Vad tänker du på?

[xion]

---

[xion]

---

[Anne]

Kanske det, xion. Jag vet inte om kultur är ett tillräckligt substitut för natur. Havet finns ju nära här iallafall. Jag upplever det som ganska meditativt att strosa längs stranden. Mysigt att du planterar lite Bra om man tar tillvara på sina möjligheter.

[hakkapeliitta]

Ibland kan jag vara sugen på LSD. Mest på grund av min hybrisfria barndom. Inga föräldrar i svennegrannskapet som tyckte att barn skulle leva fantastiska liv, göra något med sitt liv, få upplevelser. Man skulle överleva med hygglig bekvämlighet. Hade man pengar åkte man all inclusive till Gran Canaria. Eller köpte en ny BMW. Marinerad i det i 20 år är det svårt att göra de här fantastiska sakerna i stort sett alla vännerna med åtminstone skaplig välbärgade akademiker som föräldrar tar som fullkomligt självklara. De behöver ingen LSD, de förser sig med upplevelser själva. Ibland som yrke. Det är den största klassmarkören. Ett intressant liv.

En del vill ha rutiner trygghet och förutsägbarhet, andra vill ha drag under galoscherna.
Huvudsaken är att man trivs.

Drag under galoscherna låter bra. Är själv rastlös och söker ständigt nya utmaningar. Utmaning är livets elixir. Vetgirighet även, finns inget bättre än att lära sej nya saker. Kan vara lite tärande ibland.

[Esther]

Ibland kan jag vara sugen på LSD. Mest på grund av min hybrisfria barndom. Inga föräldrar i svennegrannskapet som tyckte att barn skulle leva fantastiska liv, göra något med sitt liv, få upplevelser. Man skulle överleva med hygglig bekvämlighet. Hade man pengar åkte man all inclusive till Gran Canaria. Eller köpte en ny BMW. Marinerad i det i 20 år är det svårt att göra de här fantastiska sakerna i stort sett alla vännerna med åtminstone skaplig välbärgade akademiker som föräldrar tar som fullkomligt självklara. De behöver ingen LSD, de förser sig med upplevelser själva. Ibland som yrke. Det är den största klassmarkören. Ett intressant liv.

En del vill ha rutiner trygghet och förutsägbarhet, andra vill ha drag under galoscherna.
Huvudsaken är att man trivs.

Drag under galoscherna låter bra. Är själv rastlös och söker ständigt nya utmaningar. Utmaning är livets elixir. Vetgirighet även, finns inget bättre än att lära sej nya saker. Kan vara lite tärande ibland.

Såg en reality igår, där män som vill vara med och se om de har "rätt grejer" för att få vara med i elitförband fick svettas och springa och hoppa från dammar och klättra raviner och aldrig sova.
Kanske något för dig och Anders?!?
Ni skulle säkert få era fiskar varma där.

[klorofyll]

finns inget bättre än att lära sej nya saker. Kan vara lite tärande ibland.

Mina hjältar är intelligenta, som mår dåligt - de är inte normen, såg just en sådan där idol.. Han så helt undernärd ut, han såg ut att sakna allt hopp. Jag känner honom inte, men jag hoppas att det går bra för honom.

[Algotezza]

Själaringning.

[Anne]

Mitt velande och min beslutsångest.

[Anders]

Ibland kan jag vara sugen på LSD. Mest på grund av min hybrisfria barndom. Inga föräldrar i svennegrannskapet som tyckte att barn skulle leva fantastiska liv, göra något med sitt liv, få upplevelser. Man skulle överleva med hygglig bekvämlighet. Hade man pengar åkte man all inclusive till Gran Canaria. Eller köpte en ny BMW. Marinerad i det i 20 år är det svårt att göra de här fantastiska sakerna i stort sett alla vännerna med åtminstone skaplig välbärgade akademiker som föräldrar tar som fullkomligt självklara. De behöver ingen LSD, de förser sig med upplevelser själva. Ibland som yrke. Det är den största klassmarkören. Ett intressant liv.

En del vill ha rutiner trygghet och förutsägbarhet, andra vill ha drag under galoscherna.
Huvudsaken är att man trivs.

