Kärlek

[Anders]

Agotezza: ansatsen är inte att ta sig ut ur det mentala fängelset, idén om sitt unikum. Murarna rasar av sig själv i det ögonblick du, med hela din själ, kraft o hjärta ser, förstår o dialog med dina medmänniskor tar dig in i det självklara, allmängiltiga dvs skapelsen o låter den gälla som referens istället för personlig logik. Det förutsätter att du initialt observerar vad exakt som är människans hittepå, kommentarer, manipulationer (dina egna såväl som dina medmänniskors) o vad som uttrycker sig naturligt, allmängiltigt. För det krävs mental disciplin: uppmärksamhet, noggranna iakttagelser, en livsuppgift.
Jag har stor nytta av en gammal Theravada Buddhistisk metod som jag lärde av SN Goenka: Vipassana, för att förstå förhållandet medvetande-tanke/känsla-kropp hos mig själv. Ett verktyg som avslöjar illusionen om ett unikt bestående "jag", en oerhörd befrielse: "jag" är tankesinnets innehåll o som berör mitt medvetande, det är ingen bestående enhet, alltså inget att identifiera mig med. Medvetandet som förmåga att erfara, tänka är ALLT levandes identitet. Däri ligger möjligheten till oreserverad spegling i likasinnade: kärlek.

Nånting i stil med att om man kommer ur det egna jaget så hittar man kärleken?

[Algotezza]

Agotezza: ansatsen är inte att ta sig ut ur det mentala fängelset, idén om sitt unikum. Murarna rasar av sig själv i det ögonblick du, med hela din själ, kraft o hjärta ser, förstår o dialog med dina medmänniskor tar dig in i det självklara, allmängiltiga dvs skapelsen o låter den gälla som referens istället för personlig logik. Det förutsätter att du initialt observerar vad exakt som är människans hittepå, kommentarer, manipulationer (dina egna såväl som dina medmänniskors) o vad som uttrycker sig naturligt, allmängiltigt. För det krävs mental disciplin: uppmärksamhet, noggranna iakttagelser, en livsuppgift.
Jag har stor nytta av en gammal Theravada Buddhistisk metod som jag lärde av SN Goenka: Vipassana, för att förstå förhållandet medvetande-tanke/känsla-kropp hos mig själv. Ett verktyg som avslöjar illusionen om ett unikt bestående "jag", en oerhörd befrielse: "jag" är tankesinnets innehåll o som berör mitt medvetande, det är ingen bestående enhet, alltså inget att identifiera mig med. Medvetandet som förmåga att erfara, tänka är ALLT levandes identitet. Däri ligger möjligheten till oreserverad spegling i likasinnade: kärlek.

Ja, det är ett perspektiv på tillvaron och kärleken.

Mentalt fängelse är kanske att vara låst till det egna perspektivet, oavsett vad man kallar det, allmängiltigt eller subjektivt, och oförmåga att se och ta till sig andras perspektiv och kunna skifta mellan olika synvinklar.

[xion]

Det sägs att en helig i tron, en profet
vars röst ljuder långt som en malm, en cynbal
men som ej känner kärlekens hemlighet
han hör till de fåvitskas tal.....
(Dan Andersson)

Vilken är då kärlekens hemlighet?
kanske att ge utan att förvänta sig något tillbaka?
att bara ge av kärlek?

Jag läste lite längre av texten och förstod... Kärlekens hemlighet betyder att kärleken är ömsesidig (i detta fall kommunikationen), kärleken genomsyrar allt, enkelriktad kommunikation över tid och långa avstånd kräver att man uppammar endel...

Nej, kärlekns hemlighet har inget med ömsesidighet att göra.
Det handlar bara om att ge.

[Anders]

Det sägs att en helig i tron, en profet
vars röst ljuder långt som en malm, en cynbal
men som ej känner kärlekens hemlighet
han hör till de fåvitskas tal.....
(Dan Andersson)

Vilken är då kärlekens hemlighet?
kanske att ge utan att förvänta sig något tillbaka?
att bara ge av kärlek?

Jag läste lite längre av texten och förstod... Kärlekens hemlighet betyder att kärleken är ömsesidig (i detta fall kommunikationen), kärleken genomsyrar allt, enkelriktad kommunikation över tid och långa avstånd kräver att man uppammar endel...

Nej, kärlekns hemlighet har inget med ömsesidighet att göra.
Det handlar bara om att ge.

Hu. Låter lite halleluja eller flumvänster.

