Medvetenhet, tänkande, minnen, överlevnad, att leva.

[PopJimmy]

Två begrepp som jag tycker är viktiga är medvetenhet och uppmärksamhet, och för mig hänger dessa ihop. Det jag är rädd för, är att dessa två begrepp inte anses vara korrekta att prata pga relativismens intåg. När jag pratar om medvetenhet, så menar jag medvetenhet om det som händer just nu. Det handlar alltså om en förmåga till närvaro.

Jag tänker mig alltså medvetenhet som en egenskap hos en människa, eller jag skulle inte vilja kalla det en egenskap, eftersom det snarare är en aktiv process. Medvetenhet handlar om konstant lärande, vilket är motsatsen till "slumrande". Slumrande kan ses som att luta sig tillbaka till sina modeller/tankar/kunskap man har om verkligheten. Med verkligheten menar jag helt enkelt allt.


Det jag försöker prata om är alltså en ny typ av dimension, som inte går att förstå med tänkande. När jag säger att det inte går att förstå med tänkande så kanske många kommer att skruva på sig, eftersom de tror att allt är tänkande. Jag ska förklara vad jag menar med tänkande: Med tänkande menar jag kunskap och språk. Dessa bygger alltid på minnen - på erfarenhet. Du har först ett sinnesintryck, som din hjärna sedan sparar in i ett minne. Kunskap är någon vi införskaffar oss genom erfarenhet. Idéerna bygger på intrycken. Tänkandet fungerar genom association både när minnen lagras (inlärning) och när minnen hämtas (upplevelse av ström av tankar).

Sanning är för mig det som händer. Det som hjärnan gör, är att försöka greppa och abstrahera mönster av det som händer till kunskap. Och det är ur denna kunskap tänkandet opererar. Det handlar alltså i grunden om observation och bildande av en kausalitet - en verklighets fattning, eller verklighetets uppfattning. Hjärnan försöker upp-fatta mönster. Tänkt dig att någon häller ner massa sand (information) på dina händer och du försöker gripa efter sanden, men så fort du griver tag i sand, så låter du resten av sanden passerar förbi. Så länge du griper något så låter du sand passera förbi. Det jag genom min metafor försöker beskriva är hjärnans begränsning att bearbeta information.

Eftersom människan är begränsad i det hon kan göra med all sin information (hon får via sinnesintryck), så förösker hon abstrahera och generalisera - detta sparar på minneskapaciteten - bandbredden. Istället för att ta in ett kaostiskt virvarr av intryck kan vi kompressa alla intryck till en upplevele, för att ta ett exempel: en konsert. En konsert är egentligen en kaotiskt virvarr av information, men, publiken har generatilserat situationen, till en konsert.

För att ge ett annat exempel. Människan fungerar i viss utsträckning som Pavlos Hundar, och i det menar jag att vi lär oss en kausalitet. Vi lär oss alltså att generalisera och systematisera orsak och verkan.

En medveten och uppmärksam människa har ett mer korrekt förhållningsätt till det som händer. Det jag menar när jag säger "mer korrekt" är helt enkelt att en medveten människa är medveten om att hans hjärna kan lura honom att falla tillbaka in i den inlärda kausaliteten, i generaliseringarna. Det "mindre korrekta" är alltså att försöka ta genvägen fånga intyrck så snabbt som möjligt och kategorisera det som händer till en given upplevelse. Orsaken till den snabba kategoriseringen är säkerhet.



Människans kunskap växer med uppväxtåren. Hjärnan arbetar efter att hitta kausal koherens mellan minnen och nya intryck. Vi olika tidpunkter i livet, beroende på vilka miljöer och intryck människan får, så kan människans kunskap växa sig mer och mer solid. Om människan genom livet bara får en repetition av intryck så kan kunskapen sluta att växa. Detta gör att verkligheten blir mer och mer förutsägbar, uppenbar och monoton. Människan blir mer och mer mekanisk, iom att hon lär sig hur hon ska bete sig i olika situationer.


