Vikten av att förlåta

[Esther]

Samtidigt skrev du ju ändå detta, Algotezza, och därmed fråntog ansvar ifrån det s.k. offret i sammanhanget. Själv anser jag att både förövare och offer är precis lika skyldiga eller oskyldiga. Däremot så kan den ena enligt lagen vara skyldig.

Varför skulle offret vara skyldigt?
Detta förstår jag inte. Den personliga ondskan som jag beskrev när någon väljer en en individ att plåga och skända - är lite mer ovanlig. Den som är betydligt mer vanlig är den som är strukturell. Den är baserad på ideologier oftast - där människor blir (vissa människor) reducerade till inget.
De kommer från Ukraina - de ska svältas till döds = ta det inte personligt!!!
De är judar - de ska gasas och brännas samt plågas länge innan - ta det inte personligt!!!
De är kristna - de ska plågas, låsas in, tas allt ifrån och - ta det inte personligt!!!
De är svarta/gula/ect - de ska förtryckas, förtalas och gärna utrotas om det går - ta det inte personligt!!!

Vad har dessa människor gjort?
Eller för att man är kvinna?
Eller ett ofött barn?
Vad har de gjort för att dödas och styckas (i det sista fallet) levande?

[Esther]

Är din point att man skall fokusera på det som verkligen skadar människor mest?

Min poäng är att man ska försöka sluta försvara detta slags beteende inför sig själv och andra - som normalt. Det är det inte - hur vanligt det än är.

[sökandesjäl]

Precis. Den smärta man får av andras illvilja är den som skadar mest i själen. Även om en allvarlig olycka naturligtvis kan skada mer rent faktiskt. Jag menar inte att man skall slå fullkomligt knut på sig själv för att framstå som god. Är din point att man skall fokusera på det som verkligen skadar människor mest?

Inte en chans. Däremot så kan sin egen illvilja som genom en annan slår tillbaks på en själv kännas obehaglig. Alltså, ifall man inte först
känner denna illvilja hos sig själv mot andra så kan den heller aldrig såra en själv.

Esther kom med ett citat här i en diskussion som jag ibland tänker på, det löd,

Your obsession is my weapon

.

Problemet blir alltså för tex. mig att detta kan slå åt båda hållen. För en annan som förtränger sina lustar som jag ju ser att nästan alla gör så uppkommer andra problem istället, neurotiska problem.

Vad gäller Gudstro som antingen är äkta ( vad nu det är? ) eller att man kan lura sig själv till 100%, så antar jag att detta är ett sätt att gå runt problemet på, och även icke-dualism skulle kunna fungera, om nu detta skulle kunna vara möjligt.

Nja - du tog upp en film - jag såg trailern till den och insåg att det du syftat på var just detta faktum att när någon vill ha något - så älskar den som vill plåga andra ta just detta som den andre längtar mest till - ifrån dem.
Detta är en definition av ondskan.
Att förhindra : liv, kärlek, godhet, givande, harmoni osv --- man förhindrar detta och skapar istället: lidande, sex, elakhet som förklädd sig till snällhet, tagande och kaos.

Jag tänker också som så, att detta blivande offer vill ta något ifrån mig eller som jag vill ha ( kanske omedvetet, men som jag då pressar fram och tar ifrån denne så att hon medvetet känner sig förlora ), men att jag tar detta ifrån denne person. Det kan vara något som hon har, en egenskap som jag är avundsjuk på, men det måste hursomhelst vara något som vi båda är medvetna om att vi vet att den andra personen eftertraktar eller är rädda att förlora.

[Esther]

Inte en chans. Däremot så kan sin egen illvilja som genom en annan slår tillbaks på en själv kännas obehaglig. Alltså, ifall man inte först
känner denna illvilja hos sig själv mot andra så kan den heller aldrig såra en själv.

Esther kom med ett citat här i en diskussion som jag ibland tänker på, det löd, .