[531bts]

Anders: nej, kärlek uppstår inte som en naturlig följd av att du genomskådat illusionen om "jaget". Kärlek i sin yttersta mening är ett sinnestillstånd som uppstår mellan minst två individer som reservationslöst kan spegla sina medvetna sinnen i varandra. Dvs där man var för sig förverkligat förståelsen av meningsfrågan med hela tillvaron. Det är inget ensamprojekt. Att genomskåda illusionen, idén om ett unikt bestående "jag" är en nödvändig del i det arbetet.
Det kräver att man med alla sina sinnen, (särskilt tankesinnet) deltar i skapelsen på skapelsens villkor med det medvetna sinnet som grundidentitet o tankesinnet som verktyg. Personlighet, "persona" finns som en ingående o ofrånkomlig konsekvens av tankesinnet, inte som identitet som måste utvecklas, förfinas, försvaras med näbbar o klor för att bekräftas i konkurrens.

Medvetandet som förmågan att erfara, är en medfödd från födseln färdig identitet som är den samma, lika hos allt levande, från första till sista andetag. Det som måste utvecklas o ständigt förändras, är tankesinnets innehåll för överlevnad o att orientera sig i tillvaron. Betraktar man medvetandets förmåga att erfara (det medvetna sinnet) som primär identitet o tankeförmågan med dess föränderliga innehåll likt de övriga sinnena: syn, hörsel, lukt, smak, känsel, som av naturen given utrustning, hjälpmedel, verktyg, behöver man inte "ta sig ut" ur ngt "ego". Den aktuella funktionen för tankesinnet o språket blir dels se sak o orsaks förhållanden för tillfredsställelse av de kroppsbevarande behoven o dels med sitt yttersta syfte ställa o söka svar på frågorna hur o varför dvs förverkliga människans medfödda o filosofiska behov av mening. Att med hela sitt väsen "ta sig in" o delta i skapelsen såsom den är.

[531bts]

Xion: kärlek kan varken ges eller tas, den är inget föremål. Kärlek är ett sinnestillstånd som uppstår hos minst två individer under gynnsamma omständigheter.

[531bts]

Algotezza: ja, det kan bli ett ett mentalt fängelse av att fästa sitt tankesinne vid en idé, teori, tro, perspektiv som inte låter sig prövas i dialog. Även idén om sig själv som tolerant, vidsynt, öppen, mångfaldens förespråkare som ju förutsätter en ständig bekräftelse, jämförelse o rangordning av sina medmänniskor för att de ska duga. Allt man sätter "jag", "min", "mitt" framför kan vara ett fängelse. Det enda sättet att kolla det är att i dialog komma fram till vad som är allmängiltigt.

[531bts]

Kant sa: "jag tänker därför finns jag". Utan ngn övrig jämförelse, säger jag: jag är medveten därför kan jag tänka. Det är nyckeln: medvetandet är existensen, allt levandes identitet. Tankesinnet (jag betraktar tanke/minnesförmågan som ett av 8 sinnen) o alla andra sinnen är funktioner som förser medvetandet med information att orientera sig i verkligheten.
Människans tankesinne o sammanhängande språk skiljer sig från de övriga arterna genom att de är heltäckande o inte 100% knutna till artens kroppsbevarande behov. Människan kan tänka på, o tala om vad som helst, närsomhelst.
Förhållandet, vår grundidentitet - det medvetna sinnet, o tankesinnet, med dess förmåga till abstraktion, skapar problemet med identifikation.
Då människans tänkande är "fritt" blir erfarenheten av att finnas till o hur man berörs i medvetandet o tänker om upplevelserna, orsak till identitet. Man definierar sitt "själv". Detta "själv" kan vara mer eller mindre verklighets-anpassat/anknutet, beroende på egna reaktioner, slutsatser o uppfostran. Dessa reaktioner av i grunden gott, ont o neutralt är ofrånkomliga konsekvenser av allt i livet vi ställs inför, de är grundval för omdömet. Minnet lagrar reaktionerna som "personliga", "mina", "mitt", "jag", o samlas som en minnesbaserad/tankemässig idé om en identitet som navigerar mig genom livet. Det är en naturlig o ofrånkomlig process o är inte orsak till ngt problem förrän "jag", "min", "mitt" ifrågasätts, ställs inför oönskade förändringar, förlust, ouppfyllda önskningar, förväntningar, konflikter, kritik, trauman vilka är oundvikliga, hör livet till o upptar för de flesta det mesta av den vakna tiden.
Man lever i konflikt med sitt eget tankesinne o verkligheten. I gynnsamma fall med momentana överenskomna vapenvilor med valda delar av mänskligheten inom parförhållanden, familj, vänner, bundsförvanter.
En ständig känsla av förlust, att ngt fattas, en längtan efter ett möte som aldrig kommer ske, eftersom man inte ger utrymme för eftertanke, formulera sin längtan, sin brist. Kapitulera för sitt andliga mörker, förtränga o ge sig hän åt nya projekt o charader i självförverkligandet.

[xion]

Xion: kärlek kan varken ges eller tas, den är inget föremål. Kärlek är ett sinnestillstånd som uppstår hos minst två individer under gynnsamma omständigheter.

