lynx skrev:Slår minnessjukdomen till rejält kan jag väl trösta mig med att - ja, som pappa blev dement. Han avbröt samtalen med jämna mellanrum och gav mig komplimanger och frågade vems dotter jag var. Han blev lika rörd varje gång när jag påminde honom om att jag var hans dotter.
Det låter oerhört speciellt. Jag tänker att vad som än händer, så handlar det om vad man tar med sig. En tanke/känsla är väl vad vårat medvetande tillslut uppfylls av.