Det funkar inte så. Eller jo, inom ramen för var sin klass kan man väl variera sig lite grann. Men mycket få akademikerfödda tar ett jobb och accepterar tråkigt åttatillfem som liv. Man kan i tråkighet max acceptera lärare. I stort sett alla icke akademikerfödda tar jobb där tråkigheten är en självklar ingrediens och oftast åttatillfem. Om man får jobb. Åttatillåtta om man vill göra lite karriär. Men har ni någonsin hört någon sommarpratare som berättar om sin svennebakgrund?
Minns att jag lyssnade på den charmerande Lisa Ekdal för ett par år sen, eterisk, tjusig. Tänkte, snälla, kom från radhus, kom från radhus. Men nej, uppväxt på kollektiv av "alternativa" akademikerföräldrar. Mycket få undantag. Och det här går i stort sett igenom alla släkter jag känner. Eller vet någon en familj där ett av syskonen har blivit konstnär och någon annan jobbar som sjuksköterska, plattsättare, programmerare modell Ericsson eller mellanchef? Och då pratar jag inte 5 år efter plugget/examen utan 20 år in på karriären. Det man jobbar med.

[Anders]

Ibland kan jag vara sugen på LSD. Mest på grund av min hybrisfria barndom. Inga föräldrar i svennegrannskapet som tyckte att barn skulle leva fantastiska liv, göra något med sitt liv, få upplevelser. Man skulle överleva med hygglig bekvämlighet. Hade man pengar åkte man all inclusive till Gran Canaria. Eller köpte en ny BMW. Marinerad i det i 20 år är det svårt att göra de här fantastiska sakerna i stort sett alla vännerna med åtminstone skaplig välbärgade akademiker som föräldrar tar som fullkomligt självklara. De behöver ingen LSD, de förser sig med upplevelser själva. Ibland som yrke. Det är den största klassmarkören. Ett intressant liv.

Det där låter inge bra Anders.
Ärligt - tycker det jag läser inte alls låter bra.
Använd musiken istället (som när du skrev om hur du spelade musik för att känna något du tyckte om och var vackert) eller gå i skogen eller åk och se vackra platser?! För mig som troende är detta behovet stillat av inre känslor eller inre upplevelser som inte söker upplevelser utan är stilla. Det man får av (religiösa människor som jag då ) tro är just inre stillhet (den är inte konstant i ett hela tiden för vi är människor och som sådana så - "rör sig" vårt inre i olika känsloyttringar) och ett slags ickebehov att yttre stimuli - eller att man behöver substanser.
Substanser är för mig farliga - all slags kemiska saker (även tabletter eller medicin) är jag enormt skeptisk emot och tar medicin i princip bara om jag skulle vara döende. Vilket jag inte är.
Ibland kanske också man kan söka där man tycker man tröttnat. --- efter många års samvaro och äktenskap kan man ibland kanske överraska sig att göra det man inte tänkte och återupptäcka sin partner?
Kan inte det vara troligare och trevligare och mindre farligt. Annars gå och bungyjumpa

Esther, jag gör det där. Spelar lite, tränar lite mer. Men det som tar min kraft och som gjort det sedan 1989 är mitt arbete. Förutom åtta månader för några år sen då jag var en av tusentals gamla tekniker/chefer som fick sparken från stort svenskt bolag. Visst, jag har en del talang för att skriva, jag är sjukt mycket mer beläst än de allra flesta som inte själva är i akademin. Men det är hobbies. Jag är marinerade i att det är på jobbet man jobbar. Och jag har nu i vuxen ålder upptäckt att jag inte är undantag utan regel. Chocken är då jag kom i kontakt med de något mer välsituerade familjerna, och då pratar jag inte särskilt rika, där INGEN knegar. Alla i min släkt har utan undantag knegat. Ingen har någonsin en onsdag klockan 14 under en jobbvecka suttit och fikat på en uteservering. Välkommen till de lägre klassernas värld.

[xion]

---

[Anders]

Och jag har nu i vuxen ålder upptäckt att jag inte är undantag utan regel. Chocken är då jag kom i kontakt med de något mer välsituerade familjerna, och då pratar jag inte särskilt rika, där INGEN knegar. Alla i min släkt har utan undantag knegat. Ingen har någonsin en onsdag klockan 14 under en jobbvecka suttit och fikat på en uteservering. Välkommen till de lägre klassernas värld.