Problemet blir alltså för tex. mig att detta kan slå åt båda hållen. För en annan som förtränger sina lustar som jag ju ser att nästan alla gör så uppkommer andra problem istället, neurotiska problem.

Vad gäller Gudstro som antingen är äkta ( vad nu det är? ) eller att man kan lura sig själv till 100%, så antar jag att detta är ett sätt att gå runt problemet på, och även icke-dualism skulle kunna fungera, om nu detta skulle kunna vara möjligt.

Nja - du tog upp en film - jag såg trailern till den och insåg att det du syftat på var just detta faktum att när någon vill ha något - så älskar den som vill plåga andra ta just detta som den andre längtar mest till - ifrån dem.
Detta är en definition av ondskan.
Att förhindra : liv, kärlek, godhet, givande, harmoni osv --- man förhindrar detta och skapar istället: lidande, sex, elakhet som förklädd sig till snällhet, tagande och kaos.

Jag tänker också som så, att detta blivande offer vill ta något ifrån mig eller som jag vill ha ( kanske omedvetet, men som jag då pressar fram och tar ifrån denne så att hon medvetet känner sig förlora ), men att jag tar detta ifrån denne person. Det kan vara något som hon har, en egenskap som jag är avundsjuk på, men det måste hursomhelst vara något som vi båda är medvetna om att vi vet att den andra personen eftertraktar eller är rädda att förlora.

Du tappade helt bort mig... jag begriper inte alls vad du vill förmedla.
Hur menar du --- offret vill ta bort något från förövaren? Och det du sedan skriver --- förstår jag inte alls.
En egenskap som någon har?
Hur kan du ta en egenskap?
Det är helt omöjligt.
Det kan man inte.

[sökandesjäl]

Är tillbaks imorrn eller så, ska nog kunna förklara då.

Förresten, Esther, antingen gör du dig extra dum eller så är du en ängel genom din kristna tro.

Det enda jag säger är att offret måste vara medveten och känna samma sak som förövaren annars så är spelet inte överhuvudtaget aktuellt att spela för förövaren. Vad har han annars för någon energi att suga ut ifrån offret tror du?

[Esther]

Är tillbaks imorrn eller så, ska nog kunna förklara då.

Förresten, Esther, antingen gör du dig extra dum eller så är du en ängel genom din kristna tro.

Det enda jag säger är att offret måste vara medveten och känna samma sak som förövaren annars så är spelet inte överhuvudtaget aktuellt att spela för förövaren. Vad har han annars för någon energi att suga ut ifrån offret tror du?

Hur kan jag göra mig dum - jag begriper inte. Jag brukar aldrig fråga något jag tror mig ha förstått.... jag begriper inte. Så enkelt är det.
Vad är det för sak som förövaren känner och offret... om någon plågar den andre - vad ska vara gemensamt?
Det finns inget gemensamt där vad jag kan se alls...

[Esther]

Vad har han annars för någon energi att suga ut ifrån offret tror du?

Suga ut energi?
Vad för slags energi?
Ärligt sagt förstår jag inte alls... och jag är inte extra dum.
Det är så enkelt att jag helt enkelt inte begriper.

[sökandesjäl]

Vi talar nog om samma sak, Esther. Säkert jag som förklarade dåligt bara.

[Esther]

Vi talar nog om samma sak, Esther. Säkert jag som förklarade dåligt bara.

Nej.
Vi talar absolut inte om samma sak..
Hade vi gjort det, hade jag kunnat förstå vad du menar.
Det gör jag fortfarande inte.

[sökandesjäl]

Vi talar nog om samma sak, Esther. Säkert jag som förklarade dåligt bara.

Nej.
Vi talar absolut inte om samma sak..
Hade vi gjort det, hade jag kunnat förstå vad du menar.
Det gör jag fortfarande inte.

