillstånd,
G. Sinnets egenstruktur sätter därigenom ”sin egen referens”.
Det av observatören via växelverkan observerade objektet är mot ovanstående bakgrund att likna vid
en effekt av hyperbolisk vxv-transformation, involverande olika ”funktionstyper”. Fälthastigheten
c kan
här betraktas som en vxv-transmissionseffekt med koppling till ”1” i hyperbelfiguren ovan.
• Frågeställningen om "
jaget" är att betrakta som en illusion (fri från våra atomära begrepp =
”perspektivgränsöverskridande”), alternativt verkligt (beskrivbart inom ramen för det förnimbara),
återstår att besvara. Vad man däremot kan hävda, är att konceptet, inte minst ur ett religiöst perspektiv,
erbjuder fascinerande tolkningsmöjligheter, långt bortom ateistens atomära argumentering.
I konceptet redovisade principer medför att våra sinnens interna atomstruktur utgör en del av universums
balanserade struktur. Som en konsekvens av att sinnets interna struktur ej kan ”förnimma” sin egen
struktur, introducerar den interna strukturen därigenom en strukturobalans i förhållande till sin egen
struktur. Enligt konceptet härrör vårt medvetande, inkl vårt ”jag” och fälten från denna strukturobalans.
Konceptet redogör för hur vår föreställningsvärld, inkl medvetandets
EXISTENS förnimmelse, hänför sig
till denna av oss ”atomer”, själva introducerade strukturobalans. Medvetandet är därigenom en typ av
självförvållad/självgenererad illusion/skenbild, men existerar likväl som en del av universum, ur sitt eget perspektiv.
• Följande figur är ett försök att, förenklat, sammanfattat beskriva balanskriteriets,
ΔØ, komplexa natur.
(har problem med att kopiera in Euler-tabellen och denna figur, så ber att få återkomma ang figurerna) / Illusionen
www.deltakonceptet.sePax vobiscum 
så jag uppehåller mig vid din fråga lite mer för att (som jag sa - jag ägnade tanke åt detta både implicit och explicit under en tid för många år sedan ... - jag lade ner det, inte (uppenbarligen 