Vad tänker du på?

[Pilatus]

En möjlig tolkning: en mer fysiologisk sådan. När maten vi ätit digesterats, tar kroppen avstånd från restprodukterna. Celler o.a. som dött/ slutat fungera och följer med ut.

Det tycks vara gemensamt för alla djur, en öppning för intag av näringsämnen och en för dess utpassage. Det tycks ha varit mycket effektivt. Lägger vi därtill reproduktionen och den evolutionära processen så beskriver det väl det organiska livets huvudsakliga funktioner.

Vårt döende i denna bemärkelse är en förutsättning för vårt fortsatta levande.

Allt som dör i naturen återanvänds som föda Eller gödslar marken. Livet som vi känner det förutsätter en sådan omsättning. För den medvetna individen medför det förstämning och sorg. Men livsprocessen skulle aldrig utvecklats till medvetna varelser på annat sätt.

Andning som kan ses som ett slags digestion har också sina restprodukter. Döendet är en del av levandet.

Jag tror det är så att samtliga celler i ett organ efterhand ersätts av nya. Det ger oss litet tid att tänka och skapa.

Jag läste en gång en bok om metafysik av en lundaprofessor, Borelius tror jag han hette. Vi har å ena sidan det absoluta varat och å den andra det absoluta icke-varat menade han. När dessa möts uppstår vardandet, det relativa, som då kan ses som just hur varat övergår i icke-varat. Det blir en abstrakt bild av livet som något i ständig förändring, en förändring som här kan tolkas som varats upplösning.

Jag har en gammal bok av hegelianen Johan Jacob Borelius. Han förde en debatt med Sigurd Ribbing. Svårläst.

[Anders]

Samma släkt som vårt mest kortvariga stadsråd...

Har svårt att ta till mig den här tanken på att man skulle halvdö. Kroppen är bara en motor som hjärnan använder sig av.
Möjligen kan jag känna att minnet av tidigare händelser, särskilt rätt långt tillbaka i tiden, man har ju såna minnen numer, faktiskt inte är från mig utan, i så fall från ett avlidet jag. Men jag måste krysta mig rätt hårt för att tänka så. Det är i nuet man är levande.

[Algotezza]

Samma släkt som vårt mest kortvariga stadsråd...

Har svårt att ta till mig den här tanken på att man skulle halvdö. Kroppen är bara en motor som hjärnan använder sig av.
Möjligen kan jag känna att minnet av tidigare händelser, särskilt rätt långt tillbaka i tiden, man har ju såna minnen numer, faktiskt inte är från mig utan, i så fall från ett avlidet jag. Men jag måste krysta mig rätt hårt för att tänka så. Det är i nuet man är levande.

Varför stanna vid att kroppen är hjärnans motor eller en motor hjärnan använder sig av? Hjärnan är väl en del av kroppen? Medvetandet sitter i och kräver hela kroppen för att fungera! Tror ej på tanken att medvetandet bara sitter i hjärnan. Är inte Descartes dualism förlegad idag? Kropp och medvetande är väl snarare två aspekter av samma företeelse, kommuincerande körl eller på samma linje, ej skilda substanser. Lite som Spinozas monistiska dubbelaspekteori. För en kirurg är kroppen något fysiskt och materiellt men för den vars medvetande hyses i kroppen är den något mer. Man kan säga att vi på oss själva kan anlägga kropps- eller medvetandeperspektivet. Båda är lika viktiga, ingen är primär jämfört med den andra aspekten. Vi är något/n som är. Vem eller vad vi är beror på det perspektiv man anlägger. Det perspektiv vi har är en funktion av erfarenheter, kunskaper, förmågor, minnen, fantasier... narrativ man uppskattar eller odlar...

[klorofyll]

Jag tänkte såhär igår: flugor, de är bara en typ av flygplan... det intressanta är vem som är piloten?

... eller så kanske det handlar om fjärrstyrda drönare.

[klorofyll]

Jag tänkte såhär igår: flugor, de är bara en typ av flygplan... det intressanta är vem som är piloten?
... eller så kanske det handlar om fjärrstyrda drönare.

Har du druckit?

Nej, jag tror att underrättelsetjänsten är före oss vanliga i alla avseenden, kanske ligger de 50 år före. Det sitter på sanningen om alla våra fördomar. Man har hört mycket om "utforskningen av rymden" med teleskop och satelier. Jag säger, undersök en fluga...

[Anders]

Samma släkt som vårt mest kortvariga stadsråd...

Har svårt att ta till mig den här tanken på att man skulle halvdö. Kroppen är bara en motor som hjärnan använder sig av.
Möjligen kan jag känna att minnet av tidigare händelser, särskilt rätt långt tillbaka i tiden, man har ju såna minnen numer, faktiskt inte är från mig utan, i så fall från ett avlidet jag. Men jag måste krysta mig rätt hårt för att tänka så. Det är i nuet man är levande.

Varför stanna vid att kroppen är hjärnans motor eller en motor hjärnan använder sig av? Hjärnan är väl en del av kroppen? Medvetandet sitter i och kräver hela kroppen för att fungera! Tror ej på tanken att medvetandet bara sitter i hjärnan. Är inte Descartes dualism förlegad idag? Kropp och medvetande är väl snarare två aspekter av samma företeelse, kommuincerande körl eller på samma linje, ej skilda substanser. Lite som Spinozas monistiska dubbelaspekteori. För en kirurg är kroppen något fysiskt och materiellt men för den vars medvetande hyses i kroppen är den något mer. Man kan säga att vi på oss själva kan anlägga kropps- eller medvetandeperspektivet. Båda är lika viktiga, ingen är primär jämfört med den andra aspekten. Vi är något/n som är. Vem eller vad vi är beror på det perspektiv man anlägger. Det perspektiv vi har är en funktion av erfarenheter, kunskaper, förmågor, minnen, fantasier... narrativ man uppskattar eller odlar...