Jag tror du blandar ihop kärlek med förälskelse.
Kärlek är en känsla på samma sätt som t.ex. smärta.
Man kan känna kärlek till vad som helst; sina barn, sin hund, sin bil, plneten Tellus, etc.
Känslan kan i sin tur ge upphov till kärleksfulla handlingar.

[531bts]

Xion: jag förstår inte hur du kommit fram till att jag blandar ihop förälskelse med kärlek. Det framgår inte av det du skriver.
Jag menar att kärlek i sin yttersta mening är att oreserverat kunna spegla sitt medvetna sinne i ett annat medvetet sinne. Förälskelsen är just för-älskelse, det som är före kärlek. Naturens sätt att få människan intresserad av fortplantning o samförstånd, samarbete i förhållande till en specifik medmänniska. Ngn annan blir med en oförliknelig känsla föremål för uppmärksamhet, intresse. Man överser brister o tillkortakommanden hos föremålet för förälskelsen så länge den hormonbetingade för-kärleken tillåter.
Men fortfarande: den hormonbetingade förälskelsen o kärlek i sin yttersta mening är omöjliga att ge eller ta, de är inte föremål. De är o förblir sinnestillstånd som uppstår av olika orsaker o i sina konsekvenser ger olika incitament i sina uttryck i tanke, tal o gärning.

[xion]

--

[naturaleeduco]

Kärlek

Jesus Kristus är kärlek faktiskt det är chakra 11 men Fadern är formlös och chakra 12

Vanlig kärlek är centrum i människan

[531bts]

Xion: nej det är inte semantik vi har kategoriskt helt olika synsätt. Jag menar att ditt påstående att kunna ge kärlek är en illusion. Precis som telepati. Det är inte så att en tanke/känsla på ngt magiskt vis kan överföras från en individ till en annan. Den enda möjligheten människan har att tydligt överföra en tanke, är genom tal o skrift.
All aktivitet i tanke, tal o gärning har sin upprinnelse i av vad ditt medvetna sinne är berört av o vad ditt omdöme, kunskap o filosofiska insikt omfattas av. Så som du förstår verkligheten förhåller du dig till den. Så om du lever med illusionen att sinnestillstånd kan överföras, stänger du dig för möjligheten till verklighetsförankrad dialog o således i sin förlängning spegling i en likasinnad, kärlek. Illusionen om att kärlek är möjlig att ge o ta skapar oundvikligt en identifikation: givare-mottagare, producent-konsument, den som har-den som saknar. Det förhållandet är en garanti för att en spegling i likasinnade är omöjlig. Jag menar att alla människor av naturen föds med potential till alla tänkbara sinnestillstånd, möjligheten att erfara kärlek är en av dem o den som har störst betydelse. Kärlek i sin yttersta mening, dvs att reservationslöst kunna spegla sitt medvetna sinne i en likasinnad, förutsätter minst två o att de var för sig o i dialog kommit fram till en för förnuftet, o med det mänskliga språket kommunicerbar, förståelse/insikt om meningen med hela verkligheten. Då kan den uttryckas i all mänsklig aktivitet: tanke, tal o kroppslig gärning. Men det har inget att göra med att ngn ger eller tar ngt. Ingen besitter kärlek, alla föds med förmågan att erfara den o är ett grundläggande behov vars tillfredsställelse är lika villkorsbestämd som de kroppsbevarande behoven. Det enda behov där tillfredsställelsen är 100% beroende av dina medmänniskor.

[xion]

Xion: nej det är inte semantik vi har kategoriskt helt olika synsätt.

Jo det verkar som vi står långt ifrån varandra här...
Du menar alltså (om jag förstår dig rätt) att kärlek kan vi bara känna till någon likasinnad. Inte till våra barn eller min hund eller någon som jag inte har någon personlig relation med?
Jag menar nog att kärleken är mer universell och kan omfatta istort sett vad som helst. Kärleken är en känsla som i sin tur kan ge upphov till kärleksfulla handlingar mot allt och alla.

[531bts]

Xion: ja kärlek i sin YTTERSTA mening är att spegla sitt medvetna sinne i tanke, tal o gärning i ett Helhetsmedvetande hos en likasinnad. Det kräver ett visst mått av tankearbete. För att människan öht ska intressera sig för att ta sig an det arbetet o ansvaret, har naturen/Gud försett oss med möjligheten till för-älskelse o för-kärlek. Det är som du mycket riktigt påpekar en känsla, som triggas igång av hormoner, endorfiner o vars yttre stimuli kan bero på naturliga behov t. ex föräldraskapet men också på vad ditt psykologiska o illusoriska unikum ,"jag" tilltalas av. Det kan vara en medmänniska, barn, djur eller om man är riktigt vilse i pannkakan, föremål. Det gemensamma är att dessa förhållanden aldrig kan bli helt ömsesidiga o på lika villkor för de inblandades aktivitet/uttryck i tanke, tal o kroppslig gärning. Ifråga om förkärlek till föremål är ömsesidighet helt utesluten.