Sammanfattning av mina livsproblem

[PopJimmy]

Jag vill bara passa på att nämna att mina största problem personligen var att jag ovanliget tidigt utvecklade ett självständigt tänkande, redan i fjortonårs åldern, mest p.g.a. att jag inte fick någon struktur genom min familj. Jag började tänka extremt kristiskt mot min miljö, eftersom jag även inte nådde upp till de sportideal jag kontronterades med. Jag var urkass på sport, och även väldigt svag. Dessutom var jag snäll och mesig, så jag var ett lätt offer.

Min brist på (manliga) regler och struktur uppkom genom att jag inte växte upp med någon far. Min pappa var narkoman och min föräldrar skillde sig tidigt.

De problem jag dragit med senaste nio åren är främst isolering, eftersom jag har tagit sådan distans från de miljöer och sociala sammanhang jag varit i.

Jag har ifrågasatt sociala strukturer och genomskådat mänskligt beteende, för att förstå varför jag blivit utsatt, detta har gjort att jag känner mig alienerad från samhället. Jag levde aldrig upp till idealen och ifrågasatte därför.

De störta problemen jag har nu är att jag inte har förmågan att sträva. Mycket p.g.a min lathet, eftersom mina födrar inte insåg vikten av disciplin.

Jag har fått mycket kärlek i min uppväxt och har därför en väldigt positiv människobild, även om jag är väldigt dömmande i vissa sammanhang. Jag är alltså dömande mot dömande personer och icke-dömande mot icke-dömande. Förut hamnade jag i mycket grubbleri med mig själv eftersom jag tyckte det var fult att döma - samtidigt som jag gjorde det själv. Men jag har på senare tid kommit till insikt. Man måste våga ta strid för alturism och icke-dömande. Men att inte vara våldsam. Att våga säga ifrån, att säga att vissa saker är fel. Att våga dra gränser helt enkelt.


Jag har på någotsätt alltid trott på möjligheterna eftersom jag fått positiv uppmuntran i det jag gjort, och att jag var väldigt duktigt i skolan, innan jag blev självmedveten och började skolka dvs.

Det jag dragits med senaste året är att jag gick en utbildning och det gick väldigt bra för mig, tills jag mötte motstånd, då började jag tvivla på mig själv och har sedan dess inte repat mig.


Senaste tiden har jag funderat på att ta självmord eftersom mitt beteende har regresserat till att jag inte längre är självmedveten, jag faller tillbaka på vanor och upprepar saker mekaniskt, jag försöker konstant att fly. Det jag flyr från är mitt förfluta. Jag funderade på att jag faktiskt vill dö idag, men jag gav döden en annan betydelse, istället för att ställa mig framför ett tåg, så vill jag dö från mina vanor, mina sätt att tänka. Alla mina vanor och sätt och tänkada och värderingar har jag själv inte valt, de har uppkommit som reaktioner på de situationer jag upplevt i de miljöer jag vistats i.

Jag har länge försökt att hitta något autentiskt inom mig, men känner att allt jag tycker, tänker och tror på, bara är reaktioner. Det finns alltså inte äkta som jag kan falla tillbaka på. Det jag kände idag när jag ville dö är att jag vill dö från allt förut modet, modet att bryta alla vanor och alla borden. Modet att stå själv, modet att erkänna att jag inte vet, inte kan, inte förstår, men att jag har all den kapacitet som krävs för att förstå och agera, när det behövs. Modet att vara dynamisk. Att vara i rörelse, att vara levande. Att verkligen bara ta medvetna beslut i nuet och aldrig någonsin falla tillbaka på mekaniska inlärda vanor, eller tyckande.



Det jag brottas med för tillfället är dynamiken mellan att gripa tag och ge saker betydelse, kontra att släppa och ge upp. Jag har en tendens att släppa saker, men det är ingen dynamik i mit släppande, eftersom mitt släppande inte är ett totalt släppande. Jag låg och funderande varför jag tvivlade på mig själv så mycket senaste tiden och kom fram till att det var miljöerna jag vistas i som inte är lämpliga för mina värdeingar. Jag fattade modet att gå in och ta en kalldusch. Jag försökte inte att fly, utan jag gav upp ståendes skakande i duschen. Att våga dö från tyckandet av att saker är jobbiga. Att jag hela tiden försöker att sträva mot njutning och undvika smärta, men att mitt beteende är överdrivet vilket gör att jag agerar kortsiktigt.

[PopJimmy]

Jag har aldrig förstått innebörden av det taoistiska begreppet Wu-wei förrens jag läste en översättning indag: Handling utan att klänga fast. Jag fastnar i passiviteten.