Det är en bra invändning. Till att börja med skulle man väl egentligen snarare säga att kroppen, inklusive hjärnan är medvtandets motor. Sedan forskas och pratas det mycket, av psykiatrikern Hansen mfl om hur hjärnan påverkar medvetandet. Men ändå. Mitt jag har varit mitt jag väldigt kontinuerligt och jag har i inget ögonblick känt mig annat än fullt levande. Jag kan inte identifiera mig med annat än mitt medvetande.

[Algotezza]

Samma släkt som vårt mest kortvariga stadsråd...

Har svårt att ta till mig den här tanken på att man skulle halvdö. Kroppen är bara en motor som hjärnan använder sig av.
Möjligen kan jag känna att minnet av tidigare händelser, särskilt rätt långt tillbaka i tiden, man har ju såna minnen numer, faktiskt inte är från mig utan, i så fall från ett avlidet jag. Men jag måste krysta mig rätt hårt för att tänka så. Det är i nuet man är levande.

Varför stanna vid att kroppen är hjärnans motor eller en motor hjärnan använder sig av? Hjärnan är väl en del av kroppen? Medvetandet sitter i och kräver hela kroppen för att fungera! Tror ej på tanken att medvetandet bara sitter i hjärnan. Är inte Descartes dualism förlegad idag? Kropp och medvetande är väl snarare två aspekter av samma företeelse, kommuincerande körl eller på samma linje, ej skilda substanser. Lite som Spinozas monistiska dubbelaspekteori. För en kirurg är kroppen något fysiskt och materiellt men för den vars medvetande hyses i kroppen är den något mer. Man kan säga att vi på oss själva kan anlägga kropps- eller medvetandeperspektivet. Båda är lika viktiga, ingen är primär jämfört med den andra aspekten. Vi är något/n som är. Vem eller vad vi är beror på det perspektiv man anlägger. Det perspektiv vi har är en funktion av erfarenheter, kunskaper, förmågor, minnen, fantasier... narrativ man uppskattar eller odlar...

Det är en bra invändning. Till att börja med skulle man väl egentligen snarare säga att kroppen, inklusive hjärnan är medvtandets motor. Sedan forskas och pratas det mycket, av psykiatrikern Hansen mfl om hur hjärnan påverkar medvetandet. Men ändå. Mitt jag har varit mitt jag väldigt kontinuerligt och jag har i inget ögonblick känt mig annat än fullt levande. Jag kan inte identifiera mig med annat än mitt medvetande.

Paradoxalt uttryck kanske: "Jag identifierar mig met mitt medvetande..." Är det "jag" som "har medvetandet" skilt från medvetandet och kan ha det eller inte ha det - eller "är jag = medvetandet"?

[Anne]

Mitt minne håller på att regna bort. Läskigt, men renande.

[Pilatus]

Mitt minne håller på att regna bort. Läskigt, men renande.

Du får träna med att hålla igång intellektet. Börja med korsord, det finns alltid stora korsord i kvällstidningarna. Är du duktig kan du ta dig an svårare, SvD till exempel. Men börja med de mer mänskliga korsorden. Hjärnan behöver gymnastik, annars går man in i dimman.

[Algotezza]

Mitt minne håller på att regna bort. Läskigt, men renande.

Ja, minnet fungerar sämre ju äldre man blir, men det gäller att hålla tankeapparaten i övrigt igång. Som Pilatus skriver också.

[Anders]

Paradoxalt uttryck kanske: "Jag identifierar mig met mitt medvetande..." Är det "jag" som "har medvetandet" skilt från medvetandet och kan ha det eller inte ha det - eller "är jag = medvetandet"?

Jag är nog inne på att medvetandet som sådant är jag. Vad skulle jag annars vara?

[Anders]

Mitt minne håller på att regna bort. Läskigt, men renande.

Det här kan ju bero på lite olika saker, något malignt, att man åldras, att man bara lever i nuet, att man inte anstränger minnet.

Minns jag sämre? Det tror jag faktiskt inte. Har alltid haft låg fokus på detaljer, så skeenden kommer nästan alla som varit med om något tillsammans med mig bättre än jag. Och sånt här som vilket år nåt var, har man inget att hänga upp det på är det hopplöst. Men det är inte värre nu än förr skulle jag säga.

Om jag läser något, minns jag det bättre eller sämre nu två dagar efteråt än jag gjorde 1985? Väldigt osäker på det. Skulle snarast tro att jag minns saker bättre nu, på det sättet.

Vad glömmer ni som ni mindes förra milleniet?

[Pilatus]

Paradoxalt uttryck kanske: "Jag identifierar mig met mitt medvetande..." Är det "jag" som "har medvetandet" skilt från medvetandet och kan ha det eller inte ha det - eller "är jag = medvetandet"?

Jag är nog inne på att medvetandet som sådant är jag. Vad skulle jag annars vara?

Jag har alltid föreställt mig att jag är min kropp. Mitt medvetande inkluderar hela nervsystemet. Om du tänker dig en reducerande process där du tänker bort ett finger, några tår, en fot, osv var slutar du? Om hjärnan låg i en syresatt näringslösning och fick allt den behövde, skulle den vara medveten då? Svaret är nej, experiment visar att vi är beroende av sinnesintryck för att kunna tala om ett medvetande. Utan sinnesintryck har hjärnan ingen uppgift!

[klorofyll]

Jag gillar när jag kan lämna min kropp och flyga iväg, bortom tid och rum. Målmedvetenhet - Nej tack.

[klorofyll]

När jag möter motstånd, så försöker jag, förstå, att det inte finns några genvägar. Be positive!