Vad jag menade med detta

Your obsession is my weapon

var egentligen inte olikt vad du sa om att taga något värdefullt ifrån en annan människa, men vad jag ville lägga till var att det också krävs en spegling mellan offer och förövare, d.v.s. att förövaren tar något ifrån offret som denne vet att offret i sin tur ( medvetet...eller om omedvetet så måste det pressas fram ) hade velat taga ifrån förövaren.

Men det som komplicerar det hela är att människan i sin tanke är omnipotent, så en förövare vill ju också vara ett offer om det går att få till rent praktiskt.

[sökandesjäl]

Sedan så anser jag vidare och på samma tema att offret har samma ansvar som gärningsmannen, för om inte offret kände vad denne känner så hade gärningsmannen aldrig haft lust till att angripa offret. Det är egentligen en slump vem som blir gärningsman och vem som blir offer.

[531bts]

Sedan så anser jag vidare och på samma tema att offret har samma ansvar som gärningsmannen, för om inte offret kände vad denne känner så hade gärningsmannen aldrig haft lust till att angripa offret. Det är egentligen en slump vem som blir gärningsman och vem som blir offer.

Du lever i ett självbedrägeri o önsketänkande, för att på ett inbillat sofistikerat sätt, slippa ta ansvar för de mentala och känslomässiga reaktioner du förmodligen dagligen utsätter dig själv o dina medmänniskor för. Slump styr varken illgärningar eller sk goda gärningar. De är manifesterad uttryck från mental aktivitet, som du antingen bestämmer dig för att besinna eller låta dig styras av. Den som utsätts för vad den betraktar som riktad illgärning, har samma möjlighet till besinning o agera därefter. Att frånsäga sig den medfödda o typiskt mänskliga förmågan till besinning o hänvisa till slump är korkat, i meningen igenkorkad för människans potential till förlåtelse o gemenskap.

[Pilatus]

Du lever i ett självbedrägeri o önsketänkande, för att på ett inbillat sofistikerat sätt, slippa ta ansvar för de mentala och känslomässiga reaktioner du förmodligen dagligen utsätter dig själv o dina medmänniskor för.

Varför detta hårda angrepp? Förstår du vad som är fel i sökandesjäls resonemang? Om det är så klart för dig, varför skriver du inte om det?

[Esther]

Sedan så anser jag vidare och på samma tema att offret har samma ansvar som gärningsmannen, för om inte offret kände vad denne känner så hade gärningsmannen aldrig haft lust till att angripa offret. Det är egentligen en slump vem som blir gärningsman och vem som blir offer.

Försöker att förstå.... Jag tolkar det du skriver som att : på grund av offrets ångest, rädsla och skräck samt bönade för sitt liv - så känner gärningsmannen extra mycket lust att plåga?

[531bts]

Du lever i ett självbedrägeri o önsketänkande, för att på ett inbillat sofistikerat sätt, slippa ta ansvar för de mentala och känslomässiga reaktioner du förmodligen dagligen utsätter dig själv o dina medmänniskor för.

Varför detta hårda angrepp? Förstår du vad som är fel i sökandesjäls resonemang? Om det är så klart för dig, varför skriver du inte om det?

Hårt ja, om du med det menar engagerat o precist. Jag saknar hänsyn för nonsens. Tillskriver man slump som incitament för omdöme o handlingsberedskap bejakar man galenskap. Människan kan inte undvika mentala reaktioner på allt det hon möter i sin omgivning o i sammanhang med sina medmänniskor. En komplicerad dynamik som aldrig någonsin skulle kunna fungera så hyggligt det gör, om besinning o förlåtelse inte vore möjlig, trots den självcentrering de flesta lever med. I ett samhälle grundat på "jag"-identitet o självcentrering är "förövare-offer" en naturlig konsekvens o inte alls slumpartat. Det enda som väger upp o kan lösa de problem som följer av det, är människans medfödda förmåga till besinning o förlåtelse. Menar man att det är slump som avgör vem som kan vara förövare eller offer, förnekar man det som möjliggör sund mänsklig samvaro.