En väldigt bra svensk översättning av tao te ching hittade jag här http://web.telia.com/~u36115637/taoteching.htm


Jag hittade även en annan, fantastiskt vacker text som heter "Jag är Naturkraften det perfekta medvetandet" som jag rekommenderar att ni läser, eftersom det var fan det mest geniala jag någonsin läst, detta är ren insikt i världen, detta är essensen av allting jag någonsin upplevt: http://w1.361.telia.com/~u36115637/naturkraften.htm

Här kommer ett smakprov, om du försöker förstå vad det handlar om, men inte förstår, sluta då försök, så kommer förståelsen, om du tror att detta är nonsens så är det bara för att du jämför det med tidigare inlärd nonsens. sluta jämföra nonsens med nonsens, det leder bara till dött nonsens istället för levande nonsens, det finns inget nonsens att förstå, inget nonsens att uppnå, eftersom allt börjar om igen när det tar slut, när något slutar börjar något annat

Jag är den förste och den siste.

Jag är den uppsatte och den hånade.

Jag är horan och den helige.

Jag är hustrun och jungfrun.

Jag är modern och dottern.

Jag är Min moders lemmar.

Jag är ofruktsam

men Jag har många söner.

Jag är hon som hade ett stort bröllop,

men Jag har ingen man.

Jag är barmorskan och föderskan.

Jag är den som lindrar smärtor.

Jag är bruden och brudgummen,

och det är Min man som har fött Mig.

Jag är moder till Min fader,

och Min mans syster,

och han är Min avkomma.

Jag är slav åt han som skapade Mig.

Jag är Min avkommas härskare.

Men han är den som födde Mig innan min födelsedag.

Och han är Min avkomma och han föddes i rätt tid,

men Min styrka härstammar från honom.

Jag är hans ungdoms styrka,

och han är Min krycka.

Och vad han än önskar så händer det Mig.

Jag är tystnaden som är obegriplig

och tanken som är medveten.

Jag är den mångfaldiga rösten

och den som uttrycker alla ord.

Jag är den ende som kan säga mitt namn.

Varför, älskar ni Mig, ni som hatar Mig,

och hatar de som älskar Mig?

Ni som förnekar Mig, erkänn Mig,

och ni som erkänner Mig, förneka Mig.

Ni som säger sanningen om Mig, ljug om Mig,

och ni som har ljugit om Mig, berätta sanningen om Mig.

Ni som känner Mig, var okunnig om Mig,

och de som inte har känt Mig, låt dem få känna Mig.

För Jag är kunskap och okunnighet.

Jag är skam och fräckhet.

Jag är skamlös och Jag skäms.

Jag är styrka och Jag är rädsla.

Jag är krig och fred.

Var medveten om Mig.

Jag är skamfläcken och den store.



Var medveten om Min fattigdom och mitt välstånd.

Var inte oförskämd mot Mig när Jag är utslagen,

och ni kommer att finna Mig i dem som ännu inte kommit till.

Och titta inte på Mig när jag ligger i dynghögen,

men lämna Mig inte heller där, utkastad,

och ni kommer att finna Mig i kungariket.

Och titta inte på Mig när Jag är utkastad till dem som är vanärade och till de lägst stående,

eller skratta inte åt Mig.

Och kasta inte ut Mig till dem som är ihjälslagna.

Men Jag, Jag har medlidande och Jag är grym.



Var vaksam!

Hata inte Min anpassning

och älska inte Min självkontroll.

Överge Mig inte i Min svaghet,

och var inte vara rädd för Min kraft.

Varför föraktar ni Min rädsla

och förbannar Min stolthet?

För Jag är hon som existerar i alla rädslor

och är stark i det skälvande.

Jag är hon som är svag,

och Jag mår bra på trevliga platser.

Jag är meningslös och Jag är klok.

[Kiifen]

Frågan jag ställer mig är vad denna tvådelning härstammar från, att man varken är si eller så men samtidigt är man det. Jag tror att det är så att ifall man råkat ut för något som barn som gjort att man varit tvungen att förneka eller förminska sig själv, för att t.ex. ta hand om någon annan, eller vara till nöds för någon annan, eller att någon annans känslor och liv hela tiden är det som skulle gå före allt annat, då förtrycker man sina egna behov och känslor och denna förnekelse blir till den känslomässiga störningen som man sedan får dras med tills dess man får insikt om det hela. Med andra ord är känslomässig störning ett försvar, och därför så blir det aldrig äkta hur man än vrider och vänder på störningen. Störningen har nämligen en hel mängd argument för att upprätthålla sin existens, just för att den finns där, man har själv skapat den, som ett känsomässigt skydd från att komma i kontakt med den verklighet som man inte klarade av att acceptera då man var liten och sårbar.

Därför kan man inte hitta några svar i själva störningen, för i dne finns inget annat än falskheten, dualiteten och hyckleriet - den argumenterar som att man antingen är världens herre eller ingenting alls. Medan det sanna jaget längtar efter att någon någongång ska se igenom denna lögn och nå fram till en där man befinner sig känslomässigt avskuretn från allting. Kolla Revstedt, P. - Motivationsarbete (2004).