Hur har du det med Gud?

[PopJimmy]

Jag skulle inte säga att det finns en tanke bakom allt, snarare en intention, eller snarare att allt är intention och gud är allt.

[* KYREUS *]

Kanske borde jag precisera min syn på skillnaden mellan egenaktivitet och kommunikation med andra/annat.

1. Egenaktiviter som reflektion, intellektuell analys, själens stilla vila mm
är väsentliga och nödvändiga för människan.

a/men vem är då - AKTÖR?

b/ och vad är FÖREMÅLET för den egna aktiviteten?

Vanligen är det endast man själv, och föremålet för handlingen/analysen/reflektionen är den egna erfarenhetsgrunden, ens egna självupplevda ´kosmos ´. Det som då händer är primärt en syntes av existentiell erfarenhet - inte en kreativ utvidgning med tex ontologisk eller teologisk ny-symbios. Man värmer så att säga rätten i mikron.

2. Vid kommunition som tex bön, riktar sig människan vanligen utåt.

a/aktörer är man själv + den kraft till vilken man riktar kommunika-
tionen - som exempel GUD.

b/ Föremålet för den egna aktiviteten är inte att så att säga - SJÄLV -
fylla det tomma glaset med den nya livets vatten, utan att i stället
hålla fram glaset i ödmjukhet och glädjas åt livgivande dryck
- om så än några droppar från det kraftkälla till vilken man
vänt sig.


/Fortsättning följer................../


*KADMOZ

[Viola]

Kanske borde jag precisera min syn på skillnaden mellan egenaktivitet och kommunikation med andra/annat.

1. Egenaktiviter som reflektion, intellektuell analys, själens stilla vila mm
är väsentliga och nödvändiga för människan.

a/men vem är då - AKTÖR?

b/ och vad är FÖREMÅLET för den egna aktiviteten?

Vanligen är det endast man själv, och föremålet för handlingen/analysen/reflektionen är den egna erfarenhetsgrunden, ens egna självupplevda ´kosmos ´. Det som då händer är primärt en syntes av existentiell erfarenhet - inte en kreativ utvidgning med tex ontologisk eller teologisk ny-symbios. Man värmer så att säga rätten i mikron.

"Ontologisk och teologisk nysymbios" ??? Är man en reflekterande människa men inte troende så blir det självklart ingen teologisk utvidgning men väl kan det bli utvidgning i tankar om livet och livets essens, förutsättningar och möjligheter
I den egna reflektionen samtalet med sig själv så vänder man sig medvetet mot sig själv och uttrycker sig språkligt därefter.
Det som händer är syntes av den egna upplevda erfarenheten och lärdomen med de av en själv formulerade tankarna, där man jämför och drar slutsater och formulerar nya tankar utifrån den grunden - så visst kan kreativiteten och utvidgningen finnas där.
Man kan uppleva någon form av respons, ett resultat av aktiviteten, nyformulerade tankar - känslomässiga reaktioner.

Om inte kreativiteten fanns där skulle det inte finnas vetenskapsmän som kommer på nya sanningar, det skulle inte finnas konstnärer som inte ser sin konst som religionsutövning.

Du nämner denna aktivitet som något nödvändigt och bra samtidigt som jag undrar över vilken värdering du lägger i det när du talar om att värma rätten i mikron... gammal skåpmat sa man kanske förr...

2. Vid kommunition som tex bön, riktar sig människan vanligen utåt.

a/aktörer är man själv + den kraft till vilken man riktar kommunika-
tionen - som exempel GUD.

b/ Föremålet för den egna aktiviteten är inte att så att säga - SJÄLV -
fylla det tomma glaset med den nya livets vatten, utan att i stället
hålla fram glaset i ödmjukhet och glädjas åt livgivande dryck
- om så än några droppar från det kraftkälla till vilken man
vänt sig.


*KADMOZ

Vid kommunikation riktar man sig till någon annan människa.
Det finns en mottagare.
Man kan jämföra varandras erfarenheter och slutsatser - man kan dela med sig av kunskaper och vi hjälper varandra i bästa fall att vidga våra vyer. Man får respons utifrån i form av språkliga uttryck eller känslomässiga, kroppsliga uttryck eller att någon överlämnar något till en.

Vid meditation eller bön kan man tänka sig att man riktar sig till någon annan och det språkliga uttrycket blir därefter.
Man tror att det finns en mottagare.

