Pilatus skrev:Varför tror du det är propaganda att den som är begåvad och flitig kommer att lyckas i sitt arbete? Vad har du för belägg för det?
Först och främst måste man lyckas i skolan.
Sedan så kanske man har vissa intressen.
Sedan måste man vara disciplinerad och faktiskt göra ett bra jobb.
Det är möjligt att en person med hög intelligens i regel får högre lön.
Dagens industri, Jan Gradvall:
"Som offentlig person blir jag precis som alla andra föremål för rykten. Ett envist rykte är att jag, med hänvisning till någon artikel eller bok jag har skrivit, påstås vara intelligent.
Jag vill härmed kraftfullt dementera det. Nej, jag är inte intelligent.
Det närmaste ett IQ-test jag gjort var under mönstringen för lumpen. Mina resultat var synnerligen medelmåttiga rätt igenom. Jag imponerade inte någonstans.
Om jag gjorde ett IQ-test i dag antar jag att det skulle bli ungefär som för journalisten Caitlin Moran. I en intervju i Värvet International berättar Caitlin Moran att hon gjorde ett IQ-test på nätet och fick 90, vilket är precis på gränsen till under normal.
”Jag förstod inte ens några av frågorna”, säger hon.
Det kanske viktigaste rockbandet i mitt liv var ett lokalt punkband i Linköping vars spelningar jag aldrig missade när jag var 16–17. Bandet kallade sig IQ 55. Jag kände mig instinktivt besläktad med deras attityd.
Varför är vi så besatta av intelligens? Vad är intelligens egentligen ett mått på?
En förklaring till fixeringen vid termen IQ är förmodligen en allmänt spridd sammanblandning mellan kreativitet och intelligens.
Om man googlar på IQ så hamnar man i en uppsjö av pseudovetenskapliga artiklar och tester. På en sida läser jag: ”Människor med IQ högre än 140 har utmärkta förutsättningar för skapande verksamhet. De presenterar sina ledande tankar för andra och visar kunskapens vägar.”
Uppenbarligen finns det många i dag som tror på detta. Företag har till och med börjat göra IQ-tester vid anställningsintervjuer.
Men efter att ha tagit del av seriös forskning i ämnet kan man sammanfatta ovanstående med en vokabulär som kanske är typisk för oss med lägre IQ: bullshit.
Sommarnumret av The Atlantic är ett av de intressantaste tidskriftsnummer jag har läst. Temat för numret lyder: ”How genius happens: The neuroscience of creativity”.
Den ledande artikeln är skriven av hjärnforskaren och neurospsykiatrikern Nancy C Andreasen som i en tolv sidor lång essä sammanfattar 50 års yrkesliv av forskning, djupintervjuer och hjärnröntgen.
Nancy C Andreasen är värd en artikel i sig. För att tas på allvar i en sexistisk forskarvärld fick hon under många år publicera sig under namnet N C Andreasen för att dölja att hon var kvinna. År 2000 fick hon den finaste utmärkelse en forskare kan få i USA, National Medal of Science, utdelad av president Bill Clinton.
Vad hon redogör för är förstås alldeles för mångfacetterat för att kunna sammanfattas i en krönika, men vad hon kommer fram till är entydigt: nej, det finns inget som helst samband mellan hög IQ och kreativitet.
Inte ens många av Nobelpristagarna har särskilt hög IQ.
Vad som utgör grunden till kreativitet är snarare en kombination av förmågan till divergent tänkande (att tänka utanför boxen), iteration (upprepning) och inte minst uthållighet.
Personer som kan rabbla upp många bra idéer brukar anse sig själva vara kreativa, men den förmågan har en begränsad användbarhet. Att däremot kunna sortera ut vilken av dessa idéer man ska välja och sedan fullfölja den – det är ovanligt.
Klichébilden av kreativitet är när Isaac Newton 1666 såg ett äpple falla och i samma ögonblick insåg principen för gravitation. Vad man glömmer i den historien är att Newton dessförinnan hade studerat avancerad matematik i flera år samt att det tog ytterligare 21 års koncentrerat arbete innan han 1687 var klar med sin teori.
Kanske var Newton så normalbegåvad att han insåg att verkstad betyder mer än snack."
