531bts skrev:Esther: det finns ingen anledning att betrakta misstag som ngt sedelärande. Det är romantik. Ödmjukar du dig inte inför en stjärnhimmel eller den ändamålsenliga o vackra ordningen i skapelsen är det futilt att förvänta sig insikt o ödmjukhet som ett resultat av människans klanterier. Det uppstår bara fler, så länge hon inte tar de filosofiska frågorna på största allvar. Det går inte att ha förhållande i en negation.
Jag tror helt enkelt - både av egen erfarenhet, genom att ha läst mycket och varit mycket observant i livet (introverta brukar vara det) - att vi alla är olika. Vissa lär sig genom att läsa, andra genom att göra saker eller bli utsatta för saker.
En del lär sig inte ödmjukhet förrän de blir förödmjukande --- först då kan de erkänna och inse. Men vissa gör inte det ens då.
Jag tänker på de män som hängdes efter Nürnberg rättegången - vissa bad om förlåtelse, andra fortsatte tro och andra tog livet av sig innan för de ville inte ha förödmjukelsen att bli straffade och publikt behöva erkänna sig besegrade och straffade för sina många brott.
Tyskarna i stort blev publikt förödmjukade och känner skam än - det gjorde man med kvinnor som (i bla Frankrike) haft relationer med tyska soldater när man rakade deras huvuden och de fick symbolisera alla de som tigit och tittat åt ett annat håll.
De kristna som stått upp och försvarat människovärdet - som idag - blivit avrättade och mördade tillsammans med judarna (bland annat 2000 katolska präster och många många fler andra) de glömdes alla bort.
Detta vidriga när det blir lagligt, när det blir publikt gods och det vidriga blir norm i länder - då förvandlas människor till monster och sedan när den psykosen är över --- kan åtminstone några av dem känna skam. Dock inte alla. Dessa som aldrig känner skam går inte att rädda med varken filosofi eller med publik förnedring och hängning. De är immuna mot sådant.