Bönen kanske leder till att man analyserar för att formulera ett problem eller man uttrycker känslor. Man använder också här sin erfarenhet och kunskap och gör jämförelser.
Den utvidgning som eventuellt blir handlar om tankar och känslor man själv får med anledning av det man formulerar.
Den respons man får finner man inom sig själv men man tror att
någon utifrån har ingett dessa tankar och känslor eller man
tolkar händelser eller uttryck och handlingar från andra människor som ett resultat av bönen.

Det kreativa och nytänkandet kan finnas där om personen inte är alltför låst i vissa dogmer men det kan också vara så att
trosdogmerna hindrar från nytänkande så att denna "kommunikation" i mycket större utsträckning utgör
gammal skåpmat än en person som reflekterar utan att tänka sig att man riktar den reflektionen till någon gud eller liknande.


I mer sällsynta fall upplever en troende respons i form av ljud- eller synfenomen utifrån. Det man upplever upplever man i enlighet med den kultur man finns i, den religion man har fått undervisning i - det går inte utanför ens egen kunskapsvärld och tillför alltså inget som är nytt och okänt.

Vad som är skillnaden mellan bön och egen reflektion är alltså
det språkliga uttrycket och tron på att någon utanför en själv uppfattar och ger respons.
Men resultatet av bön och egen reflektion har i princip samma karaktär även om vi tolkar det olika.
Det är så jag ser det utifrån att försöka iaktta verkligheten
utan alltför mycket teoretiserande.

[Kiifen]

Jag måste säga att jag inte vill berätt något alls om hur jag har det med Gud. Jag tycker att det är en alldeles för personlig sak för att genomgå den slags reduktionism som alltid händer när man ska konkretisera, formulera och presentera. Att det sedan dessutom ska behöva utstå eventuell kritik och missförstånd gör bara att jag instinktivt värjer mig mot detta förslag till ämne.

Så, varför kommer jag då hit och uttalar mig om jag inte vill besvara frågan? Jo för att jag vill visa att bara för att man inte håller med om en fråga, så behöver man inte vara tyst. Det finns allt för många människor som bara säger att "Om du inte tycker om det så kan du ju dra härifrån" vilket egentligen bara betyder "ifall du inte håller med så kan du lika gärna vara tyst" för vart ska jag gå med mina åsikter? Varför skulle detta vara en sämre åsikt än någon annan egentligen?

Jag tycker också det är lite jobbigt att folk helt oreflekterande presenterar sina mest intima detaljer helt öppet utan att ifrågasätta sitt beteende. Man ska vara rädd om det intima tycker jag. Man ska inte visa det för allmänheten. Vissa saker är ämnade för främlingar, vissa saker enbart för de närmaste och mycket (det viktigaste) är ämnat enbart för en själv.

Detta är en fråga som jag tycker rör enbart individen och Gud, inte ett gäng amatörfilosofer på internet.

[* KYREUS *]

Jag förstår dina invändningar och det ligger mycket i vad du säger.

Bästa hälsningar, CHRISTER KYREUS (präst)

[meanman]

Jag måste säga att jag inte vill berätt något alls om hur jag har det med Gud. Jag tycker att det är en alldeles för personlig sak för att genomgå den slags reduktionism som alltid händer när man ska konkretisera, formulera och presentera. Att det sedan dessutom ska behöva utstå eventuell kritik och missförstånd gör bara att jag instinktivt värjer mig mot detta förslag till ämne.

Ja tack, så känner nog många. Och du behöver ju inte 'bikta' dig.
Jag är inte inriktad på kritik av Gudsupplevelsen, bara intresserad av hur man som troende till vardags har det med sin Gud.
Jag ser att det i din profil står: 'Jag gillar utmaningar'.
Det här är alltså ett undantag?
Jag får kanske bara svar från så stabilt troende att de känner det angeläget att berätta för andra hur det är att leva med sin Gud?

[meanman]

Jag skulle inte säga att det finns en tanke bakom allt, snarare en intention, eller snarare att allt är intention och gud är allt.

Tack Jimmy. Du är mystiker som vanligt, tror jag.
Typ Angelius Silesius och mäster Eckhardt.

"allt är tankar i Guds huvud"

eller Harry Martinsson i Aniara: ... goldondern en blåsa i Guds andes glas.

. storögd förundran
. intensiv samhörighet
. fatalistisk trygghet

??

