Atomisering av tillvaron - ett tankefel?

[Nagual]

Att bryta ner tillvaron i atomer och dylikt är som att luckra upp dess imaginära fasthet och faktiskt se hur plastisk den egentligen är. Vilket ger hopp om förändring efter eget tycke, du skapar din tillvaro.

Tack. Tänkte skriva något, men du summerar det bra.

[Minded]

En sak som slår mig är sättet vi alla lär oss. Skolor, institutioner, oavsett om de är individanpassade eller inte - eller så beror det på att de inte är det - lär också ut på detta sätt.

Om du ska lära dig spela gitarr, så kan du börja med det som är grundläggande och tydligt - tex ackorden. Ju fler ackord du kan, ju bättre grund du kan inom något, ju högre kan du nå inom detsamma. Och där växer faktiskt liknelsen med att bygga ett hus fram. Man måste börja med grunden, för att sedan kunna utveckla denna i höjden.

Ska det bli ett bra resultat så ska det börjas tidigt, redan innan det märks vart det kan leda. Det Är de små sakerna som är av betydelse.

Det som är grundläggande kan i sin tur också ses som avancerat - då de bägge ligger på samma skala. Mäter man det ena så mäter man också det andra, då de är varandras motsatser.


Att definiera någots beståndsdelar... Det bör vara nödvändigt för att komma längre än detta. Jag undrar bara om betydelsen av själva siktet; Att komma ihåg varför man gör något. Alltså, varför jag definerar småsaker - eller för den sakens skull, varför jag målar upp stora visioner som inte helt går att begripa med logik.

Vart vill jag? Och återigen, varför vill jag dit?

[Minded]

Jag inser 2 saker när jag läser min egen ovanstående text.

Ju bättre grund jag kan inom något, desto bättre kan jag bli på detsamma. Detta blir snarare en fråga om hur bred grund jag egentligen behöver för att bemästra något, kontrollera något. Ta igen liknelsen med ett hus och färdighet om att uppföra detta på ett säkert sätt; att antingen bara kunna bygga konvergent (ju högre upp desto smalare), lodrätt eller till och med divergent (ju högre upp desto bredare). Någon sa att enkelhet är genious.

Någon (annan) sa att det inte spelar någon roll vad jag gör. Det är hur jag gör som är av betydelse. Kanske menar de på samma sak, bara med olika ord?



Och dessutom, det där om att inte veta mitt syfte eller mål, är inte det bara en förlängning av att vilja ha en definition som är logisk?

Jag tillskriver mig själv egenskaper som förhållandevis kreativ. Jag ser stora mönster i tillvaron, faktiskt så att det kan påminna om ett rollspel. I sådana brukade jag roa mig med att då och då börja om från början för att hela tiden bli bättre och bättre. Vissa spel klarade jag faktiskt aldrig, eftersom jag hela tiden började om och, efter en stund, tröttnade. Jag tröttnade när jag uppnådde en slags upplevd balans och känsla av att jag faktiskt kunde manipulera systemet. Jag visste vilka val som skulle leda vart. Jag behövde bara bestämma mig för en riktning och sen följa denna.

Jag tror det var i Matrix någon sa att folket inte var nöjt med en perfekt värld...

Dock så anser jag på en nivå - den som är betydelsefull för framförallt mig själv - att jag inte är speciellt nyskapande, tvärt om så har jag faktiskt ett stort behov att just definiera saker och ting. Det verkar faktiskt som att jag bara gör det på högre och högre nivåer.

[Minded]

Där är min akilleshäl... En vän sa att jag är så välartikulerad. Och det är jag. Jag väger och beräknar nästan hela tiden... Och det är effektivt, men bara på den nivå jag fortfarande befinner mig på.