Pilatus skrev:Illusionen skrev:Pilatus skrev:Ett magnetiskt kraftfält uppstår när laddningar rör sig, som exempelvis de laddade partiklar som solen slungar ut. Gasen är så het att atomerna förlorar en del av sina elektroner. På så vis uppstår elektriska strömmar som i sin tur ger upphov till magnetfältet. Det är det sätt de flesta försöker tolka vår förnimbara verklighet.
Förstår nog inte vad du vill säga med ditt inlägg, men tanken är väl vänlig antar jag.
Jag tror det är korrekt som jag skrev, men jag kan förklara. Solen sänder ut laddade partiklar vilket resulterar i elektromagnetisk strålning. Michael Faraday skulle säkert instämt i att elektriska laddningar i rörelse ger upphov till ett magnetfält. De laddade partiklar som jorden nås av och interfererar med jordens magnetfält ger upphov till polarsken.
Det du skriver betraktar jag mer som ”resultat av något”, än en förklaring.
Vad fälten representerar, och förutsätter, är utelämnat.
För att atomärt beskriva relationen mellan fält och kvanta tillämpar konceptet konventionell hållfasthetslära,
alltså så långt från metafysik man kan komma. Följande är förenklat beskrivet.
Det som, enligt konceptet, utgör skiljelinjen mellan det ”rena” elektromagnetiska fältet och ”kvanta”
är det kantringskriterie, som balanskriteriet, ∆Ø, inrymmer.
När kantringskriteriets gränsvärde överskrids förändras balansförutsättningarna för ∆Ø.
De ändrade balansförutsättningarna ger i sin tur upphov till en förändring av ∆Ø-strukturen.
I konceptet beskrivs förändringen som ”tänjning”, vilken bl a resulterar i ändrad skalfaktor/koncentration.
Den här mekanismen är reversibel, och utgör en del av ∆Ø-reproduktionen inom ramen för växelverkan.
Sambandet mellan fält och materia bekräftas m a o av balanskriteriet.
Hakkapeliitta hade en enkel och bra formulering för detta, som jag glömt, men som alltså verifieras via ∆Ø.
Algotezza och jag diskuterade för rätt länge sedan om begreppet tid skall anses ”existera” atomärt.
Jag är fortfarande osäker betr hur man ska se på detta. Som framgår av mitt synsätt, vad gäller fälten,
så har TID ett ”existensberättigande” i någon form, på fältnivå, och då troligen (under vissa förutsättningar)
även i negativ skepnad.
Det är med viss tvekan jag skriver, accepteras kopplingen mellan fält och materia, så som här beskrivs,
bör tid definitionsmässigt både kunna anses existera atomärt och på fältnivå, men i olika tappning.
/ Illusionen
Pax vobiscum.