[Kiifen]

meanman

Det har inte med att göra hur stabil jag är. Det rör helt enkelt inte dig eller nån annan, och jag är fri att tala om det också.

[meanman]

Jag lever inget böneliv längre men svarar utifrån vad jag upplevde och jag tror många troende känner igen sig i.
Om man ber och efter sin bön tänker tankar som man känner sig säker på uppfattar man det som "guds svar"
Man kan uppleva en sorts känsla av närvaro, en sorts
"förtätad stämning"....

.....Man vänder sig inte utanför sig själv man vänder sig in i sig själv, de inre önskningarna upplevs som en gestalt (?)

Vi har kanske något av samma uppväxt villkor. Det du nämner som "guds svar" kan ge en potentiellt troende ett val. Som Kadmos säger kan man tillåta att Gud finns eller inte. Vid sådana tillfällen kan man bli frälst/fångad eller fri/förtappad. Utgången av sådana situationer bestämmer vilket, och hur det beskrivs.

Jag lutar åt att benämna hurdant man 'vänder sig' som att man vänder sig ini/uti tillvaron i samtal med Gud. Utanför eller in i sig själv verkar inte täcka in beteendet.

[meanman]

För mig är GUD en "person". Det betyder att jag rent konkret kan känna tilltal när jag går på stranden. Det känns och "nästan hörs" som en god vän går vid min sida och talar. Ett ex: jag kan lägga ut en fråga om ett livsproblem vid strandpromenaden och nästan se svaret skrivet på Himlen. Konkret kan jag uppleva hur min plan vänds på och ..... att på andra sidan - GUDs svar - visar sig ha ett ännu mera meningsfullt mönster.

Det du säger i exemplet tror jag att vi som inte 'tillåter' en personlig Gud också har upplevt. Men i andra termer.

Det du inledningsvis säger är som jag uppfattar det mycket centralt i en personlig Gudstro. Och då du uttrycker det så 'naket mänskligt', utan teologisk/filosofisk klädnad, så har det ett allvar som gör att man stannar upp och frågar sig: Vad säger han egentligen?!
I vissa kulturer anses det som en gåva, i andra som psykotiskt, att man 'hör röster'.
Dock verkar det av tradition vara så att om 'rösterna' sägs vara religiöst betingade, och inte för allvarligt hindrar ett av samhället accepterat leverne, då är det inte någon psykisk störning.

Nu säger du 'nästan hörs'....
Men du säger rent ut att du känner närvaron av en 'person', av Gud.

Menar du tactilt, eller emotionellt?

[* KYREUS *]

GUDs-närvaron är starkt existentiell, starkt emotionell. Fast av en annan dimension. GUD kan nästa ta på mig, även om jag inte kan ta på - GUD.
Det är dock så oerhört tydligt; ett exempel -

Jag kan mycket tydligt höra mitt favoritradio-program,
även om jag varken kan se eller ta på
radio-vågorna.

*KADMOZ

[Viola]

Jag lutar åt att benämna hurdant man 'vänder sig' som att man vänder sig ini/uti tillvaron i samtal med Gud. Utanför eller in i sig själv verkar inte täcka in beteendet.

Kan du förklara det där?

[Rafael]

För mig är "Gud" allt det som jag förvisso har lust att, men inte "kan" - förklara. Typ det mina luftslott vilar på (det finns till slut den punkt där rationalitet mest biter sig själv i svansen, och varför skulle rationalitet vara vägen till Gud?).

Föredrar personligen en "Einsteinsk" mystifikation av livet, och kallar mig därför inte det ena eller andra. Men kanske har t.ex. Judendomen eller Islam rätt; för mig är det bara lika troligt som att Mästaren är en liten pojke som sitter och lägger ett pussel, att det är han som ligger bakom allt...

[meanman]

Jag lutar åt att benämna hurdant man 'vänder sig' som att man vänder sig ini/uti tillvaron i samtal med Gud. Utanför eller in i sig själv verkar inte täcka in beteendet.

Kan du förklara det där?

Jag syftade på att människan i dessa situationer uppenbart trotsar gränserna för språkets(tankens) uttrycksmöjlighet.

[meanman]

För mig är "Gud" allt det som jag förvisso har lust att, men inte "kan" - förklara.

Ja den åskådningen känner jag igen som att man bygger en mur kring ett fiktivt frågetecken.

alltså:

Gud är summan av allt vad människan
ej förmår
och ej förstår