Det jag menar med medvetenhet och uppmärksamet, är, människans förhållningsätt till sin kunskap, till sina generaliseringar. Människan strävar att förstå verkligheten, och ibland har hon för stor tilltro i det hon själv vet (alltså lärt sig). Detta leder till fundamentalism. Det handlar om förhållningsätt mellan det hon vet (det förflutna) och det hon upplever just nu. Är människan medveten, är hon helt enkelt mera fokuserad på det som händer just nu i förhållande till det som varit - dvs hennes kunskap.

En människa som inte är medveten kan alltså, när hon upplever ett händelseförlopp, begå ett kategoriseringsfel, just för att hon, när hon upplever händelseförloppet, försöker kategoisera upplevelsen. Hon försöker alltså tycka in en ofantlig mängd information till en given upplevelse hon upplevt tidigare.


Jag tror att det viktiga jag försöker säga är att tänkade, i grunden, arbetar mot säkerhet. Kollar vi på vad upplysningsprojektet handlar om så är det en strävan efter säkerhet - ungefär sann kunskap, något vi inte behöver tvivla på. Det vi därmot missar är den andra dimensionen av säkerhet. Säkerheten handlar i grund och botten om överlevnad. Det handlar om hur vi ska fatta beslut för att överleva.

Problemet är när vi har ett sådant förhållningsätt att vi hela tiden strävar efter överdriven säkerhet - att vi blir för säkra, på det vi redan vet. Detta är fundamentalism. Men det finns också en mer subtil aspekt av det. Känslan av monoton meninglöshet. Att det vi uppelver är gammalt, trist, uppenbart. Det jag försöker säga är att det går att ha ett annat förhållningsätt till det vi vet, våran kunskap. Men det som krävs är att vi blir medvetna om kunskapens/tänkandets/rationalitetens syfte och begränsning. Det gör de flesta dock inte.

Det är när vi vågar släppa det vi vet, det vi lärt oss, det andra sagt åt oss att tro på, att vi vågar stå för oss själva, och erkänna att allt vi lärt oss bara är gamla minnen som lever kvar. När vi gör detta erkännande, kan vi möta en helt ny typ av upplevelse. Vi kan få en slags direkt kontakt med livet. Denna upplevelse är extremt svår att beskriva, men jag har upplevt den. Det är ren kreativitet, ren spontanitet, ren glädje och ren kärlek. Det är en upplevelse att dö från det vi vet och uppleva världen pånytt. Men det som krävs för att uppleva denna upplevelse är ödmjukhet, eftersom ödmjukhet handar om att vi vågar erkänna för oss själva att det vi vet alltid kommer att vara begränsat. När vi inser att tänkandets funktion är säkerhet och vi vågar släppa lite på våra basala överlevnadsinstinkter, så kan vi uppleva hur det känns att leva - eller snarare att vara levande - snarare än att vara en som hela tiden försöker överleva. Vi kanske inte försöker överleva på ett fysiskt plan i dagens samhälle, men på ett socialt. Vi förösker putsa på våran personlighet, på våran identitet, på vårat sociala värde. Det är en ständig kamp att överleva - att upprätthålla vårat sociala värde. Identiteten är egentligen bara en knippe minnen, erfarenheter. Men när vi förösker försvara det vi vet om oss själv förvandra vi livet till en kamp för överlevnad. Och här kommer våran ängslan och rädsla in, att nå upp till det vi vet att vi borde vara.

Det som krävs för att åter börja leva, är att vi ger upp projektet att försöka överleva - att vi ger upp att försöka försvara det vi vet. Men det som krävs är som sagt att vi vågar släppa taget.

Släpp bara taget.

[Minded]

And the soul, afraid of dying
That never learns to live


Intressanta tankar. Det som jag själv finner riktigt svårt med det hela är själva grejen - tänkandet, sinnet som står för säkerheten, är det som används för att inse ovanstående. Vilket ger att det är med sinnet och tänkandet som man försöker bortgå från just detsamma. Eller en liknelse, man anstränger sig hårt för att hitta avslappning.