klorofyll skrev:Vet ni alls varför vi lever? Därför att det finns hopp. Om det inte funnes hopp så skulle vi alla var stendöda. Av den enkla anledningen skall vi förlåta allt utan förbehåll. Om vi förlorade någonting när Jesus lämnade oss, så lever han.
Ja hoppet är viktigt för oss människor, eftersom det är en tro om något bättre. Saken är väl mer vad man hoppas på. Under en mycket lång period av mitt liv var mitt hopp kärlek. Kärlek till och för en man (och han mig så klart). Detta hopp infriade sig aldrig på det sättet jag hade hoppats. Att man hade kunnat prata om allt, varit helt öppna mot varandra utan rädslor att inte bli accepterad som man är eller bli förlöjligad eller utnyttjad genom denna öppenhet, att man hade kunnat dela allt med den andre.
De män jag träffade hade "ditt och mitt", var generellt sätt slutna och rädda att visa sig som de är och ville därmed inte alls prata om allt - framförallt inte det de sysslade med i det fördolda. Vilket visade sig vara mycket. De lovade runt och höll tunt, ljög mycket och var i både smått och stort inte pålitliga eller ärliga.
Vem kan vara med sådana? Ja, bara de som är likadana.
Jag har inte den grunden, vill inte vara där, känner inget släktskap med detta, har ingen igenkänning i detta, vill inte dela ens samma tak med detta.
Min far var inte sådan.
Man kan inte söka av hela världen för att finna någon som passar en själv - för det är ju också yttre faktorer som spelar en roll. Vi är fysiska varelser som har en yttre kropp som visar oss - inte allt det som är i det yttre finns alltid också i det inre. Många är bara yta. En vacker yta utan innehåll. Att umgås med en yta är inte något som man kan göra i längden om man inte själv är detta.
Så det är många faktorer som måste passa samman.
Detta hopp infriades inte därmed - för männen saknade det jag letade efter även om de menade att jag hade det de letade efter. Det måste ju fungera från båda håll - en kvinna är mer än en trofé man släpar hem och ställer på hyllan hemma för att visa upp.
Detta hopp jag hade --- var inte ett hopp som kunde infrias.
Så - när Gud kom. Insåg jag i Hans närhet att Han däremot erbjöd mig det jag hade längtat efter hela livet (det min far visat mig): total tillförlitlighet, total öppenhet och jag kunde ge mig helt utan att vara rädd att bli utnyttjad, skrattar åt, "såld" i mina förtroenden, var helt totalt sanningsenlig i allt, och jag som individ med mina många brister och fel blev helt accepterad och med kärleksfull hand visad hur jag skulle kunna bli bättre och få bort sådant som jag inte ens själv tyckte om i mig av kärlekslöshet och egocentrism samt känsla av makt över någon som visar kärlek.
Detta är med andra ord hopp som KAN infrias.
Så - för mig är det väl fråga om VAD man hoppas på. --- har hoppet om att det finns goda män kvar helt försvunnit? Nej, jag vet det finns - men att det skulle göra det för
mig, är något som jag betraktar mycket rationellt och har inga höga hopp om. För mig är kraven normala - men i den tid vi lever i är de skyhöga och ouppnåeliga.
Jag berättar detta för dig här - eftersom jag har förstått att du har någon olycklig kärlekshistoria. Att hoppas på sådant är en sak - men hur realistiskt och faktibelt detta är i jämförelse med Gud - är en helt annan. Pilatus säger att jag är analytisk och rationell i allt utom Gud. För mig är Gud just rationell och det krävs inte mycket analys för att se att ovanstående är rationellt. Den person som söker äkta relationer baserade på äkthet, sanning, ärlighet, öppenhet, mod, värme, närhet - kan inte söka sig till dagens människor eftersom det inte finns något sådant där. Det som finns där är annat. En hunger som är omättlig oftast, intressen som riktar sig mot annat än andra, önskan om mer och mer och mer och mer av det som ska tillfredsställa individen, brist på principfasthet mm. Att ha en pessimistisk människosyn i detta land och hela världen, är rationellt och verklighetsförankrat.
En värld där alla vill ha, men få vill ge (gratis), där människan betraktas som ett verktyg för en själv, en vara ett objekt för konsumtion och där bästa föredatum innebär att den slängs bort och en ny fräsch av sista modell köps in. Allt går att köpa för pengar... allt utom kärlek - men vem vill ha det när man kan ha sex hela tiden med alla?
Det är en djup tragik och hoppet ställs på det kortsiktiga, direkt behovstillfredsällelse och ingen vill jobba för något de inte direkt kan få - man skriker efter sina egna rättigheter som till och med ska ges för att döda den som man inte vill ta hand om för man vill tänka på sig själv.
Det är som inspelningen som den unge mannen gjorde med sin flickvän som inte kunde få ihop 12 bitar eller 8 bitar pizza - han lade ut hennes total oförmåga och skrattade samtidigt och har förmodligen sex med henne som ett tecken på att han tycker om henne. Hon skulle förmodligen döda hans barn om de blev med ett. Är detta kärlek?
Det är den värld vi lever i.
Ska man ha hopp om den?