Den är ej slav som ej känner sig som slav.
Jag är en vanlig "knegare"
En sommarmorgon när jag var på väg till "kneget" låg sjön spegelblank och inbjudande.
Jag ringde och sjukanmälde mig. Letade lite mask och tog min iordninggjorda matsäck och åkte ut på sjön och metade istället.
Samvetet då?
Man lever bara en gång. Eller som min dotter sa: Man måste väl i alsin dar få göra som man vill.

Kudos till dej. Ingen i min släkt har någonsin gjort det skulle jag vilja påstå. Slavmentalitet, exakt.

[Esther]

Ibland kan jag vara sugen på LSD. Mest på grund av min hybrisfria barndom. Inga föräldrar i svennegrannskapet som tyckte att barn skulle leva fantastiska liv, göra något med sitt liv, få upplevelser. Man skulle överleva med hygglig bekvämlighet. Hade man pengar åkte man all inclusive till Gran Canaria. Eller köpte en ny BMW. Marinerad i det i 20 år är det svårt att göra de här fantastiska sakerna i stort sett alla vännerna med åtminstone skaplig välbärgade akademiker som föräldrar tar som fullkomligt självklara. De behöver ingen LSD, de förser sig med upplevelser själva. Ibland som yrke. Det är den största klassmarkören. Ett intressant liv.

Det där låter inge bra Anders.
Ärligt - tycker det jag läser inte alls låter bra.
Använd musiken istället (som när du skrev om hur du spelade musik för att känna något du tyckte om och var vackert) eller gå i skogen eller åk och se vackra platser?! För mig som troende är detta behovet stillat av inre känslor eller inre upplevelser som inte söker upplevelser utan är stilla. Det man får av (religiösa människor som jag då ) tro är just inre stillhet (den är inte konstant i ett hela tiden för vi är människor och som sådana så - "rör sig" vårt inre i olika känsloyttringar) och ett slags ickebehov att yttre stimuli - eller att man behöver substanser.
Substanser är för mig farliga - all slags kemiska saker (även tabletter eller medicin) är jag enormt skeptisk emot och tar medicin i princip bara om jag skulle vara döende. Vilket jag inte är.
Ibland kanske också man kan söka där man tycker man tröttnat. --- efter många års samvaro och äktenskap kan man ibland kanske överraska sig att göra det man inte tänkte och återupptäcka sin partner?
Kan inte det vara troligare och trevligare och mindre farligt. Annars gå och bungyjumpa

Esther, jag gör det där. Spelar lite, tränar lite mer. Men det som tar min kraft och som gjort det sedan 1989 är mitt arbete. Förutom åtta månader för några år sen då jag var en av tusentals gamla tekniker/chefer som fick sparken från stort svenskt bolag. Visst, jag har en del talang för att skriva, jag är sjukt mycket mer beläst än de allra flesta som inte själva är i akademin. Men det är hobbies. Jag är marinerade i att det är på jobbet man jobbar. Och jag har nu i vuxen ålder upptäckt att jag inte är undantag utan regel. Chocken är då jag kom i kontakt med de något mer välsituerade familjerna, och då pratar jag inte särskilt rika, där INGEN knegar. Alla i min släkt har utan undantag knegat. Ingen har någonsin en onsdag klockan 14 under en jobbvecka suttit och fikat på en uteservering. Välkommen till de lägre klassernas värld.

Anders - ta hand om dig!
Det är fint att knega... - vad jag vill säga med det är att arbetet ofta bär upp en stor del av vem man är och vad kanske man till och med känner sig lycklig med och uppskattar. Det är inte bara kamraterna där, utan uppgifterna i sig. Man känner sig behövd och gör en skillnad. De som inte arbetar är inte lyckligare människor - ofta snarare tvärtom. Många som går i pension saknar jobbet - att känna att man behövs. Ha något eget där man gör något för andra också.

[Algotezza]

Communication breakdown. Osynligheter.

[Pilatus]

Katarina Frostenson lämnar stol nr 18. Kanske det bästa som kunde ske, nu kan arbetet återupptas igen, tror jag.

– Jag tror vi alla förstod allvaret i den här situationen. De som tidigare försvarat Katarina Frostenson var tvungna att ta ett steg tillbaka, att göra en kompromiss. Och Katarina Frostenson gick med på att avstå från sina uppdrag, säger Anders Olsson.